Det Skira Livet

Det har ju varit härligt underbara dagar den sista veckan.
Känns som våren är här på riktigt nu, när det varit varmt
så länge.
Man får passa på att njuta nu, för det ska visst komma lite
kallare luft i helgen. Men sån är ju Mars. Och April med
för den delen.

Skönt är det och lite lättare att andas och leva och tänka.
Det som är jobbigt är att denna tiden brukar vårbruket
dra igång. När vi kör förbi åkrarna runt omkring på väg
till Stenungsund, har vi alltid kollat efter traktorer. För att
se om det är Andreas som kör.

Han längtade alltid till det och tyckte mycket om det.
Det är påminnelser överallt! Jag menar inte att jag inte vill
bli påmind om min son. Men så här i början är det tufft att
veta att han inte är här och kan göra det han trivdes bäst med.

Jag fick ett boktips här på bloggen om en bok som handlar om
Backabranden 1998. "Jag kommer sen" av författaren Eva
Wiklund. Hämtade den på biblioteket häromdagen och som 
mina tårar har runnit sen jag började läsa...

Mamman som heter Anne-Britt.. förlorar sin dotter som är
16 år. Dom skriver även om händelseförloppet och polisarbetet
kring själva olyckan. Men känslorna hon beskriver kring sin
förlust känner jag igen. Det är skönt att få släppa på tårarna
ordentligt. Att läsa om andra som känt samma smärta är ganska
skönt, även om jag önskar att det inte var så att andra
oxå förlorat barn, mitt i livet.

Jag har tänkt på att det finns olika sorters människor! :) Det visste
ni inte va...?!

Men jag som gärna har pratat om mig och mitt liv och saker
som hänt, för allt och alla, har äntligen lärt mig vilka jag kan lita
på, och inte. Allt behöver inte sägas överallt och till alla. Och sen
finns det dom som man träffat några gånger under åren, som
inte ens kan komma fram och säga hej, när man möts.

Man sitter där och känner sig osynlig! Som en "icke-människa".
Men så tänker jag att det är dom som är "icke-människor".
I mina ögon. För även om dom inte vet vad dom ska säga till mig
nu, eller om dom är rädda att säga fel, eller dom mår dåligt själva.

Så, hör det ju till normalt folkvett, att kunna säga Hej!! Eller är jag
helt fel ute? Det ska ofta daltas med människor som mår dåligt
och skyllas på att dom har det tufft just nu, eller att dom inte vet
hur dom ska bemöta en person i sorg.

Nej, det kan vara så. Men jag skulle aldrig vilja att någon daltade
med mig. Vet man inte vad man ska säga, så är det ok. Men Hej,
är väl inte så svårt??

Ibland får jag tanken att det finns dom som inte skulle vilja umgås
med mig p.g.a. allt som hänt. Som om jag är smittad av virus och
andra skulle drabbas av olycka om dom pratar med mig. Så dåligt
kan man må, så att man kan tänka såna tankar.

Det är svårt oxå för mig att ta in allt som hänt det sista året. Har
svårt att inse att det är jag och mina barn som varit med om allt
som skett. Och nu när jag börjar kunna andas lite lättare, så är jag
så otroligt trött i kroppen. Men det kan ju vara våren och ljuset som
tar ut sin rätt.

Fast man känner ju att allt satt sig i kroppen. Massage är något
jag inte skulle backa för i nuläget. Rygg, axlar och nacke är mer
spända än någonsin. Så att kroppen säger ifrån efter allt är ju inte
så konstigt. Man har varit tvungen att fokusera på allt praktiskt
efter Stefan. Alla resorna till Skåne med mycket känslor som trängdes
undan. Sen berg och dalbanan kring Andreas sjukdom och vår resa
där vi kopplade av totalt och så bomben direkt när vi kom hem...

Inte konstigt man är trött! En mycket god vän sa något väldigt fint
igår. Vill inte återge det, för det var känslofyllt för mig. Men jag
förstår verkligen värdet av de vänner jag har och att uppskatta
det. Och jag börjar nog kunna se att jag är starkare än jag förstått.

Och att jag betyder lika mycket för andra som dom för mig.
Det är ovärderliga insikter som är så viktiga för att jag och
barnen ska fungera i vardagen och i framtiden. Att inte vara
ensam i den stora sorgen och saknaden för dom jag har runt
mig finns där hela tiden, dygnet runt.

Och jag vill att ni ska veta att jag finns för Er oxå <3

Så ta nu hand om era vänner. Ring upp eller åk förbi med
en blomma eller bara med ditt eget sällskap  som gåva.
Riktiga vänner växer inte på träd, dom är som de fridlysta
blommorna. Man måste vårda dom riktigt varsamt!

Ha en fin dag i solen.
Många Kramar// AnnBritt