Att klara sig själv, eller inte!

De allra flesta människor vill nog kunna klara sig själva i livet.
Och det är ju en god egenskap, men ibland eller ofta behöver
man lite hjälp. Det kan ju vara hjälp av olika sort, men oavsett
så kan det vara svårt att fråga. Och om man behöver hjälp ofta
så kan det bli ännu jobbigare, för då känns det som att jaha,
nu kommer hon som vanligt och ska utnyttja oss...
 
Andra tänker nog inte så, men det kan kännas så. Jag har ju
haft lite "otur" med mina bilar de senaste åren. Eller ja, det
har jag nog alltid haft. Blanka papper vid köp, och efter 1 år
med mig bakom ratten är det en hel roman hos besiktningen.
 
När man inte själv kan fixa o greja och inte förstår sammanhangen
i bilmekaniken, så kan det väl bli så. Att fråga är svårt, för man
vet att ingen vill greja med gamla bilar. Därför blir det väldigt
känslosamt när någon plötsligt erbjuder sig. Men det gör oxå
att man blir beroende till att vänta på att den andre har tiden.
 
Man är tacksam in i märgen för hjälpen men kan inte påverka
när det ska ske. Kanske är det efter Andreas som detta stora
ogillande kommit. Vi stod bredvid, vi kunde inte påverka ett skit.
Inget vi gjorde eller sa kunde förändra hans situation. Vi visste
att det skulle ta slut, men inte när.
 
Jag vet inte om detta gett mig kontrollbehov. När jag inte vet hur
saker ska bli, blir jag orolig, irriterad, otålig. Mår dåligt i hela
kroppen. Att vänta på en annan människas beslut, som ska
påverka mitt liv, har blivit något jag inte alls tycker om.
 
Så nu när jag behöver ta den senaste bilen till skroten, så är
det ju svårt att göra det själv. Åter igen behöver jag fråga, vänta,
våndas över om någon kan och när isf. Och även om jag anser
att frågan är fri, och det värsta som kan hända är att man får ett
nej, och det är inte så farligt, så är det jobbigt att fråga. För det
känns inte som jag gör annat än frågar om hjälp av allt möjligt
och omöjligt och sånt som jag tror andra tycker är jobbigt att
få frågor om.
 
Men så plötsligt dyker det upp en ung tjej. En som jag fått kontakt
med genom denna bloggen och erbjuder sig att hämta bilen o köra
den till skroten. Och inte nog med det, hon skriver att hon har en
bil jag kan få låna tills vi löst mitt bilproblem.. För hon vill hjälpa
mig att hitta en billig bil över sommaren.
 
Och tårarna trillar och allt blir suddigt och jag ser inte vad jag skriver,
för jag blir så rörd. Det plötsliga o oväntade har sån inverkan på mig
numera. Men den där väntan behöver jag jobba med mera. Och kanske
det kommer med tiden, kanske inte. Det gäller att förhålla sig till livet
och tingen på ett nytt sätt. Att fortsätta bearbeta det som varit och inte
längre är som det var en gång.
 
Men i allt så är jag så oerhört tacksam och rörd över alla dom som på
olika sätt hjälper mig med allt möjligt. Som förstår att det inte alltid är
så enkelt. Som finns där och ställer upp och lånar ut sina bilar och
erbjuder sig och bara är så där gulliga som människor är.
 
För hur stark man än är, så behöver man någon som håller ens hand
ibland, ger en kram eller lyssnar o hjälper. För utan varandra så är vi
ingenting. Och frågan är ännu fri att ställa...
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Kommentera inlägget här :