Målet är ingenting, vägen är allt

Om man har planerat eller bokat in en resa, så går man under
tiden i förväntningar. Man tänker sig hur det ska bli att komma
bort. Man ser ut platser man ska besöka, och man längtar efter
att komma dit, att få vara ledig, koppla av, ta det lungt, njuta av
livet.
 
Och så reser man. Lättnaden, förväntan, lyckan infinner sig.
Väl på plats är man upptagen av allt det nya. Dofter, nya vyer,
man kopplar av. Tar fram kameran och fotograferar allt, och
ser ibland det mesta genom kamerlinsen istället för att uppleva
det på plats och njuta av det. Man äter, sover, solar och badar
eller shoppar och får nya intryck att ta med sig hem.
 
Man vill inte åka hem, för livet där borta är så roligt o behagligt,
Men väl hemma, pustar man oftast ut. För det är ju ändå bra
där borta, men hemma är ju alltid bäst.
 
Och efteråt mår man nästan bättre av att minnas sin resa än vad
man mådde på plats. Man kommer ihåg skratten o upplevelserna.
Man minns smaken av den nya maten och man minns människorna
man mött. Och allt känns bra i själen och man planerar nästa resa.
För visst är det trots allt, bättre där borta än här hemma!?
 
Ibland kan man ha ett mål i sikte, att något ska hända som man
längtar mycket efter. Man går där och tänker så mycket på det,
att om det inte händer när man vill och har planerat, så kan man
bli arg och trött och lite bitter över att inget i livet någonsin går
som man vill. Inget går min väg. Allt går emot mig.
 
När det så småningom händer, kanske betydligt senare än det vi
satt som mål, så tar vi det så för givet. Äntligen var det min tur att
få något som jag vill. Så då kanske man inte ens uppskattar att det
händer. För man hade nästan börjat se det som ett krav att det skulle
hända. Och det man längtat efter så mycket är plötsligt inget härligt
och fint utan bara min rätt att äntligen få det jag ville.
 
Man har blivit så intrasslad i tankar om hur det skulle bli att man
helt enkelt inte kan njuta av det. Trots att det från början skulle
innebära att mitt liv skulle bli så mycket bättre, finare, så är det
då det sker bara en händelse som vilken som helst.En naturlig
utveckling av det som jag så självklart var värd.
 
Skulle man då en dag förlora det, ja då först förstår man vad man
hade och saknar det så mycket att nästan går under. Och så undrar
man varför man aldrig kan få behålla det som är bra o positivt.
 
Kanske beror allt på ett evigt sökande efter lycka. Efter att bli sedd
och förstådd och få vara någon i all jordens myller av människor.
En flykt från det liv vi faktiskt har, till något vi tror är så mycket
bättre.men det är ju där under vägen som vi formas som människor.
Alla beslut vi fattat, oavsett om dom var helt fel eller väldigt bra, så
är de en del i vårt liv och vi kan inte ändra på det.
 
Man får lära sig att leva med sina misstag och sina konflikter och
sina sår. Och om borta är bra, men hemma bäst, varför längar vi
då nästan alltid bort? Och precis som vi tittar på vårt liv genom en
kameralins, istället för att bevara stunden i hjärtat, så är det nog
många som lever just så. Inte här och nu, utan där borta eller då,
eller någon annanstans.
 
Sen när man blir gammal och livet står mera still, så önskar man
att man kunde uppskattat det man hade. Undrar varför man ständigt
längtade bort, klagade, gnällde, kände sig felaktigt behandlad, trots
att man själv, ganska ofta, tom. sårat andra.
 
Det är vägen som är mödan värd. Inte målet. Det är vägen som formar
oss till dom vi blir. Vägen slipar våra hårda kanter och gör oss lite
mjukare i formerna, det är lätt att glömma det.
 
Och om jag tänker så, att vägen är allt. Ja, då är de 20 år, 3 månader
och 14 dagar jag hade med Andreas allt. Då är döden ingenting.
Jag menar döden som sådan, den skräckinjagande, oåterkalleliga
otäcka döden är då ingenting. Minnena, upplevelserna, erfarenheterna
tillsammans med honom är allt. mitt barn togs ifrån mig, men inget
eller ingen kan ta de minnen jag hade med honom under de åren.
 
För även om inte målet var att han skulle dö, så var det i situationen
oundvikligt. Det fanns ingen återvändo. Och det gör det ju faktiskt
inte för någon av oss. Ingen undkommer döden. Hur mycket botox,
eller ansiktslyft man än gör, så är det så att livet en dag tar slut.
Det målet vill ju ingen ha. Det är vägen, livet vi vill uppleva. Och det
går att göra det. Trots konflikter, taskiga relationer, dålig ekonomi
så är livet här och nu. Hur mycket vi än planerar vår framtid i stort
och smått så kommer vi att missa alla dagliga guldkorn om vi ser
våra mål som större än vägen.
 
Så har jag avdramatiserat min rädsla för döden. Och då är faktiskt,
som Katarina sa, Andreas och Stefan bara ett andetag bort.
Deras minne och själar lever kvar och inget kan ta det ifrån mig.
Dom finns med mig och runt mig och i mig, i mitt hjärta och i mitt
medvetande. Och det dom gav ska alltid leva med mig och göra
mina dagar lite bättre och ljusare.
 
Saknaden! Den får jag leva med, men det känns lite lättare när jag
tänker att döden inte är någonting. Den ska inte få skrämma mig
mer och den ska inte få ta ifrån mig glädjen att leva. Här och nu
och varje dag. För även om jag längtar bort ibland, så är det här
hos Isak och Emma som jag har mitt liv.
 
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Suzanne

Jag läste nånstans ett mycket klokt inlägg. "En dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi leva" !
SÅ: Låt oss leva livet NU, inte i väntan på....nåt annat, där framme.
Vägen är målet !

Svar: Precis så! Men även om vi lever hela tiden, så är det inte alltid man uppskattar nuet. Jag hoppas vi alla kan bli bättre på det och att se inåt och känna efter. Tack för din kommentar :) Kram
AnnBritt

skriven

Kommentera inlägget här :