Går ut på balkongen för att ta en cigarett.
På balkongen intill sitter min nya granne K med sin mor.
Hon har åkt hit från Umeå för att umgås med sin dotter.
Dom dricker ett glas vin och småpratar.
Hälsar och tänker att jag inte vill störa.
Börjar prata, blir bjuden på ett glas vin.
Samtalar om politik, världsekonomi, pensioner,
rättvisor och orättvisor, ridning och linedance.
Dom har varsin filt och jag har en tjock kofta.
Tända ljus på bägge balkongerna.
Så går ett par timmar tills det blir kallt om fötterna,
för mörkt för att se varann och dom ska laga lite mat.
Så enkelt kan det vara att skapa lite fredagsmys.
Snabbt, lätt och otvunget,
på 2 balkonger intill varann =)
Nu blir det mera mys med 2 goa tjejer,
dom målar höstlöv i fina färger
som dom plockat ute på gården.
Konstverk skapade på några minuter.
Livet kan vara ganska behagligt!
Hoppas ni får en fin fredagskväll, vad ni än väljer att göra.
Kramar// AnnBritt
And u are listening to.....
På väg till Stenungsund passerar vi en plats
där det troligen finns många radiomaster.
Lyssnar vi på Bandit, Mix megapol eller nåt annat så går det över till
P4 Väst, Radio Göteborg eller Trestad.
Så hoppar det runt en stund.
Men idag, hör och häpna,
fick jag in Dansk P4.......?
där det troligen finns många radiomaster.
Lyssnar vi på Bandit, Mix megapol eller nåt annat så går det över till
P4 Väst, Radio Göteborg eller Trestad.
Så hoppar det runt en stund.
Men idag, hör och häpna,
fick jag in Dansk P4.......?
förundran
Det finns saker som händer
att man förundras så mycket,
att man inte kan göra annat,
än att bli förundrad!!
Kram =)
att man förundras så mycket,
att man inte kan göra annat,
än att bli förundrad!!
Kram =)
Att se bättre ut
En sån dag!! :)
Blev lycklig av solen.
Kan hända att mina dagar av tungt funderande är till ända för denna gången.
Jag hoppas det.
Blev idag som jag putsade fönstren.
Blir alltid lite småirriterad på mig själv när jag gör det.
Därför att det sker för sällan, trots att det går så fort och blir så fint.
Och plötsligt kan man se vad som händer där ute!!
Men alla har väl sin akilleshäl.
Fönsterputsning är en av mina..
Bot och bättring är alltid möjlig,
den som lever får se =)
Var på Linedance idag.
I vår lilla håla samlades många kring detta stora event!
Riktigt roligt var det.
Bestämde mig för att fortsätta kursen ut, 10 ggr.
Behöver verkligen någon form av sysselsättning känner jag.
Så varför inte göra nåt man gillar då!?
hängde med någorlunda iaf, trots att kroppssynk oxå är en akilleshäl..
Ska nog inte fundera över fler såna nu, då slutar nog dagen med grubblerier igen!
Det skulle ju vara synd... nu när det känns ok menar jag!
Vardagen har gått in i något nytt.
Det är nu jag ska klara att leva och verka och hitta mening utan dig.
Vet Du hur svårt det är?
Ja, jag vet att Du är med mig, men det är så förbaskat tråkigt utan dig!
I lördags hos K när jag fick sms, tänkte jag att det var Du!
Det var ett tag sedan jag kände så.
Jag har liksom inte kunnat hitta någon energi på dagarna.
Har inte orkat ringa någon och inte orkat träffa någon heller.
Har varit i mig själv och försökt reda ut alla känslor och tankar.
Ångest har kommit och gått.
Tankar har vridits och vänts på åt alla håll.
Men det vet Du ju eftersom jag pratar med dig om det.
Problemet är att jag inte får svar.
Eller är jag för dålig på att lyssna?
Fast egentligen vet jag vad Du svarar,
jag önskar bara så mycket att du var här och sa det till mig.
Men en önskan är en önskan och hur ofta blir dom realiteter?
Fakta och verklighet är min nya vardag.
Att sonen har 10 år av efterkontroller är en verklighet.
Han kommer att var under bättre koll än någon annan i familjen.
Det är ju positivt i sig. Men jag önskar ju att han skulle sluppit detta alls.
Men så är det inte.
Så som vanligt får man försöka se positivt på den tillvaro man lever i.
Att jag nu ska hitta en ny mening och en ny verklighet i min vardag.
Som att jag inte har någon att bli gammal med.
Den dagen mina barn har flyttat ska jag sitta här ensam med mina katter och stirra ut genom köksfönstret.
Det känns sådär får jag väl erkänna.
Sånt gör att man kan bli bitter på tillvaron.
Eller iaf lite less eller börja misströsta.
MEN!!
Man får försöka släppa det och se att det finns ljuspunkter..
Om ett halvår börjar våren spira igen,
alltid nåt!
Sen åker vi till New York i November.
Har sett fram emot det länge, men det finns dom som har velat lägga hinder ivägen för det.
Som tyckt att det är orättvist att vi fått den möjligheten.
Därför tänkte jag strunta i det, avbeställa helt enkelt.
Man tappar liksom lusten när omgivningen vill ta ifrån en mer än man redan förlorat.
När människor inte förstår och inte vill förstå.
Men det är deras problem, jag kan inte ta på mig andras besvikelser.
Det blir första gången jag reser med mina barn utomlands.
Första gången dom flyger.
Troligen den enda resan vi gör tillsammans alla 4.
A fyller ju 20 när vi är där =)
Tveksamt om han vill resa mer med morsan efter det...
Fast..man vet ju aldrig!
Ja, det ska bli skönt att komma från väggarna
och när vi är hemma igen har vi något positivt att se tillbaka på från detta jobbiga år.
Det är bara det, att Du skulle ju varit med på resan!
Sov Gott och glöm inte krama dom Du älskar// AnnBritt
Blev lycklig av solen.
Kan hända att mina dagar av tungt funderande är till ända för denna gången.
Jag hoppas det.
Blev idag som jag putsade fönstren.
Blir alltid lite småirriterad på mig själv när jag gör det.
Därför att det sker för sällan, trots att det går så fort och blir så fint.
Och plötsligt kan man se vad som händer där ute!!
Men alla har väl sin akilleshäl.
Fönsterputsning är en av mina..
Bot och bättring är alltid möjlig,
den som lever får se =)
Var på Linedance idag.
I vår lilla håla samlades många kring detta stora event!
Riktigt roligt var det.
Bestämde mig för att fortsätta kursen ut, 10 ggr.
Behöver verkligen någon form av sysselsättning känner jag.
Så varför inte göra nåt man gillar då!?
hängde med någorlunda iaf, trots att kroppssynk oxå är en akilleshäl..
Ska nog inte fundera över fler såna nu, då slutar nog dagen med grubblerier igen!
Det skulle ju vara synd... nu när det känns ok menar jag!
Vardagen har gått in i något nytt.
Det är nu jag ska klara att leva och verka och hitta mening utan dig.
Vet Du hur svårt det är?
Ja, jag vet att Du är med mig, men det är så förbaskat tråkigt utan dig!
I lördags hos K när jag fick sms, tänkte jag att det var Du!
Det var ett tag sedan jag kände så.
Jag har liksom inte kunnat hitta någon energi på dagarna.
Har inte orkat ringa någon och inte orkat träffa någon heller.
Har varit i mig själv och försökt reda ut alla känslor och tankar.
Ångest har kommit och gått.
Tankar har vridits och vänts på åt alla håll.
Men det vet Du ju eftersom jag pratar med dig om det.
Problemet är att jag inte får svar.
Eller är jag för dålig på att lyssna?
Fast egentligen vet jag vad Du svarar,
jag önskar bara så mycket att du var här och sa det till mig.
Men en önskan är en önskan och hur ofta blir dom realiteter?
Fakta och verklighet är min nya vardag.
Att sonen har 10 år av efterkontroller är en verklighet.
Han kommer att var under bättre koll än någon annan i familjen.
Det är ju positivt i sig. Men jag önskar ju att han skulle sluppit detta alls.
Men så är det inte.
Så som vanligt får man försöka se positivt på den tillvaro man lever i.
Att jag nu ska hitta en ny mening och en ny verklighet i min vardag.
Som att jag inte har någon att bli gammal med.
Den dagen mina barn har flyttat ska jag sitta här ensam med mina katter och stirra ut genom köksfönstret.
Det känns sådär får jag väl erkänna.
Sånt gör att man kan bli bitter på tillvaron.
Eller iaf lite less eller börja misströsta.
MEN!!
Man får försöka släppa det och se att det finns ljuspunkter..
Om ett halvår börjar våren spira igen,
alltid nåt!
Sen åker vi till New York i November.
Har sett fram emot det länge, men det finns dom som har velat lägga hinder ivägen för det.
Som tyckt att det är orättvist att vi fått den möjligheten.
Därför tänkte jag strunta i det, avbeställa helt enkelt.
Man tappar liksom lusten när omgivningen vill ta ifrån en mer än man redan förlorat.
När människor inte förstår och inte vill förstå.
Men det är deras problem, jag kan inte ta på mig andras besvikelser.
Det blir första gången jag reser med mina barn utomlands.
Första gången dom flyger.
Troligen den enda resan vi gör tillsammans alla 4.
A fyller ju 20 när vi är där =)
Tveksamt om han vill resa mer med morsan efter det...
Fast..man vet ju aldrig!
Ja, det ska bli skönt att komma från väggarna
och när vi är hemma igen har vi något positivt att se tillbaka på från detta jobbiga år.
Det är bara det, att Du skulle ju varit med på resan!
Sov Gott och glöm inte krama dom Du älskar// AnnBritt
Tårar
Har några dagar funderat kring detta med att gråta.
Såg ett tv-program där en reporter säger till en annan:
-Men, gråter du? vad fint.
Jag tänker på när en idrottsman/kvinna, står högst upp på prispallen.
Nationalsången spelas. En del blir rörda över detta och tårarna trillar.
Då känner man i hjärtat deras glädje över sin seger.
Allt dom jobbat och slitit för har lönat sig och dom kan andas ut
och känna sig stolta.
Om dom inte blir tårögda. Vad tänker man då?
En del gråter över andras olycka, känner medkänsla.
Det räknas som något fint.
Andra gånger kan man höra folk som säger:
Vad sitter du här och lipar över, tyck inte synd om dig själv.
Är det finare att se en man gråta, än en kvinna?
Tycker vi (läs: kvinnor) att han har minsann förmågan att visa känslor?
Och barn. Tillåts dom att gråta när dom är ledsna och inte förstår vad som händer omkring dom?
Är det inte ofta som man tillrättavisar barnen när dom gråter?
Ibland tröstar vi och andra gånger säger att: Torka tårarna nu, det är inget att gråta över.
Bedömer vi alltså varandra efter förmågan att vara ledsna och känna sorgsenhet?
Bedömer vi då efter hur vi själva "lärt oss" när det är ok att gråta?
Har vi så svårt att se att andra har andra känslor och sorger än oss själva?
Handlar det om att inte orka se hur andra mår?
Det finns länder som har gråterskor som kommer till begravningar.
Som inte känner den döde men som hyrs in för att gråta och skrika ut sorg.
I andra länder har man fest när någon dör.
Man ser att nu har dom gått vidare till något bättre.
År det kultur och religion som spelar in i hur vi gråter och när?
När det passar sig och inte?
Den som har svårt att få ur sig tårar, sörjer den mindre vid tex. någons borgång?
Den som gråter för mycket och sörjer för mycket och pratar om tex. en död,
är den jobbig för omgivningen?
Är det finare att inte prata om känslor än att göra det?
Finns det tillfällen när det är absolut olämpligt att gråta?
Vem bestämmer isf det och hur bemöter man den som gråter vid "fel tillfälle"?
Tårar och gråt kan ju vara så befriande.
Är det inte dax att låta var och en känna vad den vill, när den vill?
Ja, det var mina måndagsfunderingar :)
Nu ska jag städa. Ha en skön dag och gråt en skvätt av gädje, sorg eller medkänsla om ni behöver!
Kram// AnnBritt
Helg
Åkte till metropolen Uddevalla igår för att träffa K.
Har haft lite abstinens efter henne, så nu blev det äntligen tid :)
Köpte lite god mat och drack lite vin till det.
Pratade om att gå ut, men insåg att vi börjar bli gamla och trötta...
Vi kurade under varsin filt till en film istället.
Fast det blev lite "underhållning" ändå.
Några överförfriskade ungdomar hamnade i bråk på gatan utanför.
Så hade polisen bett oss vittna om något hade vi kunnat namnen på flera inblandade.
Ja, så himla kul var det ju inte, bråk (läs: slagsmål) är något av det värsta jag vet,
men det var nog mest starka känslor inblandat här.
En kille som startat kom och bad om ursäkt senare.
Men ändå... jag menar, jag menar det mest spännande som händer här i byn
är ju när en av mina katter irrat sig ner på backen och står där och jamar.
Idag åkte jag och köpte den där väskan till I.
Den var förvisso inte svart, mer grå, men priset var ju inte att klaga på
så det blir bra!
Antingen ska jag putsa fönster eller ta en promenad innan solen går ner.
Det är ju en fantastisk dag.
Hoppas Ni har det bra, ta hand om varann// Kram AnnBritt
Har haft lite abstinens efter henne, så nu blev det äntligen tid :)
Köpte lite god mat och drack lite vin till det.
Pratade om att gå ut, men insåg att vi börjar bli gamla och trötta...
Vi kurade under varsin filt till en film istället.
Fast det blev lite "underhållning" ändå.
Några överförfriskade ungdomar hamnade i bråk på gatan utanför.
Så hade polisen bett oss vittna om något hade vi kunnat namnen på flera inblandade.
Ja, så himla kul var det ju inte, bråk (läs: slagsmål) är något av det värsta jag vet,
men det var nog mest starka känslor inblandat här.
En kille som startat kom och bad om ursäkt senare.
Men ändå... jag menar, jag menar det mest spännande som händer här i byn
är ju när en av mina katter irrat sig ner på backen och står där och jamar.
Idag åkte jag och köpte den där väskan till I.
Den var förvisso inte svart, mer grå, men priset var ju inte att klaga på
så det blir bra!
Antingen ska jag putsa fönster eller ta en promenad innan solen går ner.
Det är ju en fantastisk dag.
Hoppas Ni har det bra, ta hand om varann// Kram AnnBritt
STO-nyheter
En kvinna närmare 50-års åldern hade inatt sömnproblem.
Det grundade sig i hennes nageltrång som sen en tid besvärat henne på vänster stortå.
Strax innan sänggåendet, då kvinnan enligt egen utsago, var väldigt trött,
slår hon olyckligt emot tån i ett bordsben.
Smärtan strålar ut från tån upp i benet.
Ja, långt upp i låret faktiskt.
Då hon trots allt är väldigt trött, går hon och lägger sig och försöker bortse från den smärtande tånageln.
Olyckligtvis börjar en av hennes katter att springa runt precis då hon ska till att somna.
Detta gör att hon sätter sig upp, klarvaken.
Efter en stund ser hon ingen återvändo, hon får operera sin onda tå.
Det tar drygt 1 timme att få bort den del av nageln som orsakat smärtan
och då har även en del var och blod klämts ur den övre delen av tån som blivit till en stor blåsa.
Slutligen då kl är 02.00 kan kvinnan komma till ro och somnar strax.
Hon fick trots allt sova nästan 4 timmar innan hon skulle gå upp för att utföra dagens arbete.
Säkra källor meddelar att hon var nöjd med att "bara arbeta 5 timmar idag"
// AnnBritt :)
Det grundade sig i hennes nageltrång som sen en tid besvärat henne på vänster stortå.
Strax innan sänggåendet, då kvinnan enligt egen utsago, var väldigt trött,
slår hon olyckligt emot tån i ett bordsben.
Smärtan strålar ut från tån upp i benet.
Ja, långt upp i låret faktiskt.
Då hon trots allt är väldigt trött, går hon och lägger sig och försöker bortse från den smärtande tånageln.
Olyckligtvis börjar en av hennes katter att springa runt precis då hon ska till att somna.
Detta gör att hon sätter sig upp, klarvaken.
Efter en stund ser hon ingen återvändo, hon får operera sin onda tå.
Det tar drygt 1 timme att få bort den del av nageln som orsakat smärtan
och då har även en del var och blod klämts ur den övre delen av tån som blivit till en stor blåsa.
Slutligen då kl är 02.00 kan kvinnan komma till ro och somnar strax.
Hon fick trots allt sova nästan 4 timmar innan hon skulle gå upp för att utföra dagens arbete.
Säkra källor meddelar att hon var nöjd med att "bara arbeta 5 timmar idag"
// AnnBritt :)
a little bit of luck
Saker och ting tog en oväntad vändning idag.
Lite positivitet i allt.
Det känns ju skönt!
Men magkänslan...
Ja, kanske tog den en annan vändning oxå...
Den som lever får se :)
Blev lite trött på att sitta här hemma och uggla.
E och jag åkte till Torp
där provade vi skor.
Det är ett litet nöje vi har :)
hon hittade ett par höstskor
till 20% rabatt oxå,
så priset var helt ok.
Sen ville jag absolut gå och kolla på Coop
om dom har resväskor.
Vi behöver 2 till
och hon vill ju gärna ha en lila...
Och när jag mer eller mindre tjatat
i 20 minuter om att vi visst skulle gå dit,
så kommer vi precis när dom packar upp en lila väska!
399 skulle den kosta,
fast det skulle vara medlemsrabatt på den.
Så det slutade med att vi köpte en lila resväska
till trollungen för 199 kr.
Sånt gillas!
Det fanns även svarta men de var inte uppackade än,
så i helgen ska jag köpa en svart till I.
Billigare än så kan man nog inte komma undan.
en riktig turdag kan man säga att det blev.
Denna torsdag som började så tungt.
Så ge aldrig upp hoppet, det finns dagar som innehåller små guldkorn!
Kram// AnnBritt
Lite positivitet i allt.
Det känns ju skönt!
Men magkänslan...
Ja, kanske tog den en annan vändning oxå...
Den som lever får se :)
Blev lite trött på att sitta här hemma och uggla.
E och jag åkte till Torp
där provade vi skor.
Det är ett litet nöje vi har :)
hon hittade ett par höstskor
till 20% rabatt oxå,
så priset var helt ok.
Sen ville jag absolut gå och kolla på Coop
om dom har resväskor.
Vi behöver 2 till
och hon vill ju gärna ha en lila...
Och när jag mer eller mindre tjatat
i 20 minuter om att vi visst skulle gå dit,
så kommer vi precis när dom packar upp en lila väska!
399 skulle den kosta,
fast det skulle vara medlemsrabatt på den.
Så det slutade med att vi köpte en lila resväska
till trollungen för 199 kr.
Sånt gillas!
Det fanns även svarta men de var inte uppackade än,
så i helgen ska jag köpa en svart till I.
Billigare än så kan man nog inte komma undan.
en riktig turdag kan man säga att det blev.
Denna torsdag som började så tungt.
Så ge aldrig upp hoppet, det finns dagar som innehåller små guldkorn!
Kram// AnnBritt
21 September
Har haft en mysig dag med A.
Tog en god kaffe på Espresso House.
Tror dom har bästa kaffet som finns :)
Alltid lika mysigt att träffas och tjöta lite!
Ser ut att bli ny tjejmiddag i Oktober oxå.
Skönt! Då slipper vi vänta till slutet på Nov.
Sånt gillas!!
Gick upp på Af idag.
Får se vad detta leder till.
Tror det blir toppen i slutändan.
Försöker se att all förändring är till det bättre.
Annars lär ju detta året gå till historien som
det värsta i mitt liv,
så, det kan väl bara bli bättre nu.
Eller???
Ja, sånt kan man inte vara säker på,
men det är ju dumt att chansa :)
Nu väntar den där handduken och tröjan på mig i sängen!
Ja, jag har kvar dom än, dom ligger där stadigt.
Det känns tryggt! Kram// AnnBritt
Tog en god kaffe på Espresso House.
Tror dom har bästa kaffet som finns :)
Alltid lika mysigt att träffas och tjöta lite!
Ser ut att bli ny tjejmiddag i Oktober oxå.
Skönt! Då slipper vi vänta till slutet på Nov.
Sånt gillas!!
Gick upp på Af idag.
Får se vad detta leder till.
Tror det blir toppen i slutändan.
Försöker se att all förändring är till det bättre.
Annars lär ju detta året gå till historien som
det värsta i mitt liv,
så, det kan väl bara bli bättre nu.
Eller???
Ja, sånt kan man inte vara säker på,
men det är ju dumt att chansa :)
Nu väntar den där handduken och tröjan på mig i sängen!
Ja, jag har kvar dom än, dom ligger där stadigt.
Det känns tryggt! Kram// AnnBritt
Tro
Men det kommer bli bra
så småningom! :)
Kramar// AnnBritt
så småningom! :)
Kramar// AnnBritt
!!!!!
Pjuh!!
Där fick man en käftsmäll som heter duga...
Och lite att fundera på
Jaja, shit happens
och jag är nog inte förvånad heller.
Så var det med det!
Där fick man en käftsmäll som heter duga...
Och lite att fundera på
Jaja, shit happens
och jag är nog inte förvånad heller.
Så var det med det!
Planer och drömmar!!
Häromdagen träffade jag min nya granne i trapphuset.
En härlig ung tjej (mellan 30-40)...
som bott utomlands några år och nu flyttat till vår lilla håla :)
Vi pratade lite om livet och jobb och framtiden.
Hon fick mig att fundera lite över hur jag lever mitt liv.
Eller snarare brist på liv, kom jag nog fram till..
Hon menade att man får ha lite framförhållning
när man inte vet vad som ska ske.
Hon pratade om en 5-årsplan!!
Jag bara.... Vadå 5 år!?
Jag kan ju inte ens föreställa mig vad som ska hända imorgon...
Det kanske är dax att ändra på det då? sa hon!
Eeeeh!!?
Ja, men du har väl några drömmar?
Eeeeh!? Nää!!
Jag har ju varit gift och fått barn och skilt mig och gift mig och blivit änka.
Nä, livet kan förändras så fort, man kan ju inte planera någonting...
Men du hade väl drömmar då, innan allt??
Eeeeh!? Ja, kanske det...
Men det har ju ändrat sig.... försökte jag, i ett tappert försök att komma undan.
Ja, men vad vill du med ditt liv?
Eeeh!? Jag vet inte riktigt..
Och så började jag prata om orättvisorna i samhället
och över de gamla som byggt upp det, och inte är vatten värda på ålderns höst.
Men det ska ju inte du tänka på nu, det kan ju inte du förändra.
Nu handlar det ju om dig....
Ja! Svarade jag, Men jag har alltid haft lättare att se till andras välbefinnande
än mitt eget.
Jo, men det hjälper ju inte din situation...
Eeeeeh!? Nä, det gör det inte.
Men jag slipper ju tänka på mig själv och mitt liv då..
När jag gick in till mig, började jag fundera.
Jag som tyckt så illa om alla Nej-sägare som funnits runt mig i livet.
Ni vet, dom som säger att: Nej, men så kan du inte göra, så kan du inte leva, det där går ju inte.. osv.
Jag kände att jag håller på att bli en sådan själv.
Fast i mitt eget liv och till det jag själv vill och önskar.
När vi pratade tänkte jag att hon är 13 år yngre och har framtiden för sig.
Och jag tänkte att jag har snart levt färdigt.
Jag hade alla ursäkter som finns för att ta tag i mina egna drömmar och önskningar till mitt eget liv.
Jag som alltid sagt att man själv bär sin egen huvudroll i det som är mitt eget liv.
Jag som säger till mina barn att ni kan allt ni vill och att inget är omöjligt.
Jag som inte tycker om begränsningar överhuvud taget.
Jag har börjat begränsa mig själv så jag inte ens orkar se att morgondagen är positiv.
Vad håller jag på med?
Hur ska jag hitta det som är jag?
Var har jag gömt mina drömmar och min framtidstro?
Hur skulle min 5-års plan kunna se ut?
Om 5 år är jag 54 och det enda jag kan se är att jag kanske inte ens lever då...
Det är ju en toppenplan!
Att tro att man är död om 5 år...
Jag som alltid sagt att jag ska bli 92.
Jag som vill resa på Safari till Kenya.
Jag vill se operahuset i Sydney
och jag vill resa till London en gång till.
Jag som vill få barnbarn och bli Farmor och Mormor.
Jag vill gå på iaf en konsert på Ullevi, inte bara sitta utanför och höra musiken som dånar.
Jag skulle vilja åka och se midnattssolen och norrsken långt upp i norr.
Jag drömmer om att se Gotland.
När jag var 40 ville jag åka till Provence och gå på loppis och köpa ett gammalt hus att renovera.
Jag vill se Toscana och Capri.
Jag vill resa till Barcelona.
Jag vill börja om med akvarell måleriet och gå en ny målarkurs.
Jag skulle vilja skriva en bok.
Jag skulle vilja ha en, liten, trädgård där jag kan odla blommor och örter.
Jag vill ha ett olivträd och ett citrusträd.
Men mest av allt vill jag ha tillbaka kontrollen över mig själv och mitt liv.
Inte den där kontrollen som gör att man tappar sig själv, för det är uppenbart,
att den har jag redan...
Men kontroll över mina känslor och tankar.
Att hitta glädjen över det som är kvar av mitt liv.
Att inte bara känna: Nej, det är för sent och det går ändå inte..
Att känna att varje dag är betydelsefull och har en mening.
Att inte bara genomlida ytterligare en dag till.
Jag vill hitta tillbaka till den glädje jag känt även när livet varit för jävligt,
Den nyfikenhet jag alltid haft över vad som kan finnas bak nästa hörn.
Jag känner mig som en trasig kopia av mig själv.
Livet har inte varit så snällt mot mig.
Men frågan är hur snäll jag varit mot mig själv?
Vitai hade rätt när han sa att jag behandlat mig själv väldigt illa.
Att jag inte varit rädd om mig och inte tagit hand om mig.
Jag har alltid brytt mig så mycket mer om att andra blivit orättvist behandlade.
Byggt upp hela livet kring hur andra haft det och lärt mig utifrån det,
jag har bildat mina åsikter kring andras liv.
När jag pratat om orättvisor och erfarenheter handlar det aldrig om mina egna,
alltid om alla andras.
På något vis har jag tyckt att jag förtjänat att inte ha det så bra.
Jo! Jag har haft mycket bra upplevelser och erfarenheter.
Men det är först sen jag träffade S, som jag förstått att jag varit värd det.
Och logiken!! (den jag gärna vill ha) säger ju att nu när han är borta så faller jag igen.
Han skulle inte velat det.
Han visste att jag kunde mer än så här.
Han trodde på mig och lärde mig tro på mig själv.
Sorg är svårt och det tar tid.
Men man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över sitt huvud, men man kan hindra dem att lägga bo i sitt hår.
Så, tack!! kära granne, för att du fick denna gamla stofil att börja tänka och drömma igen.
Det är ju aldrig för sent, varken för det ena eller andra.
Och faktum är att när än livet tar slut.
Om det nu är vid 54 eller 92, så är det bra mycket bättre att ha levt varje dag än att inte ha levt alls!
Jätte mycket massa Kramar från AnnBritt
En härlig ung tjej (mellan 30-40)...
som bott utomlands några år och nu flyttat till vår lilla håla :)
Vi pratade lite om livet och jobb och framtiden.
Hon fick mig att fundera lite över hur jag lever mitt liv.
Eller snarare brist på liv, kom jag nog fram till..
Hon menade att man får ha lite framförhållning
när man inte vet vad som ska ske.
Hon pratade om en 5-årsplan!!
Jag bara.... Vadå 5 år!?
Jag kan ju inte ens föreställa mig vad som ska hända imorgon...
Det kanske är dax att ändra på det då? sa hon!
Eeeeh!!?
Ja, men du har väl några drömmar?
Eeeeh!? Nää!!
Jag har ju varit gift och fått barn och skilt mig och gift mig och blivit änka.
Nä, livet kan förändras så fort, man kan ju inte planera någonting...
Men du hade väl drömmar då, innan allt??
Eeeeh!? Ja, kanske det...
Men det har ju ändrat sig.... försökte jag, i ett tappert försök att komma undan.
Ja, men vad vill du med ditt liv?
Eeeh!? Jag vet inte riktigt..
Och så började jag prata om orättvisorna i samhället
och över de gamla som byggt upp det, och inte är vatten värda på ålderns höst.
Men det ska ju inte du tänka på nu, det kan ju inte du förändra.
Nu handlar det ju om dig....
Ja! Svarade jag, Men jag har alltid haft lättare att se till andras välbefinnande
än mitt eget.
Jo, men det hjälper ju inte din situation...
Eeeeeh!? Nä, det gör det inte.
Men jag slipper ju tänka på mig själv och mitt liv då..
När jag gick in till mig, började jag fundera.
Jag som tyckt så illa om alla Nej-sägare som funnits runt mig i livet.
Ni vet, dom som säger att: Nej, men så kan du inte göra, så kan du inte leva, det där går ju inte.. osv.
Jag kände att jag håller på att bli en sådan själv.
Fast i mitt eget liv och till det jag själv vill och önskar.
När vi pratade tänkte jag att hon är 13 år yngre och har framtiden för sig.
Och jag tänkte att jag har snart levt färdigt.
Jag hade alla ursäkter som finns för att ta tag i mina egna drömmar och önskningar till mitt eget liv.
Jag som alltid sagt att man själv bär sin egen huvudroll i det som är mitt eget liv.
Jag som säger till mina barn att ni kan allt ni vill och att inget är omöjligt.
Jag som inte tycker om begränsningar överhuvud taget.
Jag har börjat begränsa mig själv så jag inte ens orkar se att morgondagen är positiv.
Vad håller jag på med?
Hur ska jag hitta det som är jag?
Var har jag gömt mina drömmar och min framtidstro?
Hur skulle min 5-års plan kunna se ut?
Om 5 år är jag 54 och det enda jag kan se är att jag kanske inte ens lever då...
Det är ju en toppenplan!
Att tro att man är död om 5 år...
Jag som alltid sagt att jag ska bli 92.
Jag som vill resa på Safari till Kenya.
Jag vill se operahuset i Sydney
och jag vill resa till London en gång till.
Jag som vill få barnbarn och bli Farmor och Mormor.
Jag vill gå på iaf en konsert på Ullevi, inte bara sitta utanför och höra musiken som dånar.
Jag skulle vilja åka och se midnattssolen och norrsken långt upp i norr.
Jag drömmer om att se Gotland.
När jag var 40 ville jag åka till Provence och gå på loppis och köpa ett gammalt hus att renovera.
Jag vill se Toscana och Capri.
Jag vill resa till Barcelona.
Jag vill börja om med akvarell måleriet och gå en ny målarkurs.
Jag skulle vilja skriva en bok.
Jag skulle vilja ha en, liten, trädgård där jag kan odla blommor och örter.
Jag vill ha ett olivträd och ett citrusträd.
Men mest av allt vill jag ha tillbaka kontrollen över mig själv och mitt liv.
Inte den där kontrollen som gör att man tappar sig själv, för det är uppenbart,
att den har jag redan...
Men kontroll över mina känslor och tankar.
Att hitta glädjen över det som är kvar av mitt liv.
Att inte bara känna: Nej, det är för sent och det går ändå inte..
Att känna att varje dag är betydelsefull och har en mening.
Att inte bara genomlida ytterligare en dag till.
Jag vill hitta tillbaka till den glädje jag känt även när livet varit för jävligt,
Den nyfikenhet jag alltid haft över vad som kan finnas bak nästa hörn.
Jag känner mig som en trasig kopia av mig själv.
Livet har inte varit så snällt mot mig.
Men frågan är hur snäll jag varit mot mig själv?
Vitai hade rätt när han sa att jag behandlat mig själv väldigt illa.
Att jag inte varit rädd om mig och inte tagit hand om mig.
Jag har alltid brytt mig så mycket mer om att andra blivit orättvist behandlade.
Byggt upp hela livet kring hur andra haft det och lärt mig utifrån det,
jag har bildat mina åsikter kring andras liv.
När jag pratat om orättvisor och erfarenheter handlar det aldrig om mina egna,
alltid om alla andras.
På något vis har jag tyckt att jag förtjänat att inte ha det så bra.
Jo! Jag har haft mycket bra upplevelser och erfarenheter.
Men det är först sen jag träffade S, som jag förstått att jag varit värd det.
Och logiken!! (den jag gärna vill ha) säger ju att nu när han är borta så faller jag igen.
Han skulle inte velat det.
Han visste att jag kunde mer än så här.
Han trodde på mig och lärde mig tro på mig själv.
Sorg är svårt och det tar tid.
Men man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över sitt huvud, men man kan hindra dem att lägga bo i sitt hår.
Så, tack!! kära granne, för att du fick denna gamla stofil att börja tänka och drömma igen.
Det är ju aldrig för sent, varken för det ena eller andra.
Och faktum är att när än livet tar slut.
Om det nu är vid 54 eller 92, så är det bra mycket bättre att ha levt varje dag än att inte ha levt alls!
Jätte mycket massa Kramar från AnnBritt
Varmt och kallt
Sol igår och så stilla och varmt
att jag ville åka och lägga mig på stranden och sola,
om jag inte jobbat förstås...
Men kylan inatt...
pjuh, den var inte att leka med.
Låg som en stoppad säl i täcket,
och undrade när dom sätter på värmen i huset.
Tur att man kan värma sig med kaffe,
tanken på att jag får krama de 2 yngsta ikväll,
och 3 katter som följer än vart man går.
Jodå..även in på toa..
De är sällskapssjuka, de 3.
Den 4e är så blyg och rädd
så enda gången hon kommer är när jag ligger i sängen.
Då värmer hon min rygg eller mina fötter.
Det är bra!
Det är lika fint idag, ändå får jag till sist acceptera höst,
kall sådan, på natten iaf.
Längtar inte efter att skrapa rutor,
bråka med frysta låskolvar och halka.
Längtar faktiskt inte någonting efter det.
Ser inte ens fram emot att kura med tända ljus,
filtar och varmt te i soffan.
Längtar bara efter att få krypa upp i famnen på min man.
Han som alltid var varm och trygg.
Men sån längtan är omöjlig.
Det är inte ens nån ide att ens tänka tanken.
Fast om jag blundar och drömmer en stund,
så kanske kanske jag kan vara där hos honom
lite lite, i minnet.
Den tanken ger värme!
Ta hand om varann. Kram// AnnBritt
att jag ville åka och lägga mig på stranden och sola,
om jag inte jobbat förstås...
Men kylan inatt...
pjuh, den var inte att leka med.
Låg som en stoppad säl i täcket,
och undrade när dom sätter på värmen i huset.
Tur att man kan värma sig med kaffe,
tanken på att jag får krama de 2 yngsta ikväll,
och 3 katter som följer än vart man går.
Jodå..även in på toa..
De är sällskapssjuka, de 3.
Den 4e är så blyg och rädd
så enda gången hon kommer är när jag ligger i sängen.
Då värmer hon min rygg eller mina fötter.
Det är bra!
Det är lika fint idag, ändå får jag till sist acceptera höst,
kall sådan, på natten iaf.
Längtar inte efter att skrapa rutor,
bråka med frysta låskolvar och halka.
Längtar faktiskt inte någonting efter det.
Ser inte ens fram emot att kura med tända ljus,
filtar och varmt te i soffan.
Längtar bara efter att få krypa upp i famnen på min man.
Han som alltid var varm och trygg.
Men sån längtan är omöjlig.
Det är inte ens nån ide att ens tänka tanken.
Fast om jag blundar och drömmer en stund,
så kanske kanske jag kan vara där hos honom
lite lite, i minnet.
Den tanken ger värme!
Ta hand om varann. Kram// AnnBritt
Minnen <3
Älskar Dig
Nu och För Alltid
Hurry Curry
Fick veta för 50 minuter sen,
av sonen,
att det är F-möte om 30 min..
Så, jag menar,
Varför stressa??
Jag börjar ju bli van,
vid oförutsedda händelser!
Ha en fin kväll =)
Kram// AnnBritt
(Curry har med namnet på läraren att göra
om ni skulle undra alltså...)
av sonen,
att det är F-möte om 30 min..
Så, jag menar,
Varför stressa??
Jag börjar ju bli van,
vid oförutsedda händelser!
Ha en fin kväll =)
Kram// AnnBritt
(Curry har med namnet på läraren att göra
om ni skulle undra alltså...)
Ja ja!
Nu känns det bättre =)
Huvudvärken har lagt sig en aning.
Det halsonda oxå.
Sonen, den fantastiske, fixade sin egen mat.
Han är ju snart 20...
Ibland behövs nog lite dipp,
för att ta sig fram i livet.
Just nu önskar jag bättre väder för kommunens
5:e klassare som tävlar i friidrott i bästa 5:an imorgon.
Åker nog och tittar en stund.
Tar väl med något varmt att dricka oxå.
Minns förra året, i 4:an.
Jag och S åkte dit och tittade, de var dyblöta, barnen.
Men stämningen var varm och några torra sockar från dotterns
väska gjorde nytta på en kompis blöta fötter.
En torr tröja fick vandra runt och värma en stund
på var och en.
Kom till insikt om varför jag aldrig har
tvättmedel när jag ska tvätta.
Lyckas ju välta paketet,
VARJE gång...
Häller ut ca 2 dl.
får dammsuga upp hälften,
för att det liksom suger sig fast i golvet...
Så, nu vet ni det!! ;o)
Låt inte deppet och de negativa tankarna ta över Ert liv.
Kram// AnnBritt
Huvudvärken har lagt sig en aning.
Det halsonda oxå.
Sonen, den fantastiske, fixade sin egen mat.
Han är ju snart 20...
Ibland behövs nog lite dipp,
för att ta sig fram i livet.
Just nu önskar jag bättre väder för kommunens
5:e klassare som tävlar i friidrott i bästa 5:an imorgon.
Åker nog och tittar en stund.
Tar väl med något varmt att dricka oxå.
Minns förra året, i 4:an.
Jag och S åkte dit och tittade, de var dyblöta, barnen.
Men stämningen var varm och några torra sockar från dotterns
väska gjorde nytta på en kompis blöta fötter.
En torr tröja fick vandra runt och värma en stund
på var och en.
Kom till insikt om varför jag aldrig har
tvättmedel när jag ska tvätta.
Lyckas ju välta paketet,
VARJE gång...
Häller ut ca 2 dl.
får dammsuga upp hälften,
för att det liksom suger sig fast i golvet...
Så, nu vet ni det!! ;o)
Låt inte deppet och de negativa tankarna ta över Ert liv.
Kram// AnnBritt
Vad är jag för en människa?
Ja, det är vad jag undrar idag.
I och E är hos sin pappa.
Igår på jobbet (12 timmar)
fick jag ont i halsen och kände mig febrig.
Talar om för A att vi inte kan vara i närheten av varann.
Han bör ju inte bli sjuk.
Idag har jag klappat mig för bröstet för att jag bara rökt 3 cig.
Men halsont och huvudvärk är ju förklaringen..
A säger att han är hungrig.
Jag säger att jag inte orkar fixa mat idag.
Sen kommer insikten:
Hur är jag skapt??
Min son har haft tuffa behandlingar i 9 månader.
Var tredje vecka har han varit inlagd på JK.
Däremellan har han tagit prover 2 ggr i veckan,
sprutor 10 dagar efter behandling.
Kollat njurar inför varje behandling.
Han har inte klagat eller gnällt en enda gång.
Men jag orkar inte laga mat för att jag har hosta och feber..
Hur ska man stå ut med sig själv när man inser hur man är?
Alla säger att jag är stark, men jag känner mig som den svagaste, ever!!
Jag försöker komma tillbaka till ett normalt liv.
Kämpa för att hitta mening och innehåll och inte gå under.
Inte gå sönder.
Men det känns inte som jag klarar någonting.
Jag vill inte sjunka ner i djupet.
Det känns som jag redan varit där.
Kanske har jag inte det.
Måste jag ännu djupare nerför att orka gå framåt?
För att klara av att leva det liv som är mitt?
Det känns som jag har tappat mig själv.
Som om jag är för hård mot mig själv.
Som om jag inte har något mer att ge till någon.
Jag vill inte ge upp.
Vill inte ha varit med om allt som hänt.
Jag säger att jag accepterat,
frågan är om jag ens har förstått.
Är det nu insikten kommer?
Jag har varit med om sorg i mitt liv.
Men denna sortens sorg är ny.
Jag bad inte om den.
Jag önskade den inte och ville inte ha den.
Vill inte ha den!
Ändå är det så det ser ut.
Livet när det är som värst och äckligast och fulast.
Och jag är tvungen att gå vidare.
Jag som älskar livet och färgerna och människorna och solen.
Som älskar mina barn och dom jag har runt mig.
Hur ska jag hitta dit igen?
Är det ens möjligt?
Jag har inte en jävla aning om hur det ska gå till.
Snälla, Hjälp mig!!
I och E är hos sin pappa.
Igår på jobbet (12 timmar)
fick jag ont i halsen och kände mig febrig.
Talar om för A att vi inte kan vara i närheten av varann.
Han bör ju inte bli sjuk.
Idag har jag klappat mig för bröstet för att jag bara rökt 3 cig.
Men halsont och huvudvärk är ju förklaringen..
A säger att han är hungrig.
Jag säger att jag inte orkar fixa mat idag.
Sen kommer insikten:
Hur är jag skapt??
Min son har haft tuffa behandlingar i 9 månader.
Var tredje vecka har han varit inlagd på JK.
Däremellan har han tagit prover 2 ggr i veckan,
sprutor 10 dagar efter behandling.
Kollat njurar inför varje behandling.
Han har inte klagat eller gnällt en enda gång.
Men jag orkar inte laga mat för att jag har hosta och feber..
Hur ska man stå ut med sig själv när man inser hur man är?
Alla säger att jag är stark, men jag känner mig som den svagaste, ever!!
Jag försöker komma tillbaka till ett normalt liv.
Kämpa för att hitta mening och innehåll och inte gå under.
Inte gå sönder.
Men det känns inte som jag klarar någonting.
Jag vill inte sjunka ner i djupet.
Det känns som jag redan varit där.
Kanske har jag inte det.
Måste jag ännu djupare nerför att orka gå framåt?
För att klara av att leva det liv som är mitt?
Det känns som jag har tappat mig själv.
Som om jag är för hård mot mig själv.
Som om jag inte har något mer att ge till någon.
Jag vill inte ge upp.
Vill inte ha varit med om allt som hänt.
Jag säger att jag accepterat,
frågan är om jag ens har förstått.
Är det nu insikten kommer?
Jag har varit med om sorg i mitt liv.
Men denna sortens sorg är ny.
Jag bad inte om den.
Jag önskade den inte och ville inte ha den.
Vill inte ha den!
Ändå är det så det ser ut.
Livet när det är som värst och äckligast och fulast.
Och jag är tvungen att gå vidare.
Jag som älskar livet och färgerna och människorna och solen.
Som älskar mina barn och dom jag har runt mig.
Hur ska jag hitta dit igen?
Är det ens möjligt?
Jag har inte en jävla aning om hur det ska gå till.
Snälla, Hjälp mig!!
Ballongdans!!?
Ni vet när man ska ha barnkalas
och sätter upp 3-4 ballonger någonstans
för att visa vägen.
Häromdagen såg jag det i en busskur.
Men det var inte 3-4 st.
Halva kuren var fylld av ballonger...
Jag tänkte att det var en familj full av kärlek till sitt barn,
och av kärlek till dom barn som skulle dit.
Sånt är glädje att se.
Att det finns dom som bryr sig om varandra.
Och vågar visa det.
=)
F.ö. går idag mina tankar till alla som drabbades av 9/11.
Och det är väl större delen av världen.
Jag önskar att alla skänker offer och anhöriga
och varann en tanke idag och ber att världen ska
bli en bättre, värdigare och mer mänsklig plats att leva på.
Ha en underbar Söndagkväll. Kramar// AnnBritt
och sätter upp 3-4 ballonger någonstans
för att visa vägen.
Häromdagen såg jag det i en busskur.
Men det var inte 3-4 st.
Halva kuren var fylld av ballonger...
Jag tänkte att det var en familj full av kärlek till sitt barn,
och av kärlek till dom barn som skulle dit.
Sånt är glädje att se.
Att det finns dom som bryr sig om varandra.
Och vågar visa det.
=)
F.ö. går idag mina tankar till alla som drabbades av 9/11.
Och det är väl större delen av världen.
Jag önskar att alla skänker offer och anhöriga
och varann en tanke idag och ber att världen ska
bli en bättre, värdigare och mer mänsklig plats att leva på.
Ha en underbar Söndagkväll. Kramar// AnnBritt
minne
Såg en stjärna och månen på himlen ikväll.
Det påminde mig om något jag tror jag inte delat med mig av:
Måndagen i Mars när jag och K åkte hem från Skåne
säger hon till mig:
-Men kolla!!!!
Jag tittar ut på den svarta himlen
där är en enda stjärna
och månen rakt nedanför.
Det märkvärdiga är att det är en Turkisk måne.
Ni vet en månskära som ligger ner.
Detta har jag aldrig sett i Sverige förut.
Det känns som S ligger i månens vagga som i en säng
på väg upp till stjärnan,
så att han ska få bo i den och lysa för oss.
Det var nästan en religiös upplevelse!
Glöm inte Krama dem Ni älskar// AnnBritt
Det påminde mig om något jag tror jag inte delat med mig av:
Måndagen i Mars när jag och K åkte hem från Skåne
säger hon till mig:
-Men kolla!!!!
Jag tittar ut på den svarta himlen
där är en enda stjärna
och månen rakt nedanför.
Det märkvärdiga är att det är en Turkisk måne.
Ni vet en månskära som ligger ner.
Detta har jag aldrig sett i Sverige förut.
Det känns som S ligger i månens vagga som i en säng
på väg upp till stjärnan,
så att han ska få bo i den och lysa för oss.
Det var nästan en religiös upplevelse!
Glöm inte Krama dem Ni älskar// AnnBritt
Jag Saknar Dig
Det är dax nu.
Att sadla om till bilmekaniker...
Skulle ju fika med L igår.
Sist gick det ju inte smärtfritt =)
Igår stannade bilen vid stationen.
Efter 25 minuter hade jag knackat igång den efter tips av K.
Sen gick det så fint så!!
Idag skulle jag och E på bio.
Som ni nog vet har regnet fortsatt.
Kom liiite längre idag,
fast den ville inte starta =(
Tur man har världens snällaste son som kom till undsättning.
Blir att promenera och hämta den imorgon
och hoppas den vill ta mig hem då.
Tur man inte skulle till jobbet iaf!
Så vi kom till bion i sista sekunden..
Som tur fanns det biljetter kvar till,
Jag Saknar Dig
Den baseras ju på boken av Kinna Gieth och Peter Pohl
efter att Kinna´s enäggstvilling Jenny dött i en trafikolycka.
Det hände i Ljungskile för drygt 20 år sedan.
Min syster bodde granne med dem då och har barn i samma ålder.
Boken fick August priset 1992.
Filmen bygger på boken.
Det blev en del tårar.
Som E sa: Den var inte jättesorglig men man känner ju igen mycket
efter det som hänt med S.
Och så är det ju.
Ibland är det skönt att tårarna får rinna för någon annan än sig själv.
Om Ni förstår hur jag menar!
Sen är det lite charm att gå på bio där.
Efter halva filmen är det paus i 20 minuter =)
Då kan man köpa kaffe och bulle för 10 kr.
Sen kostar det 70 kr för bion.
Blir man medlem betalar man den summan
och för det få man se 4 filmer =)
Det är lite mysigt att bo på bondvischan ändå!!
Många Kramar. Var rädda om varandra// AnnBritt
Att sadla om till bilmekaniker...
Skulle ju fika med L igår.
Sist gick det ju inte smärtfritt =)
Igår stannade bilen vid stationen.
Efter 25 minuter hade jag knackat igång den efter tips av K.
Sen gick det så fint så!!
Idag skulle jag och E på bio.
Som ni nog vet har regnet fortsatt.
Kom liiite längre idag,
fast den ville inte starta =(
Tur man har världens snällaste son som kom till undsättning.
Blir att promenera och hämta den imorgon
och hoppas den vill ta mig hem då.
Tur man inte skulle till jobbet iaf!
Så vi kom till bion i sista sekunden..
Som tur fanns det biljetter kvar till,
Jag Saknar Dig
Den baseras ju på boken av Kinna Gieth och Peter Pohl
efter att Kinna´s enäggstvilling Jenny dött i en trafikolycka.
Det hände i Ljungskile för drygt 20 år sedan.
Min syster bodde granne med dem då och har barn i samma ålder.
Boken fick August priset 1992.
Filmen bygger på boken.
Det blev en del tårar.
Som E sa: Den var inte jättesorglig men man känner ju igen mycket
efter det som hänt med S.
Och så är det ju.
Ibland är det skönt att tårarna får rinna för någon annan än sig själv.
Om Ni förstår hur jag menar!
Sen är det lite charm att gå på bio där.
Efter halva filmen är det paus i 20 minuter =)
Då kan man köpa kaffe och bulle för 10 kr.
Sen kostar det 70 kr för bion.
Blir man medlem betalar man den summan
och för det få man se 4 filmer =)
Det är lite mysigt att bo på bondvischan ändå!!
Många Kramar. Var rädda om varandra// AnnBritt
Trött
Har du känt att du vill byta liv någon gång?
Att du är så trött på ditt liv att du inte orkar med det en dag till?
Så känner jag!
Det har varit så mycket elände och tårar och tragik och sorg och smärta
det sista året och även innan det, att jag känner att nu får det vara nog.
Jag vill inte prata mer om cancer och sjuk son.
Vill inte prata om att min man dog och inte säga att jag är änka.
Vill inte höra en enda person till fråga mig om hur det går.
Vill inte svara på hur det går och hur jag mår.
Jag vill ta tag i mitt liv och se framåt.
Börja ta ansvar för saker som jag lämnat åt andra att ta hand om.
Jag har ingen man som lagar min bil längre.
Varför skulle jag inte kunna lära mig laga den själv?
Jag vill inte ha ett rörigt och stökigt hem.
Då får jag se till att hitta glädjen i att skapa ordning.
Det är mycket saker jag vill med livet.
Vem ska försöka uppfylla det om inte jag själv?
Det handlar inte om att jag inte är ledsen längre.
Det handlar inte om att jag inte saknar.
Det handlar inte om att oron för A är borta.
Det har inget att göra med alla underbara jag har och har haft runt mig denna tiden.
Det handlar bara om mig själv.
Att det är dags att jag för första gången i livet tar hand om mig själv.
Lyssnar till mitt eget hjärta.
Och att jag gör det av rätt skäl.
Inte för någon annans skull.
Inte för att det förväntas av mig.
För kan jag ta det totala ansvaret för mitt eget liv
kommer jag oxå att älska mina medmänniskor på ett annat sätt än tidigare.
Och jag kommer även att kunna älska och acceptera mig själv fullt ut
om jag tar det totala ansvaret för det som händer i mitt liv.
Och då menar jag i MITT liv.
Inte mina barns, vänners eller släktingars liv.
Jag kommer att bli starkare när jag gör saker för att jag vill och inte för att jag tror att jag måste eller för att det förväntas av mig.
Och även om jag varit/är stark, så har det funnits så många andra hinder.
Jag inser att jag inte kan eller kunde ändra det som mitt liv har varit och blivit.
De val jag gjort kommer jag inte kunna ändra och det är inget jag tänker på.
Jag vet att allt som hänt i livet har berikat mig och fört mig framåt.
Jag skulle inte vilja ändra på någonting.
För även om jag upplevt mycket förnedring, smärta, sorg och tårar.
Så har jag oxå upplevt oändligt mycket kärlek, värme, tillgivenhet och vänskap.
Jag har bara haft så svårt att se att det senare, för jag har inte lärt mig från grunden att jag är värd det.
Det är livet som lärt mig det.
Min älskade man lärde mig det.
Men nu så är det stopp.
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är den jag är.
Den som inte gått i mina skor ska inte döma mig.
Men nej, det lät bittert, men jag tänker inte bli bitter =)
Därför vill jag gå vidare i livet.
Allt som hänt har jag i mitt hjärta.
Jag ska endast prata om det om jag själv vill.
Sen ska jag leta reda på en massa glädje och använda den.
Jag ska gå ut i livet med nya ögon.
Jag vill se mig omkring och upptäcka.
Jag vill inte gå som en blind längre.
Jaja, jag behöver läsglasögon, men ändå...
En sådan här kraft som jag känner i mig nu har jag inte känt på mycket länge.
Kanske inte någonsin.
Nu är det upp till mig att använda den
och göra verklighet av det liv jag vill ha.
Jag tycker faktiskt att jag är förtjänt av ha huvudrollen i mitt eget liv!
Massa jättemycket Kramar// AnnBritt
Att du är så trött på ditt liv att du inte orkar med det en dag till?
Så känner jag!
Det har varit så mycket elände och tårar och tragik och sorg och smärta
det sista året och även innan det, att jag känner att nu får det vara nog.
Jag vill inte prata mer om cancer och sjuk son.
Vill inte prata om att min man dog och inte säga att jag är änka.
Vill inte höra en enda person till fråga mig om hur det går.
Vill inte svara på hur det går och hur jag mår.
Jag vill ta tag i mitt liv och se framåt.
Börja ta ansvar för saker som jag lämnat åt andra att ta hand om.
Jag har ingen man som lagar min bil längre.
Varför skulle jag inte kunna lära mig laga den själv?
Jag vill inte ha ett rörigt och stökigt hem.
Då får jag se till att hitta glädjen i att skapa ordning.
Det är mycket saker jag vill med livet.
Vem ska försöka uppfylla det om inte jag själv?
Det handlar inte om att jag inte är ledsen längre.
Det handlar inte om att jag inte saknar.
Det handlar inte om att oron för A är borta.
Det har inget att göra med alla underbara jag har och har haft runt mig denna tiden.
Det handlar bara om mig själv.
Att det är dags att jag för första gången i livet tar hand om mig själv.
Lyssnar till mitt eget hjärta.
Och att jag gör det av rätt skäl.
Inte för någon annans skull.
Inte för att det förväntas av mig.
För kan jag ta det totala ansvaret för mitt eget liv
kommer jag oxå att älska mina medmänniskor på ett annat sätt än tidigare.
Och jag kommer även att kunna älska och acceptera mig själv fullt ut
om jag tar det totala ansvaret för det som händer i mitt liv.
Och då menar jag i MITT liv.
Inte mina barns, vänners eller släktingars liv.
Jag kommer att bli starkare när jag gör saker för att jag vill och inte för att jag tror att jag måste eller för att det förväntas av mig.
Och även om jag varit/är stark, så har det funnits så många andra hinder.
Jag inser att jag inte kan eller kunde ändra det som mitt liv har varit och blivit.
De val jag gjort kommer jag inte kunna ändra och det är inget jag tänker på.
Jag vet att allt som hänt i livet har berikat mig och fört mig framåt.
Jag skulle inte vilja ändra på någonting.
För även om jag upplevt mycket förnedring, smärta, sorg och tårar.
Så har jag oxå upplevt oändligt mycket kärlek, värme, tillgivenhet och vänskap.
Jag har bara haft så svårt att se att det senare, för jag har inte lärt mig från grunden att jag är värd det.
Det är livet som lärt mig det.
Min älskade man lärde mig det.
Men nu så är det stopp.
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är den jag är.
Den som inte gått i mina skor ska inte döma mig.
Men nej, det lät bittert, men jag tänker inte bli bitter =)
Därför vill jag gå vidare i livet.
Allt som hänt har jag i mitt hjärta.
Jag ska endast prata om det om jag själv vill.
Sen ska jag leta reda på en massa glädje och använda den.
Jag ska gå ut i livet med nya ögon.
Jag vill se mig omkring och upptäcka.
Jag vill inte gå som en blind längre.
Jaja, jag behöver läsglasögon, men ändå...
En sådan här kraft som jag känner i mig nu har jag inte känt på mycket länge.
Kanske inte någonsin.
Nu är det upp till mig att använda den
och göra verklighet av det liv jag vill ha.
Jag tycker faktiskt att jag är förtjänt av ha huvudrollen i mitt eget liv!
Massa jättemycket Kramar// AnnBritt
4 September
En sån fantastisk dag det varit idag!
Även nu när kl är nästan 11 på kvällen är det varmt i luften.
Blev inspirerad av nya grannen på balkongen bredvid som planterade blommor.
Så jag röjde på min balkong i 2 timmar..
Ja, så lång tid kan det ta när man ska sopa under trallen,
rensa bort vissna blommor och skura en del av räcket. =)
Men fint blev det
och svettigt var det.
Så E och jag åkte och tog sommarens sista!? dopp.
Igen...
Det var skönt, det blev ett 5 minuters.
Men ändå!!
Imorgon blir det fm fika med L. Det är bra!
Sen ska jag jobba 14-21.30, fast det har ju bara jag
och den jag ska jobba med intresse av... =)
Men ändå... nu vet ni det.
Idag är det oxå 6 månader sen jag blev änka.
Jag har funderat på hur viktigt det är att uppmärksamma dessa månads dagar.
Egentligen är det lite viktigt det första året.
För att påminna sig om att man klarat en månad till.
Men sinnena någorlunda i behåll.
Jag tänker inte mer på honom dessa dagar än andra dagar.
Han är med lika mycket hela tiden.
Egentligen blir jag bara mer ledsen när jag påminns att det var den dagen för 2, 5 eller 6 månader sen han lämnade oss.
Jag vill minnas det som var positivt och vackert och fint i vårt äktenskap.
Inte bli påmind om hur länge sen han dog.
Han kommer inte tillbaka.
Det är ett faktum. Ett tragsiskt sådant. Men ett faktum likaväl.
Därför funderar jag på om det är viktigt att ha sån koll på dagarna.
Hur skulle jag regera om jag missade en månadsdag?
Skulle jag få dåligt samvete?
Skulle någon annan ge mig det?
Kan man ha dåligt samvete mot en död människa?
Eller handlar det om att plåga sig själv, göra det som förväntas?
S skulle inte bry sig, han var inte sån.
Han vet var min hjärta ännu finns.
Jag började skriva för att få ur mig tankarna kring den första hemska tiden.
Ska jag då gå tillbaka och minnas allt det varje månad den 4e?
Det känns inte logiskt.
Jag vill gärna ha logik i livet... =)
Det är inte alltid så lyckat!
Allt som sker är inte logiskt, det bara är på ett visst sätt.
Det man får göra då är att acceptera faktum.
Sen kämpa på så gott det går!
Fast, det är märkligt att det redan gått ett halvår...
Sov Gott och somna inte som ovänner. Kram// AnnBritt
Även nu när kl är nästan 11 på kvällen är det varmt i luften.
Blev inspirerad av nya grannen på balkongen bredvid som planterade blommor.
Så jag röjde på min balkong i 2 timmar..
Ja, så lång tid kan det ta när man ska sopa under trallen,
rensa bort vissna blommor och skura en del av räcket. =)
Men fint blev det
och svettigt var det.
Så E och jag åkte och tog sommarens sista!? dopp.
Igen...
Det var skönt, det blev ett 5 minuters.
Men ändå!!
Imorgon blir det fm fika med L. Det är bra!
Sen ska jag jobba 14-21.30, fast det har ju bara jag
och den jag ska jobba med intresse av... =)
Men ändå... nu vet ni det.
Idag är det oxå 6 månader sen jag blev änka.
Jag har funderat på hur viktigt det är att uppmärksamma dessa månads dagar.
Egentligen är det lite viktigt det första året.
För att påminna sig om att man klarat en månad till.
Men sinnena någorlunda i behåll.
Jag tänker inte mer på honom dessa dagar än andra dagar.
Han är med lika mycket hela tiden.
Egentligen blir jag bara mer ledsen när jag påminns att det var den dagen för 2, 5 eller 6 månader sen han lämnade oss.
Jag vill minnas det som var positivt och vackert och fint i vårt äktenskap.
Inte bli påmind om hur länge sen han dog.
Han kommer inte tillbaka.
Det är ett faktum. Ett tragsiskt sådant. Men ett faktum likaväl.
Därför funderar jag på om det är viktigt att ha sån koll på dagarna.
Hur skulle jag regera om jag missade en månadsdag?
Skulle jag få dåligt samvete?
Skulle någon annan ge mig det?
Kan man ha dåligt samvete mot en död människa?
Eller handlar det om att plåga sig själv, göra det som förväntas?
S skulle inte bry sig, han var inte sån.
Han vet var min hjärta ännu finns.
Jag började skriva för att få ur mig tankarna kring den första hemska tiden.
Ska jag då gå tillbaka och minnas allt det varje månad den 4e?
Det känns inte logiskt.
Jag vill gärna ha logik i livet... =)
Det är inte alltid så lyckat!
Allt som sker är inte logiskt, det bara är på ett visst sätt.
Det man får göra då är att acceptera faktum.
Sen kämpa på så gott det går!
Fast, det är märkligt att det redan gått ett halvår...
Sov Gott och somna inte som ovänner. Kram// AnnBritt
Varmt!!
Pjuh...
Är det bara jag som tycker det är Tropisk hetta idag??
Och jag är leeedig =) =)
Kram!
Är det bara jag som tycker det är Tropisk hetta idag??
Och jag är leeedig =) =)
Kram!
<3
Love is when you miss him even before he's gone,
When you could listen to him talk all night
And never get tired of hearing his voice,
When the sound of his name sends chills down your spine,
And when you see his smile the second you close your eyes!
~ Adriene Auckerman ~
When you could listen to him talk all night
And never get tired of hearing his voice,
When the sound of his name sends chills down your spine,
And when you see his smile the second you close your eyes!
~ Adriene Auckerman ~
Det är ok att känna
Jag tänkte skriva om hur hopplös jag är som aldrig har tvättmedel hemma när jag ska tvätta.
Och om dagens 2 timmar långa promenad i klibbande hetta.
Men detta känns mer angeläget:
Och om dagens 2 timmar långa promenad i klibbande hetta.
Men detta känns mer angeläget:
www.youtube.com
"Det är okej att känna" är en kampanj skapad av organisationen Ung Cancer. Kampanjen består av en serie om fem kortfilmer med syfte att lyfta fram diskussion...
Många Kramar som alltid <3<3<3 // AnnBritt
Många Kramar som alltid <3<3<3 // AnnBritt