Stenungsön 8 Mars

Jag tar med mig hunden och åker ut till Stenungsön.
Kör upp för backen till kapellet där vi var för ett år sen.
Det är soligt och vår i luften idag, då låg det lite snö
på backen och var kallare.
 
Jag blir lite yr när jag går ur bilen. Så ser jag framför
mig alla nära och vänner som kommit dit. Alla strama
ansiktsuttryck, tårar, sammanbitet. Jag kramar alla,
tackar för att dom kommit.
 
 
Jag tittar in genom det vackra fönstret där Andreas kista stod.
Jag kan höra musiken. Eva Cassidy´s Fields of gold och Over
The rainbow. Jag tänker på våra 3 stycken av Volbeat och undrar
om man haft den typen av musik där efteråt.
 
Jag hör Lucinda Drayton´s vackra 100 000 Angels, när vi tar
avsked och jag ser mig sitta på främsta raden med armarna
runt Isak, Emma och Sofie, Stefan´s dotter som var med.
Vi gråter, vi lägger varsin ros men det är knappt att jag minns.
Jag vet att mina ben skakar och jag tror att jag ska ramla.
 
 
Jag minns de vackra blommorna som rådjuren senare åt upp
på kyrkogården. Jag minns att det var fint. Att det var som jag
ville att det skulle vara och känslan att Andreas oxå var nöjd.
 
När vi går ut är allt lite lättare. En del ska följa med och dricka
kaffe efteråt. Klasskamraterna dröjer sig kvar. Jag säger att åk
ni och ta en fika ihop. Det kan vara bra efter sånt här. Och jag
säger att dom ska ta hand om livet. Göra det dom vill och
drömmer om, att dom inte ska tveka och inte vänta. Livet är nu!
 
Jag tittar mig omkring i naturen. Vårens längtan är stark. Man kan
nästan höra hur den kämpar för att göra sig synlig. Vi tar en tur
på ön, Ludde och jag. Jag njuter av havet och den blå Marshimlen.
Jag känner lugn och närvaro i stunden. Det känns skönt att ha åkt
hit idag. Att göra det overkliga verkligt. Att komma lite närmare
förståelse, insikt, tröst.
 
 
 
Att ha 2 stora sorger är inte lätt. Det är inget jag önskade av livet.
Med allt vad det inneburit har jag jag kämpat varje dag för att orka
gå ur sängen. Jag har försökt att le, att förstå. Att förstå andra och
hur dom känner. Jag har försökt ge tröst åt den som behövt när jag
har orkat. Jag har försökt att förstå varför det skulle hända.
 
Ändå finns det fortfarande personer runt omkring som försöker slå
undan mina ben. Som sätter sina knivar där jag är som svagast
och där det gör som mest ont. Dom som står mig närmast och
känner mig vet att jag inte är intresserad av att framhäva mig själv.
 
Dom vet att jag inte är den som har behov av att klappa mig själv
på axeln och tala om att jag är bra. Jag har inte heller behov av
att andra tycker jag är bra. Jag vet vem jag är, hur mitt liv sett ut
och de fel jag begått har jag själv fått betala för.
 
Men det betyder inte att jag inte är sårbar. Och att jag blir ledsen
riktigt ledsen, när man använder mina barn emot mig. Eller att jag
tar illa vid mig av orättvisor och elakheter över huvud taget.
 
Kanske det är dax för mig att kriga nu. Andreas var stark. Han var
starkare än mig. Jag vet att han älskade mig och var rädd om mig.
Jag vet att han hade rättspatos och att han ville mitt bästa.
 
Han kämpade ur ett underläge, inte bara med cancern, men ofta
i livet. För mig är han en vinnare, även om cancern tog hans liv.
Jag tror jag oxå ska försöka bli det. Jag ska hitta ett sätt att
ta mig ur smärtan, så att ingen kan sticka knivar i mig mer.
 
Då blir det som en Boomerang. Och då stämmer ordspråket:
Som man sår får skörda, väldigt väl. Och då får man själv stå
till svars för de ord man säger. Då behöver jag inte ens lyssna,
för jag har redan fullt upp med att ta vara på de dagar jag har!
 
Var rädda om varandra.
Massa Många Kramar/ AnnBritt
 

Kommentarer :

#1: Kristina/liljegården

Ville ge dej en kram och säga att du skriver så bra.

Svar: Tack Kristina! Kram tbx
AnnBritt

skriven
#2: Sofia Andersson

Du skriver så fint AnnBritt. Din text berör verkligen, tänker på dig!
Kram!

Svar: Söt du är gumman. Tack! <3
AnnBritt

skriven

Kommentera inlägget här :