Det löser sig!

De senaste 2 veckorna har mest bestått av dagar i mörker,
tårar, ångest, orkeslöshet, total ovilja mot det mesta och
en del ilska mot hur vårt samhälle utvecklat sig de senaste
åren.
 
Ilskan kommer nog av att man behöver rikta sin sorg och
frustration på något som går att ta på. Kanske på något
som förhoppningsvis kan förändras. Men ändå finns ju inte
orken att förändra. Det blir ett märkligt ekorrhjul som man
lever i efter förlusten av ett barn.
 
För hur jag än gråter. Hur mycket jag än sover. Hur mycket
jag än tycker saker är fel och vansinnigt, så får jag inte min
son tillbaka. Och det är ju det som är så totalt förintande.
 
Att jag skulle kunna ställa mig på barrikaderna och skrika.
Jag skulle kunna engegera mig i politiken eller i något annat
som jag bryr mig om. Men allt skulle bara vara ett substitut
för den enda önskan mitt hjärta har.
 
Att Andreas skulle få finnas här på jorden med mig och sina
syskon och leva och jobba och utvecklas och skaffa familj
och förgylla våra dagar, så som han gjorde i de dryga 20 år
han var här. Innan den förbannade cancern kom och ställde
allas våra liv på ända, och tog ifrån oss det vi såg som självklart.
 
Jag är arg över att jag inte orkar. Arg över att det tar sån tid
att ta sig igenom sorgen. Arg över de dagar den tar ifrån mig.
För det är så det känns. Som att den stjäl dagar från mitt liv,
som jag kunde fått må bra, skrattat, njutit av de små saker
som vardagarna för med sig, men som ibland är så svåra att
se.
 
Jag är nog rätt så arg på väldigt mycket egentligen. Även om
jag inte direkt känner någon ilska. Det är mer som om allt som
varit äter upp mig inifrån och ut. Som om det som hänt vill
förgöra även mig. Jag är arg över bilar som krånglar och går
sönder. Små materiella saker som krånglar till mitt liv när allt
jag önskar är att det skulle vara trevligt om det någon gång
var något som flöt på. lite som på räls, ni vet.
 
Ja, det skulle jag tycka om! Men nu är det inte så. Och kanske
har vi alla våra problem och fighter och krångel och oflyt. Men vi
kan inte leva genom andras sorger. Vi har alla vår egen ryggsäck
att rensa och rota i. Och ju tyngre den är, desto jobbigare blir
stegen man behöver ta varje dag.
 
Men! Jag vet oxå att var sak har sin tid. Hur nattsvart det än är,
försöker jag verkligen, att se mig omkring och ta tillvara på de
dagar jag är här. Jag känner det inte när det är som mörkast.
Men några dagar senare kan jag ändå se att tack vare det allra
svartaste så har jag kommit en liten bit framåt. En liten bit närmre
att bli hel igen.
 
Upp och ner, som en bergochdalbana. Och någonstans är jag
ändå tacksam att det är så mer än en rak järnväg. För jag har
lärt mig något om mig själv, om mina medmänniskor. Om vem
som ställer upp och finns där när det blåser. Och om jag någon
gång ska engagera mig i något som berör mig, så vet jag att jag
har både erfarenhet och kunskap, även om den varit så dyrköpt
att jag inte velat ha den och inte önskar den för någon annan.
 
Men jag får ta det då, sen, när den värsta sorgen och smärtan
lagt sig. För jag vet att den kommer göra det. Den kommer
alltid finnas, men det kommer bli bättre. Det måste bli bättre.
För min egen skull. För barnens skull.
 
En dag ska jag se tillbaka på mitt liv och tänka att det som hänt,
berikade mig. Inte Stefan´s dödsfall och inte Andreas´cancer.
Men dom 2 gav mig något som är större än livet självt. Dom gav
mig viljan att leva, insikten att ta vara på dagarna. Att älska, att
njuta, att skratta, att ta det som det kommer. -Det löser sig! sa
Stefan alltid <3
 
Det bär jag i mitt hjärta och hoppas att det blir så.
 
 
 
Jag hoppas ni kan njuta av värmen och det vackra gröna.
Att ni njuter av det liv ni har. "En dag ska vi alla dö, men
alla andra dagar ska vi leva". P-O Enquist.
 

Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

.

Kommentera inlägget här :