Ibland, eller ofta för min del, har jag en föreställning om vad dagen
kommer att föra med sig. Denna dagen tänkte jag skulle vara mysig
för mig, Isak och Emma. Vi skulle åka till graven med en ros och
tända ett ljus. Sen skulle dom få varsin liten present och vi skulle
laga en god middag ihop. Så tänkte jag.
Det blev en tung, jobbig och lite ångestladdad dag istället. Tankarna
var på en sjuksal på Sahlgrenska´s Jubileumsklinik 2012. Knappt
1 vecka kvar till Andreas skulle somna in för alltid. Både han och jag
är/var väldigt förtjusta i lakrits. Marabou hade kommit ut en ny choklad-
kaka som hette "Black". Den köpte jag till honom, men som jag minns
så smakade han bara ett par bitar. Hans kusin var på besök. Hon hade
med sig en liten sten där det stod Kram, och lite annat till oss.
Den stenen gav jag en vecka senare till Frida. Hon skriver i sin blogg att
det är det finaste hon har. Efter sin son förstås! Kusinen har lätt för att
prata och jag lämnade dom en stund. Sen kom Katarina med lite mer
små paket. Det var på det hela taget en fin dag. Även om det var smärta
i hans kropp och han var trött, så var han hos oss.
Det var han inte idag. För några veckor sedan fick jag se lakritschokladen
i butikerna igen, det högg lite i hjärtat. Små fåniga saker som sätter minnen
i rullning. Jag har bara varit trött och nedstämd idag. Orken infinner sig
inte alls nu för tiden. Jag har inte velat åka någonstans och till middag
värmde vi lasagnen från igår. Dom fick sina presenter, oinslagna. Jag fick
en liten present jag med.
Men orken är som bortblåst. Det känns inte som jag längre vet hur man
gör när man tar hand om ett hem. Viljan finns där någonstans, men orken
och energin är borta. Det är bara på jobbet jag orkar. Men det är ju inte
överdrivet mycket av den saken heller. Nej, idag ville jag helst bara sova.
I förra veckan hos kuratorn, sa hon att det inte är konstigt att jag är trött.
Såna här saker tar tid säger hon. Det har bara gått ett år sen du förlorade
din son, och 2 år sen du blev änka. Det är ingenting i såna här sammanhang.
Och jag vet ju det. Men ändå. Jag har en längtan efter något annat och det
kanske är bra. Att jag ändå har något som driver mig framåt. Men sorg tar
tid. Det är ju så att man lever med den hela tiden, mer än att man får vänta
på att den ska gå över. Det är ett annat sätt att leva och det är klart att det
tar tid att anpassa sig till det nya.
Även om tanken vill att det ska gå undan, eller inte ens ha hänt. Så är det
så, och det tar tid för kropp och själ att läka. Förnuft och känsla igen.
Ständigt i konflikt med varandra. Undrar om livet blir lugnare om man kan
förena och acceptera de 2?
Snart har det gått 1 år. Det är ofattbart. Den 4 Mars är det 2 år sedan min
make lämnade livet. Det känns i kroppen. Den är bara tung och trött och
ledsen. Men det får den väl vara. Som sagt är det inte så lång tid i såna här
sammanhang. Det kommer nya och bättre dagar. Det måste jag tro.
På onsdag ska jag iaf sätta en ros och tända ett ljus. För honom som är
saknad och för att vi trots allt har klarat att andas i ett helt år utan vår son
och bror. Som är med oss hela tiden. Ett andetag bort, men ändå nära.
Hoppas Ni hade en fin dag idag!
Massa Många Kramar// AnnBritt