Det Skira Livet

Ni ska få ett recept på en lyckad dag, för det har jag haft idag :)

 

Ta med dig dina axlar som sitter uppe vid öronen, till tåget mot

Göteborg tidig morgon efter sömnlös natt. Ta bussen till Johanne-

berg och kliv in i en lägenhet och använd presentkort från senaste

födelsedagen på 25 minuters massage.

 

Känn hur blodet börjar strömma runt i kroppen på dig och när

det är klart sitter axlarna precis där dom ska. Lycka!

Ta nu din nyfunna kropp på en promenad längs memory lane

i staden. Njut av värmen och solen och naturen och känn dig

sådär tillfreds som bara en fm. på tu man hand hand med dig

själv ge.

 

 

 

De senaste 2 veckorna har mest bestått av dagar i mörker,

tårar, ångest, orkeslöshet, total ovilja mot det mesta och

en del ilska mot hur vårt samhälle utvecklat sig de senaste

åren.

 

Ilskan kommer nog av att man behöver rikta sin sorg och

frustration på något som går att ta på. Kanske på något

som förhoppningsvis kan förändras. Men ändå finns ju inte

orken att förändra. Det blir ett märkligt ekorrhjul som man

lever i efter förlusten av ett barn.

 

För hur jag än gråter. Hur mycket jag än sover. Hur mycket

jag än tycker saker är fel och vansinnigt, så får jag inte min

son tillbaka. Och det är ju det som är så totalt förintande.

 

Att jag skulle kunna ställa mig på barrikaderna och skrika.

Jag skulle kunna engegera mig i politiken eller i något annat

som jag bryr mig om. Men allt skulle bara vara ett substitut

för den enda önskan mitt hjärta har.

 

Att Andreas skulle få finnas här på jorden med mig och sina

syskon och leva och jobba och utvecklas och skaffa familj

och förgylla våra dagar, så som han gjorde i de dryga 20 år

han var här. Innan den förbannade cancern kom och ställde

allas våra liv på ända, och tog ifrån oss det vi såg som självklart.

 

Jag är arg över att jag inte orkar. Arg över att det tar sån tid

att ta sig igenom sorgen. Arg över de dagar den tar ifrån mig.

För det är så det känns. Som att den stjäl dagar från mitt liv,

som jag kunde fått må bra, skrattat, njutit av de små saker

som vardagarna för med sig, men som ibland är så svåra att

se.

 

Jag är nog rätt så arg på väldigt mycket egentligen. Även om

jag inte direkt känner någon ilska. Det är mer som om allt som

varit äter upp mig inifrån och ut. Som om det som hänt vill

förgöra även mig. Jag är arg över bilar som krånglar och går

sönder. Små materiella saker som krånglar till mitt liv när allt

jag önskar är att det skulle vara trevligt om det någon gång

var något som flöt på. lite som på räls, ni vet.

 

Ja, det skulle jag tycka om! Men nu är det inte så. Och kanske

har vi alla våra problem och fighter och krångel och oflyt. Men vi

kan inte leva genom andras sorger. Vi har alla vår egen ryggsäck

att rensa och rota i. Och ju tyngre den är, desto jobbigare blir

stegen man behöver ta varje dag.

 

Men! Jag vet oxå att var sak har sin tid. Hur nattsvart det än är,

försöker jag verkligen, att se mig omkring och ta tillvara på de

dagar jag är här. Jag känner det inte när det är som mörkast.

Men några dagar senare kan jag ändå se att tack vare det allra

svartaste så har jag kommit en liten bit framåt. En liten bit närmre

att bli hel igen.

 

Upp och ner, som en bergochdalbana. Och någonstans är jag

ändå tacksam att det är så mer än en rak järnväg. För jag har

lärt mig något om mig själv, om mina medmänniskor. Om vem

som ställer upp och finns där när det blåser. Och om jag någon

gång ska engagera mig i något som berör mig, så vet jag att jag

har både erfarenhet och kunskap, även om den varit så dyrköpt

att jag inte velat ha den och inte önskar den för någon annan.

 

Men jag får ta det då, sen, när den värsta sorgen och smärtan

lagt sig. För jag vet att den kommer göra det. Den kommer

alltid finnas, men det kommer bli bättre. Det måste bli bättre.

För min egen skull. För barnens skull.

 

En dag ska jag se tillbaka på mitt liv och tänka att det som hänt,

berikade mig. Inte Stefan´s dödsfall och inte Andreas´cancer.

Men dom 2 gav mig något som är större än livet självt. Dom gav

mig viljan att leva, insikten att ta vara på dagarna. Att älska, att

njuta, att skratta, att ta det som det kommer. -Det löser sig! sa

Stefan alltid <3

 

Det bär jag i mitt hjärta och hoppas att det blir så.

 

 

 

.

Jag skriver i mitt förra inlägg att jag längtar efter det som

är positivt och glatt i livet. Och det gör jag av hela mitt

hjärta.

 

Men att skriva när det är som värst och jävligast är det

jag blivit bäst på, känns det som.

Läste just en krönika av Mia Skäringer i Expressen, där

hon skriver om att vi låtsas vara så lyckliga hela tiden.

Fast allt man vill är att gråta över det elände man har.

 

För ingen har det ju alltid bra. Ingen är alltid lycklig.

Och när någon frågar hur det är, så säger man att det

är ok. Fast man egentligen bara vill gråta och skrika

och tala om att det är för jävligt och att saknaden är så

jävla stor och att den värker sönder stora hål i min kropp,

och att allt känns bottenlöst och meningslöst och totalt

hopplöst.

 

Men ingen vill höra det, så man säger att det går en dag

i taget, ett steg i sänder, upp och ner. För så är det oxå.

Och det kan folk relatera till och förstå.

 

Men de stora känslorna vill ingen egentligen höra. För jag

tror att det kommer för nära vars och ens egen sårbarhet.

Och de allra flesta av oss bär på sorg och smärta och dåliga

minnen och sånt vi inte vill prata om. Och när någon tar upp

det vet vi inte hur vi ska förhålla oss. Vi är inte vana att prata

om det som är viktigt och berör.

 

Så antingen lyssnar vi tyst och säger att Oj, vad jobbigt det

låter. Eller så börjar vi plötsligt prata om vår egen smärta.

För det är så svårt att veta hur man ska bemöta den som inte

mår bra. Den som pratar om det vi alla önskar vi kunde prata

om. Att lyssna och försöka förstå är en sällsynt gåva.

 

Att ta in en annan människas smärta kan vara läkande för

oss själva. Det kan ge oss en samhörighet och lära oss

att inget är förbjudet eller tabu eller skämmigt. Men tiden

och orken räcker oftast inte till för att prata och lyssna om

det som berör, mellan jobb, skola, dagis, renoveringar, spa-

resor och allt vad som nu ska klämmas in i våra liv för att vi

ska känna att vi mår bra och duger och passar in i bilden

av den lyckliga människan.

 

Jag menar inte att man inte ska få göra det man vill och

det man är mitt uppi. Men idag är självförverkligandet större

än någonsin. Egoismen breder ut sig allt mer. Vi har inte tid

att finnas, lyssna, prata om det som berör.

 

Jag kan själv känna ibland att jag borde vara klar med mitt

ältande och sörjande nu. Ibland känns det självömkande

och ynkligt att inte gå vidare och må bra. Jag kan känna

press från omgivning och samhälle att jag "borde" vara klar.

 

Men det är inte så det funkar. Det finns ingen tidslapp på

hur mycket och hur länge man får sakna. Oavsett om

samhället säger att sorgen ska ta 2-4 veckor, så är det

inte så det ser ut.

 

Jag önskar att någon som läser detta, ska känna att det är

ok att låta det ta tid. Att det är ok att prata och prata och

gråta och vara ledsen när livet är tufft. För livet är tufft för de

flesta. Och det är ok att känna tacksamhet över det man har

även om man inte har allt man drömt om en gång.

 

Det är ok att känna precis vad man vill, och hur länge man

vill. Och det är ok att vara liten och ledsen och sårbar, men

oxå stark, glad och kunna skratta. Det ena behöver inte

utesluta det andra.

 

Och även om jag haft dagar nu när det har varit så jäkla

motigt och jobbigt och tufft, så har jag dagar och stunder

när jag mår riktigt bra.

 

Stunder där jag kan känna glädje. Där jag kan drömma om

att allt är lite lättare och tom. känna att det är det. Det är

dom stunderna som gör att jag orkar. Men framförallt så

drömmer jag om ett mänskligare och kärleksfullare samhälle

för oss alla. Jag drömmer om att allt det hat som finns mot

det mesta idag, ska försvinna och att människan ska börja

känna och visa mer kärlek och förståelse till varandra.

 

För Det skira livet, handlar om att inse att allt är förgängligt.

Att vi ska vara rädda om det vi har medan vi har det.

För när det vi hade och älskade mest är borta, då spelar

inget annat någon roll. Då är det endast kärleken, den

försenade insikten och sårbarheten som finns kvar.

 

Och den är smärtsam nog att bära utan att ständiga mot-

gångar, samhällshat och krav om vara lycklig finns där och

knackar på dörren.

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 

 

55555555555kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk4444444444444444444444444444444444ääääääääääääääääääääääääääääääääääööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppp,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,k99999999999999999998uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888

Jag har länge längtat efter att skriva något positivt.

Något som glädjer och inte är ångestfyllt, jobbigt

och tungt.

 

Men bilen jag köpte för ca 2 månader sen ska skrotas

för topplocket gick sönder. Jag får alltså gå hemifrån

nästan 3 timmar innan jag börjar jobba och på helger

får jag sova på jobbet och vara hemma 2. Kul!!

 

Att gå runt och känna att inget är roligt, meningsfullt

eller inspirerande är inte heller positivt. Att inte ha lust,

energi eller ork till något är så tröttande att jag inte står

ut. Jag är så trött på mitt liv och all sorg och saknad

och motgångar och allt möjligt som bara krånglar eller

är allmänt jobbigt.

 

Hur mycket orkar en människa med? Minsta motgång

känns som ett berg och då försöker jag verkligen allt

jag kan att tänka att det går över eller blir bättre, eller

det är väl inte så farligt, men ändå känns det bara skit.

 

Men!! Vi fixade på balkongen, Emma och jag. Och det

kändes riktigt roligt. Vi städade och fixade i hennes rum

och det blev så fint.

 

Värmen är här och vitsipporna står som spön i backen

och det är vackert och luktar gott och man kan se det

gröna spira på träd och buskar och i slutet på denna

månaden åker Kicki o jag med tåget till huvudstaden,

för att se Bon Jovi på Stockholms Stadion. :)

 

Så visst borde det kännas bra och fint och bättre och

roligare och faktiskt ganska härligt att leva just nu.

Men det gör det inte. Kanske är det fel på mig och

min inställning. Jag får helt enkelt ta tag i den där

kragen och försöka få till en förändring.

 

Under tiden bjuder jag på lite vårbilder. Jag kan ju

låtsas att det känns lite bättre då! :)

 

Massa Många Kramar// AnnBritt