Det Skira Livet

Den 28 Juni 2000, vaknade jag av värkar kl halv 7 på morgonen.

LIte trött efter jobbet igår, vilade jag en stund.

Varit jobb igår och det är jobb ikväll och imorgon 7.30-14.
Vår ica affär har öppet till 23 på kvällen och igår efter jobbet handlade jag lite småsaker.
Tänkte att till midsommar är det ju flera dagar, så jag väntar med att köpa färskpotatis och jordgubbar!

Nu inser jag att det är imorgon, så det blir väl att åka ikväll igen efter jobbet, för på självaste dagen imorgon lär ju det mesta vara slut...

Så är det när man tappar greppet om tid och dagar.
Nu är det inget som jag bekymrar mig så mycket om, fast det kan ju vara lite smått irriterande ibland, när man står där med skägget i brevlådan, så att säga =)

Det viktigaste är ändå att man kommer upp på morgonen och har något från kyl eller skafferi att stoppa i magen.
Om det inte blir precis som jag tänkt så är det ju inte hela världen.
Jag har mina barn hos mig och vi är tillsammans. Vad mer kan man begära av livet?
Vad mer behövs?

Så ser min verklighet ut. Sådan har den blivit efter allt som hänt.
Man kan inte förlita sig på någon annan utan får själv ta konsekvenserna av sina handlingar och tankar.

Har nog blivit lite luttrad av allt som hänt. Kan bli upprörd för stunden, men det finns ingen ork att gräva ner sig eller grubbla för mycket. Man får försöka lämna det som var igår, se nuet och hoppas att morgondagen kommer.

Med allt som händer så sågas en del känslosträngar bort och annat kommer till.
Dock kommer jag kämpa med näbbar och klor för att inte bli bitter.
Bitterhet är fult och egoistiskt och har inget bra i påsen.

En del säger att varför ska vissa råka ut för allt?
Ja, vem kan svara på det?
Och dom säger att nu kan det ju inte bli värre eller hända mer, att nu måste det vända.

Jag ler och säger att det vet vi inget om. Inget förvånar mig längre.
Fast riktigt sant är det inte, jag kan bli mycket förvånad och upprörd, men då handlar det om känslor.
Jag blir ledsen över sånt som har att göra med mitt liv som gift med S.
Sånt som borde vara klart men inte är det.

Det är så skirt, jag vill inte att det ska bli fult och förstört, det vi hade.
Åter igen är den tunna tråden där och det är så nära att den brister.
Man vill tala om för alla, att skaffa inte barn med någon förrän du är säker på att leva med honom livet ut.

Barn far illa i nya relationer. Barn blir svartsjuka på nya vuxna, och nya vuxna blir svartsjuka på barn.
Det är mycket märkligt, men så är det när man vill vara mest älskad och sedd och inte förstår att kärleken i oss och i livet är så stor att den räcker till för alla, men på olika sätt.

Så var rädda om varandra.
Var rädda om kärleken.
Plocka 7 sorters blommor och lägg under kudden.
Att drömma om kärlek kan vara minst lika stort och vackert som att uppleva det på riktigt.

"Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanade , inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner ingen glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Nu består Tro, Hopp och Kärlek, dessa tre
Men störst av dem är Kärleken"

Ha en riktigt fin Midsommar//Kram

Vädret får symbolisera mina känslor idag:
Regnet vräker ner...




Snart ska jag jobba//Kram

Orken att skriva har varit borta några dagar.
Istället har jag ägnat mig åt att jobba, varit med på dotters skolavslutning, målat och tapetserat färdigt i köket, haft tjejmiddag, vilat mellan varven och städat.

Det känns skönt att vara tillbaks på jobbet, att få lite rutin i livet och annat att tänka på.
Jag har varit hur trött som helst efter en arbetsdag men sånt blir ju bättre.
All den ork och energi jag har läggs på att försöka klara de timmar jag är på jobbet och hålla reda på mediciner och omvårdnad till de gamla. Väl hemma finns ingen energi kvar, men jag har klarat av det hyfsat bra.
När man får mycket kramar och glada tillrop på att vara tillbaka så värmer det oxå i hjärta och själ.
Med så goa arbetskamrater klarar man vilket jobb som helst.

En dag satt vi och pratade om färger. Jag nämnde att de första 3 veckorna efter S gått bort, gick jag bara klädd i svart. Mitt liv var mörkt och eländigt. Det fanns inga färger, inga nyanser och inget ljus.
Annars är jag ju en person som tycker om färg,men då var det mörkt.
Nu har jag målat om vardagsrummet i vitt och även köket. Fast där var jag tvungen att få in lite färg.
Det blev en starkt turkos tapet med stora ceriserosa pioner. =) Så vacker är den!

Det får symbolisera att mörkrets tid är slut och ljus och glädje får ta vid.






Tog bilderna på kvällen då jag var färdig, så det ser lite mörkare ut än vad det är, men jag bara njuter.
Tänk att vit färg kan förändra så mycket och efter 4,5 år trivs jag i mitt hem.
Det känns skönt att kunna stänga dörren bakom sig och känna sig hemma, att trivas.
Jag behöver det verkligen efter allt som varit.

Det handlar inte om att sopa bort minnen från S och mitt liv ihop, det har jag alltid med mig.
Men det handlar om att kunna se framåt och inte fastna i det som varit, mitt liv går ju vidare och jag är på något sätt skyldig att följa med, inte minst för mina barns skull.
Men framför allt handlar det om att se ljust och positivt på framtiden.
Efter allt som varit i November så behöver jag det.
Ärren på mitt hjärta kan ingen se, dom bär jag med mig till den dag jag dör och inget kan utplåna det.

Så är det äntligen sommarlov och jag har bestämt mig för att njuta av sommaren oavsett väder.
Är det regnigt kan man vara inne och läsa, åka till biblioteket eller se på film.
I slutet på månaden ska jag iväg 7 dagar med ett gäng tjejer på husvagnscamping.
Det blir High Chaparall i 4 dagar och sen Falkenberg.

Jag vet att det kommer bli hur kul som helst och det är något att se fram emot.
Efter det kommer vår andra bröllopsdag och jag räknar inte med att kunna jobba den dagen, utan tror det blir att åka ner till Friseboda vid stranden, kanske liten picknick korg och bad om vädret tillåter.



Det är märkligt och orättvist att vi inte får uppleva den dagen tillsammans, men på något sätt är vi ju det ändå.
S är påtagligt nära varje dag. Jag pratar med honom och frågar om saker, skäller för att han inte är här, känner hans närvaro och kärlek och gråter en stund över saknaden och tomheten.

Allt som hänt har förändrat mig mycket. Nu när jag hör om något eländigt så börjar jag skratta ibland, eller skämta om det.
Kan inte ta in mer elände, det är stopp i mitt maskineri för jobbiga saker.
Självklart är det ju ett försvar och ett sätt att avskärma sig och även skydda sig själv.

Så på något konstigt sätt har det som hänt gjort mig till en gladare och positivare människa.
Ödmjukheten inför livet har oxå blivit större.
Det betyder inte att jag är okänslig inför andras svårigheter, det är bara mitt sätt att klara av det hela.

I framtiden kommer det väl att bli annorlunda, men just nu är det sån jag är.

Har ju sökt fast tjänst på mitt jobb och hörde att cheferna börjat anställa, då är jag den som ligger överst på LAS-listan och man har inte kontaktat mig. Vad jag känner är att: Ok, vill dom inte ha mig som undersköterska så får jag väl söka annat jobb som städerska eller något. Har liksom ingen ork att ta tag i det. Saker och ting blir som det blir. När sonen blev sjuk så fick jag veta att jag inte kunde fortsätta ett vikariat eftersom jag skulle vara borta mycket...
Eftersom jag sa vad jag tyckte om det så blev man väl inte så populär, men nu finns inte orken och kraften att ta tag i det. Någon inkomst kan ju dock vara bra att ha när man ska försörja sina barn med mat och annat, men lön får man väl på de flesta jobb idag, så vi får se vad som händer.

Som ni förstår lämnar det mig inte helt oberörd eftersom jag skriver om det.
Klart att man blir ledsen och så vidare, men det ska inte knäcka mig och kan jag inte få jobb där jag är nu finns andra ställen, så är det med det!

Hittade 2 fina citat i en tidning som jag ville dela med mig av.

"Igår mötte jag en ängel
Jag bad den att se efter dig
Men den kom tillbaka
Jag frågade varför och den svarade:
Änglar ser inte efter varandra"

"Ålder är som att bestiga ett berg
Man blir lite andfådd
-men får en mycket bättre utsikt"


Ha en fin dag, Kramar//AnnBritt

(Rubriken kommer från en gammal melodi med norsken Åge Aleksandersen. Har du inte hört den så gå in på youtube, vet tyvärr inte hur man länkar, men den är så fin)

Alltså, jag förstår inte hur jag kan vara så trött som jag är.
Men igår blev det ju en del prat om situationen man är i och det tar ut sin rätt.
Jag vet ju det, men ändå...

Jag borde ha mera ork att få färdigt men det går inte.
Kroppen känns som en urvriden disktrasa och jag kan knappt hålla uppe ögonen.
Egentligen borde jag gå och sova istället så jag orkar vara på jobbet kl. 7 imorgon bitti.
Det känns som en utopi, vet inte hur det ska gå till att orka upp kl 6 på morgonen.

Har ju slutat med insomningstabletterna som jag fick ta i början efter S gått bort.
Vill inte ta dom igen, men mina nya "vanor" innebär att jag somnar mellan halv 2 och 3 på natten.
Det funkar ju inte riktigt så bra...
När man har en 10-årig tjej kan man inte heller bara gå och lägga sig hur som helst, även om hon är en otroligt klok och förstående dotter.

Men nu är jag hungrig så får försöka fixa lite middag och se om jag blir piggare efter det,
så att jag kan göra färdigt i det där köket någon gång!

Återkommer om läget =)

Jag har en sak att bekänna!
Jag har blivit handlöst förälskad.
Vet att det är oansvarigt och allt sånt men som vanligt när man blir kär så tänker man inte på konsekvenserna.
Tyvärr är min kärlek obesvarad...
Här är anledningen:



Alltså! Har ni sett något så snyggt och vackert någon gång??
Ett underbart badkar. Jag vill bara ha...
Tyvärr är det så att jag lever med en dusch och alldeles för litet badrum.
Jag skulle kunna tänka mig att köpa ett begagnat badkar och lämna in det på lackeringsfirma och få det i någon snygg design, sen köpa lejontassar i någon badrumsbutik.
Det behöver verkligen inte vara just detta i mosaik, men medge att det är urläckert!?

Någon gång i framtiden , man får ju ha något att se fram emot oxå =)

Ja, annars har det inte hänt så mycket, eller ja.
Har ju som sagt börjat måla och tapetsera i köket med varierat resultat....

Sen har tyvärr vårt lilla marsvin Lurven gått till den sista vilan.
Han fick en spruta hos veerinären i fredags, då han inte ätit och druckit på flera dagar trots envisa försök från mig att pytsa i honom både vatten och hemlagad morotspure.
Han är saknad den lilla sötnosen.





Här är kompisarna Nisse och Lurven <3

Idag var det 25-års kalas för en släkting.
Vi samlades till en mysig stund i trädgården som var uppdukad som ett cafe på gräsmattan.
Massa god mat och några mysiga timmar blev det.
Lycka till med jobb nu efter din utbildning. Du är en framåt tjej som kommer klara dig fint.





Det känns skönt att sommaren är här och jag hoppas vi kan få njuta av den i år.
Man får ta vara på tillfällena som ges och vara ute och att träffa vänner.
Början har blivit bra iaf tycker jag.

Hoppas Ni alla får en fin sommar.

Då var det dags igen...
1. Mät hur lång våden ska vara
2. Sätt upp våden och kom på att den var 7 cm för lång
3. Använd sista tapetlimmet på förra våden
4. Upptäck att om du inte mätt fel på den förra hade mönsterpassningen stämt så du slipper skarva utan att kunna mönsterpassa 15 cm längst ner på nästa våd, eftersom tapeten tog slut
5. Alternativ: Köp en ny rulle för 600:- för en enda våd
6. Fråga sönerna om råd och inse att dom hela tiden vetat hur det skulle gå eftersom dom känner sin mamma

Tips: Kolla och mät noga att allt räcker innan du börjar, eller måla istället, eftersom du ändå har 8 liter färg kvar till ingen nytta. Kör sen och köp dyr kinamat till svältande familjen, eftersom köket ser ut som en krigszon och det inte går att laga mat där, skit i resten och se en hyrfilm på kvällen och blunda när du går igenom köket för att slippa se eländet

1. Var jättehungrig

I höstas fick jag en bok av S.

Det är inte så ofta jag och barnen har ledigt mer än helgen tillsammans.

Idag är det 3 månader sedan Du lämnade oss.
En lång tid med så mycket som har hänt och ändå så kort.
Det är lite lättare att andas och att leva.
Men saknaden och tomheten efter dig, jag undrar om den någonsin ska försvinna.
Sommaren har varit på ingång några dagar nu, det skulle du tyckt om.
Vi försöker fylla våra dagar med sådant som känns meningsfullt.
Ibland går det bra och ibland går det sämre.
Men dagarna rullar på framåt i det som är livet.
Idag ska jag jobba några timmar för första gången sen du gick.
Det känns bra att komma igång, men lite nervöst oxå.
Ska jag fixa det?
Kommer jag bryta ihop?
Har jag sinnesnärvaro att ta in allt som hänt medans jag varit borta?
Jag räknar med att du är med mig.
Att du går vid min sida som stöd.
Jag älskar dig ännu! <3 <3 <3





Igår var jag och E och handlade klänning till avslutningen.
Nu är det snart sommarlov igen och sen börjar hon 5:an.
Vart tog detta året vägen??

Det var ju så väldigt varmt så vi packade kaffe, saft, kex och vattenmelon och åkte till sjön.
Vår härliga badsjö där vi har varit så ofta och där jag oxå badade som barn.
Kände på vattnet och tyckte det var kallt först.
Efter en stund var det riktigt skönt och jag gick i till knäna, var lite för lat för att byta om...
E doppade sig minsann även om hon inte var i så länge.

Det är så skönt med dessa varma dagar och jag hoppas vi får riktigt många av dom i sommar.
Förra året var vi på stranden 4 ggr och det är inte likt oss att vara där så sällan.
Så jag har känsla av att det varit vinter i 2 år och 1 vecka sommar där emellan.
Därför hoppas jag på att det blir en riktigt bra sommar med mycket sol och bad.

Sånt värmer liksom alltid upp en frusen och kall själ!
Ha en fin dag, Kram

Förra gången jag var på Liseberg var i December.
Åkte dit med de 2 yngsta barnen och sonens kompis.
Det var en gnistrande kall och vacker vinterdag och så mysigt som bara Liseberg kan var när det är Julmarknad.
Men så när jag stog själv en stund, kom tårarna.
Vi hade lämnat A på sjukhuset för cytostatikabehandling.
Det var precis i början efter vi fått beskedet.
Blev ledsen över att vi var där och roade oss och hade mysigt när han låg med dropp in i blodet för att få bort den där eländiga tumören.

En släng av dåligt samvete, fast jag vet att han troligen inte följt med oss ändå.
Men det är väl så det är att vara mamma!


Idag bestämde jag och E att vi skulle åka dit.
Jag sa att vi kan ju inte bara gå här hemma och ruttna bort.
Dessutom skulle Petter och September uppträda på Stora Scenen, så bara det skulle ju vara värt pengarna!

Då slog det mig att förra sommaren var jag där med S.
Det var Allsång med Lotta och bl.a. Jill Johnson skulle vara med.
Det var lika varmt och vackert då, som det var kallt och vackert i julas.

Vi gick hand i hand i parken, tog några lotter, fikade, lyssnade på musiken och trängdes bland alla de andra som var där.
Så träffade vi en kollega till S. Hans fru är härifrån och dom är här några veckor varje sommar.
En mycket trevlig människa, han oxå.
S hade pratat mycket om honom och under hösten skickade han en sanslöst rolig inspelning till mig där D och en kille till har någon sorts dans utanför lastaren.
Jag har träffat honom ibland när jag var med S på jobbet.
Och förra sommaren träffade vi honom på Liseberg, och vad är oddsen för det?

Så ska jag dit med min dotter idag.
Jag förundras över hur mycket minnen en liten tripp kan åstadkomma.
Och hur mycket känslor som kan komma ur minnena.

Vi inser att vi hinner ta några lotter innan stjärnorna ska uppträda.
Jag vinner ganska direkt, 2 påsar chips.
E vinner ingenting.
Sånt kan vara jobbigt när man är 10 år.
Försöker förklara vad oddsen är för det, men det är inte så lätt när var och varannan kommer med en stjärnvinst under armen.

Så går vi till Marabou-hjulet, där man kan ta ett nr för 5 kr. eller en hel bricka för 20.
Jag tar nr. 16-20. Men E vill oxå ha, så hon får en tjuga på nr. 21-26.
Så när 25 vinner så fattar hon inte riktigt att hon vunnit.
-Var det jag som vann? Säger hon.
-Ja, det var ju dina nr. Säger jag
-Men det var ju du som betalade.
-Ja, men det var till dig, jag hade ju dom andra numren.

Att få se glädjen i sina barns ögon är det finaste som finns.
Och att 2 kg choklad kan göra sån skillnad.
Det är nästan lite magiskt på något sätt!



Och då är det lite som om de andra tankarna och de 2 förra besöken försvinner lite ur centrum.
Plötsligt är det kul och mysigt att vara på Liseberg igen.

Petter och September är hur duktiga som helst på scenen. 16000 åskådare sjunger med i låtarna eller i vart fall rör sig lite försiktigt till musiken. Vi är ju svenskar, så det gäller att inte skaka för mycket på rumpan!

Efter massa promenerande blir det kaffe och dricka och bulle innan hemfärd.
E berättar vad  hon tänker säga till brorsorna när hon kommer hem, hur hon ska gå in med chokladen i deras rum och se om dom märker något.
Hon gillar läget och det gör jag med.

Blir väldigt sugen på lökringar på vägen hem. Vi stannar på känt ställe och går in.
Känner i ögonvrån att någon tittar på mig.
Jag tror ju aldrig att jag känner någon, så jag reagerar inte.
Men så ser jag att det är min brorsdotter med pojkvän, hon som hämtade bordet hos mig för någon vecka sedan.
Han har hämtat henne i Göteborg när hon kom med tåget från huvudstaden.

Massa kram och hej och hur mår ni osv.
De kommer med och säger hej till E. Hon visar sin vinst =)
Kusinen säger att hon aldrig vunnit något sådant stort.
-Där ser du hur svårt det är, säger jag, hon som är så gammal har aldrig vunnit!

Fast då börjar dom prata om min ålder, så det blev snabbt annat samtalsämne...

Brorsorna reagerar precis som väntat.
E är nöjd.
Jag är nöjd.
Och dessutom väldigt trött, så nu ska jag sova gott.

Godnatt allihop och Kram