1 år av sorg och saknad

1 år. En ganska lång tid. 4 årstider, våren med framtidshopp,
sommar med förhoppningsvis semester sol och bad, hösten
vacker hög luft men oxå en tom födelsedag den 6/11. Och
så vintern, med Jul som förstås inte blev sig lik, men med
mycket snö som han skulle ha plogat bort för oss.
 
Så långt och mycket som händer, men ändå. Allt som kretsat
kring denna dagen för ett år sen, det sista andetaget, smärtan,
sorgen, saknaden. Planera begravning, den andra på ett år.
 
Ringa, planera, ta reda på, iordningställa, äta, andas, duscha,
försöka sova. Att begripa tar tid och det vet jag inte om jag ännu
gjort. En dag och en stund i taget, och ändå blir allt fel.
Att försöka ta sig fram i livet när allt står still när allt är annorlunda.
Andra inköp, en mindre vid matbordet, nya vanor, saknad, att
inte orka, att ändå orka. För att livet fortsätter, för syskonens
skull, för sin egen skull, för livets skull. För att Andreas ville
att vi skulle leva och ta vara på dagarna.
 
Jag förstår hans önskan för oss. Men den är svår att leva upp till.
För att orken inte är där, tröttheten är total. Men jag hoppas och
önskar att orken, glädjen och energin kommer åter. Om någon
månad är våren här och kanske blir det lättare när ljuset återvänder.
 
Andreas! Jag gissar att du ser mig och din syster, när vi totalt
flippar ut i fåniga filmer på ipad och iphone. Kan tänka mig att
både Stefan och du undrar vad vi håller på med :) Men att kunna
skratta läker en del sår. Att bara flippa ur och glömma en stund.
finnas i stunden och inte tänka så mycket är skönt och en del i
läkningsprocessen.
 
Vi saknar dig. Emma tyckte jag skulle ha min New York tröja idag,
för det skulle du nog gilla. Ibland undrar vi var du har lagt vissa saker.
När ketchupen står på bordet, kan vi säga att det är tur att du inte
är här, eftersom det var det värsta du visste. =) Vi pratar om dig och
tänker på dig i kärlek och eftertänksamhet, sorg och glädje. Du är
med oss hela tiden. Alltid älskad, aldrig glömt. Evigt saknad.
 
Det var kallt och lite blåsigt idag, så vi kunde inte tända så många
ljus som vi tänkt vid graven. Men det kommer nya, finare dagar.
 
 
Ett år har gått, nu börjar vi gå mot nästa. Kan hända blir det lite lättare.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Kommentera inlägget här :