Sömn och sånt

Jag har börjat vakna väldigt tidigt på morgnarna.
Och det är ju bra när barn ska till skolan och så.
Men om man somnat kl. 4 tex. för att man bara har
snurrat runt hela natten, eller sprungit uppe flera
gånger, så är det inte lika roligt.
 
Men inatt! Ja, då har jag sovit utan att röra mig alls,
somnade visst med telefonen i handen efter att jag
satt klockan och vaknade med den i samma hand
i samma ställning. Det var helt underbart kan jag säga.
 
Att inte kunna sova är nog det värsta. Man går som i
ett vacum på dagarna och längtar bara efter sömn.
Efter en förlust är det när man ska lägga sig som man
slappnar av. Då kommer alla tankar, funderingar o saknad.
 
Märkliga tankar och drömmar går i varann och det känns
som hjärnan aldrig får vila. Och inte kroppen heller.
Det gör att man inte orkar någonting, inte har energi eller
kan tänka klart under dagarna. Ett evigt tillstånd av trötthet
som aldrig tycks ta slut.
 
Så när man får den där efterlängtade sömnen, då blir det
lite märkligt, man vet inte riktigt hur man ska bete sig när
dagen kommer. Ska jag ta tag i allt det där som jag inte
orkat innan? Hur gör man? Hur är det att ha ett normalt liv?
Där man går upp och plockar undan och diskar och går
till tvättstugan och lägger in tvätt i skåpen. Eller vad man nu
gör när man lever och allt är som det ska och man inte tänker
på hur det kan vara eller bli.
 
För det liv som jag hade innan Andreas blev sjuk och Stefan
gick bort och Andreas somnade in för alltid, det livet finns inte.
Jag kommer nästan inte ihåg det. Jag vet att jag tyckte det var
ofta var öken, ett evigt ekorrhjul med samma saker varje dag.
 
Men det var ett liv. Det var mitt liv. Med min man och mina 3
barn och konflikter som skulle lösas och läxor som skulle
göras och semestrar som skulle planeras och födelsedagar
som skulle firas och allt det vardagliga som kan tyckas så
trist och meningslöst, men som gör livet till livet, och skratt
och diskussioner och tjat om för mycket dataspel och tv-
tittande.
 
Och nu, kaos. Och kanske är det inte så konstigt att bilar
inte blir besiktigade i rätt tid, att samtal inte blir ringda och
att viktiga möten glöms bort. För om man inte tillåter sig
att känna all den sorg och smärta och vrede och maktlöshet
som man känner när dom man älskar mest försvinner ur ens liv, 
utan bara försöker fortsätta som om inget har hänt. Ja, då
kan man nog inte heller resa sig och uppskatta det liv man
faktiskt har och dom underbara som finns omkring och naturen
och dess växlingar och att kunna ta sig upp ur sängen på
morgonen, om än lite stel, men ändå utan smärta och frisk
och levande och med resten av livet framför sig, med minnena
inne i sitt hjärta och dagen framför som ett oskrivet blad där
faktiskt vad som helst för fantastiskt kan hända.
 
För det sker mirakel varje dag. Solens strålar från en blå himmel.
Nybryggt kaffe med en god kolakaka som dottern bakat.
En vän som ringer och får dig att skratta så du nästan inte får luft.
En promenad i dagsljus där man kan se små tecken att våren
nog är på väg någonstans i fjärran. Ditt barn som ger dig en kram
och säger att du är den bästa mamman i hela världen.
Ett möte på Arbetsförmedlingen med någon som faktiskt tror
på dig och säger att det kommer att bli bra.
Ett möte med en tidigare chef, som haft det jobbigt ett tag, men
som pga. din egen tragiska historia, faktiskt känner att hennes liv
är nog inte så dumt ändå.
 
Och det kan nog vara så att den enorma smärtan i bröstet
håller på att dämpas. Även om saknaden aldrig kommer
försvinna, så finns det en förlikning med att det är dax att gå
vidare nu. Jag kan känna mitt barns närhet så starkt ibland,
att om jag blundade och sträckte ut handen så skulle han vara
där och ta den. Vi hade ett starkt band, han o jag.
 
 
Andreas hade ett stort och gott hjärta och jag vet att han vill
att vi ska ha det så bra som det bara går. Jag känner att han
är med mig hela tiden och jag är säker på att han vakar över
sina syskon. I dom stunder när jag känner hans närvaro så
starkt, är det som om han aldrig dött. Då vet jag att även om jag
inte kan prata med honom eller krama honom igen, så är vi
ändå tillsammans. Allt jag behöver göra är att lyssna till mitt
hjärta och tänka på honom så är han där. Då känns det tryggt!
 
Så! Nu ska jag hitta en slags struktur och rutiner för att börja
det nya livet. Jag har ju startat om förr. När jag flyttade hemifrån,
när jag gifte mig, köpte hus, fick barn... Så det jag har framför
mig nu är nytt, men lite annorlunda. Och sen, om jag har turen
att få leva till pension, så kommer det oxå bli något nytt och
när barnen flyttar hemifrån. Så nya situationer kommer oftare
i våra liv än vi kanske tänker på. Man får lära sig det nya hela
tiden. Känslan just idag och just nu, är att det kan bli rätt bra!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :