En ny dag

Igår var jag bara så trött. Trött på bilar som krånglar och inte startar.
Trött på att gissa sig till, i sin okunskap, vad felet är. Trött på att ha
det rörigt och nytvättade kläder överallt, trött på att inte orka, inte
vilja, inte bry sig. Trött på mig själv som bara är trött på allt hela tiden.
 
Men! Idag är en ny dag. Tänkte ta tag i några klädhögar, förhoppnings-
vis få ordning på bilen så jag kan komma till jobbet. Jag får ju lära mig
en del om hur man byter och lagar fel på bilar iaf. Positivt?! Kanske...
 
Det jobbigaste är att motivationen inte finns. Drivet finns inte. Det känns
bara som om det inte spelar någon roll. Man försöker, kämpar, men ändå
så är det ständigt dörrar som slås igen framför näsan. Hela tiden.
 
Och man försöker att vara positiv, tänka att det blir bättre. Att det är väl
inte så illa ändå, andra har ju klarat värre saker och jag har ändå jobb
och tak över huvudet och vänner och mina barn och det är sol och man
ser vårtecken och det känns härligt.
 
Ändå är det som om det inte spelar någon roll. För vem ska jag ha ordning?
För vem ska jag sminka mig eller klä mig eller färga bort det gråa i hårbotten?
Och jag vet att jag borde göra det, för mig själv. För min egen skull. Men nu
när dom 2 är borta så spelar inget någon roll.
 
Jag vet att jag inte borde tänka att jag inte har betydelse. Men när man
kämpat och levt för sina barn så länge och i stort sett bara känner sig
identifierad som mamma, och när ett av dom, den som kom först, blir
sjuk och man står bredvid och bara är maktlös och inte kan göra annat
än se på hur sjukdomen förstör. Ja, då försvinner ju en del av ens identitet.
 
Och när den man trodde man skulle få åldras ihop med. Den man ville ha
vid sin sida. När den får en propp i hjärtat och avlider. Då försvinner oxå en
del av identiteten. För plötsligt är man änka. Inte skild, man valde inte att
gå. Man valde inte att bli ensam efter 2,5 år. Då blir det oxå krångligt att
hitta motivationen.
 
Det tar tid att lära sig det nya livet. Att sörja, att förstå, att plocka bort
saker som var deras, att sova ensam utan någon som andas intill. Det
går fort att vänja sig vid angenäma saker och ta till sig det som vanor.
Men det tar längre tid att lära sig leva utan det.
 
Ja ja, så är det. Nu är det iaf en ny dag. Nya möjligheter att ta sig en
liten bit framåt. Ny möjlighet att få lite ordning på kaos inuti och omkring.
Och bilen. Ja! Den får minsann se till att skärpa till sig när jag bytt tändstift
 
Ni kan väl hålla en tumme för det!?
 
Massa många Kramar// AnnBritt

Kommentarer :

#1: Fjäril

Men kan det aldrig bli varmt och lite vår!!! Jag har inte mist vare sig barn eller man men har ändå tappat sugen... Så jag tror jag kan tänka mig hur du känner dig! Tycker du är fantastisk som står på benen!!! Nu vill vi ha vitsippsbackar och sol i ansiktet....

Svar: Visst vill vi och behöver vi våren nu. Och man blir trött utan sol o värme. Men nu har jag sett några vitsippor :) så det finns hopp! Kram
AnnBritt

skriven
#2: Catarina

Kram fina du <3.

Svar: :) Tack! Kram tillbaka
AnnBritt

skriven

Kommentera inlägget här :