Kanske har jag skrivit detta förut. Kanske inte...
Det vi människor har gemensamt när vi föds,
är att vi alla ska dö.
Det är inget vi vill prata om eller tänka på, men
det är så det är för oss alla. Men! Varför ska man
tänka på döden, när man är mitt i livet?
Nej, det behöver man inte. Man bör det inte.
Om man tänker på att man ska dö, kan man inte leva.
Fullt ut. Det blir svårt att älska, tycka illa om, prata
skit om, njuta osv.
Men, man bör vara medveten om sin egen dödlighet.
Ingen lever för evigt, det vet vi alla.
De flesta förlorar inte någon förrän de är vuxna och
en bit däröver.
Andra vet tidigt att döden är något som händer,
oförberett, overkligt och hårt drabbar den oss.
Det finns människor, som jag själv, som arbetar
nära döden.
Ändå, vill vi inte prata om den, ta den till oss.
Hur behandlar man en människa i livets slutskede?
Hur bemöter man anhöriga och nära vänner?
Det är olika att förlora ett barn, en förälder, en make/
maka, en vän.
Det vet vi som varit med om det.
Jag har sagt till mina barn, att jag vet hur det känns
att förlora en make och ett barn, men jag vet inte
hur det är att förlora ett syskon, när man själv är ett
barn.
Jag kan inte, hur gärna jag än vill, sätta mig in i mina
barns situation, av att förlora ett älskat syskon.
Vi har olika sorg. Olika närhet och olika band.
Men jag tror att vi måste prata om det. För att göra
det verkligt. Måste tala om hur det känns, även om jag
inte är så mycket för måsten...
Vi kan inte mana på sorgen och smärtan. Vi kan inte
tala om för någon annan hur fort det ska gå och hur
någon annan ska känna. Vi är våra egna där.
Det får ta tid. Det får göra ont. Även efter ett år, eller
5 eller 10 får det lov att göra ont. Kanske smärtar det
hela livet. Vi kan inte veta hur en annan känner.
Men vi ska ändå vara medvetna om att döden finns.
Att den kan komma utan förvarning. Att den kan komma
med sjukdom eller än värre, genom att andra anser att
vi inte har rätt att leva längre.
Kan vi acceptera att döden är en del av livet, har vi kommit
långt. När vi vågar prata om det och när vi vågar fråga.
Då, har vi tagit oss framåt på livets stig.
För, det är tyvärr, det enda vi alla har gemensamt!
Massa Många Kramar// AnnBritt
Flöde
Dottern väckte mig med kaffe på sängen idag.
Hon har sytt en lång fin tax i slöjden =)
Den kan man ha om det drar från någon dörr.
Det gör det från vår balkongdörr, men däruppe...
Men den kommer bli fin i soffan <3
Vi kikade på reprisen av Kvällen är din.
Där var en 15-årig flicka som haft Ewings sarkom.
Tårarna bara vällde över och gråten tog överhand
en stund.
Det var samma sort som Andreas hade, och att hon
klarat sig är helt underbart. Men det känns, ändå!
Nu ska jag snart jobba.
Många Kramar// AnnBritt
Hon har sytt en lång fin tax i slöjden =)
Den kan man ha om det drar från någon dörr.
Det gör det från vår balkongdörr, men däruppe...
Men den kommer bli fin i soffan <3
Vi kikade på reprisen av Kvällen är din.
Där var en 15-årig flicka som haft Ewings sarkom.
Tårarna bara vällde över och gråten tog överhand
en stund.
Det var samma sort som Andreas hade, och att hon
klarat sig är helt underbart. Men det känns, ändå!
Nu ska jag snart jobba.
Många Kramar// AnnBritt
Ladie´s night
Såna dagar vi haft =)
Dotter och jag har njutit på stranden ett par dagar.
Men det är för kallt att bada ännu, men de finns ju
en del friskusar som hoppar från tornen och simmar!
Det var tjejmiddag igår, satt ute på altanen och fick en
fantastisk middag, med färsk potatis, färsk lax, goda
såser och rabarberpaj till dessert. Kan det bli mer sommar
än så?
Tyvärr var det några längre bort som eldade för det vilda,
så vi fick gå in för det började lukta rök i kläder och hår.
Vi tog oss ner till Harry´s denna härliga fredagskväll.
Träffade en del känt folk där. Det jag funderar lite kring
i nuläget är, om jag kommer vara "hon som förlorat man
och barn på mindre än 1 år" för tid och evighet?
Jag har behov av att prata och många undrar hur det går
med allt. Det är helt ok! Men jag vill inte vara "den som
är synd om". Jag tror ni förstår hur jag menar.
Hur som helst så träffar jag C. Vi läste till uska ihop.
Hon säger till mig att jag är hennes förebild.
-Se på dig själv, säger hon. Det har gått 3 månader
och du kan stå här och skratta och le! Det är stort...
Jag blir alldeles tårögd och rörd av det hon säger.
Man lever ett liv som är trasigt på alla sätt och ändå
har jag ju inget val än att gå vidare och kämpa för
min och barnens överlevnad och existens.
Jag är då och då helt totalt slutkörd. Men det finns
alltid saker att glädjas åt. Inte minst den värme vi
förunnats sista veckan. Men jag tänker ju inte på mig
själv som en stark och speciell person. Jag är den jag
är.
Om andra kan hitta styrka och mening i sina liv genom
det som hänt oss, är varken Stefan´s eller Andreas död
förgäves. Om det kan få någon att tänka på ett annat sätt
om livet, så blir jag lycklig.
Så för deras skull är jag gärna både stark och
en förebild. <3 <3
En kvinna som blivit, om inte en förebild, men ändå en jag
beundrar mycket, är Pernilla Wiberg. Hon är ju med i suveräna
programmet: Mästarnas Mästare i svt.
Jag undrar om vi har/haft en idrottspersonlighet med större
ödmjukhet än henne! Hon har en enorm social kompetens,
är rak och ärlig utan att vara otrevlig och hon har en enorm
styrka och vilja. Alla egenskaper jag själv uppskattar hos andra.
Det är härligt med människor som bjuder på sig själva och
har ett stort hjärta! Mer sånt åt folket :)
Nu återstår bara av denna kväll att se om det blir Sverige
eller Ryssland!? Varför inte Malta.. som tar hem hela klabbet!!
Önskar er en Godnatt
Massa Många Kramar// AnnBritt
Dotter och jag har njutit på stranden ett par dagar.
Men det är för kallt att bada ännu, men de finns ju
en del friskusar som hoppar från tornen och simmar!
Det var tjejmiddag igår, satt ute på altanen och fick en
fantastisk middag, med färsk potatis, färsk lax, goda
såser och rabarberpaj till dessert. Kan det bli mer sommar
än så?
Tyvärr var det några längre bort som eldade för det vilda,
så vi fick gå in för det började lukta rök i kläder och hår.
Vi tog oss ner till Harry´s denna härliga fredagskväll.
Träffade en del känt folk där. Det jag funderar lite kring
i nuläget är, om jag kommer vara "hon som förlorat man
och barn på mindre än 1 år" för tid och evighet?
Jag har behov av att prata och många undrar hur det går
med allt. Det är helt ok! Men jag vill inte vara "den som
är synd om". Jag tror ni förstår hur jag menar.
Hur som helst så träffar jag C. Vi läste till uska ihop.
Hon säger till mig att jag är hennes förebild.
-Se på dig själv, säger hon. Det har gått 3 månader
och du kan stå här och skratta och le! Det är stort...
Jag blir alldeles tårögd och rörd av det hon säger.
Man lever ett liv som är trasigt på alla sätt och ändå
har jag ju inget val än att gå vidare och kämpa för
min och barnens överlevnad och existens.
Jag är då och då helt totalt slutkörd. Men det finns
alltid saker att glädjas åt. Inte minst den värme vi
förunnats sista veckan. Men jag tänker ju inte på mig
själv som en stark och speciell person. Jag är den jag
är.
Om andra kan hitta styrka och mening i sina liv genom
det som hänt oss, är varken Stefan´s eller Andreas död
förgäves. Om det kan få någon att tänka på ett annat sätt
om livet, så blir jag lycklig.
Så för deras skull är jag gärna både stark och
en förebild. <3 <3
En kvinna som blivit, om inte en förebild, men ändå en jag
beundrar mycket, är Pernilla Wiberg. Hon är ju med i suveräna
programmet: Mästarnas Mästare i svt.
Jag undrar om vi har/haft en idrottspersonlighet med större
ödmjukhet än henne! Hon har en enorm social kompetens,
är rak och ärlig utan att vara otrevlig och hon har en enorm
styrka och vilja. Alla egenskaper jag själv uppskattar hos andra.
Det är härligt med människor som bjuder på sig själva och
har ett stort hjärta! Mer sånt åt folket :)
Nu återstår bara av denna kväll att se om det blir Sverige
eller Ryssland!? Varför inte Malta.. som tar hem hela klabbet!!
Önskar er en Godnatt
Massa Många Kramar// AnnBritt
<3
Gillar verkligen denna bilden.
Även om jag ser ut som en gapande fisk,
och sliten till 1000.
Men den är fin <3
Även om jag ser ut som en gapande fisk,
och sliten till 1000.
Men den är fin <3
Läkarbesök
Idag var det dax att åka och träffa Andreas läkare,
på Sahlgrenska. Isak och jag for dit i morse.
Känslorna for åt alla håll på vägen dit, tänkte på
alla de gånger vi åkt dit ner. Sista gången vi åkte
ner i ambulanstransport och dom fick ge extra
syrgas.
När han väntade på mig, Katarina och Emma
i vintras när snön yrde som det värsta. Han
ringde och frågade när vi kommer. När vi var
där sen, gick Katta och jag ut på balkongen
och rökade.
Andreas kom stapplande ut i köket med dropp-
ställningen i högsta hugg, gick fram till fönstret
och såg all snön. Som om han ville kolla att det
vi sagt var sant =)
Han skulle alltid överbevisas om allt den pojken!
Tror han längtade till att han skulle få åka ut och
ploga snö. Som han gillade det. Men det blev inte
så igen...
Vi pratade om hur elakartad sjukdomen var. Den
satte sig ju i benmärgen och då finns inget att göra.
Jag visste ju detta, men jag sa till henne att förnuft
och känsla går ju inte riktigt ihop.
Men nu fick jag ju bekräftat att när det kommer tillbaka
så fort som det gjorde, så är det väldigt elakartat.
Dom visste hela tiden från November, att han inte skulle
klara sig, men dom lät oss behålla ett litet hopp.
Det ska dom ha en eloge för. Fast jag undrade ibland
vad dom visste, som dom inte berättade. Men jag hade
inte varit mottaglig för det då.
Vi gick in på avdelningen och sköterskan som var med
sista natten, var där. Det blev kramar och känslor och
tårar och en kopp kaffe. Dom sa att han lever starkt
kvar med dom där uppe hela tiden. Det känns bra!
Det är viktigt att ens barn inte glöms bort. Det är viktigt
att det är många som saknar. Viktigt för mammahjärtat
att veta att han var en älskad och omtyckt person.
Vi åkte in till stan och tog en kaffe och en macka på
Starbuck´s. Alltid lika gott. Fast inte riktigt som på vårt
eget lilla cafe i hörnet i N.Y... ;)
Blev så trött efter detta, att jag åkte hem och sov några
timmar. Det tar fortfarande enormt på kroppen att prata
om den där sjukdomen. Den som tar det den vill och inte
frågar efter ålder, eller något annat.
Nu ska jag åka och jobba natt, imorgon är det aktiviteter
på Emma´s skola på kvällen. Hon ska bla. ha med sig sina
kaniner och visa upp dom.
Ha det så bra, alla fina!
Massa Många Kramar// AnnBritt
på Sahlgrenska. Isak och jag for dit i morse.
Känslorna for åt alla håll på vägen dit, tänkte på
alla de gånger vi åkt dit ner. Sista gången vi åkte
ner i ambulanstransport och dom fick ge extra
syrgas.
När han väntade på mig, Katarina och Emma
i vintras när snön yrde som det värsta. Han
ringde och frågade när vi kommer. När vi var
där sen, gick Katta och jag ut på balkongen
och rökade.
Andreas kom stapplande ut i köket med dropp-
ställningen i högsta hugg, gick fram till fönstret
och såg all snön. Som om han ville kolla att det
vi sagt var sant =)
Han skulle alltid överbevisas om allt den pojken!
Tror han längtade till att han skulle få åka ut och
ploga snö. Som han gillade det. Men det blev inte
så igen...
Vi pratade om hur elakartad sjukdomen var. Den
satte sig ju i benmärgen och då finns inget att göra.
Jag visste ju detta, men jag sa till henne att förnuft
och känsla går ju inte riktigt ihop.
Men nu fick jag ju bekräftat att när det kommer tillbaka
så fort som det gjorde, så är det väldigt elakartat.
Dom visste hela tiden från November, att han inte skulle
klara sig, men dom lät oss behålla ett litet hopp.
Det ska dom ha en eloge för. Fast jag undrade ibland
vad dom visste, som dom inte berättade. Men jag hade
inte varit mottaglig för det då.
Vi gick in på avdelningen och sköterskan som var med
sista natten, var där. Det blev kramar och känslor och
tårar och en kopp kaffe. Dom sa att han lever starkt
kvar med dom där uppe hela tiden. Det känns bra!
Det är viktigt att ens barn inte glöms bort. Det är viktigt
att det är många som saknar. Viktigt för mammahjärtat
att veta att han var en älskad och omtyckt person.
Vi åkte in till stan och tog en kaffe och en macka på
Starbuck´s. Alltid lika gott. Fast inte riktigt som på vårt
eget lilla cafe i hörnet i N.Y... ;)
Blev så trött efter detta, att jag åkte hem och sov några
timmar. Det tar fortfarande enormt på kroppen att prata
om den där sjukdomen. Den som tar det den vill och inte
frågar efter ålder, eller något annat.
Nu ska jag åka och jobba natt, imorgon är det aktiviteter
på Emma´s skola på kvällen. Hon ska bla. ha med sig sina
kaniner och visa upp dom.
Ha det så bra, alla fina!
Massa Många Kramar// AnnBritt
<3
3 månader.
Så kort tid.
Och ändå en evighet.
Som jag saknar dig, mitt älskade barn <3
Så kort tid.
Och ändå en evighet.
Som jag saknar dig, mitt älskade barn <3
Behandling
Många, inklusive mig själv, lever efter devisen:
Jag vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
På sista tiden har jag funderat lite på det.
Om man säger ja tack och varsågod till alla, för att man
själv tror andra om gott, så kommer man åka på många
smällar. Det finns fullt med energitjuvar och beräknande
människor som utnyttjar det dåliga samvetet man får, när
man inte ställer upp längre på det dom vill.
När man till sist inser hur besviken man själv blir för att
andra utnyttjat ens snällhet eller goda vilja, att låta allt
bli så bra som det kan bli, ja då sitter man själv där och
vet varken ut eller in.
Förstår inte hur det kunde bli som det blev! Och det är vi
själva som blir besvikna på människor omkring oss och
vi tänker att vi inte ska lita på någon igen osv...
Om vi säger ja till allt som alla vill, för att vi tror att andra
är lika positiva och hjälpsamma som vi själva, kommer vi
sitta och vara utnyttjade och känslomässigt utbrända till sist.
En blind kan ju inte leda en blind. Det är samma sak när vi
tror att alla kan behandlas lika. Det finns narcissister och
psykopater i massor runt omkring oss. Det finns dom som
inte har samvete nog att förstå när dom gör andra illa.
Om vi istället bemöter folk på deras nivå. Pratar med andra
på deras språk. Säger ett kraftigt nej till dom som inte förstår
sig på vad integritet och medkänsla är, så tror jag att vi själva
kommer att må så mycket bättre.
Att vara sann och snäll mot sig själv är viktigare än att säga
ja till all galenskap omkring oss. Om andra blir besvikna är
deras problem, något dom själva får ta tag i. En del kan inte det.
Det finns dom som anklagar andra för att deras liv är skit.
Men alla har ett ansvar för sina egna handlingar och sitt eget tänk.
Alla kan välja att utnyttja eller utnyttjas. Man kan oxå välja att
lyssna och acceptera, men även att säga nej till det vi inte mår
bra av och sånt vi faktiskt inte vill.
Vi har fler val än vi tror. Vi lunkar ofta på i samma takt tills en
dag när man inser att nu räcker det. Jag behöver inte ta mera
skit och jag behöver inte ställa upp på allt och alla. Att vara ärlig
mot sig själv är det viktigaste. Har man kunskap om hur man
reagerar i olika sammanhang, har man lättare att bemöta andra.
På vars och ens nivå. Då kanske man kan mötas på lika villkor.
Eller kan man känna sig nöjd med att ha lyssnat på någon annan
utan att utplåna sig själv. Utan att ta andras börda i sin egen redan
tunga ryggsäck. Då har man kommit långt. :)
Så om man istället bemöter andra på både deras och egna villkor,
tror jag många av oss skulle få ett lättare o behagligare liv.
Ha en fin helg alla, nu ska jag jobba 3 nätter.
Massa Många Kramar// AnnBritt
Jag vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
På sista tiden har jag funderat lite på det.
Om man säger ja tack och varsågod till alla, för att man
själv tror andra om gott, så kommer man åka på många
smällar. Det finns fullt med energitjuvar och beräknande
människor som utnyttjar det dåliga samvetet man får, när
man inte ställer upp längre på det dom vill.
När man till sist inser hur besviken man själv blir för att
andra utnyttjat ens snällhet eller goda vilja, att låta allt
bli så bra som det kan bli, ja då sitter man själv där och
vet varken ut eller in.
Förstår inte hur det kunde bli som det blev! Och det är vi
själva som blir besvikna på människor omkring oss och
vi tänker att vi inte ska lita på någon igen osv...
Om vi säger ja till allt som alla vill, för att vi tror att andra
är lika positiva och hjälpsamma som vi själva, kommer vi
sitta och vara utnyttjade och känslomässigt utbrända till sist.
En blind kan ju inte leda en blind. Det är samma sak när vi
tror att alla kan behandlas lika. Det finns narcissister och
psykopater i massor runt omkring oss. Det finns dom som
inte har samvete nog att förstå när dom gör andra illa.
Om vi istället bemöter folk på deras nivå. Pratar med andra
på deras språk. Säger ett kraftigt nej till dom som inte förstår
sig på vad integritet och medkänsla är, så tror jag att vi själva
kommer att må så mycket bättre.
Att vara sann och snäll mot sig själv är viktigare än att säga
ja till all galenskap omkring oss. Om andra blir besvikna är
deras problem, något dom själva får ta tag i. En del kan inte det.
Det finns dom som anklagar andra för att deras liv är skit.
Men alla har ett ansvar för sina egna handlingar och sitt eget tänk.
Alla kan välja att utnyttja eller utnyttjas. Man kan oxå välja att
lyssna och acceptera, men även att säga nej till det vi inte mår
bra av och sånt vi faktiskt inte vill.
Vi har fler val än vi tror. Vi lunkar ofta på i samma takt tills en
dag när man inser att nu räcker det. Jag behöver inte ta mera
skit och jag behöver inte ställa upp på allt och alla. Att vara ärlig
mot sig själv är det viktigaste. Har man kunskap om hur man
reagerar i olika sammanhang, har man lättare att bemöta andra.
På vars och ens nivå. Då kanske man kan mötas på lika villkor.
Eller kan man känna sig nöjd med att ha lyssnat på någon annan
utan att utplåna sig själv. Utan att ta andras börda i sin egen redan
tunga ryggsäck. Då har man kommit långt. :)
Så om man istället bemöter andra på både deras och egna villkor,
tror jag många av oss skulle få ett lättare o behagligare liv.
Ha en fin helg alla, nu ska jag jobba 3 nätter.
Massa Många Kramar// AnnBritt
Alla dagar lika?
Tänkte på hur rädd man kan vara för vissa saker här i livet.
Hur man säger att man inte törs eller vågar.
Ändå tvekar vi inte att sätta ner fötterna på golvet varje morgon
och starta en ny dag.
Fast vi inte har en aning om vad som ska hända oss framåt.
Vi tar bara för givet att den nya dagen ska vara den andra lik.
Är inte det lite konstigt?
Massa Kramar// AnnBritt
Hur man säger att man inte törs eller vågar.
Ändå tvekar vi inte att sätta ner fötterna på golvet varje morgon
och starta en ny dag.
Fast vi inte har en aning om vad som ska hända oss framåt.
Vi tar bara för givet att den nya dagen ska vara den andra lik.
Är inte det lite konstigt?
Massa Kramar// AnnBritt
Vill ha värme nu..
Så då har jag haft 2 jobbnätter igen. Måste säga att jag trivs
mycket bra på den arbetsplatsen. Och funderar över varför jag
inte börjat med nattjobb tidigare. Känner att det passa mig perfekt.
Men, bättre sent än aldrig :)
Inatt sjöng vi för en Securitas vakt som var på plats hela natten.
Han berättade att han fyllde år, så vi hittade äpplemunkar som
vi bjöd honom på. Glad blev han :) Kul!!
När jag efter hur många timmars sömn som helst vaknade igår,
lördag, så kände jag mig positiv, utvilad, glad och lätt om hjärtat.
Det var skönt att känna så, för det var väldigt längesen. Men nu vet
jag att ljuset finns där någonstans, när dom jobbiga dagarna kommer.
Då är det liksom ok att må dåligt emellanåt! Vänta ut det och se
framåt är vad man får göra då. Kan det nu komma lite värme oxå,
så kan väl livet inte vara så mycket bättre.
Har tänkt lite på vår Usa resa det sista. Vad glad jag är att vi fick
detta minnet tillsammans. Tacksam att Andreas vägrade stanna
hemma, trots att han låg på sjukhuset några nätter innan med
dåliga värden. Om vi skulle avbeställa skulle vi ju göra det 48
timmar innan, men han hade sagt till sköterskorna att det var 72...
Sån var han. Sonen. Om han ville något så var det inte omöjligt
i hans värld. Envis som få. Ja, det är konstigt hur det kan bli i livet.
Nu har dottern kommit hem och det är härligt. Det närmar sig datum
för vårt Big Party. Ser fram emot detta. Säker på att det kommer bli
hur kul och trevligt som helst. Det bästa är att det är nära, ner för
backen bara, sen är vi i lokalen. :)
Nu ska jag göra lite annat. Ha en fin söndag kväll.
Massa Många Kramar// AnnBritt
mycket bra på den arbetsplatsen. Och funderar över varför jag
inte börjat med nattjobb tidigare. Känner att det passa mig perfekt.
Men, bättre sent än aldrig :)
Inatt sjöng vi för en Securitas vakt som var på plats hela natten.
Han berättade att han fyllde år, så vi hittade äpplemunkar som
vi bjöd honom på. Glad blev han :) Kul!!
När jag efter hur många timmars sömn som helst vaknade igår,
lördag, så kände jag mig positiv, utvilad, glad och lätt om hjärtat.
Det var skönt att känna så, för det var väldigt längesen. Men nu vet
jag att ljuset finns där någonstans, när dom jobbiga dagarna kommer.
Då är det liksom ok att må dåligt emellanåt! Vänta ut det och se
framåt är vad man får göra då. Kan det nu komma lite värme oxå,
så kan väl livet inte vara så mycket bättre.
Har tänkt lite på vår Usa resa det sista. Vad glad jag är att vi fick
detta minnet tillsammans. Tacksam att Andreas vägrade stanna
hemma, trots att han låg på sjukhuset några nätter innan med
dåliga värden. Om vi skulle avbeställa skulle vi ju göra det 48
timmar innan, men han hade sagt till sköterskorna att det var 72...
Sån var han. Sonen. Om han ville något så var det inte omöjligt
i hans värld. Envis som få. Ja, det är konstigt hur det kan bli i livet.
Nu har dottern kommit hem och det är härligt. Det närmar sig datum
för vårt Big Party. Ser fram emot detta. Säker på att det kommer bli
hur kul och trevligt som helst. Det bästa är att det är nära, ner för
backen bara, sen är vi i lokalen. :)
Nu ska jag göra lite annat. Ha en fin söndag kväll.
Massa Många Kramar// AnnBritt
Fan!!
Vissa dagar är sorgen större än andra.
Körde sonen till skolan och for sen till
graven för att tända ett ljus. Stod där
och grät floder.
Fan, vad detta var onödigt! Varför skulle
det hända? Varför han? Alla dessa varför!
Jag fattar inte. Kan inte alls förstå. Vill inte
förstå. Om jag bara kunde släppa tankarna
en stund. Om jag kunde hitta lite glädje.
Finns så mycket att vara glad och tacksam
för, men ändå är det så svårt. Känner mig
bara tom.
En tredjedel av mitt hjärta gick sönder den
20 Februari. Kanske är det därför jag inte
kan känna glädje inom mig?
Hur länge ska det vara så här? Resten av
livet? 1 år? 5 år? 20 år? Tanken svindlar.
Allt jag vet är att jag inte vill att allt som har
hänt skulle hända.
Jag brukar säga att med viljans kraft kan
man klara vad som helst. Men det var inte
så. Är inte så. Livet gör som det vill och tar
vad det vill. Spelar ingen roll hur bra man
mår eller hur lycklig man är.
Ändå får inte hoppet försvinna. Tron på att
det ska kännas bättre och lättare. Att det ska
komma en dag när jag kan känna livet i mig
igen.
Så måste det vara. Jag kan inte ha denna sorgen
och smärtan i bröstet hur länge som helst.
Förnuftet förstår att 1,5 år av oro och sorg,
tar tid att bearbeta och komma över. Men
hjärtat vill må bra nu. Kroppen är bara trött
och vill vila hela tiden. Sova bort alla dagar.
Små korta stunder känns det ok. Som när jag
är på jobbet. Då är det bra. Jag kommer ifrån
allt en stund. Får lite frist. Ändå har jag dåligt
samvete för att jag skjuter bort tankarna på
min son och min man.
Men det ingår oxå i sorgen. Alla dessa märkliga
tankar och känslor. Jag vet ju det, men kan ändå
inte förstå.
Ska arbeta 2 nätter nu. Det är bra. Då kommer
jag hemifrån en stund. Träffar andra som behöver
mig. Det är viktigt att känna sig behövd. Dom gamla
är så tacksamma och nöjda. Det känns bra!
Dom har det jobbigare än mig på ett sätt. Att vara
demenssjuk måste vara helvetet på jorden. Att vara
fånge i sin egen kropp. En del förstår det, andra inte.
Ibland glimtar dom till, visar hur dom var innan dom
blev sjuka. Innan hjärnan började spela dom detta
spratt. Alla älskade människor, föräldrar. Så svårt
att se sin mor/far/man/fru förändras så totalt.
Livet är ingen dans på rosor. Alla har sin ryggsäck
att bära. En del glider fram på en räkmacka, medan
andra får smuligt knäckebröd med kaviar.
Ingen rättvisa finns. Ändå är livet fantastiskt.
Denna tiden när gräs, blommor och knoppar varje
år letar sig ur sina gömmor och förgyller naturen
för oss som lever här. Dom som är borta är ändå
med oss. Bara ett andetag bort. Så långt borta, men
ändå så nära.
Man kan inte röra, krama eller diskutera. Men dom
finns där ändå. Det är någon sorts tröst. En liten
lindring. Ett litet hopp om att en dag få mötas igen.
Under tiden får man sträva vidare, kämpa och hitta
lösningar. Njuta och skratta när tillfälle ges.
Men, Fan, vad jag saknar er båda.
Älskade för alltid. Aldrig glömda. <3<3
Många för dagen, tungsinta, Kramar// AnnBritt
Körde sonen till skolan och for sen till
graven för att tända ett ljus. Stod där
och grät floder.
Fan, vad detta var onödigt! Varför skulle
det hända? Varför han? Alla dessa varför!
Jag fattar inte. Kan inte alls förstå. Vill inte
förstå. Om jag bara kunde släppa tankarna
en stund. Om jag kunde hitta lite glädje.
Finns så mycket att vara glad och tacksam
för, men ändå är det så svårt. Känner mig
bara tom.
En tredjedel av mitt hjärta gick sönder den
20 Februari. Kanske är det därför jag inte
kan känna glädje inom mig?
Hur länge ska det vara så här? Resten av
livet? 1 år? 5 år? 20 år? Tanken svindlar.
Allt jag vet är att jag inte vill att allt som har
hänt skulle hända.
Jag brukar säga att med viljans kraft kan
man klara vad som helst. Men det var inte
så. Är inte så. Livet gör som det vill och tar
vad det vill. Spelar ingen roll hur bra man
mår eller hur lycklig man är.
Ändå får inte hoppet försvinna. Tron på att
det ska kännas bättre och lättare. Att det ska
komma en dag när jag kan känna livet i mig
igen.
Så måste det vara. Jag kan inte ha denna sorgen
och smärtan i bröstet hur länge som helst.
Förnuftet förstår att 1,5 år av oro och sorg,
tar tid att bearbeta och komma över. Men
hjärtat vill må bra nu. Kroppen är bara trött
och vill vila hela tiden. Sova bort alla dagar.
Små korta stunder känns det ok. Som när jag
är på jobbet. Då är det bra. Jag kommer ifrån
allt en stund. Får lite frist. Ändå har jag dåligt
samvete för att jag skjuter bort tankarna på
min son och min man.
Men det ingår oxå i sorgen. Alla dessa märkliga
tankar och känslor. Jag vet ju det, men kan ändå
inte förstå.
Ska arbeta 2 nätter nu. Det är bra. Då kommer
jag hemifrån en stund. Träffar andra som behöver
mig. Det är viktigt att känna sig behövd. Dom gamla
är så tacksamma och nöjda. Det känns bra!
Dom har det jobbigare än mig på ett sätt. Att vara
demenssjuk måste vara helvetet på jorden. Att vara
fånge i sin egen kropp. En del förstår det, andra inte.
Ibland glimtar dom till, visar hur dom var innan dom
blev sjuka. Innan hjärnan började spela dom detta
spratt. Alla älskade människor, föräldrar. Så svårt
att se sin mor/far/man/fru förändras så totalt.
Livet är ingen dans på rosor. Alla har sin ryggsäck
att bära. En del glider fram på en räkmacka, medan
andra får smuligt knäckebröd med kaviar.
Ingen rättvisa finns. Ändå är livet fantastiskt.
Denna tiden när gräs, blommor och knoppar varje
år letar sig ur sina gömmor och förgyller naturen
för oss som lever här. Dom som är borta är ändå
med oss. Bara ett andetag bort. Så långt borta, men
ändå så nära.
Man kan inte röra, krama eller diskutera. Men dom
finns där ändå. Det är någon sorts tröst. En liten
lindring. Ett litet hopp om att en dag få mötas igen.
Under tiden får man sträva vidare, kämpa och hitta
lösningar. Njuta och skratta när tillfälle ges.
Men, Fan, vad jag saknar er båda.
Älskade för alltid. Aldrig glömda. <3<3
Många för dagen, tungsinta, Kramar// AnnBritt
Hmmm...
Då och då i livet möter man på människor som säger:
-Nej, det går ju inte, så kan man inte göra.
Det kan gälla många olika saker, från stort till smått.
När man själv har provat något som man vet funkar,
och entusiastiskt pratar med andra om det, och får
dessa negativa svar utan att personen tänker efter,
lyssnar färdigt eller ens ifrågasätter, så kan jag bli en
anings trött...
Är vi så invanda i våra livsmönster att vi "vet" hur allt är?
Eller handlar det om bekvämlighet? Om jag gör det du
säger nu, så innebär det merjobb för mig? Handlar det
om att man inte orkar prova en annan väg? Man har sin
uppfattning klar om olika saker, och då behöver man inte
lyssna på den som försöker förändra?
Är detta typiskt kvinnligt? Eller kanske typiskt svenskt?
Helst ska man ju inte sticka ut hakan och tycka något om
någonting. Man ska göra som man alltid har gjort, för det
är tryggt och invant och då slipper man själv tänka efter?
Jag reagerar alltid lika starkt när jag får kommentarer om
att "det går inte". Jag har själv ett stort behov av trygghet,
men jag är ingen slav under mina laster. Dessutom samlar
jag ju på Aha-upplevelser...
Det finns alltid något nytt att lära. Om man lyssnar mer än
man pratar, så kan man lära sig något nytt varje dag.
Jag tycker om att ha kloka, sunda, kärleksfulla och tänkande
människor runt mig. Om man har olika åsikt, så respekterar
man varandra genom att tillåta det.
Men, när man inte ens vill lyssna, utan i stort sett idiotförklarar
den andre, då säger det ilska i mitt maskineri.. :) Kanske är
det jag som är vrång och inte lyssnar? Kanske vill jag för mycket
i livet?
Skulle vi säga att saker inte går, så hade vi ju aldrig varit i den
tidsålder vi är i idag. Då hade man efter ett försök kommit fram
till att det inte är bra med hjulet, att det är omöjligt att bygga
flygmaskiner. Att forskning är onödig och bara kostar pengar,
osv.
Nu är det inte i närheten av så stora förändringar jag pratar om.
Det är inte livsavgörande för mänskligheten. Så stora tankar har
jag inte om mig själv.. det kan handla om små enkla saker som
gör vardagen enklare och trevligare för ett fåtal av oss.
Men!! Nej, det är bäst att tiga och samtycka. Hålla inne med sina
ideér eller utföra det i sitt eget lilla liv. Så slipper folk förändra
sitt beteende. För det är trots allt bara vi själva som kan förändra
oss. Och bara om vi verkligen vill det.
Nu ska jag sova, önskar er en god nattsömn.
Massa Många Kramar// AnnBritt
-Nej, det går ju inte, så kan man inte göra.
Det kan gälla många olika saker, från stort till smått.
När man själv har provat något som man vet funkar,
och entusiastiskt pratar med andra om det, och får
dessa negativa svar utan att personen tänker efter,
lyssnar färdigt eller ens ifrågasätter, så kan jag bli en
anings trött...
Är vi så invanda i våra livsmönster att vi "vet" hur allt är?
Eller handlar det om bekvämlighet? Om jag gör det du
säger nu, så innebär det merjobb för mig? Handlar det
om att man inte orkar prova en annan väg? Man har sin
uppfattning klar om olika saker, och då behöver man inte
lyssna på den som försöker förändra?
Är detta typiskt kvinnligt? Eller kanske typiskt svenskt?
Helst ska man ju inte sticka ut hakan och tycka något om
någonting. Man ska göra som man alltid har gjort, för det
är tryggt och invant och då slipper man själv tänka efter?
Jag reagerar alltid lika starkt när jag får kommentarer om
att "det går inte". Jag har själv ett stort behov av trygghet,
men jag är ingen slav under mina laster. Dessutom samlar
jag ju på Aha-upplevelser...
Det finns alltid något nytt att lära. Om man lyssnar mer än
man pratar, så kan man lära sig något nytt varje dag.
Jag tycker om att ha kloka, sunda, kärleksfulla och tänkande
människor runt mig. Om man har olika åsikt, så respekterar
man varandra genom att tillåta det.
Men, när man inte ens vill lyssna, utan i stort sett idiotförklarar
den andre, då säger det ilska i mitt maskineri.. :) Kanske är
det jag som är vrång och inte lyssnar? Kanske vill jag för mycket
i livet?
Skulle vi säga att saker inte går, så hade vi ju aldrig varit i den
tidsålder vi är i idag. Då hade man efter ett försök kommit fram
till att det inte är bra med hjulet, att det är omöjligt att bygga
flygmaskiner. Att forskning är onödig och bara kostar pengar,
osv.
Nu är det inte i närheten av så stora förändringar jag pratar om.
Det är inte livsavgörande för mänskligheten. Så stora tankar har
jag inte om mig själv.. det kan handla om små enkla saker som
gör vardagen enklare och trevligare för ett fåtal av oss.
Men!! Nej, det är bäst att tiga och samtycka. Hålla inne med sina
ideér eller utföra det i sitt eget lilla liv. Så slipper folk förändra
sitt beteende. För det är trots allt bara vi själva som kan förändra
oss. Och bara om vi verkligen vill det.
Nu ska jag sova, önskar er en god nattsömn.
Massa Många Kramar// AnnBritt
Mix
Hej på Er :)
Nu har jag jobbat 2 nätter igen, och möjligen!! hittat en rytm
för sömnen som kan fungera. Det känns väldigt bra att jobba
natt. Jag sover bättre när jag kommer hem efter att ha jobbat.
Slipper vara borta från barnen på dagen och trivs med kollegor
och arbete. Så mycket bättre kan man nog inte ha det :)
Det känns bra att vara igång med jobb. Att min söta dotter
har fixat en liten termos med kaffe, när jag hämtar och kör
henne till skolan, efter jobbet, gör ju inte saken sämre <3
Ja, det var ju 50-årsdag i lördags. Hennes 4 döttrar, jag och
Emma firade henne hela dagen och startade med champagne-
frukost. Helt ok, och sen fick hon byta till bekvämare kläder.
Vi åkte och spelade gumball och sumobrottades i 2 timmar :)
Jag blev träffad 5 gånger på mina armar och stora blåmärken
efter det... :) Sumobrottningen blev orgie i skratt. Dräkten
var enorm, och vägde mellan 10 o 15 kg. Roligt hade vi!
Senare var det öppet hus med god mat och dryck.
Min granne och jag har haft lite byteshandel. Jag var ute med
hennes hund och hon städade hos mig motsvarande tid. Me like!
Annars har det varit lugnt här. Vi tar en stund i taget, en dag i
sänder. Det går framåt och lite tillbaka, men det går lite lättare
att andas och leva. Ibland bränner tårarna innanför ögonlocken
och ibland väller det över.
Har märkt att jag har svårt att sitta still (om jag inte är vid datorn)
har oxå svårt för kallprat om ingenting. Då far tankarna iväg. Men
så får det vara. Var hos kuratorn och hon konstaterade just det:
-Det får vara som det är just nu. Det ingår och det är ok att inte
orka, att inte vilja eller att vara trött.
Även om jag vet det, så är det skönt att få det bekräftat. Behöver
nog det just nu. Att höra att det är ok. Att det är så här det är att
ha sorg. Även om jag läst om det, så är det inte greppbart när det
kommer till en själv.
Det är så svårt att förstå. Ser fram emot att få träffa Andreas läkare
och prata med dom och höra vad dom har att säga om allt som hände
den sista månaden. Hoppas på att få lite klarhet i de tankar jag har.
Vi får se.
Nu blev det natten igen och regnet skvalar på mitt köksfönster.
Sov Gott och ta hand om varann och det ni har.
Läste något klokt häromdagen:
" Missunna aldrig någon annan lyckan,
för du vet inte hur mycket olycka de gått
igenom för att komma dit"
Massa Många Kramar// AnnBritt
Nu har jag jobbat 2 nätter igen, och möjligen!! hittat en rytm
för sömnen som kan fungera. Det känns väldigt bra att jobba
natt. Jag sover bättre när jag kommer hem efter att ha jobbat.
Slipper vara borta från barnen på dagen och trivs med kollegor
och arbete. Så mycket bättre kan man nog inte ha det :)
Det känns bra att vara igång med jobb. Att min söta dotter
har fixat en liten termos med kaffe, när jag hämtar och kör
henne till skolan, efter jobbet, gör ju inte saken sämre <3
Ja, det var ju 50-årsdag i lördags. Hennes 4 döttrar, jag och
Emma firade henne hela dagen och startade med champagne-
frukost. Helt ok, och sen fick hon byta till bekvämare kläder.
Vi åkte och spelade gumball och sumobrottades i 2 timmar :)
Jag blev träffad 5 gånger på mina armar och stora blåmärken
efter det... :) Sumobrottningen blev orgie i skratt. Dräkten
var enorm, och vägde mellan 10 o 15 kg. Roligt hade vi!
Senare var det öppet hus med god mat och dryck.
Min granne och jag har haft lite byteshandel. Jag var ute med
hennes hund och hon städade hos mig motsvarande tid. Me like!
Annars har det varit lugnt här. Vi tar en stund i taget, en dag i
sänder. Det går framåt och lite tillbaka, men det går lite lättare
att andas och leva. Ibland bränner tårarna innanför ögonlocken
och ibland väller det över.
Har märkt att jag har svårt att sitta still (om jag inte är vid datorn)
har oxå svårt för kallprat om ingenting. Då far tankarna iväg. Men
så får det vara. Var hos kuratorn och hon konstaterade just det:
-Det får vara som det är just nu. Det ingår och det är ok att inte
orka, att inte vilja eller att vara trött.
Även om jag vet det, så är det skönt att få det bekräftat. Behöver
nog det just nu. Att höra att det är ok. Att det är så här det är att
ha sorg. Även om jag läst om det, så är det inte greppbart när det
kommer till en själv.
Det är så svårt att förstå. Ser fram emot att få träffa Andreas läkare
och prata med dom och höra vad dom har att säga om allt som hände
den sista månaden. Hoppas på att få lite klarhet i de tankar jag har.
Vi får se.
Nu blev det natten igen och regnet skvalar på mitt köksfönster.
Sov Gott och ta hand om varann och det ni har.
Läste något klokt häromdagen:
" Missunna aldrig någon annan lyckan,
för du vet inte hur mycket olycka de gått
igenom för att komma dit"
Massa Många Kramar// AnnBritt
Soool
Nu har jag jobbat natt. Har gått bredvid och det känns
riktigt bra. Ska gå även denna natten. Trevliga o roliga
kollegor. Bra ordning kändes det som, och jag var inte
så trött som jag trodde att jag skulle vara :)
Var inte så svårt att somna, men uv-samtalet kl 12.40
på dotterns skola, sov jag över. Vaknade när jag skulle
vara där. Lite pinsamt, men tur att hon har världens
bästa lärare. -Kom hit en dag när hon slutar, så tar vi
det då. Det går så bra. Pjuh!! Men det är sånt som kan
hända.
Det kommer nya dagar och nya tillfällen. Får man hoppas.
Vi har njutit på balkongen en stund, är ju väldigt varmt.
Det tycker jag om. Kanske min granne kan hjälpa mig
få ordning där ute. Jag går ut med hennes hund och hon
skulle komma hit och städa motsvarande tid. =)
Jag förklarade att det inte var riktigt samma sak.... men
hon tyckte det var en bra byteshandel, och sånt kan man
ju inte protestera mot. ;)
Ska se om vi kan få lite mat i magarna nu. Även i värmen
kan man behöva äta.
Ha en fin kväll.
Massa Många Kramar// AnnBritt
riktigt bra. Ska gå även denna natten. Trevliga o roliga
kollegor. Bra ordning kändes det som, och jag var inte
så trött som jag trodde att jag skulle vara :)
Var inte så svårt att somna, men uv-samtalet kl 12.40
på dotterns skola, sov jag över. Vaknade när jag skulle
vara där. Lite pinsamt, men tur att hon har världens
bästa lärare. -Kom hit en dag när hon slutar, så tar vi
det då. Det går så bra. Pjuh!! Men det är sånt som kan
hända.
Det kommer nya dagar och nya tillfällen. Får man hoppas.
Vi har njutit på balkongen en stund, är ju väldigt varmt.
Det tycker jag om. Kanske min granne kan hjälpa mig
få ordning där ute. Jag går ut med hennes hund och hon
skulle komma hit och städa motsvarande tid. =)
Jag förklarade att det inte var riktigt samma sak.... men
hon tyckte det var en bra byteshandel, och sånt kan man
ju inte protestera mot. ;)
Ska se om vi kan få lite mat i magarna nu. Även i värmen
kan man behöva äta.
Ha en fin kväll.
Massa Många Kramar// AnnBritt
Heavy
Nu har det varit så där himla tungt igen några dagar.
Fast jag har inte varit ledsen, men bara utan någon ork
över huvud taget. Jag är bara trött och vill sova, trots
att solen skiner och livet på det sättet borde vara på
topp.
När jag jobbade var det inga som helst problem. Jag gör
det jag ska göra och det är inte jobbigt alls. Men när jag
kommer hem är orken helt borta. När grannen frågade
om vi ville gå ut med hennes hund, så gick det bra.
Det är som om jag bara kan göra sånt som andra säger
till mig, här på hemmaplan. Det är jätte konstigt. Och
inget som jag trivs med. Men nu är det så och jag önskar
att det snart blir ändring på det.
Kanske någon har en psykologisk förklaring till detta?
Isf så är jag tacksam för tips på hur det kan kännas lite
lättare med allt. :)
Men nu har jag lite som jag behöver ta tag i, så jag hoppas
jag får det gjort. Kanske, kanske inte....
Njut nu av den underbara dagen.
Massa Kramar// AnnBritt
Fast jag har inte varit ledsen, men bara utan någon ork
över huvud taget. Jag är bara trött och vill sova, trots
att solen skiner och livet på det sättet borde vara på
topp.
När jag jobbade var det inga som helst problem. Jag gör
det jag ska göra och det är inte jobbigt alls. Men när jag
kommer hem är orken helt borta. När grannen frågade
om vi ville gå ut med hennes hund, så gick det bra.
Det är som om jag bara kan göra sånt som andra säger
till mig, här på hemmaplan. Det är jätte konstigt. Och
inget som jag trivs med. Men nu är det så och jag önskar
att det snart blir ändring på det.
Kanske någon har en psykologisk förklaring till detta?
Isf så är jag tacksam för tips på hur det kan kännas lite
lättare med allt. :)
Men nu har jag lite som jag behöver ta tag i, så jag hoppas
jag får det gjort. Kanske, kanske inte....
Njut nu av den underbara dagen.
Massa Kramar// AnnBritt