Som person är jag mycket känslosam. Jag har lätt för att gråta
till en sorglig film eller när det visas mycket känslor av glädje,
lycka, sorg i olika sammanhang som sporter, dokumentärer, filmer.
Men det som gett mig mest lycka, glädje och kärlek genom livet
är förstås mina barn. Finns det något annat som kan fylla en kvinna
med så mycket känsla, oro, rädsla, glädje, skratt, tårar som barnen?
Jag tror inte det. Iaf inte för mig.
Och hur mycket man än kan önska att ibland få vara AnnBritt och inte
"bara" mamma hela tiden. Så är det mamma jag är och alltid kommer
vara först och främst. Inget kan någonsin komma före dom.
Det var inte självklart för mig att skaffa barn och jag var 28 år när jag fick
mitt första. Jag har ibland önskat att jag var yngre. Men livet blir ju som
det blir. Och hur man än önskar och vill och räknar ut saker och tror, så
har våra liv sin egen väg att gå.
Andreas var en lintott med lockigt hår, som var försiktig, studerande,
klok förstås, nyfiken, alltid glad och hade lätt att lära.
När han blev lite större och frågade mig saker och jag dröjde en stund
med svaret, så kunde han säga: -Bra, då gör vi så. :) Han kände mig
väl och kanske är det min svagaste punkt, att jag har haft svårt att säga
Nej till mina barn.
Fast när man har begränsat med pengar så får man ge av det man kan.
Tid och intresse. Jo, jag har skällt och gapat oxå. Men på något sätt har
vi alltid haft en stor kärlek och öppenhet till varann. Dom vet att jag har
sett dom och hur dom mår. Kanske har jag tjatat lite för mycket om att
Jag älskar dom. -Jaja... jag vet! :) har dom sagt med ett snett leende
när jag bett dom vara rädda om sig.
Isak är en omtänksam kille med stort hjärta. Han är lugn o stabil och
trygg och kramas flera ggr per dag, bara för att det var ett tag sen.
Han har fått dra ett stort lass att gå från lillebror till äldst.
Emma är mitt solsken. Hon pratar mycket mer om det som händer
runtomkring och inuti än vad hennes bröder någonsin gjort. Manligt
och kvinnligt? Ja, vi är ju olika! Hon pysslar och fixar och tänker efter
och har åsikter och tankar om det mesta. Hon är klok och har en härlig
humor och vi kan skratta så vi kiknar ihop, hon och jag.
Det finns en stor och varm kärlek mellan oss 3 eller ska jag säga 4,
för Andreas är inte borta. Han är mitt ibland oss, varje dag och hela
tiden. Hans närvaro är påtaglig på ett sätt jag inte kan förklara. Men
så är det nog med den som varit så älskad. Dom kan aldrig försvinna
helt.
När man förlorat ett barn blir rädslan och insikten större om att det
kan hända igen. Att det som inte får, bör eller ska ske faktiskt skulle
kunna hända en gång till. Men det är en oro som är min. Den får inte
påverka deras framtid, deras tro på livet och deras vilja att våga leva.
Så det är bara att bita ihop. Ta itu med sin oro, ångest och rädsla
och låta dom som har livet framför sig leva det och göra det fullt ut.
Man får släppa på navelsträngen hur hårt det än drar i den och le mot
barnen och mot världen och hoppas att den ler tillbaka. Att världen
och livet visar sin vackraste sida för de 2 barn som har förlorat så
mycket av det som var älskat och självklart.
Men varje dag får dom veta att jag älskar dom. Och jag får kärlek tillbaka.
En kärlek som inte kan köpas för pengar. En kärlek som inte tar slut,
men som blir starkare för varje dag som går. Älskade barn, ni gör mitt
liv rikare och mer värdefullt än något annat som hänt mig.
Att säga Jag Älskar Dig. Att visa sina känslor. Att ge en kram. Att
säga förlåt. Att lyssna. Att visa att man bryr sig. Små saker som tar
så lite tid. Enklare än att bli arg och irriterad och gapa och skälla.
Men så svårt det kan vara. När tiden och allt omkring pockar på det
som synes vara viktigare än de barn man valt att sätta till världen.
Alla barn har rätt till kärlek och att känna sig älskade, för sin egen
skull och för den dom är. Jag önskar att mina barn känner att som är det.
Jag önskar att alla barn kunde få känna så! <3 <3 <3
Massa Många Kramar// AnnBritt