Sommarprogrammen har följt mig genom livet.
Som barn hade mamma en transistorradio med på stranden.
Många kloka, roliga, tårfyllda och eftertänksamma program har jag lyssnat till.
Tyvärr har det inte blivit så mycket på senare år sen de flyttade programmet till P1.
Som tur är finns webradion =)
Fick tips om en kvinna som var årets lyssnarpratare, Monika Nyström.
http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=broadcast&id=3289457&codingformat=.m4a&metafile=asx
Nu är jag inte så duktig på detta med länkar, kanske funkar den här ovan.
Annars är min rekommendation att du går in på Sveriges Radio/sommar i P1
och klickar dig till Monika Nyström, tar en kopp kaffe och lyssnar på denna kloka kvinna.
Sen jag började blogga har jag fått så mycket positiv respons på det jag skriver.
Inte så mycket kommentarer här, men genom samtal och meddelanden.
Det värmer och ger mig kraft att fortsätta.
Men när jag hör detta sommarprogram inser jag att det finns de som
uttrycker sorgen och smärtan på ett annat och fantastiskt sätt.
På ett berikande, glädjefullt och smärtsammare vis.
Våra efarenheter är olika, men i sak är det samma.
Sorg, smärta, tårar, livskraft, glädje.
Det finns så många olika sätt att uttrycka det :)
Inget är fel inget är rätt, men det är olika.
Jag önskar dig en god stund vid radion.
Och förstås en fortsatt fin dag, förstås.
Oavsett vad du ska göra idag, så ta till vara på din möten och intryck och tillåt det berika dig och ditt liv. =)
Många Kramar// AnnBritt <3
Still good...
Även idag känns livet bra.
Det tar en stund innan jag vaknar till liv.
Stillheten, känslorna, glädjen jag känner över livet, allt är kvar!
Jag är utsövd och tröttheten är borta.
Det är en ny härlig känsla som har infunnit sig.
Livet har tagit en ny sorts vändning och jag är redo att följa med.
Det blev en fikadag idag och fika är ju bra för själen :)
Först med AL i hennes mysiga kök.
Sen på torget med A
hon som ska ha tjejmiddagen på fredag.
Ikväll kom K förbi och det blev en snabb kopp
innan hon åkte till jobbet.
Hon är ju en fantastisk inspirationskälla
med sin aldrig sinande energi.
Vi googlade på färglada kappor.
Och varför helt enkelt inte köpa stuvar och sy en själv!
Vi får se vad det leder till.
Göken har ju mycket och billigt tyg, t.e.x.... =)
Men nu är det sent igen och sängen kallar.
En god natts sömn önskar jag Er.
Kramar// AnnBritt <3
Det tar en stund innan jag vaknar till liv.
Stillheten, känslorna, glädjen jag känner över livet, allt är kvar!
Jag är utsövd och tröttheten är borta.
Det är en ny härlig känsla som har infunnit sig.
Livet har tagit en ny sorts vändning och jag är redo att följa med.
Det blev en fikadag idag och fika är ju bra för själen :)
Först med AL i hennes mysiga kök.
Sen på torget med A
hon som ska ha tjejmiddagen på fredag.
Ikväll kom K förbi och det blev en snabb kopp
innan hon åkte till jobbet.
Hon är ju en fantastisk inspirationskälla
med sin aldrig sinande energi.
Vi googlade på färglada kappor.
Och varför helt enkelt inte köpa stuvar och sy en själv!
Vi får se vad det leder till.
Göken har ju mycket och billigt tyg, t.e.x.... =)
Men nu är det sent igen och sängen kallar.
En god natts sömn önskar jag Er.
Kramar// AnnBritt <3
Förändringar
Jag hörde talas om en man som bor i Göteborgs skärgård.
Han är emotionell healer, fast det fattade jag inte förrän jag gick därifrån...
Jag skrev ett kort mail och han hade ett återbud idag.
Har inte riktigt vetat vad jag vill prata om, men det visade sig igår kväll.
I fredags hade jag en väldigt trevlig kväll,
det var första gången jag var ute på egen hand sen S gick bort.
Det var under, ett visserligen lättsamt, samtal med en person där,
som jag kände hur myket sorg och smärta som sitter i min kropp.
Jag kände det som jag var helt svart inuti mig
helst hade jag velat åka hem och dra täcket över huvudet och aldrig mer gå ut,
men jag stannade och lyssnade på en suverän artist.
Saknaden efter S var dock oändlig.
Så åkte jag bilfärja och personfärja idag och kom fram till denne man.
Ville veta vad jag själv kan ändra för att må bättre.
Jag berättade lite kort om hur livet sett ut det senaste året
och mitt i allt ber han mig att stoppa.
Ta nu några djupa andetag, säger han.
Vet sen tidigare hur viktig andningen är för att minska stress
och hur bra det är för hela nervsystemet, så jag tar några djupa
in genom näsan, ut genom munnen.
Sen börjar jag prata igen och han ber mig åter att andas.
Jag sluter ögonen och fokuserar på andningen och känner lugnet komma över mig.
Då börjar han prata!!
Han säger att jag är helt fokuserad på mina tankar.
Att jag själv försöker lösa mina problem genom tankarna,
och då blir resultatet därefter..
Han säger att jag har tappat min själ och mitt känsloliv.
Säger till honom att det är därför jag är här.
Jag kan inte gå bakåt och älta, men jag ser heller ingen framtid.
Jag får inte ut min sorg, den äter upp mig.
Säger att jag inte är hypokondrisk, men jag känner hur
smärtan ger sjukdomar i min kropp.
Att det enda jag vill är att få ut det.
Han rullar fram sin stol till mig och ber mig sätta hjässan mot hans bröst.
Sedan börjar han "slå" eller knacka mig i ryggen.
Han frågar om jag känner någon energi gå ut i fötter eller händer.
Jag fattar ingenting...
Sen känner jag hur det kryper långt ner i smalbenen.
Han trycker eller slår på mitt vänsterlår
och flyttar sig sedan.
Därefter frågar han vad min man betydde för mig.
Då, äntligen kommer tårarna.
Jag säger att han betydde allt.
Att han var allt jag önskade hos en man.
Att jag är arg för att han lämnade mig.
Healern känner av min mans närhet.
Han säger att min man är med mig.
Jag svarar, knappt hörbart, att jag vet det.
Sen säger han att det är en glad och positiv man.
S förmedlar att han hade svårt att hantera vissa känslomässiga saker.
Han visste inte hur han skulle göra.
Jag säger att jag vet.
S säger: -Jag älskar dig gumman!
Han sa alltid så...
Och jag gråter, samma avgrundsdjupa gråt som på begravningen.
Den tar aldrig slut.
När jag lugnat mig lite säger mannen att jag är fri från mina tankar.
Han läser mig som en öppen bok.
Han talar om sånt som varit, knappt utan att jag sagt någonting.
Han talar om att jag mått så dåligt att jag varit som en magnet
för att dra till mig negativa energier.
Han säger att andras besvikelser, bitterhet och dåligt samvete inte har med mig att göra.
Att det är deras sak att lösa, att jag inget kan eller ska göra åt det.
Att jag ska släppa det och ta hand om mig själv.
Vara snäll mot mig själv för jag har inte varit det.
Han pratar om livet som ett flöde och om energier.
Att det som sker har ett större syfte än det vi kan se.
Att det händer så märkliga, fruktansvärda saker i världen
som vi inte kan rå över.
Människor dör och så har det alltid vara,
man kan inte stanna upp i sorgen och låta den ta över.
Jag håller med om vissa saker,
andra undrar jag över.
Men jag lyssnar intensivt på denna man
som verkar veta mer om mig än vad jag gör själv.
Han säger vidare att det kanske är dax att omvärdera saker
jag lärt mig för många många år sedan.
Efter en stunds eftertanke vet jag vad han menar.
Det känns svårt att genomföra, men jag vet att han har rätt.
Han säger att jag är trött.
Ja, jag är så trött att jag skulle kunna sova 24/7.
Innan jag går säger han att jag inte är klar hos honom
och att han inte är klar med mig.
Han vill gärna att jag kommer 2 ggr till.
Om jag själv vill förstås...
Då jag går därifrån är jag lite skakig i benen.
Färjan har gått före utsatt tid oh jag som avskyr att vänta,
står i en timme i blåsten vid havet och väntar på nästa färja.
Så fort det dyker upp en tanke försvinner den igen.
Det enda som går runt i huvet är Larsens: This is my life :)
Det är en oerhört befriande känsla inom mig.
Jag har aldrig varit med om något liknande det idag.
Och jag vet att detta möte kommer förändra mig för alltid.
Han skickar med mig några personliga frågor som jag ska besvara.
Jag sa att jag kom till honom för att få svar,
men han menar att jag har svaret i mig och måste lita på det.
Tankarna tar inte över, men där jag står vid havet
känner jag hur saker och funderingar liksom löser sig av sig självt.
Jag hittar svar utan att grubbla.
Därför att nu kan jag känna igen.
Jag är en bit på väg bort från den mekaniska människa jag varit så länge,
till att bli en känslofull, person som själv väljer sin egen väg.
Jag pratar med S och känner hans närvaro.
Vi ler mot varann. Jag kan inte längre se honom
men han finns där vid min sida ändå.
Det är en trygg känsla.
På vägen hem somnar jag nästan, är helt mentalt tömd.
Hämtar E vid skolan och är hemma ca 15.30.
Säger att jag är så trött, behöver sova en timme.
Lägger mig i min säng och somnar direkt.
När telefonen ringer efter en dryg timme
är jag helt utsövd.
Det känns som jag sovit i 12 timmar.
Jag fattar inte nåt...
Jag känner ett lugn och frid som jag inte känt
på mycket länge.
En märklig och annorlunda dag
som kommer att innebära stora förändringar
är till ända.
Det är skönt att känna igen,
inte bara tänka känslor.
Han hade så rätt i det
den gode healern :)
Många Varma Kramar// AnnBritt <3
Han är emotionell healer, fast det fattade jag inte förrän jag gick därifrån...
Jag skrev ett kort mail och han hade ett återbud idag.
Har inte riktigt vetat vad jag vill prata om, men det visade sig igår kväll.
I fredags hade jag en väldigt trevlig kväll,
det var första gången jag var ute på egen hand sen S gick bort.
Det var under, ett visserligen lättsamt, samtal med en person där,
som jag kände hur myket sorg och smärta som sitter i min kropp.
Jag kände det som jag var helt svart inuti mig
helst hade jag velat åka hem och dra täcket över huvudet och aldrig mer gå ut,
men jag stannade och lyssnade på en suverän artist.
Saknaden efter S var dock oändlig.
Så åkte jag bilfärja och personfärja idag och kom fram till denne man.
Ville veta vad jag själv kan ändra för att må bättre.
Jag berättade lite kort om hur livet sett ut det senaste året
och mitt i allt ber han mig att stoppa.
Ta nu några djupa andetag, säger han.
Vet sen tidigare hur viktig andningen är för att minska stress
och hur bra det är för hela nervsystemet, så jag tar några djupa
in genom näsan, ut genom munnen.
Sen börjar jag prata igen och han ber mig åter att andas.
Jag sluter ögonen och fokuserar på andningen och känner lugnet komma över mig.
Då börjar han prata!!
Han säger att jag är helt fokuserad på mina tankar.
Att jag själv försöker lösa mina problem genom tankarna,
och då blir resultatet därefter..
Han säger att jag har tappat min själ och mitt känsloliv.
Säger till honom att det är därför jag är här.
Jag kan inte gå bakåt och älta, men jag ser heller ingen framtid.
Jag får inte ut min sorg, den äter upp mig.
Säger att jag inte är hypokondrisk, men jag känner hur
smärtan ger sjukdomar i min kropp.
Att det enda jag vill är att få ut det.
Han rullar fram sin stol till mig och ber mig sätta hjässan mot hans bröst.
Sedan börjar han "slå" eller knacka mig i ryggen.
Han frågar om jag känner någon energi gå ut i fötter eller händer.
Jag fattar ingenting...
Sen känner jag hur det kryper långt ner i smalbenen.
Han trycker eller slår på mitt vänsterlår
och flyttar sig sedan.
Därefter frågar han vad min man betydde för mig.
Då, äntligen kommer tårarna.
Jag säger att han betydde allt.
Att han var allt jag önskade hos en man.
Att jag är arg för att han lämnade mig.
Healern känner av min mans närhet.
Han säger att min man är med mig.
Jag svarar, knappt hörbart, att jag vet det.
Sen säger han att det är en glad och positiv man.
S förmedlar att han hade svårt att hantera vissa känslomässiga saker.
Han visste inte hur han skulle göra.
Jag säger att jag vet.
S säger: -Jag älskar dig gumman!
Han sa alltid så...
Och jag gråter, samma avgrundsdjupa gråt som på begravningen.
Den tar aldrig slut.
När jag lugnat mig lite säger mannen att jag är fri från mina tankar.
Han läser mig som en öppen bok.
Han talar om sånt som varit, knappt utan att jag sagt någonting.
Han talar om att jag mått så dåligt att jag varit som en magnet
för att dra till mig negativa energier.
Han säger att andras besvikelser, bitterhet och dåligt samvete inte har med mig att göra.
Att det är deras sak att lösa, att jag inget kan eller ska göra åt det.
Att jag ska släppa det och ta hand om mig själv.
Vara snäll mot mig själv för jag har inte varit det.
Han pratar om livet som ett flöde och om energier.
Att det som sker har ett större syfte än det vi kan se.
Att det händer så märkliga, fruktansvärda saker i världen
som vi inte kan rå över.
Människor dör och så har det alltid vara,
man kan inte stanna upp i sorgen och låta den ta över.
Jag håller med om vissa saker,
andra undrar jag över.
Men jag lyssnar intensivt på denna man
som verkar veta mer om mig än vad jag gör själv.
Han säger vidare att det kanske är dax att omvärdera saker
jag lärt mig för många många år sedan.
Efter en stunds eftertanke vet jag vad han menar.
Det känns svårt att genomföra, men jag vet att han har rätt.
Han säger att jag är trött.
Ja, jag är så trött att jag skulle kunna sova 24/7.
Innan jag går säger han att jag inte är klar hos honom
och att han inte är klar med mig.
Han vill gärna att jag kommer 2 ggr till.
Om jag själv vill förstås...
Då jag går därifrån är jag lite skakig i benen.
Färjan har gått före utsatt tid oh jag som avskyr att vänta,
står i en timme i blåsten vid havet och väntar på nästa färja.
Så fort det dyker upp en tanke försvinner den igen.
Det enda som går runt i huvet är Larsens: This is my life :)
Det är en oerhört befriande känsla inom mig.
Jag har aldrig varit med om något liknande det idag.
Och jag vet att detta möte kommer förändra mig för alltid.
Han skickar med mig några personliga frågor som jag ska besvara.
Jag sa att jag kom till honom för att få svar,
men han menar att jag har svaret i mig och måste lita på det.
Tankarna tar inte över, men där jag står vid havet
känner jag hur saker och funderingar liksom löser sig av sig självt.
Jag hittar svar utan att grubbla.
Därför att nu kan jag känna igen.
Jag är en bit på väg bort från den mekaniska människa jag varit så länge,
till att bli en känslofull, person som själv väljer sin egen väg.
Jag pratar med S och känner hans närvaro.
Vi ler mot varann. Jag kan inte längre se honom
men han finns där vid min sida ändå.
Det är en trygg känsla.
På vägen hem somnar jag nästan, är helt mentalt tömd.
Hämtar E vid skolan och är hemma ca 15.30.
Säger att jag är så trött, behöver sova en timme.
Lägger mig i min säng och somnar direkt.
När telefonen ringer efter en dryg timme
är jag helt utsövd.
Det känns som jag sovit i 12 timmar.
Jag fattar inte nåt...
Jag känner ett lugn och frid som jag inte känt
på mycket länge.
En märklig och annorlunda dag
som kommer att innebära stora förändringar
är till ända.
Det är skönt att känna igen,
inte bara tänka känslor.
Han hade så rätt i det
den gode healern :)
Många Varma Kramar// AnnBritt <3
Sena tankar
Lycka: Att ha dom 3 bästa barnen i huset och att älska dom :)
O Lycka: Att inte ha en vuxen som man älskar vid sin sida som man kan krama eller ringa :(
O Lycka: Att inte ha en vuxen som man älskar vid sin sida som man kan krama eller ringa :(
This is my life <3
Det var sommarens absolut varmaste kväll.
Jag hade biljett till Kim Larsen på Stenungsbaden.
Träffade massa trevligt folk i kön och i väntan på spelningen skulle börja.
Sen kommer Lotta inflygandes, hennes gubbe var oxå med :)
Mellan 20 och 22 med en kort paus kunde vi njuta av en suverän artist.
Gamla Gasolin låtar: Hva gör vi nu lille du, Köp bananer, This is my life...
Vilket drag, vilken spelglädje, vilken stämning
och framför allt! Vilken go gubbe han är....62 bast och rockar fett!!!
Ja, det var en bra kväll där man fick glömma det andra livet en stund.
Tack Kim, för det.
Och kommer du tillbaka ska jag se dig igen :)
Jag hade biljett till Kim Larsen på Stenungsbaden.
Träffade massa trevligt folk i kön och i väntan på spelningen skulle börja.
Sen kommer Lotta inflygandes, hennes gubbe var oxå med :)
Mellan 20 och 22 med en kort paus kunde vi njuta av en suverän artist.
Gamla Gasolin låtar: Hva gör vi nu lille du, Köp bananer, This is my life...
Vilket drag, vilken spelglädje, vilken stämning
och framför allt! Vilken go gubbe han är....62 bast och rockar fett!!!
Ja, det var en bra kväll där man fick glömma det andra livet en stund.
Tack Kim, för det.
Och kommer du tillbaka ska jag se dig igen :)
Ingen anledning
Ibland är det skönt att få bekräftat,
att det man känner inte finns någon anledning till.
Faktiskt inte finns någon anledning till!
:)
att det man känner inte finns någon anledning till.
Faktiskt inte finns någon anledning till!
:)
Dagen idag är Din dag
För drygt 8 år sedan, samma dag som jag och barnen flyttade till en lägenhet
gick jag in i väggen.
Deras pappa och jag hade efter en lång tid kommit fram till att vi skulle skiljas.
Det var en solig och varm dag i början av Juni och jag hade köpt ett köksbord
på second hand som jag stod och lackade på morgonen.
Det var många som hjälpte till att bära och då allt var klart skulle vi äta lite mat.
Min mor hade fixat käk och vi satt på den lilla uteplatsen som hörde till lägenheten.
När jag ätit färdigt sa jag att jag skulle gå in och få ordning på möbler och saker.
Jag gick över tröskeln och stannade.
Någonting hände i min kropp.
Jag stod där och kände hur mitt liv rann ur mig.
Allt jag kunde, visste och hade lärt mig försvann på 3 sekunder.
Ni kanske har sett en dator som får ett virus?
Siffror och bokstäver trillar ner och ut ur skärmen.
Detta var vad som hände mig.
Jag förstod ingenting.
Jag säger att: -Någonting hände med mig nu, jag vet inte vad jag ska göra.
En väninna som är med, säger: -Jag är ju ingen organisatör, men nu gör vi så här.
Så visade hon hur vi skulle placera möbler och vi plockade upp saker
och det hon sa att jag skulle göra, det gjorde jag.
Ingen märkte vad som hänt och själv förstod jag inte.
På kvällen när alla åkt hem satt jag i soffan längst ut på kanten
och tittade framför mig.
Inget kunde jag och inget klarade jag.
Insåg att barnen skulle ha något att äta innan de lade sig,
men annars kunde jag inte göra någonting.
Dagen efter ordnade jag frukost till mig och barnen
för övrigt kunde jag inte göra någonting.
Min syster kom och vi fick fixat en del.
Då hon gått var jag lika tom som innan.
Det tog lång tid innan jag förstod vad som hänt.
Pratade med syster och förklarade hur det var.
-Jag kan skratta, men jag känner inte att jag är glad.
-Jag kan skrika och låta arg, men jag känner ingen ilska.
-jag gråter, men jag känner inte att jag är ledsen.
-Jag känner INGENTING!!
-Men du har ju en depression.... säger hon till mig.
Jag förstod inte.
Ni vet hur man säger att: -Fy vad jag känner mig deppig idag!
Kan säga att jag aldrig tidigare i livet varit deppig eller deprimerad.
Det här var en helt ny känsla.
En helt ny insikt.
Ett helt nytt liv.
Och jag ville inte ha det.
När barnen var i skolan eller hos sin pappa, låste jag ytterdörren.
Drog ner persiennerna, stängde av alla ljud och lade mig på soffan eller i sängen
och stirrade upp i taket.
Saker som varit självklara att göra och klara av tidigare, gick inte att genomföra.
Jag visste inte hur jag skulle göra.
Minns att jag var törstig, gick till vattenkranen i köket och bara stirrade.
Blev arg för att det inte kom vatten och för att jag inte begrep hur jag skulle få det att rinna ner i glaset.
Det jag gjorde var att ta mig de 20 meterna till brevlådan för att hämta posten.
När jag klarat det hade jag gjort dagens bedrift. :)
Jag gick länge i 2 meter tjock lera och tog ett steg fram och 2 tillbaka.
En gång när jag tänkte att jag skulle åka och titta i affärer, jag hade solglasögon på,
så frågade expediten om jag ville ha hjälp.
Ville bara skrika rätt ut: -NEJ, låt mig vara ifred!!
Men jag svarade inte utan bara gick, sen satte jag mig i bilen och åkte hem och stirrade i taket igen.
Detta pågick en lång tid.
Den första läkaren jag var hos på Vårdcentralen sa till mig att:
- Men du förstår ju det, att en depression är ingen sjukdom i samhällets ögon,
och skiljer sig gör ju alla. Så gå du hem och vila dig ett par veckor, så kommer det att gå över.
Jag hade suttit och förklarat min situation för honom medans tårarna strömmade nerför kinderna.
Är inte den som har så lätt för att gråta offentligt.
Men jag insåg där och då att min kropp var helt slut.
Jag hade gått och mått dåligt av olika anledningar i så många år.
Saker som inte retts ut eller pratats om hade lagrats i min kropp.
Och nu sa den stopp.
Den sa till mig att vila och ta det lungt.
Att släppa på kontrollen.
Att inte fixa och ordna med allt på egen hand
utan att faktiskt be om hjälp ibland.
Att ta hand om mig själv, lyssna på mig själv, vårda mig själv.
Det kunde ingen av de 20 läkare jag var hos det året, tala om för mig.
Jag gick och pratade med en underbart klok kvinna
som fick mig att ändra så mycket i mitt liv.
För henne förklarade jag att jag sett en del program om utmattningsdepression (som det kallas!)
och läst en del om detta.
Men jag trodde aldrig att det skulle hända mig.
Jag är mentalt stark och har koll på det mesta i mitt liv.
Hon förklarade att det är den sortens människor som drabbas.
Vi kan INTE kontrollera våra liv!
Jag fick sakta lära mig att strukturera upp mina dagar.
När klockan ringer går jag upp, klär på mig, väcker barnen, gör frukost till dom,
skickar dom till bussen, gör middag när de kommer hem, duschar, fixar kvällsmat
och skickar dom i säng.
Jag fick lära mig att ta en dag i taget.
Innan hade jag haft koll på allt, som kunde tänkas hända lång tid framåt.
Men nu blev varje dag viktig.
På det viset kunde jag inte förstå vad som skulle ske 2 eller 3 dagar senare.
Jag visste att jag inte kunde planera nånting.
Jag tappade kontakten med veckor, månader och årstider,
men jag hade koll på varje dag och visste hur jag skulle hantera det som kom i nästa kvart.
Nu, för några månader sen har jag börjat kunna se framåt igen.
Jag vill ha saker att se fram emot, vill veta att det finns något som ger mig en anledning att leva.
Jag vet oxå, att det kanske inte blir så, för livet förändras på 3 sekunder,
men om något händer har det iaf funnits en framtid i mitt liv :)
När man skiljer sig och blir sjukskriven märker man vilka som är ens vänner.
Det finns dom jag har kunnat ringa mitt i natten och som varit fantastiska och
lyssnat och funnits vid min sida.
Vänkretsen krymper en aning, men dom som är kvar är guld värda.
En mycket god vän hjälpte mig så mycket med sitt goda humör och positiva inställning.
Hon sa att det var saker jag skulle skratta åt senare.
Saker jag var så arg på.
Jag kan fortfarande skratta åt det, fast jag tvivlade då!
Jag gick igenom mitt livs skärseld dom åren.
Jag fick lära nytt och lära om.
Det som varit viktigt tidigare hade ingen betydelse längre.
Jag hade tappat allt, kunde inte läsa barnens veckobrev, förstod inte vad det stod.
Jag var full på information och kunde inte ta in mer.
Kroppen har sitt eget sätt att säga ifrån om vad som är fel.
Sitt sätt att säga vad som är viktigt för oss.
Efter många år av sjukskrivning och arbetsträning gick min mor bort siste December 2006.
I Maj -07 började jag arbeta inom äldrevården.
Sökte till vårdlinjen med start hösten -08 och var livrädd för att jag inte skulle klara det.
Jag som haft så svårt att ta in information och hantera den efter att väggen stod i vägen för mig.
Jag klarade det och var färdig usk:a i Januari-10.
Det är det bästa jag gjort, näst efter mina barn.
När jag träffade S tog livet en ny positiv vändning.
Han var lugn och trygg och lätt att vara med.
Han var en person jag älskade från första stund.
Han var det jag sökt hela livet i en man.
När saker körde ihop sig för mig var han mitt största stöd.
Det var svårt i början.
Jag undrade lite vad han var ute efter.... :)
Jag var inte van att någon älskade mig för min skull.
För att jag var den jag var.
sånt tar tid att lära, men det går!
Desto mer man släpper in en annan människa i sitt liv, desto mer får man tillbaka.
Om man vågar, och om man vill se.
Under dessa är lärde jag mig att vända negativt till positivt.
Att inte älta saker som varit och saker som hänt.
Det finns tillfällen när jag är tacksam för det helvete dessa år förde med sig,
för det har lärt mig att ta vara på varje dag.
Att njuta av livet.
Att vara tacksam för sol, vinter, vänner och arbete.
För mat på bordet, för barnens skratt, för vänner som hör av sig.
För skiftningarna i årstider och lugnet som skogen ger.
Jag rusar inte längre genom livet
jag försöker njuta av varje dag.
När livet körde ihop sig rejält sommaren -09,
var S mitt stora stöd.
Jag hade önskat att det var slut på förtal och elakheter mot mig som person,
men jag hade fel.
En människa som en gång stått mig nära, klarade inte av att se min lycka,
utan försökte med alla medel förstöra mitt liv.
Idag är vi , tack och lov, vänner.
Vi har fått hjälp att lära oss prata och acceptera varann.
Jag är så tacksam för det.
Saker kan förändras.
Men vi kan aldrig förändra någon annan.
Alla har sin eld att gå igenom och sitt ok att bära.
Vi kan inte förändra andra men vi kan finnas för varann
och vi kan hjälpas åt så gott det går.
Sen i November har livet förändrats för alltid.
Det har inte längre handlat om mig personligen.
En större cirkel av människor har drabbats av det som skett.
Det har varit värre än något annat.
Utbrändheten och allt med den var min personligen.
Ja visst, mina barn bodde med mig och jag kunde inte läsa läxor och engagera mig som tidigare.
Men dom förstod inte och det är först senare som jag berättat vad som hände
och hur jag mådde.
Sonens cancer och makens död har drabbat hela vår familj
och personer omkring oss.
Om det kommer något positivt ur detta!!!??
Ja, det kan jag isf inte se ännu.
Men det som har skett, det har skett.
Vad jag än tänker önskar och vill
så kan INGET ändra det som hänt.
Kanske kan jag så småningom se att det S gav
och det han lärde mig, kan berika mitt liv, inte bara bakåt, utan även framåt.
Kanske kan sonens sjukdom föra något positivt med sig....
Den är svår, men kanske kan man vara lite mer tacksam för det man har...
När det sker så mycket på en gång, klarar inte våra kroppar av att hantera det.
Jag lärde mig det för 8 år sedan.
Det tar tid för kropp och själ att bearbeta svåra saker.
Jag har ju, som ni vet, även haft en del annat detta året.
Det är därför jag bara sitter och skakar i hela kroppen när allt tjat som varit
det sista kommit upp.
Det räcker nu, jag klarar inte mer.
Har försökt att förklara men har då fått mera skit på mig.
Det blir för mycket.
Till slut får man säga stopp.
Jag har 3 barn som behöver mig
och jag är ännu mer tacksam för livet än jag varit tidigare.
Om mitt liv har mer elände i beredskap för mig, så blir det så.
Om mitt liv ska bli det jag önskar, så blir det så.
Det som är viktigast är att inte bli bitter.
Att lära sig om sig själv och andra hela tiden.
Att ta till sig det som är viktigt för just mig.
Att kanske kunna förmedla något positivt till en medmänniska idag.
Då har dagen varit till en glädje, den dag som går och aldrig kommer åter.
Imorgon är en ny dag med nya glädjeämnen, plågor, kärlek och funderingar.
Njut av den dagen.
Den är Din! <3
Många Kramar// AnnBritt
gick jag in i väggen.
Deras pappa och jag hade efter en lång tid kommit fram till att vi skulle skiljas.
Det var en solig och varm dag i början av Juni och jag hade köpt ett köksbord
på second hand som jag stod och lackade på morgonen.
Det var många som hjälpte till att bära och då allt var klart skulle vi äta lite mat.
Min mor hade fixat käk och vi satt på den lilla uteplatsen som hörde till lägenheten.
När jag ätit färdigt sa jag att jag skulle gå in och få ordning på möbler och saker.
Jag gick över tröskeln och stannade.
Någonting hände i min kropp.
Jag stod där och kände hur mitt liv rann ur mig.
Allt jag kunde, visste och hade lärt mig försvann på 3 sekunder.
Ni kanske har sett en dator som får ett virus?
Siffror och bokstäver trillar ner och ut ur skärmen.
Detta var vad som hände mig.
Jag förstod ingenting.
Jag säger att: -Någonting hände med mig nu, jag vet inte vad jag ska göra.
En väninna som är med, säger: -Jag är ju ingen organisatör, men nu gör vi så här.
Så visade hon hur vi skulle placera möbler och vi plockade upp saker
och det hon sa att jag skulle göra, det gjorde jag.
Ingen märkte vad som hänt och själv förstod jag inte.
På kvällen när alla åkt hem satt jag i soffan längst ut på kanten
och tittade framför mig.
Inget kunde jag och inget klarade jag.
Insåg att barnen skulle ha något att äta innan de lade sig,
men annars kunde jag inte göra någonting.
Dagen efter ordnade jag frukost till mig och barnen
för övrigt kunde jag inte göra någonting.
Min syster kom och vi fick fixat en del.
Då hon gått var jag lika tom som innan.
Det tog lång tid innan jag förstod vad som hänt.
Pratade med syster och förklarade hur det var.
-Jag kan skratta, men jag känner inte att jag är glad.
-Jag kan skrika och låta arg, men jag känner ingen ilska.
-jag gråter, men jag känner inte att jag är ledsen.
-Jag känner INGENTING!!
-Men du har ju en depression.... säger hon till mig.
Jag förstod inte.
Ni vet hur man säger att: -Fy vad jag känner mig deppig idag!
Kan säga att jag aldrig tidigare i livet varit deppig eller deprimerad.
Det här var en helt ny känsla.
En helt ny insikt.
Ett helt nytt liv.
Och jag ville inte ha det.
När barnen var i skolan eller hos sin pappa, låste jag ytterdörren.
Drog ner persiennerna, stängde av alla ljud och lade mig på soffan eller i sängen
och stirrade upp i taket.
Saker som varit självklara att göra och klara av tidigare, gick inte att genomföra.
Jag visste inte hur jag skulle göra.
Minns att jag var törstig, gick till vattenkranen i köket och bara stirrade.
Blev arg för att det inte kom vatten och för att jag inte begrep hur jag skulle få det att rinna ner i glaset.
Det jag gjorde var att ta mig de 20 meterna till brevlådan för att hämta posten.
När jag klarat det hade jag gjort dagens bedrift. :)
Jag gick länge i 2 meter tjock lera och tog ett steg fram och 2 tillbaka.
En gång när jag tänkte att jag skulle åka och titta i affärer, jag hade solglasögon på,
så frågade expediten om jag ville ha hjälp.
Ville bara skrika rätt ut: -NEJ, låt mig vara ifred!!
Men jag svarade inte utan bara gick, sen satte jag mig i bilen och åkte hem och stirrade i taket igen.
Detta pågick en lång tid.
Den första läkaren jag var hos på Vårdcentralen sa till mig att:
- Men du förstår ju det, att en depression är ingen sjukdom i samhällets ögon,
och skiljer sig gör ju alla. Så gå du hem och vila dig ett par veckor, så kommer det att gå över.
Jag hade suttit och förklarat min situation för honom medans tårarna strömmade nerför kinderna.
Är inte den som har så lätt för att gråta offentligt.
Men jag insåg där och då att min kropp var helt slut.
Jag hade gått och mått dåligt av olika anledningar i så många år.
Saker som inte retts ut eller pratats om hade lagrats i min kropp.
Och nu sa den stopp.
Den sa till mig att vila och ta det lungt.
Att släppa på kontrollen.
Att inte fixa och ordna med allt på egen hand
utan att faktiskt be om hjälp ibland.
Att ta hand om mig själv, lyssna på mig själv, vårda mig själv.
Det kunde ingen av de 20 läkare jag var hos det året, tala om för mig.
Jag gick och pratade med en underbart klok kvinna
som fick mig att ändra så mycket i mitt liv.
För henne förklarade jag att jag sett en del program om utmattningsdepression (som det kallas!)
och läst en del om detta.
Men jag trodde aldrig att det skulle hända mig.
Jag är mentalt stark och har koll på det mesta i mitt liv.
Hon förklarade att det är den sortens människor som drabbas.
Vi kan INTE kontrollera våra liv!
Jag fick sakta lära mig att strukturera upp mina dagar.
När klockan ringer går jag upp, klär på mig, väcker barnen, gör frukost till dom,
skickar dom till bussen, gör middag när de kommer hem, duschar, fixar kvällsmat
och skickar dom i säng.
Jag fick lära mig att ta en dag i taget.
Innan hade jag haft koll på allt, som kunde tänkas hända lång tid framåt.
Men nu blev varje dag viktig.
På det viset kunde jag inte förstå vad som skulle ske 2 eller 3 dagar senare.
Jag visste att jag inte kunde planera nånting.
Jag tappade kontakten med veckor, månader och årstider,
men jag hade koll på varje dag och visste hur jag skulle hantera det som kom i nästa kvart.
Nu, för några månader sen har jag börjat kunna se framåt igen.
Jag vill ha saker att se fram emot, vill veta att det finns något som ger mig en anledning att leva.
Jag vet oxå, att det kanske inte blir så, för livet förändras på 3 sekunder,
men om något händer har det iaf funnits en framtid i mitt liv :)
När man skiljer sig och blir sjukskriven märker man vilka som är ens vänner.
Det finns dom jag har kunnat ringa mitt i natten och som varit fantastiska och
lyssnat och funnits vid min sida.
Vänkretsen krymper en aning, men dom som är kvar är guld värda.
En mycket god vän hjälpte mig så mycket med sitt goda humör och positiva inställning.
Hon sa att det var saker jag skulle skratta åt senare.
Saker jag var så arg på.
Jag kan fortfarande skratta åt det, fast jag tvivlade då!
Jag gick igenom mitt livs skärseld dom åren.
Jag fick lära nytt och lära om.
Det som varit viktigt tidigare hade ingen betydelse längre.
Jag hade tappat allt, kunde inte läsa barnens veckobrev, förstod inte vad det stod.
Jag var full på information och kunde inte ta in mer.
Kroppen har sitt eget sätt att säga ifrån om vad som är fel.
Sitt sätt att säga vad som är viktigt för oss.
Efter många år av sjukskrivning och arbetsträning gick min mor bort siste December 2006.
I Maj -07 började jag arbeta inom äldrevården.
Sökte till vårdlinjen med start hösten -08 och var livrädd för att jag inte skulle klara det.
Jag som haft så svårt att ta in information och hantera den efter att väggen stod i vägen för mig.
Jag klarade det och var färdig usk:a i Januari-10.
Det är det bästa jag gjort, näst efter mina barn.
När jag träffade S tog livet en ny positiv vändning.
Han var lugn och trygg och lätt att vara med.
Han var en person jag älskade från första stund.
Han var det jag sökt hela livet i en man.
När saker körde ihop sig för mig var han mitt största stöd.
Det var svårt i början.
Jag undrade lite vad han var ute efter.... :)
Jag var inte van att någon älskade mig för min skull.
För att jag var den jag var.
sånt tar tid att lära, men det går!
Desto mer man släpper in en annan människa i sitt liv, desto mer får man tillbaka.
Om man vågar, och om man vill se.
Under dessa är lärde jag mig att vända negativt till positivt.
Att inte älta saker som varit och saker som hänt.
Det finns tillfällen när jag är tacksam för det helvete dessa år förde med sig,
för det har lärt mig att ta vara på varje dag.
Att njuta av livet.
Att vara tacksam för sol, vinter, vänner och arbete.
För mat på bordet, för barnens skratt, för vänner som hör av sig.
För skiftningarna i årstider och lugnet som skogen ger.
Jag rusar inte längre genom livet
jag försöker njuta av varje dag.
När livet körde ihop sig rejält sommaren -09,
var S mitt stora stöd.
Jag hade önskat att det var slut på förtal och elakheter mot mig som person,
men jag hade fel.
En människa som en gång stått mig nära, klarade inte av att se min lycka,
utan försökte med alla medel förstöra mitt liv.
Idag är vi , tack och lov, vänner.
Vi har fått hjälp att lära oss prata och acceptera varann.
Jag är så tacksam för det.
Saker kan förändras.
Men vi kan aldrig förändra någon annan.
Alla har sin eld att gå igenom och sitt ok att bära.
Vi kan inte förändra andra men vi kan finnas för varann
och vi kan hjälpas åt så gott det går.
Sen i November har livet förändrats för alltid.
Det har inte längre handlat om mig personligen.
En större cirkel av människor har drabbats av det som skett.
Det har varit värre än något annat.
Utbrändheten och allt med den var min personligen.
Ja visst, mina barn bodde med mig och jag kunde inte läsa läxor och engagera mig som tidigare.
Men dom förstod inte och det är först senare som jag berättat vad som hände
och hur jag mådde.
Sonens cancer och makens död har drabbat hela vår familj
och personer omkring oss.
Om det kommer något positivt ur detta!!!??
Ja, det kan jag isf inte se ännu.
Men det som har skett, det har skett.
Vad jag än tänker önskar och vill
så kan INGET ändra det som hänt.
Kanske kan jag så småningom se att det S gav
och det han lärde mig, kan berika mitt liv, inte bara bakåt, utan även framåt.
Kanske kan sonens sjukdom föra något positivt med sig....
Den är svår, men kanske kan man vara lite mer tacksam för det man har...
När det sker så mycket på en gång, klarar inte våra kroppar av att hantera det.
Jag lärde mig det för 8 år sedan.
Det tar tid för kropp och själ att bearbeta svåra saker.
Jag har ju, som ni vet, även haft en del annat detta året.
Det är därför jag bara sitter och skakar i hela kroppen när allt tjat som varit
det sista kommit upp.
Det räcker nu, jag klarar inte mer.
Har försökt att förklara men har då fått mera skit på mig.
Det blir för mycket.
Till slut får man säga stopp.
Jag har 3 barn som behöver mig
och jag är ännu mer tacksam för livet än jag varit tidigare.
Om mitt liv har mer elände i beredskap för mig, så blir det så.
Om mitt liv ska bli det jag önskar, så blir det så.
Det som är viktigast är att inte bli bitter.
Att lära sig om sig själv och andra hela tiden.
Att ta till sig det som är viktigt för just mig.
Att kanske kunna förmedla något positivt till en medmänniska idag.
Då har dagen varit till en glädje, den dag som går och aldrig kommer åter.
Imorgon är en ny dag med nya glädjeämnen, plågor, kärlek och funderingar.
Njut av den dagen.
Den är Din! <3
Många Kramar// AnnBritt
Bästa!
Jag till E:
-Vad mysigt det har varit att bada så mycket i sommar.
E: -Ja, men det bästa med sommaren var att A är färdigbehandlad....
<3 <3 <3 <3 <3
-Vad mysigt det har varit att bada så mycket i sommar.
E: -Ja, men det bästa med sommaren var att A är färdigbehandlad....
<3 <3 <3 <3 <3
Växlande
Igår var det rena rama sommarvärmen.
T.o.m. badväder om man inte jobbat.
Idag.....
Regn, rusk, kallt, känns höst.
Men jag tror jag tror på sommaren
Jag tror jag tror på sol igen :)
För visst är det så när skolorna startar
att då startar oxå sommaren om!
Sen finns det ju inget som hindrar att det är brittsommar
till slutet av Oktober :)
Jag älskar nämligen alla väder,
så länge det är sol!
Så soliga hälsningar till er från mig!
Och kom ihåg:
Ovan molnen finns alltid solen
bortom sorgen finns alltid glädjen
och det krävs över 40 muskler för att se arg ut
men bara 4 för ett leende.
Så spar energi och le mot livet :)
T.o.m. badväder om man inte jobbat.
Idag.....
Regn, rusk, kallt, känns höst.
Men jag tror jag tror på sommaren
Jag tror jag tror på sol igen :)
För visst är det så när skolorna startar
att då startar oxå sommaren om!
Sen finns det ju inget som hindrar att det är brittsommar
till slutet av Oktober :)
Jag älskar nämligen alla väder,
så länge det är sol!
Så soliga hälsningar till er från mig!
Och kom ihåg:
Ovan molnen finns alltid solen
bortom sorgen finns alltid glädjen
och det krävs över 40 muskler för att se arg ut
men bara 4 för ett leende.
Så spar energi och le mot livet :)
LCHF
Low carb high fat.
Ja, det är det vi ägnar oss åt här i familjen sen 3-4 veckor tillbaka :)
Undvik kolhydrater och ät fett....
Visst låter det lite äckligt!?
Men.. det är faktiskt riktigt bra mat och inte behöver man väga och mäta heller.
Vi äter tills vi är mätta och det blir man ganska fort, sen äter jag när jag blir hungrig :)
Det handlar om att utesluta bröd, pasta, potatis och ris samt grönsaker under jord.
Det innehåller snabba kolhydrater och stärkelse som gör att vi fort blir hungriga
och får den där, ni vet, enorma mättnadskänslan...
Genom att använda 40% grädde, riktigt smör, bregott, olivolja, creme fraiche 34% osv,
så håller man blodsockret på en jämn nivå och slipper sötsug.
Alltså inga lättprodukter och inget nyckelhålsmärkt.
För den delen inte heller...chips..godis..kakor..bakelser...glass.... ja, ni fattar...
Det går över förväntan bra!
Jag blir mätt av det jag äter och saknar därför inte sötsaker.
Fördelen är att man kan, om nöden så kräver, äta 30 gram 70% choklad per dag.
Det har hänt att nöden krävt det!!
Riktmärket är 5 gram kolhydrater per 100 gram.
Så det är bara att börja läsa på förpackningarna..
Och det funkar som viktminskning.
Helt otroligt :)
Istället för smörgås till frukost kan man koka ägg med en sillbit, eller mosa det i lite smör.
En burk makrill eller tonfisk i olja, blanda med majonäs om du vill.
Omelett, äggröra, ägg o bacon.
Har börjat lägga på ost när jag vänder ägget, så att den får smälta.
Riktigt gott!
Till middag en köttbit eller en bit fet fisk, beasås och grönsaker.
Gärna broccoli, vitkål eller blomkål till.
Vi har köpt frysta wok grönsaker som vi steker med lax i bitar eller kassler eller kyckling.
En sallad med fetaost och lök är hur gott som helst.
Eller räkor och avokado och lite creme fraiche till det.
Matkontot blir inte dyrare, eftersom man undviker allt "skräp" som godis, läsk osv.
Min sömn har blivit bättre.
Magen mår bättre.
Jag orkar mer.
Och går dessutom ner i vikt :)
Ganska skönt när man stampat på samma ställe i 17 år, alltså sen mellanbarnet föddes...
Jösses vad tiden går!
Det finns massor att läsa om LCHF för den som är intresserad.
Har hört de som säger att dom ledsnar på allt fett.
Men jag känner inte så då vi har mycket grönsaker till maten
och steka i smör eller olja gör man oftast ändå.
Man behöver ju inte ha gräddsåser utan kan välja c.f. blandat med favoritkrydda,
pressad vitlök eller vad man vill ha.
Jag har dessutom blivit av med de "ungdomsfinnar" jag lagt till med det sista :)
Det känns ju rätt ok!!
Jaha, ungefär detta är vad vi sysslat med sista veckorna.
Tråkigheterna som varit besparar jag Er.
Med förhoppning om att -Det ska lösa sig.
Det skulle min man ha sagt och han brukade ha rätt! <3 <3 <3
Från säker källa vet jag att det är hans önskan denna gången oxå.
Det känns tryggt att han är med och beskyddar oss alla.
Vi får se hur saker och ting utvecklar sig när sorgen lagt sig en aning.
En sån här ska man inte dricka som LCHF:are, men god var den i varma Köpenhamn :)
1 liter var det visst oxå, tyckte glaset var lagom som vinglas...
Om ni hittar var man kan köpa såna är jag tacksam för tips!!
Ta hand om varandra. Livet är för kort för att inte njuta av varann och varje dag.
Kramar//AnnBritt
Ja, det är det vi ägnar oss åt här i familjen sen 3-4 veckor tillbaka :)
Undvik kolhydrater och ät fett....
Visst låter det lite äckligt!?
Men.. det är faktiskt riktigt bra mat och inte behöver man väga och mäta heller.
Vi äter tills vi är mätta och det blir man ganska fort, sen äter jag när jag blir hungrig :)
Det handlar om att utesluta bröd, pasta, potatis och ris samt grönsaker under jord.
Det innehåller snabba kolhydrater och stärkelse som gör att vi fort blir hungriga
och får den där, ni vet, enorma mättnadskänslan...
Genom att använda 40% grädde, riktigt smör, bregott, olivolja, creme fraiche 34% osv,
så håller man blodsockret på en jämn nivå och slipper sötsug.
Alltså inga lättprodukter och inget nyckelhålsmärkt.
För den delen inte heller...chips..godis..kakor..bakelser...glass.... ja, ni fattar...
Det går över förväntan bra!
Jag blir mätt av det jag äter och saknar därför inte sötsaker.
Fördelen är att man kan, om nöden så kräver, äta 30 gram 70% choklad per dag.
Det har hänt att nöden krävt det!!
Riktmärket är 5 gram kolhydrater per 100 gram.
Så det är bara att börja läsa på förpackningarna..
Och det funkar som viktminskning.
Helt otroligt :)
Istället för smörgås till frukost kan man koka ägg med en sillbit, eller mosa det i lite smör.
En burk makrill eller tonfisk i olja, blanda med majonäs om du vill.
Omelett, äggröra, ägg o bacon.
Har börjat lägga på ost när jag vänder ägget, så att den får smälta.
Riktigt gott!
Till middag en köttbit eller en bit fet fisk, beasås och grönsaker.
Gärna broccoli, vitkål eller blomkål till.
Vi har köpt frysta wok grönsaker som vi steker med lax i bitar eller kassler eller kyckling.
En sallad med fetaost och lök är hur gott som helst.
Eller räkor och avokado och lite creme fraiche till det.
Matkontot blir inte dyrare, eftersom man undviker allt "skräp" som godis, läsk osv.
Min sömn har blivit bättre.
Magen mår bättre.
Jag orkar mer.
Och går dessutom ner i vikt :)
Ganska skönt när man stampat på samma ställe i 17 år, alltså sen mellanbarnet föddes...
Jösses vad tiden går!
Det finns massor att läsa om LCHF för den som är intresserad.
Har hört de som säger att dom ledsnar på allt fett.
Men jag känner inte så då vi har mycket grönsaker till maten
och steka i smör eller olja gör man oftast ändå.
Man behöver ju inte ha gräddsåser utan kan välja c.f. blandat med favoritkrydda,
pressad vitlök eller vad man vill ha.
Jag har dessutom blivit av med de "ungdomsfinnar" jag lagt till med det sista :)
Det känns ju rätt ok!!
Jaha, ungefär detta är vad vi sysslat med sista veckorna.
Tråkigheterna som varit besparar jag Er.
Med förhoppning om att -Det ska lösa sig.
Det skulle min man ha sagt och han brukade ha rätt! <3 <3 <3
Från säker källa vet jag att det är hans önskan denna gången oxå.
Det känns tryggt att han är med och beskyddar oss alla.
Vi får se hur saker och ting utvecklar sig när sorgen lagt sig en aning.
En sån här ska man inte dricka som LCHF:are, men god var den i varma Köpenhamn :)
1 liter var det visst oxå, tyckte glaset var lagom som vinglas...
Om ni hittar var man kan köpa såna är jag tacksam för tips!!
Ta hand om varandra. Livet är för kort för att inte njuta av varann och varje dag.
Kramar//AnnBritt
Kom på...
Just det ja.....
Idag
i solen
på väg hem från jobbet
stod en vacker brud
och fotograferades på E:s skolgård =)
Ville skrika:
Varmt Lycka Till i livet
och
Var rädda om varandra!!
Men det blev
"bara"
Ett leende!!
=)
Idag
i solen
på väg hem från jobbet
stod en vacker brud
och fotograferades på E:s skolgård =)
Ville skrika:
Varmt Lycka Till i livet
och
Var rädda om varandra!!
Men det blev
"bara"
Ett leende!!
=)
Lite historia!
Den 5e November i fjol, var jag hemma vid 10-tiden på kvällen.
A var hemma då, sjukskriven sedan en månad tillbaka för ryggont, troligt diskbråck, varpå man hade skickat honom på röntgen.
Vid elva på kvällen kommer han ut till mig i köket och säger: -Jag har något i ryggen som inte ska vara där...
Det tar en stund innan jag förstår vad han pratar om.
Plåtarna är skickade till Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg, där läkare ska samlas på tisdag och titta på hans bilder.
-Det kan vara en inflammation eller något annat.
Det är som att dra ner en rullgardin, jag fattar inte vad "något annat" betyder.
Vill inte förstå eller tänka på det.
Jag kramar om min son, som trots sina 186 cm, känns som min lilla lilla pojke.
Jag vill inte tänka det värsta, att han kan ha cancer.
Funderar så jag blir gråhårig vad det kan vara om det inte är en inflammation.
Är det diskbråck iaf? Man har pratat om ischias, syns sånt?
Tänker på alla möjliga förklaringar, men jag vet att när bilderna gått till SS, och flera ska titta, då är det allvarligt.
Man kan ju ha en tumör utan att det är cancer, det är ju sant, på alla sätt försöker jag värja mig mot det värsta en mor kan höra. Eller det näst värsta. Det värsta har ju ingen återvändo...
C ordet är så förknippat med död, trots att man idag hjälper så många , men det hjälps inte.
Tårarna trillar, jag är i chock....
Dagen efter fyller han 19 år
Helgen är förfärlig, han har haft ont i ryggen i 2 år nu och inte fått någon hjälp.
De har sagt att han har växtvärk, ischias och gett honom smärtlindrande tabletter som inte hjälpt någonting.
Han har det sista haft svårt att både sitta och gå och när han åkte från röntgen i Uddevalla fick han stanna och gå ur bilen flera ggr på grund av smärtan.
På tisdagen ringer man och ber oss komma ner för en biopsi på onsdag.
Jaha, biopsi, då är det ju klart vad det är....
Ändå kan jag inte ta in det.
Vi hamnar på kirurgonkologen och man säger att vi är där IFALL, det skulle vara något onkologiskt..
Jag tar fasta på allt som inte säger cancer, fast jag vet att det är så.
Provet tar en dryg vecka... och vi får en återbesökstid fredagen efter.
Väntan, väntan och tankar åt ett håll och åt alla håll...får inte ta ut det värsta i förskott.. och ändå har jag gjort det...
Äntligen fredag!
Går upp och förbereder för resan till Göteborg, då kommer telefonsamtal att provet inte är klart..
Vi får ny tid på måndag
Ångestladdat, jobbar helgen men kan inte koncentrera mig.
Vill bara ha svar. Vilket som helst, bara vi får veta.
Jag mår dåligt nu, när jag skriver om det!!
Så är vi på kirurgmottagningen, det känns bra att det inte är på onkologen, lite hopp trots allt!
A fick ett brev i luckan som är adresserat till en läkare på JK
Jag fattar inte, vill inte fatta, fylls av vrede att brevet ligger där, till min son, innan vi fått besked.
Känslorna hoppar åt alla håll, liksom tankarna.
Nej, nej nej, detta är fel!!!
Så träffar vi läkaren som jag får veta, är en av Sveriges duktigaste på denna typ av operationer, om det blir aktuellt.
Han säger att: -Det var som vi befarade, det är en elakartad tumör, vid namn Ewings sarkom.
-Den är stor som en handboll, men den ska bort.
-Det blir en lång och tuff behandling, men vi ska få bort den!
Så får han telefon som han måste ta och går ur rummet i en halv minut.
Jag ser chockad och bedrövad på min son, som säger: -Du hörde ju vad han sa: Den ska bort....
Vi hörde olika saker.
Senare fick jag veta att det brukar vara så, patienten tar det bra medan anhöriga har det värst, särskilt om det är föräldrar.
Man står vid sidan om och kan inget göra.
När man får barn vill man skydda dom mot allt, men det går inte att skydda dom från livets värsta.
Man får försöka finnas till hands och hjälpa det som går.
-Doktorn talar om att remisser är skickade högt och lågt och att en läkare sitter på JK och väntar på oss nu.
Imorgon ska han åka in ett par dagar för diverse prover och mer röntgen.
Vi åker upp till den läkare som ska ha hand om honom, och hon lär vara en av de 2 duktigaste i Sverige på denna cancerform.
Jag tänker att jag skiter i hur duktiga dom är, om den vill ta död på honom så gör den det. Den jäkla tumören och behandlingarna kommer att gäcka oss och bryta ner honom och sen kan hela världseliten bara stå och se på, för inget kan dom göra...
Men jag hade fel. Fick inse hur tacksamma vi kan vara att de är så kunniga som dom är.
Dom lämnar inget åt slumpen.
Cancer läkare ringer till kollegor runt om i landet och i Norden och hör vad andra använt för metoder och vad som skett med andra i samma situation.
Det är de bästa av de bästa som jobbar med detta.
Iaf de vi mött!
Så vi sitter hos henne och pratar om det vi fått reda på.
Jag kan inte hindra tårarna, dom bara rinner och rinner.
Jag säger att: -Varför skulle han få det här, vad är meningen med det?
-Han har ju hela livet framför sig, jag har ju levt halva mitt, varför kunde inte jag fått det istället, skulle jag kunna ta det ifrån honom så skulle jag gjort det...
Jag säger mellan tårarna att cancer är en rättvis eller orättvis sjukdom, vilket man vill, för den drabbar ung och gammal, fattig och rik, uteliggare och president. Ingen kan skydda sig ifrån den, inte köpa sig fri eller mygla eller fuska, kommer det så kommer det. Man får försöka acceptera och göra det bästa.
Lite senare kommer hans pappa som har ärende till sjukhuset via jobbet.
Vi sitter och gråter tillsammans och försöker förstå det som är obegripligt.
Och i allt. Han som har drabbats. Han står där utan att darra på läppen, rak i ryggen och fast besluten att bli av med sin smärta och det som orsakat den. Trots att han har nio månaders behandling framför sig, ser han lika lugn och trygg ut som alltid. Han hör bara det som är positivt, jag hör alla faror...
Senare säger han till mig, att allt det andra kan man inte fundera på, för då blir man knäpp...
Han är klokare än mig. Jag är glad för det och inte särskilt förvånad... ;)
2 syskon ska få besked om vad som händer.
Minns inte så mycket av det.
Jag ringer till de yngstas lärare och talar om läget.
Om de blir ledsna eller så i skolan ska de veta vad som händer i familjen.
Jag vill förbereda mig och barnen på sånt som inte hänt ännu.
Efter några dagar har jag pratat med så många att det känns som jag har cancer över hela kroppen.
Jag vill ställa mig upp och borsta bort det och inte tänka eller prata om det mer.
Det kommer finnas med mig till den dag jag dör att detta hänt i vår familj och jag vill inte prata om det.
Vill bara se framåt att allt ska bli bra.
Att han kommer klara detta och bli frisk, trots att 9 månader känns som en evighet.
När han kommer hem efter sin första behandling har han mindre ont.
Han mår illa en liten stund men tar en tablett som hjälper nästan direkt.
Samma dag rullar min bil in i en snödriva och dörren går sönder, men det är en annan historia!
Fast jag funderar på om det är dolda kameran jag är med i.... föga anade jag att det bara var början på de värsta månaderna i mitt liv.
Efter andra behandlingen är smärtan borta.
Han har svarat så otroligt bra på behandlingen att ingen operation behöver göras utan det blir strålning istället, då allt på mjukdelarna förvunnit dittills.
Jag hade i flera månader innan vi fick beskedet om A, haft känslan av att jag inte ville fira jul detta året.
När jag tänkte på julen fick jag bara ont i magen. När allt hände förstog jag varför jag känt så.
Det var som om jag hade vetat.
Efter en del resonemang med mig själv så inser jag att det är 3 barn i familjen och jag får göra vad jag kan för att det ska bli bra för alla.
S var ett stort stöd för mig under denna tiden.
Han och A kom bra överens och även om han inte alltid visade så mycket så var det jobbigt även för honom.
Så kom den 4e Mars och efter det vet ni ju vad som hänt.
Livet blir aldrig mer sig likt.
Men det kan bli bra ändå.
Minnena och smärtan försvinner aldrig, det har jag med mig, men accepterandet är här och det känns skönt.
Så igår var jag I och E och deras pappa på JK och hämtade hem sonen =)
Han är färdigbehandlad nu.
Vi köpte med en tårta och en blomma som tack till den fantastiska personalen för deras omsorg och omvårdnad och goda bemötande.
De är guld värda allihop!
Sen åkte vi till mig och åt en tårtbit tillsammans, det kändes bra!
En stor sten lossnade från mitt bröst igår.
Jag känner mig lättad och kan försöka våga se framåt och att S ler i sin himmel åt detta vet jag bestämt!
A är sjuksskriven ett tag till för att "komma på fötter" och för att göra mer kontroller av kroppen så att allt är ok.
Men allt pekar på att allt är bra.
Det vill jag tro och önskar att det är så.
När jag tänker efter så har han alltid klarat sig bra vid sjukdomar.
Har vi haft halsfluss, vattenkoppor eller annat i familjen har han alltid repat sig fortast.
Varit dålig några dagar när vi andra legat minst en vecka.
Han har alltså ett gott immunförsvar och även en bra fysik och som det visat sig ett enormt starkt psyke, vilket jag tror är en stor del av att detta gått så bra.
Vet att jag inte ska säga för mycket ännu, innan allt är färdigutrett, men so far so good =)
Det är ännu lite lättare att andas idag.
Lite lättare i luften omkring mig.
Jag önskar att jag får känna så ett tag nu.
Få må lite bra och att livet är på väg åt ett annat håll.
Till ett positivare och lättare håll.
Ändå har jag lärt mig att vara förberedd på att vad som helst kan hända.
Smack!! så är det något som förstör så att man trillar ner i djupet igen.
Förhoppningsvis är jag då så stark att jag klarar det oxå!!
Ha en fortsatt fin lördag och glöm inte krama varandra!
Kramar från AnnBritt
A var hemma då, sjukskriven sedan en månad tillbaka för ryggont, troligt diskbråck, varpå man hade skickat honom på röntgen.
Vid elva på kvällen kommer han ut till mig i köket och säger: -Jag har något i ryggen som inte ska vara där...
Det tar en stund innan jag förstår vad han pratar om.
Plåtarna är skickade till Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg, där läkare ska samlas på tisdag och titta på hans bilder.
-Det kan vara en inflammation eller något annat.
Det är som att dra ner en rullgardin, jag fattar inte vad "något annat" betyder.
Vill inte förstå eller tänka på det.
Jag kramar om min son, som trots sina 186 cm, känns som min lilla lilla pojke.
Jag vill inte tänka det värsta, att han kan ha cancer.
Funderar så jag blir gråhårig vad det kan vara om det inte är en inflammation.
Är det diskbråck iaf? Man har pratat om ischias, syns sånt?
Tänker på alla möjliga förklaringar, men jag vet att när bilderna gått till SS, och flera ska titta, då är det allvarligt.
Man kan ju ha en tumör utan att det är cancer, det är ju sant, på alla sätt försöker jag värja mig mot det värsta en mor kan höra. Eller det näst värsta. Det värsta har ju ingen återvändo...
C ordet är så förknippat med död, trots att man idag hjälper så många , men det hjälps inte.
Tårarna trillar, jag är i chock....
Dagen efter fyller han 19 år
Helgen är förfärlig, han har haft ont i ryggen i 2 år nu och inte fått någon hjälp.
De har sagt att han har växtvärk, ischias och gett honom smärtlindrande tabletter som inte hjälpt någonting.
Han har det sista haft svårt att både sitta och gå och när han åkte från röntgen i Uddevalla fick han stanna och gå ur bilen flera ggr på grund av smärtan.
På tisdagen ringer man och ber oss komma ner för en biopsi på onsdag.
Jaha, biopsi, då är det ju klart vad det är....
Ändå kan jag inte ta in det.
Vi hamnar på kirurgonkologen och man säger att vi är där IFALL, det skulle vara något onkologiskt..
Jag tar fasta på allt som inte säger cancer, fast jag vet att det är så.
Provet tar en dryg vecka... och vi får en återbesökstid fredagen efter.
Väntan, väntan och tankar åt ett håll och åt alla håll...får inte ta ut det värsta i förskott.. och ändå har jag gjort det...
Äntligen fredag!
Går upp och förbereder för resan till Göteborg, då kommer telefonsamtal att provet inte är klart..
Vi får ny tid på måndag
Ångestladdat, jobbar helgen men kan inte koncentrera mig.
Vill bara ha svar. Vilket som helst, bara vi får veta.
Jag mår dåligt nu, när jag skriver om det!!
Så är vi på kirurgmottagningen, det känns bra att det inte är på onkologen, lite hopp trots allt!
A fick ett brev i luckan som är adresserat till en läkare på JK
Jag fattar inte, vill inte fatta, fylls av vrede att brevet ligger där, till min son, innan vi fått besked.
Känslorna hoppar åt alla håll, liksom tankarna.
Nej, nej nej, detta är fel!!!
Så träffar vi läkaren som jag får veta, är en av Sveriges duktigaste på denna typ av operationer, om det blir aktuellt.
Han säger att: -Det var som vi befarade, det är en elakartad tumör, vid namn Ewings sarkom.
-Den är stor som en handboll, men den ska bort.
-Det blir en lång och tuff behandling, men vi ska få bort den!
Så får han telefon som han måste ta och går ur rummet i en halv minut.
Jag ser chockad och bedrövad på min son, som säger: -Du hörde ju vad han sa: Den ska bort....
Vi hörde olika saker.
Senare fick jag veta att det brukar vara så, patienten tar det bra medan anhöriga har det värst, särskilt om det är föräldrar.
Man står vid sidan om och kan inget göra.
När man får barn vill man skydda dom mot allt, men det går inte att skydda dom från livets värsta.
Man får försöka finnas till hands och hjälpa det som går.
-Doktorn talar om att remisser är skickade högt och lågt och att en läkare sitter på JK och väntar på oss nu.
Imorgon ska han åka in ett par dagar för diverse prover och mer röntgen.
Vi åker upp till den läkare som ska ha hand om honom, och hon lär vara en av de 2 duktigaste i Sverige på denna cancerform.
Jag tänker att jag skiter i hur duktiga dom är, om den vill ta död på honom så gör den det. Den jäkla tumören och behandlingarna kommer att gäcka oss och bryta ner honom och sen kan hela världseliten bara stå och se på, för inget kan dom göra...
Men jag hade fel. Fick inse hur tacksamma vi kan vara att de är så kunniga som dom är.
Dom lämnar inget åt slumpen.
Cancer läkare ringer till kollegor runt om i landet och i Norden och hör vad andra använt för metoder och vad som skett med andra i samma situation.
Det är de bästa av de bästa som jobbar med detta.
Iaf de vi mött!
Så vi sitter hos henne och pratar om det vi fått reda på.
Jag kan inte hindra tårarna, dom bara rinner och rinner.
Jag säger att: -Varför skulle han få det här, vad är meningen med det?
-Han har ju hela livet framför sig, jag har ju levt halva mitt, varför kunde inte jag fått det istället, skulle jag kunna ta det ifrån honom så skulle jag gjort det...
Jag säger mellan tårarna att cancer är en rättvis eller orättvis sjukdom, vilket man vill, för den drabbar ung och gammal, fattig och rik, uteliggare och president. Ingen kan skydda sig ifrån den, inte köpa sig fri eller mygla eller fuska, kommer det så kommer det. Man får försöka acceptera och göra det bästa.
Lite senare kommer hans pappa som har ärende till sjukhuset via jobbet.
Vi sitter och gråter tillsammans och försöker förstå det som är obegripligt.
Och i allt. Han som har drabbats. Han står där utan att darra på läppen, rak i ryggen och fast besluten att bli av med sin smärta och det som orsakat den. Trots att han har nio månaders behandling framför sig, ser han lika lugn och trygg ut som alltid. Han hör bara det som är positivt, jag hör alla faror...
Senare säger han till mig, att allt det andra kan man inte fundera på, för då blir man knäpp...
Han är klokare än mig. Jag är glad för det och inte särskilt förvånad... ;)
2 syskon ska få besked om vad som händer.
Minns inte så mycket av det.
Jag ringer till de yngstas lärare och talar om läget.
Om de blir ledsna eller så i skolan ska de veta vad som händer i familjen.
Jag vill förbereda mig och barnen på sånt som inte hänt ännu.
Efter några dagar har jag pratat med så många att det känns som jag har cancer över hela kroppen.
Jag vill ställa mig upp och borsta bort det och inte tänka eller prata om det mer.
Det kommer finnas med mig till den dag jag dör att detta hänt i vår familj och jag vill inte prata om det.
Vill bara se framåt att allt ska bli bra.
Att han kommer klara detta och bli frisk, trots att 9 månader känns som en evighet.
När han kommer hem efter sin första behandling har han mindre ont.
Han mår illa en liten stund men tar en tablett som hjälper nästan direkt.
Samma dag rullar min bil in i en snödriva och dörren går sönder, men det är en annan historia!
Fast jag funderar på om det är dolda kameran jag är med i.... föga anade jag att det bara var början på de värsta månaderna i mitt liv.
Efter andra behandlingen är smärtan borta.
Han har svarat så otroligt bra på behandlingen att ingen operation behöver göras utan det blir strålning istället, då allt på mjukdelarna förvunnit dittills.
Jag hade i flera månader innan vi fick beskedet om A, haft känslan av att jag inte ville fira jul detta året.
När jag tänkte på julen fick jag bara ont i magen. När allt hände förstog jag varför jag känt så.
Det var som om jag hade vetat.
Efter en del resonemang med mig själv så inser jag att det är 3 barn i familjen och jag får göra vad jag kan för att det ska bli bra för alla.
S var ett stort stöd för mig under denna tiden.
Han och A kom bra överens och även om han inte alltid visade så mycket så var det jobbigt även för honom.
Så kom den 4e Mars och efter det vet ni ju vad som hänt.
Livet blir aldrig mer sig likt.
Men det kan bli bra ändå.
Minnena och smärtan försvinner aldrig, det har jag med mig, men accepterandet är här och det känns skönt.
Så igår var jag I och E och deras pappa på JK och hämtade hem sonen =)
Han är färdigbehandlad nu.
Vi köpte med en tårta och en blomma som tack till den fantastiska personalen för deras omsorg och omvårdnad och goda bemötande.
De är guld värda allihop!
Sen åkte vi till mig och åt en tårtbit tillsammans, det kändes bra!
En stor sten lossnade från mitt bröst igår.
Jag känner mig lättad och kan försöka våga se framåt och att S ler i sin himmel åt detta vet jag bestämt!
A är sjuksskriven ett tag till för att "komma på fötter" och för att göra mer kontroller av kroppen så att allt är ok.
Men allt pekar på att allt är bra.
Det vill jag tro och önskar att det är så.
När jag tänker efter så har han alltid klarat sig bra vid sjukdomar.
Har vi haft halsfluss, vattenkoppor eller annat i familjen har han alltid repat sig fortast.
Varit dålig några dagar när vi andra legat minst en vecka.
Han har alltså ett gott immunförsvar och även en bra fysik och som det visat sig ett enormt starkt psyke, vilket jag tror är en stor del av att detta gått så bra.
Vet att jag inte ska säga för mycket ännu, innan allt är färdigutrett, men so far so good =)
Det är ännu lite lättare att andas idag.
Lite lättare i luften omkring mig.
Jag önskar att jag får känna så ett tag nu.
Få må lite bra och att livet är på väg åt ett annat håll.
Till ett positivare och lättare håll.
Ändå har jag lärt mig att vara förberedd på att vad som helst kan hända.
Smack!! så är det något som förstör så att man trillar ner i djupet igen.
Förhoppningsvis är jag då så stark att jag klarar det oxå!!
Ha en fortsatt fin lördag och glöm inte krama varandra!
Kramar från AnnBritt
Bad timing!
Hej hej!!
Ja, visst får man säga att det är dålig timing när man tvättar och städar på Augustis varmaste dag..
Men nu behöver ju det oxå göras någon gång emellanåt, vare sig man vill eller ej!
De senaste dagarna när det varit enorma regn och åskskurar har jag tillbringat i bäckernas värld.
Carin Gerhardsen och Hammarbyserien är min nya favorit.
En riktig rekommendation till dig som gillar deckare.
Detta är den första, som jag läste nu, då den inte fanns på bibblan sist.
En fjärde bok har kommit och den står jag på kölista för... =)
Det är lite Stieg Larsson över det hela, kanske får man svar på vissa saker nu i 4e boken.
Ser fram emot!!
Annat att se fram emot är morgondagen.
Det är sista behandlingsdag för min son.
Kan knappt tro att det är sant, i 9 månader har han fått cellgifter och strålning.
Han har inte klagat eller gnällt någonting.
Han är min hjälte och jag älskar honom oerhört och hoppas att han snart ska kunna börja jobba och få känna att livet återvänder till det som var normalt innan han fick sitt cancerbesked.
Mycket av kontroller kommer att återstå, och vi väntar på en utvärdering av hur allt gått.
Men allt tyder på att det är borta och det är vad jag önskar av hela mitt hjärta.
Mer om det senare, nu ska jag hänga lite tvätt =)
Ta hand om varandra. Och somna inte som ovänner, livet är för kort för det!!
Kramar// AnnBritt
Det finns hopp
Jag sitter uppe i natten och tittar på tv.
Sommarpratarna heter programmet.
Birgitta Stenberg berättar om när hennes man gick bort
.
Hon pratar om fantastiska vänner som räddar henne från att ta livet av sig.
Hon pratar om sorg som varar ett år.
Hon pratar om hur hon fortfarande samtalar med sin man och har honom med sig hela tiden.
Hon pratar om hur det är annorlunda efter 11 år, men fortfarande svårt att prata om.'
Dom andra som är med berättar hur dom grät när de lyssnade på programmet.
Hur dom förstår hur svårt det måste ha varit.
De talar om vilka fantastiska människor det finns.
Jag kan bara hålla med.
Jag ser oxå ett program om massakern i Norge.
Jens Stoltenberg, statsministern, säger vid minnesgudstjänsten i Storkyrkan i Oslo:
En flicka sa det så fint i CNN:
Om en man kan visa så mycket hat,
Tänk då så mycket kärlek vi andra kan visa tillsammans!!
Det är något att bära med sig.
Enough is enough!
Jag har varit för snäll för länge.
Har velat vara till lags och göra allt rätt.
Tydligen har jag bara gjort fel.
Fast jag inte begriper hur.
Nu är det nog.
Jag säger Tack för mig, vi hörs inte mer nu.
Jag tar inte mer skit.
Inget av det som sades stämde, var inte värt någonting.
Saker har antagits för mycket.
Fakta har inte varit intressant.
Så, det jag tyckte var länken är borta och jag inser att jag var, och är, länken.
Det är så smärtsamt att jag går sönder, men nog är nog.
Vill man inte vara vän med mig så.... fine!
Jag har klarat mig förr och jag klarar detta oxå!
I övrigt har det varit jobb och jobb.
Har lagt ner det med sjukskrivning från 1 Augusti och det känns bra.
A var här i fredags och vi drack lite vin och skrattade.
Sånt är bra!
Var hos M och hennes söta barnatrio i lördags.
Det lämnar ingen oberörd.
Go mamma, och pappa med förstås, kan inte ge annat än charm barn!
Önskar Er allt gott =)
Så idag åkte barnen I och E till sin far.
Ända till skolstart ska de vara där.
Så känslan just nu är att sommarlovet är över.
Inga barn, ingen sommar!
Kan ju bero på att det regnat idag.
Fast vi ses en snabb på tisdag och även fredag, det känns tryggt =)
Oftast blir det ju go värme när skolan startat.
Hoppas på det, så att vi får flera kvällsdopp, jag och lilla E!
Får se hur veckan utvecklar sig.
Ska leta reda på mitt gamla pass så jag får ut det nya :P
Kan ju vara bra!!!
Annars vet jag inte hur det blir med allt...
Fast saker brukar ordna sig.
Min man lärde mig det.
Så jag får ha tillförsikt och tro på framtiden.
Livet kan endast levas i nuet och framåt, av gårdagen kan vi lära.
Sov Gott och ta hand om varandra. Kram!
Har velat vara till lags och göra allt rätt.
Tydligen har jag bara gjort fel.
Fast jag inte begriper hur.
Nu är det nog.
Jag säger Tack för mig, vi hörs inte mer nu.
Jag tar inte mer skit.
Inget av det som sades stämde, var inte värt någonting.
Saker har antagits för mycket.
Fakta har inte varit intressant.
Så, det jag tyckte var länken är borta och jag inser att jag var, och är, länken.
Det är så smärtsamt att jag går sönder, men nog är nog.
Vill man inte vara vän med mig så.... fine!
Jag har klarat mig förr och jag klarar detta oxå!
I övrigt har det varit jobb och jobb.
Har lagt ner det med sjukskrivning från 1 Augusti och det känns bra.
A var här i fredags och vi drack lite vin och skrattade.
Sånt är bra!
Var hos M och hennes söta barnatrio i lördags.
Det lämnar ingen oberörd.
Go mamma, och pappa med förstås, kan inte ge annat än charm barn!
Önskar Er allt gott =)
Så idag åkte barnen I och E till sin far.
Ända till skolstart ska de vara där.
Så känslan just nu är att sommarlovet är över.
Inga barn, ingen sommar!
Kan ju bero på att det regnat idag.
Fast vi ses en snabb på tisdag och även fredag, det känns tryggt =)
Oftast blir det ju go värme när skolan startat.
Hoppas på det, så att vi får flera kvällsdopp, jag och lilla E!
Får se hur veckan utvecklar sig.
Ska leta reda på mitt gamla pass så jag får ut det nya :P
Kan ju vara bra!!!
Annars vet jag inte hur det blir med allt...
Fast saker brukar ordna sig.
Min man lärde mig det.
Så jag får ha tillförsikt och tro på framtiden.
Livet kan endast levas i nuet och framåt, av gårdagen kan vi lära.
Sov Gott och ta hand om varandra. Kram!
Up´s and down´s
Det här med att livet kommer i klumpar, passar väldigt bra just nu.
Min goda vän K har haft flera dödsbud de senaste månaderna och även allvarliga sjukdomstillbud i familjen.
Det börjar kännas som om 2011, om uttrycket ursäktas, är dödens år.
Själv har jag varit på 3 begravningar på 3 månader.
Det känns som att det räcker nu, vad ska man göra med alla livets sorger?
Hur hanterar man allt som händer när kroppen är full?
Man får försöka lägga fokus på positiva saker som händer.
Att A har en behandling kvar.
Dom 8 månader som gått har varit en känslomässig berg-och-dalbana.
Själv har han varit fantastisk.
Stått stadigt och sett klart på sin situation, varit övertygad om att han ska bli frisk.
Han har visat en enorm styrka både fysiskt och psykiskt.
Jag beundrar min son oerhört för det.
Man har en del att lära av honom!
Sånt vill jag fokusera på, och det vi har att se fram emot i November, när sonen fyller 20 år.
Tyvärr har livet hopat sig på andra sätt oxå.
Saker sker ibland som gör att man får känslan att varje organ i kroppen vittrar sönder.
Min mor lärde mig att alla människor på jorden har samma värde, oavsett ursprung, hudfärg, religion osv.
Hon lärde mig annat oxå förstås, och vissa saker har man kanske värderat om i vuxen ålder.
Men allas lika värde och försöka se orsaker till agerande, har liksom inte gått att utplåna.
Visst har jag försökt ibland, det får jag ju erkänna, men att med öppet sinne se på sin omgivning finns stadigt kvar.
Vad man kanske inte blir så bra på i de lägena är att ta hand om sig själv.
För när man ska acceptera andra till varje pris, så råkar man själv ut för diverse mindre smickrande händelser då och då.
Sånt kan man ju leva med till viss del utan att det inkräktar på vardagslivet.
Men någon gång ibland får man ju sätta ner foten och tänka på sitt eget bästa.
Tyvärr är det som då händer att man blir av med de som varit vänner.
Att allt vänds emot en själv och det inte syns vad den andra gjort.
Det är väl så det brukar gå till fast det är ju inte mindre smärtsamt därför.
Det går inte att vara alla till lags, man kan inte säga ja tack och amen till allt som sker.
Man har rätt att säga stopp när det finns de som fortsätter och fortsätter, trots att man förklarat flera gånger, och ändå får skit tillbaka.
Det går inte att förlora sig själv för andras oförståelse.
Men det blir konsekvenser och just nu kan jag inte se något gott i det...
Nåja, för övrigt har mina arbetspass stuvats om en del.
Fick jobb hela helgen och det var ju otroligt varma dagar.
Som tur är har vi vår badsjö där man kan kvällsdoppa sig =)
Det har blivit turer med K och dotter och shampo och hoppat från hopptornet med darriga ben...
S var här och fikade och vi tog ett sent dopp när det var varmare i vattnet än i luften.
Vi har verkligen badat mycket denna sommar även om vi inte haft soldagar på stranden.
Skulle vara ledig igår och idag fast det blev endast en dag, men igår blev det toppen.
Barnen o jag åkte till Köpenhamn t.o.r.
Varmt var det och roligt hade vi =)
Åkte den mysiga Strandvejen mellan Köpenhamn och Helsngör.
De vackra husen och vattnet intill.
Stannade och badade på vägen hem.
Ja, bara E och jag förstås!!
Killarna gillar inte det där, säger dom...
A blev lite trött av att promenera på Ströget så vi gjorde pinan kort och for hem efter att ha ätit på uteservering i Nyhavn.
Skulle lagt in några bilder här, men hittar inte sladden..
Det får bli en annan dag.
Ska upp tidigt imorgon, så nu blir det sängen.
Har varit väldigt trött en period, kanske hänger ihop med allt som hänt, nån sorts reaktion.
Nya dagar kommer och jag hoppas dom blir ljusa och fina.
Önskar Er fina Augusti dagar med familj, vänner eller er själva om det är så livet ser ut.
Var snäll mot er, var rädd om de som bryr sig, dom är värda all uppskattning.
Kramar från AnnBritt <3
Min goda vän K har haft flera dödsbud de senaste månaderna och även allvarliga sjukdomstillbud i familjen.
Det börjar kännas som om 2011, om uttrycket ursäktas, är dödens år.
Själv har jag varit på 3 begravningar på 3 månader.
Det känns som att det räcker nu, vad ska man göra med alla livets sorger?
Hur hanterar man allt som händer när kroppen är full?
Man får försöka lägga fokus på positiva saker som händer.
Att A har en behandling kvar.
Dom 8 månader som gått har varit en känslomässig berg-och-dalbana.
Själv har han varit fantastisk.
Stått stadigt och sett klart på sin situation, varit övertygad om att han ska bli frisk.
Han har visat en enorm styrka både fysiskt och psykiskt.
Jag beundrar min son oerhört för det.
Man har en del att lära av honom!
Sånt vill jag fokusera på, och det vi har att se fram emot i November, när sonen fyller 20 år.
Tyvärr har livet hopat sig på andra sätt oxå.
Saker sker ibland som gör att man får känslan att varje organ i kroppen vittrar sönder.
Min mor lärde mig att alla människor på jorden har samma värde, oavsett ursprung, hudfärg, religion osv.
Hon lärde mig annat oxå förstås, och vissa saker har man kanske värderat om i vuxen ålder.
Men allas lika värde och försöka se orsaker till agerande, har liksom inte gått att utplåna.
Visst har jag försökt ibland, det får jag ju erkänna, men att med öppet sinne se på sin omgivning finns stadigt kvar.
Vad man kanske inte blir så bra på i de lägena är att ta hand om sig själv.
För när man ska acceptera andra till varje pris, så råkar man själv ut för diverse mindre smickrande händelser då och då.
Sånt kan man ju leva med till viss del utan att det inkräktar på vardagslivet.
Men någon gång ibland får man ju sätta ner foten och tänka på sitt eget bästa.
Tyvärr är det som då händer att man blir av med de som varit vänner.
Att allt vänds emot en själv och det inte syns vad den andra gjort.
Det är väl så det brukar gå till fast det är ju inte mindre smärtsamt därför.
Det går inte att vara alla till lags, man kan inte säga ja tack och amen till allt som sker.
Man har rätt att säga stopp när det finns de som fortsätter och fortsätter, trots att man förklarat flera gånger, och ändå får skit tillbaka.
Det går inte att förlora sig själv för andras oförståelse.
Men det blir konsekvenser och just nu kan jag inte se något gott i det...
Nåja, för övrigt har mina arbetspass stuvats om en del.
Fick jobb hela helgen och det var ju otroligt varma dagar.
Som tur är har vi vår badsjö där man kan kvällsdoppa sig =)
Det har blivit turer med K och dotter och shampo och hoppat från hopptornet med darriga ben...
S var här och fikade och vi tog ett sent dopp när det var varmare i vattnet än i luften.
Vi har verkligen badat mycket denna sommar även om vi inte haft soldagar på stranden.
Skulle vara ledig igår och idag fast det blev endast en dag, men igår blev det toppen.
Barnen o jag åkte till Köpenhamn t.o.r.
Varmt var det och roligt hade vi =)
Åkte den mysiga Strandvejen mellan Köpenhamn och Helsngör.
De vackra husen och vattnet intill.
Stannade och badade på vägen hem.
Ja, bara E och jag förstås!!
Killarna gillar inte det där, säger dom...
A blev lite trött av att promenera på Ströget så vi gjorde pinan kort och for hem efter att ha ätit på uteservering i Nyhavn.
Skulle lagt in några bilder här, men hittar inte sladden..
Det får bli en annan dag.
Ska upp tidigt imorgon, så nu blir det sängen.
Har varit väldigt trött en period, kanske hänger ihop med allt som hänt, nån sorts reaktion.
Nya dagar kommer och jag hoppas dom blir ljusa och fina.
Önskar Er fina Augusti dagar med familj, vänner eller er själva om det är så livet ser ut.
Var snäll mot er, var rädd om de som bryr sig, dom är värda all uppskattning.
Kramar från AnnBritt <3