Det Skira Livet

Gillar verkligen denna bilden.
Även om jag ser ut som en gapande fisk,
och sliten till 1000.

Men den är fin <3

Idag var det dax att åka och träffa Andreas läkare,
på Sahlgrenska. Isak och jag for dit i morse.

Känslorna for åt alla håll på vägen dit, tänkte på
alla de gånger vi åkt dit ner. Sista gången vi åkte
ner i ambulanstransport och dom fick ge extra
syrgas.

När han väntade på mig, Katarina och Emma
i vintras när snön yrde som det värsta. Han
ringde och frågade när vi kommer. När vi var
där sen, gick Katta och jag ut på balkongen
och rökade.

Andreas kom stapplande ut i köket med dropp-
ställningen i högsta hugg, gick fram till fönstret
och såg all snön. Som om han ville kolla att det
vi sagt var sant =)

Han skulle alltid överbevisas om allt den pojken!
Tror han längtade till att han skulle få åka ut och
ploga snö. Som han gillade det. Men det blev inte
så igen...

Vi pratade om hur elakartad sjukdomen var. Den
satte sig ju i benmärgen och då finns inget att göra.
Jag visste ju detta, men jag sa till henne att förnuft
och känsla går ju inte riktigt ihop.

Men nu fick jag ju bekräftat att när det kommer tillbaka
så fort som det gjorde, så är det väldigt elakartat.
Dom visste hela tiden från November, att han inte skulle
klara sig, men dom lät oss behålla ett litet hopp.

Det ska dom ha en eloge för. Fast jag undrade ibland
vad dom visste, som dom inte berättade. Men jag hade
inte varit mottaglig för det då.

Vi gick in på avdelningen och sköterskan som var med
sista natten, var där. Det blev kramar och känslor och
tårar och en kopp kaffe. Dom sa att han lever starkt
kvar med dom där uppe hela tiden. Det känns bra!

Det är viktigt att ens barn inte glöms bort. Det är viktigt
att det är många som saknar. Viktigt för mammahjärtat
att veta att han var en älskad och omtyckt person.

Vi åkte in till stan och tog en kaffe och en macka på
Starbuck´s. Alltid lika gott. Fast inte riktigt som på vårt
eget lilla cafe i hörnet i N.Y... ;)

Blev så trött efter detta, att jag åkte hem och sov några
timmar. Det tar fortfarande enormt på kroppen att prata
om den där sjukdomen. Den som tar det den vill och inte
frågar efter ålder, eller något annat.

Nu ska jag åka och jobba natt, imorgon är det aktiviteter
på Emma´s skola på kvällen. Hon ska bla. ha med sig sina
kaniner och visa upp dom.

Ha det så bra, alla fina!

Massa Många Kramar// AnnBritt

3 månader.

Så kort tid.

Och ändå en evighet.

Som jag saknar dig, mitt älskade barn <3

Många, inklusive mig själv, lever efter devisen:
Jag vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
På sista tiden har jag funderat lite på det.

Om man säger ja tack och varsågod till alla, för att man
själv tror andra om gott, så kommer man åka på många
smällar. Det finns fullt med energitjuvar och beräknande
människor som utnyttjar det dåliga samvetet man får, när
man inte ställer upp längre på det dom vill.

När man till sist inser hur besviken man själv blir för att
andra utnyttjat ens snällhet eller goda vilja, att låta allt
bli så bra som det kan bli, ja då sitter man själv där och
vet varken ut eller in.

Förstår inte hur det kunde bli som det blev! Och det är vi
själva som blir besvikna på människor omkring oss och
vi tänker att vi inte ska lita på någon igen osv...

Om vi säger ja till allt som alla vill, för att vi tror att andra
är lika positiva och hjälpsamma som vi själva, kommer vi
sitta och vara utnyttjade och känslomässigt utbrända till sist.

En blind kan ju inte leda en blind. Det är samma sak när vi
tror att alla kan behandlas lika. Det finns narcissister och
psykopater i massor runt omkring oss. Det finns dom som
inte har samvete nog att förstå när dom gör andra illa.

Om vi istället bemöter folk på deras nivå. Pratar med andra
på deras språk. Säger ett kraftigt nej till dom som inte förstår
sig på vad integritet och medkänsla är, så tror jag att vi själva
kommer att må så mycket bättre.

Att vara sann och snäll mot sig själv är viktigare än att säga
ja till all galenskap omkring oss. Om andra blir besvikna är
deras problem, något dom själva får ta tag i. En del kan inte det.
Det finns dom som anklagar andra för att deras liv är skit.

Men alla har ett ansvar för sina egna handlingar och sitt eget tänk.
Alla kan välja att utnyttja eller utnyttjas. Man kan oxå välja att
lyssna och acceptera, men även att säga nej till det vi inte mår
bra av och sånt vi faktiskt inte vill.

Vi har fler val än vi tror. Vi lunkar ofta på i samma takt tills en
dag när man inser att nu räcker det. Jag behöver inte ta mera
skit och jag behöver inte ställa upp på allt och alla. Att vara ärlig
mot sig själv är det viktigaste. Har man kunskap om hur man
reagerar i olika sammanhang, har man lättare att bemöta andra.

På vars och ens nivå. Då kanske man kan mötas på lika villkor.
Eller kan man känna sig nöjd med att ha lyssnat på någon annan
utan att utplåna sig själv. Utan att ta andras börda i sin egen redan
tunga ryggsäck. Då har man kommit långt. :)

Så om man istället bemöter andra på både deras och egna villkor,
tror jag många av oss skulle få ett lättare o behagligare liv.



Ha en fin helg alla, nu ska jag jobba 3 nätter.

Massa Många Kramar// AnnBritt

Tänkte på hur rädd man kan vara för vissa saker här i livet.
Hur man säger att man inte törs eller vågar.

Ändå tvekar vi inte att sätta ner fötterna på golvet varje morgon
och starta en ny dag.

Fast vi inte har en aning om vad som ska hända oss framåt.
Vi tar bara för givet att den nya dagen ska vara den andra lik.

Är inte det lite konstigt?

Massa Kramar// AnnBritt

Så då har jag haft 2 jobbnätter igen. Måste säga att jag trivs
mycket bra på den arbetsplatsen. Och funderar över varför jag
inte börjat med nattjobb tidigare. Känner att det passa mig perfekt.
Men, bättre sent än aldrig :)

Inatt sjöng vi för en Securitas vakt som var på plats hela natten.
Han berättade att han fyllde år, så vi hittade äpplemunkar som
vi bjöd honom på. Glad blev han :) Kul!!

När jag efter hur många timmars sömn som helst vaknade igår,
lördag, så kände jag mig positiv, utvilad, glad och lätt om hjärtat.
Det var skönt att känna så, för det var väldigt längesen. Men nu vet
jag att ljuset finns där någonstans, när dom jobbiga dagarna kommer.

Då är det liksom ok att må dåligt emellanåt! Vänta ut det och se
framåt är vad man får göra då. Kan det nu komma lite värme oxå,
så kan väl livet inte vara så mycket bättre.

Har tänkt lite på vår Usa resa det sista. Vad glad jag är att vi fick
detta minnet tillsammans. Tacksam att Andreas vägrade stanna
hemma, trots att han låg på sjukhuset några nätter innan med
dåliga värden. Om vi skulle avbeställa skulle vi ju göra det 48
timmar innan, men han hade sagt till sköterskorna att det var 72...

Sån var han. Sonen. Om han ville något så var det inte omöjligt
i hans värld. Envis som få. Ja, det är konstigt hur det kan bli i livet.

Nu har dottern kommit hem och det är härligt. Det närmar sig datum
för vårt Big Party. Ser fram emot detta. Säker på att det kommer bli
hur kul och trevligt som helst. Det bästa är att det är nära, ner för
backen bara, sen är vi i lokalen. :)

Nu ska jag göra lite annat. Ha en fin söndag kväll.
Massa Många Kramar// AnnBritt

Vissa dagar är sorgen större än andra.
Körde sonen till skolan och for sen till
graven för att tända ett ljus. Stod där
och grät floder.

Fan, vad detta var onödigt! Varför skulle
det hända? Varför han? Alla dessa varför!

Jag fattar inte. Kan inte alls förstå. Vill inte
förstå. Om jag bara kunde släppa tankarna
en stund. Om jag kunde hitta lite glädje.

Finns så mycket att vara glad och tacksam
för, men ändå är det så svårt. Känner mig
bara tom.

En tredjedel av mitt hjärta gick sönder den
20 Februari. Kanske är det därför jag inte
kan känna glädje inom mig?

Hur länge ska det vara så här? Resten av
livet? 1 år? 5 år? 20 år? Tanken svindlar.
Allt jag vet är att jag inte vill att allt som har
hänt skulle hända.

Jag brukar säga att med viljans kraft kan
man klara vad som helst. Men det var inte
så. Är inte så. Livet gör som det vill och tar
vad det vill. Spelar ingen roll hur bra man
mår eller hur lycklig man är.

Ändå får inte hoppet försvinna. Tron på att
det ska kännas bättre och lättare. Att det ska
komma en dag när jag kan känna livet i mig
igen.

Så måste det vara. Jag kan inte ha denna sorgen
och smärtan i bröstet hur länge som helst.

Förnuftet förstår att 1,5 år av oro och sorg,
tar tid att bearbeta och komma över. Men
hjärtat vill må bra nu. Kroppen är bara trött
och vill vila hela tiden. Sova bort alla dagar.

Små korta stunder känns det ok. Som när jag
är på jobbet. Då är det bra. Jag kommer ifrån
allt en stund. Får lite frist. Ändå har jag dåligt
samvete för att jag skjuter bort tankarna på
min son och min man.

Men det ingår oxå i sorgen. Alla dessa märkliga
tankar och känslor. Jag vet ju det, men kan ändå
inte förstå.

Ska arbeta 2 nätter nu. Det är bra. Då kommer
jag hemifrån en stund. Träffar andra som behöver
mig. Det är viktigt att känna sig behövd. Dom gamla
är så tacksamma och nöjda. Det känns bra!

Dom har det jobbigare än mig på ett sätt. Att vara
demenssjuk måste vara helvetet på jorden. Att vara
fånge i sin egen kropp. En del förstår det, andra inte.

Ibland glimtar dom till, visar hur dom var innan dom
blev sjuka. Innan hjärnan började spela dom detta
spratt. Alla älskade människor, föräldrar. Så svårt
att se sin mor/far/man/fru förändras så totalt.

Livet är ingen dans på rosor. Alla har sin ryggsäck
att bära. En del glider fram på en räkmacka, medan
andra får smuligt knäckebröd med kaviar.
Ingen rättvisa finns. Ändå är livet fantastiskt.

Denna tiden när gräs, blommor och knoppar varje
år letar sig ur sina gömmor och förgyller naturen
för oss som lever här. Dom som är borta är ändå
med oss. Bara ett andetag bort. Så långt borta, men
ändå så nära.

Man kan inte röra, krama eller diskutera. Men dom
finns där ändå. Det är någon sorts tröst. En liten
lindring. Ett litet hopp om att en dag få mötas igen.

Under tiden får man sträva vidare, kämpa och hitta
lösningar. Njuta och skratta när tillfälle ges.

Men, Fan, vad jag saknar er båda.
Älskade för alltid. Aldrig glömda. <3<3

Många för dagen, tungsinta, Kramar// AnnBritt

Då och då i livet möter man på människor som säger:
-Nej, det går ju inte, så kan man inte göra.
Det kan gälla många olika saker, från stort till smått.

När man själv har provat något som man vet funkar,
och entusiastiskt pratar med andra om det, och får
dessa negativa svar utan att personen tänker efter,
lyssnar färdigt eller ens ifrågasätter, så kan jag bli en
anings trött...

Är vi så invanda i våra livsmönster att vi "vet" hur allt är?
Eller handlar det om bekvämlighet? Om jag gör det du
säger nu, så innebär det merjobb för mig? Handlar det
om att man inte orkar prova en annan väg? Man har sin
uppfattning klar om olika saker, och då behöver man inte
lyssna på den som försöker förändra?

Är detta typiskt kvinnligt? Eller kanske typiskt svenskt?
Helst ska man ju inte sticka ut hakan och tycka något om
någonting. Man ska göra som man alltid har gjort, för det
är tryggt och invant och då slipper man själv tänka efter?

Jag reagerar alltid lika starkt när jag får kommentarer om
att "det går inte". Jag har själv ett stort behov av trygghet,
men jag är ingen slav under mina laster. Dessutom samlar
jag ju på Aha-upplevelser...

Det finns alltid något nytt att lära. Om man lyssnar mer än
man pratar, så kan man lära sig något nytt varje dag.
Jag tycker om att ha kloka, sunda, kärleksfulla och tänkande
människor runt mig. Om man har olika åsikt, så respekterar
man varandra genom att tillåta det.

Men, när man inte ens vill lyssna, utan i stort sett idiotförklarar
den andre, då säger det ilska i mitt maskineri.. :) Kanske är
det jag som är vrång och inte lyssnar? Kanske vill jag för mycket
i livet?

Skulle vi säga att saker inte går, så hade vi ju aldrig varit i den
tidsålder vi är i idag. Då hade man efter ett försök kommit fram
till att det inte är bra med hjulet, att det är omöjligt att bygga
flygmaskiner. Att forskning är onödig och bara kostar pengar,
osv.

Nu är det inte i närheten av så stora förändringar jag pratar om.
Det är inte livsavgörande för mänskligheten. Så stora tankar har
jag inte om mig själv.. det kan handla om små enkla saker som
gör vardagen enklare och trevligare för ett fåtal av oss.

Men!! Nej, det är bäst att tiga och samtycka. Hålla inne med sina
ideér eller utföra det i sitt eget lilla liv. Så slipper folk förändra
sitt beteende. För det är trots allt bara vi själva som kan förändra
oss. Och bara om vi verkligen vill det.

Nu ska jag sova, önskar er en god nattsömn.

Massa Många Kramar// AnnBritt

Hej på Er :)

Nu har jag jobbat 2 nätter igen, och möjligen!! hittat en rytm
för sömnen som kan fungera. Det känns väldigt bra att jobba
natt. Jag sover bättre när jag kommer hem efter att ha jobbat.

Slipper vara borta från barnen på dagen och trivs med kollegor
och arbete. Så mycket bättre kan man nog inte ha det :)

Det känns bra att vara igång med jobb. Att min söta dotter
har fixat en liten termos med kaffe, när jag hämtar och kör
henne till skolan, efter jobbet, gör ju inte saken sämre <3

Ja, det var ju 50-årsdag i lördags. Hennes 4 döttrar, jag och
Emma firade henne hela dagen och startade med champagne-
frukost. Helt ok, och sen fick hon byta till bekvämare kläder.

Vi åkte och spelade gumball och sumobrottades i 2 timmar :)
Jag blev träffad 5 gånger på mina armar och stora blåmärken
efter det... :) Sumobrottningen blev  orgie i skratt. Dräkten
var enorm, och vägde mellan 10 o 15 kg. Roligt hade vi!

Senare var det öppet hus med god mat och dryck.
Min granne och jag har haft lite byteshandel. Jag var ute med
hennes hund och hon städade hos mig motsvarande tid. Me like!

Annars har det varit lugnt här. Vi tar en stund i taget, en dag i
sänder. Det går framåt och lite tillbaka, men det går lite lättare
att andas och leva. Ibland bränner tårarna innanför ögonlocken
och ibland väller det över.

Har märkt att jag har svårt att sitta still (om jag inte är vid datorn)
har oxå svårt för kallprat om ingenting. Då far tankarna iväg. Men
så får det vara. Var hos kuratorn och hon konstaterade just det:
-Det får vara som det är just nu. Det ingår och det är ok att inte
orka, att inte vilja eller att vara trött.

Även om jag vet det, så är det skönt att få det bekräftat. Behöver
nog det just nu. Att höra att det är ok. Att det är så här det är att
ha sorg. Även om jag läst om det, så är det inte greppbart när det
kommer till en själv.

Det är så svårt att förstå. Ser fram emot att få träffa Andreas läkare
och prata med dom och höra vad dom har att säga om allt som hände
den sista månaden. Hoppas på att få lite klarhet i de tankar jag har.
Vi får se.


Nu blev det natten igen och regnet skvalar på mitt köksfönster.
Sov Gott och ta hand om varann och det ni har.

Läste något klokt häromdagen:

" Missunna aldrig någon annan lyckan,
för du vet inte hur mycket olycka de gått
igenom för att komma dit"

Massa Många Kramar// AnnBritt

Nu har jag jobbat natt. Har gått bredvid och det känns
riktigt bra. Ska gå även denna natten. Trevliga o roliga
kollegor. Bra ordning kändes det som, och jag var inte
så trött som jag trodde att jag skulle vara :)

Var inte så svårt att somna, men uv-samtalet kl 12.40
på dotterns skola, sov jag över. Vaknade när jag skulle
vara där. Lite pinsamt, men tur att hon har världens
bästa lärare. -Kom hit en dag när hon slutar, så tar vi
det då. Det går så bra. Pjuh!! Men det är sånt som kan
hända.

Det kommer nya dagar och nya tillfällen. Får man hoppas.
Vi har njutit på balkongen en stund, är ju väldigt varmt.
Det tycker jag om. Kanske min granne kan hjälpa mig
få ordning där ute. Jag går ut med hennes hund och hon
skulle komma hit och städa motsvarande tid. =)

Jag förklarade att det inte var riktigt samma sak.... men
hon tyckte det var en bra byteshandel, och sånt kan man
ju inte protestera mot. ;)

Ska se om vi kan få lite mat i magarna nu. Även i värmen
kan man behöva äta.

Ha en fin kväll.
Massa Många Kramar// AnnBritt

Nu har det varit så där himla tungt igen några dagar.
Fast jag har inte varit ledsen, men bara utan någon ork
över huvud taget. Jag är bara trött och vill sova, trots
att solen skiner och livet på det sättet borde vara på
topp.

När jag jobbade var det inga som helst problem. Jag gör
det jag ska göra och det är inte jobbigt alls. Men när jag
kommer hem är orken helt borta. När grannen frågade
om vi ville gå ut med hennes hund, så gick det bra.

Det är som om jag bara kan göra sånt som andra säger
till mig, här på hemmaplan. Det är jätte konstigt. Och
inget som jag trivs med. Men nu är det så och jag önskar
att det snart blir ändring på det.

Kanske någon har en psykologisk förklaring till detta?
Isf så är jag tacksam för tips på hur det kan kännas lite
lättare med allt. :)

Men nu har jag lite som jag behöver ta tag i, så jag hoppas
jag får det gjort. Kanske, kanske inte....

Njut nu av den underbara dagen.

Massa Kramar// AnnBritt

Jag har haft en riktigt bra och kul helg hos Kicki o Gisela.
Vi valde musik till kommande fest, drack vin, skrattade,
shoppade, fikade, åt god mat och gick ut på lördag kväll.

Tjejerna var trötta och gick hem, men jag ville stanna en
stund till. Var kvar ca 1 timme efter dom gått och dansade
och hade riktigt trevligt.

Det var skönt att känna att jag klarade av det på egen hand.
Små steg i taget, som är bra för självkänslan och bara att
fatta ett beslut själv, det har jag inte varit så bra på...

Så allt går åt rätt håll :)
Dom satt uppe och väntade på mig, tjejerna! Bara en sån sak.
Vi tittade en stund på Stekta gröna tomater. En riktigt kanonfilm.
Sen somnade vi gott!

I förra veckan ringde Andreas läkare upp mig. Hon undrade
hur vi hade det och om jag ville komma ner och prata med dom.
Om jag hade några frågor. Den enda fråga jag känner att jag
har är Varför? Den går ju inte att besvara. Men idag ringde
sköterskan och jag ska dit i slutet på Maj. Känns bra.

Framför allt känns det gott att dom bryr sig. Så jag ska försöka
samla på mig lite frågor tills jag åker ner.

Idag fick jag bild på stenen som Andreas chef med familj valt ut.



Tycker den är så fin <3 Och det känns så bra att det är dom som valt den.
Pratade med ett stenhuggeri på Orust, så jag ska åka dit med den snarast.
Kan f.ö. inte rekommendera Kungälvs Stenhuggeri. Jag ringde dit och frågade
vad det skulle kosta att gravera. "Det vet jag inte", blev svaret???? Men du
måste ju kunna ge ett pris, mellan tummen och pekfingret iaf, sa jag.

Då räknade han motvilligt och sa att det skulle kosta 5000 kr + moms.
Jag tackade för det och ringde sen Orust, där de hade fasta priser efter
antal tecken, och kostnaden där var hälften mot Kungälv.

Pratade sen med mannen som har hand om bouppteckningen. Han har
ju arbetat på begravningsbyrå i många år, och enligt honom så gör dom
alltid så där. Det finns dom som ringt och sagt att dom fått halva priset
på andra ställen, och då kunde han plötsligt ge det priset oxå...

Inte seriöst alls. Framför allt så uttnyttjar han folk i en svår situation.
Så mitt råd är att inte ringa till dom iaf. 

Nu ska jag försöka samla mig och ge lite energi åt mitt kaoshem.
Det är ju ändå Valborgsmässoafton idag. Får se hur långt jag kommer.

Ha en fin kväll, vad ni än hittar på.
Imorgon är det Maj månad och då borde det väl komma lite värme!?
Vi hoppas på det. :)

Massa Många Kramar// AnnBritt

Åh, vad jag älskar våren och allergin.
Speciellt när man är på torget och ska handla.
Man står där med en näsduk (många näsdukar)
och nyser och torkar ögonen som rinner och
känner sig allmänt bedrövlig. :)

Folk tittar och kollar och tänker säkert, att hur
kan man gå ut bland folk när man är så förkyld...

Det kliar på hela kroppen, inne i huvudet och
överallt. Ja, så blir det när man glömt köpa allergi-
tabletter i 4 dagar. Men nu! Nu är dom köpta och
nysningarna avtar och näsdroppet avtar och allt blir
så himla bra till sist. :)

Så prosit på er, nu åker jag till Kicki och kollar
på Stekta gröna tomater. Det blir en helkväll det!

Massa Många Kramar// AnnBritt

I am so sorry!!!!!

Jag glömde tala om att jag ätit en bit Parmesan ost idag.

Holy Moses! Det var nog det godaste jag smakat...



Idag utanför coop, stod de och sålde antipasti
och hade smakprov på denna ost. Innan har jag
köpt den i plastburk i rivet format, och haft över
pasta. Men detta!!!!

Jag lovar, det var något helt annat!

Godaste ost jag smakat någonsin.

Tänkte, jaja, kan väl prova en liten bit,
men gott är det ju inte..

Jösses, vad fel jag hade!

Den måste kommit direkt från himmelriket.

Så jag köpte en liiiten bit med hem.

T.o.m. Isak tyckte den var god! Det ni ;)

Kram igen// AnnBritt

Idag har jag hunnit med lite av varje.
Träffade boupptecknaren, heter det så?
Fick veta att jag kan sälja bilen nu, och
det känns bra. Det var Andreas bil och
den är dessutom lasbilsreggad, så jag
kan inte ha någon i baksätet om jag
skulle behålla den.

Får hoppas jag får ordning på min egen bara.
Tror jag vet vad felet är, men det är inte säkert.
Vi får se hur det går. Blir säkert bra till sist. :)

Lyssnade på "La Camilla" Henemark på radion i
morse. Måste säga att jag beundrar den kvinnan
väldigt mycket. Hon har haft det riktigt tufft, men
hon hycklar inte med det, utan känns rak och ärlig
och dessutonm ödmjuk, när hon pratar om sitt liv.

Mer sånt folk åt svenskarna. Det gillas! Hon hade
verkligen allt, förlorade det, och miste tron på livet
men kom tillbaka. Det är något jag beundrar.

En annan jag beundrar är en god vän som under flera
år varit väldigt kuvad i sitt förhållande. Hon har inte fått
träffa sina vänner, sin familj. Nu när det hastigt är över,
så är hon en riktig Tiger. Hon kämpar och slåss för sig
själv och sina barn. Hon är otroligt stark och väjer inte
för något. Men hon är oxå ödmjuk.

Ödmjukheten är nog det jag tycker mest om hos människor.
Det visar att man haft det jobbigt, men säger ifrån utan att
skada sig själv eller ursäkta sig. Utan att göra andra illa.
Om dom tar det så är det deras problem. Ja, hon har i sanning
blivit en förebild hon med. All kärlek till dig, du vet vem du är.
<3

Det finns motsatsen som går på, utan att bry sig, som är bittra.
Det är inte samma sak. Men man förstår nog inte skillnaden
förrän man själv hamnar i situationer där man får slåss för
sig själv och sin existens, och kan göra det med huvudet högt!

All heder och kärlek till Er som vågar. Frida, som jag skrivit
om innan är en annan tjej jag beundrar. Trots det hon gått
igenom är hon tuff, stark och ödmjuk hon med. Jag önskar
dig och din familj allt gott.

Har fått reda på mitt sommarschema nu. Ska jobba natt och
börjar på midsommarhelgen. Det känns hur bra som helst.
Jag ska jobba 2 nätter i nästa vecka, gå bredvid. Me like!!

Idag köpte jag klänningen till 50-årsdagen. Herregud!! 50 år.
Minns när mina föräldrar fyllde 50. Dom var ju hur gamla som
helst... Men det var då. Nuför tiden är man allmänbildad och
kunnig inom det mesta, har jag hört. ;) Så jag tror på det.



Fick dessutom 100 kr rabatt på denna. Det gillas! =)
Ser verkligen fram emot den dagen. Det är gott att
ha något roligt att se fram emot. Jag hade önskat
att Andreas skulle vara med och fira oss. I sin sjuk-
säng med morfinpumpen redo. Men han kommer vara
med ändå. Han är alltid med! Hela tiden och varje dag.

Det känns som 100 år sedan jag träffade och pratade
med honom. Men det är bara drygt 2 månader. Nej,
trög som jag är så fattar jag inte ännu.

Men det blir väl bättre med det oxå. Var så skönt när
jag träffade henne härom dagen som förlorat ett barn
vid födseln. Hon kände igen allt jag sa. Det är bara
så gott ibland att bli bekräftad i att allt är som det ska
när det gäller sorgen och saknaden.

Man behöver det ibland. Någon som förstår. Som varit
med om samma, fast ändå inte. Som vet hur sorgen
och saknaden ser ut. Man behöver det!!

Man behöver sömn oxå, det ska jag försöka få nu :)

Massa Många Kramar// AnnBritt