Gott Nytt År!

Hej på Er!
Det var ett tag sen sist. För den som vill följa mitt fortsatta liv och leverne,
Välkommen till min nya blogg ettandetagbort.blogg.se.
 
Förhoppningen är att den ska vara lite mer positiv och gädjefull.
Jag hoppas det nya året för med sig mycket glädje och skratt.
 
Ta vara på varandra. Lev och älska nu. Njut av allt positivt som livet
för med sig. Gott Nytt År 2014.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

Livet kommer att gå vidare

Kanske blir detta mitt sista inlägg i denna sorgens o ångestens blogg.
 
Jag började skriva 3 månader efter att min make hastigt gick bort, efter
att tankarna surrade runt i mitt huvud och jag ville bli fri från dom. Jag
kände mig sittandes i en bubbla av ångest och sorg och chock. Jag ville
slå mig fri från sorgen och tänka en tanke som inte kretsade kring förlust
av en människa jag älskat och som älskade mig. Det är 2 år och 4 månader
sedan idag som vi förlorade honom.
 
Min son var sjuk och ensamheten och förtvivlan var total. Att då rikta in
all energi på att ta mig till Skåne och ta farväl av min man, rensa bland
hans saker, ordna hans begravning och försöka klara att leva och finnas
för mina barn, fyllda av förvirring inför allt som hände under 2 år som
ingen borde få uppleva, men som ändå är en del av livet. Döden!
 
Skrivandet blev min terapi. Att kunna lämna tankarna. Att se tillbaka för
att minnas det som försvunnit ur minnet. Att förundras över hur jag klarat
att leva vidare. Att försöka förstå allt som hänt.
 
Jag gråter ännu över min älskade son. Jag gråter över hans syskon som
saknar honom och undrar hur dom ska klara sig i livet efter att allt för tidigt
fått uppleva en sorg så stor att den ger konsekvenser på deras fortsatt liv.
Jag gläds över det barn jag fött och haft hos mig i drygt 20 år. Jag skrattar
åt de saker han sagt o gjort. Över galghumorn som fanns i den mest mörka
och sista tiden i hans liv.
 
Jag kämpar för att hitta glädjeämnen varje dag. Och oftast lyckas jag.
Livet har fått en annan innebörd. Allt jag tänker, känner o upplever utgår
ifrån det barn jag förlorat. Det barn som inte fick uppleva sin 21a födelsedag.
Och inte någon av de kommande. Det barn som inte fick flytta in i den
lägenhet han själv iordningställt och längtade att komma till. Det barn som
inte fick uppleva kärleken i livet i en relation med en kvinna, som inte fick
uppleva att bli pappa. Han skulle blivit världens bästa.  Jo, han var kär. På
riktigt. Men relationen var komplicerad och blev inte det de bägge kanske
önskade. Livet blir inte alltid som man vill...
 
När jag läser allt hat på nätet, när jag läser om folk som klagar, gnäller över
småsaker, så tänker jag på min son och undrar varför vi inte kan uppskatta
det vi har. När girigheten och egoismen breder ut sig, tänker jag på min son,
och undrar varför vi inte ser på oss själva och varandra med stolthet och kärlek.
Men det är som det är. Erfarenheter kan inte finnas förrän man själv varit i en
situation och lärt sig av den.
 
Jag tänker inte sluta prata om mitt barn. Att vi prioriterar och rationaliserar bort
döden i dagens samhälle, skapar dödsångest. Om jag visste hur man gjorde
skulle jag vilja åka runt och föreläsa om död och vård i livets slut, och sorg och
förändra vårt samhälles märkliga syn på densamma. Myndigheter, banker... mm.
har ingen kunskap om detta, och en förändring behövs. Vi måste sluta leva som
om döden och sorgen och saknaden inte finns.
 
Om 2 månader flyttar jag och mina barn in i en ny lägenhet, 1,5 mil härifrån.
Vi längtar så det gör ont. Vi planerar och skrattar och glädjs åt förnyelsen.
Jag hoppas det blir bra. Jag har varit med om sånt som skulle förnya men
som inneburit katastrofer. Jag har lärt mig lyssna på min kropp, jag är medveten
om att allt inte alltid blir som man önskar o tror, och att vad som helst kan hända.
 
Men det måste bli bra. Vi behöver gå vidare nu. Vi behöver ny miljö och nya vanor
och rutiner. Vi behöver något positivt att se fram emot. Det har vi och jag känner
att det blir bra. Kanske kommer jag skriva i en annan form längre fram. Tills dess
vill jag tacka för ert intresse , era kommentarer, era goda tankar och ord och för allt
stöd som kommit till mig och barnen. Jag önskar er alla en skön och solig sommar,
en framtid som är ljus och fin. Ta vara på varandra. Lev och älska och njut och skratta.
 
Livet är trots allt här och nu. Imorgon kan allt vara borta.
 
All kärlek och Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Att klara sig själv, eller inte!

De allra flesta människor vill nog kunna klara sig själva i livet.
Och det är ju en god egenskap, men ibland eller ofta behöver
man lite hjälp. Det kan ju vara hjälp av olika sort, men oavsett
så kan det vara svårt att fråga. Och om man behöver hjälp ofta
så kan det bli ännu jobbigare, för då känns det som att jaha,
nu kommer hon som vanligt och ska utnyttja oss...
 
Andra tänker nog inte så, men det kan kännas så. Jag har ju
haft lite "otur" med mina bilar de senaste åren. Eller ja, det
har jag nog alltid haft. Blanka papper vid köp, och efter 1 år
med mig bakom ratten är det en hel roman hos besiktningen.
 
När man inte själv kan fixa o greja och inte förstår sammanhangen
i bilmekaniken, så kan det väl bli så. Att fråga är svårt, för man
vet att ingen vill greja med gamla bilar. Därför blir det väldigt
känslosamt när någon plötsligt erbjuder sig. Men det gör oxå
att man blir beroende till att vänta på att den andre har tiden.
 
Man är tacksam in i märgen för hjälpen men kan inte påverka
när det ska ske. Kanske är det efter Andreas som detta stora
ogillande kommit. Vi stod bredvid, vi kunde inte påverka ett skit.
Inget vi gjorde eller sa kunde förändra hans situation. Vi visste
att det skulle ta slut, men inte när.
 
Jag vet inte om detta gett mig kontrollbehov. När jag inte vet hur
saker ska bli, blir jag orolig, irriterad, otålig. Mår dåligt i hela
kroppen. Att vänta på en annan människas beslut, som ska
påverka mitt liv, har blivit något jag inte alls tycker om.
 
Så nu när jag behöver ta den senaste bilen till skroten, så är
det ju svårt att göra det själv. Åter igen behöver jag fråga, vänta,
våndas över om någon kan och när isf. Och även om jag anser
att frågan är fri, och det värsta som kan hända är att man får ett
nej, och det är inte så farligt, så är det jobbigt att fråga. För det
känns inte som jag gör annat än frågar om hjälp av allt möjligt
och omöjligt och sånt som jag tror andra tycker är jobbigt att
få frågor om.
 
Men så plötsligt dyker det upp en ung tjej. En som jag fått kontakt
med genom denna bloggen och erbjuder sig att hämta bilen o köra
den till skroten. Och inte nog med det, hon skriver att hon har en
bil jag kan få låna tills vi löst mitt bilproblem.. För hon vill hjälpa
mig att hitta en billig bil över sommaren.
 
Och tårarna trillar och allt blir suddigt och jag ser inte vad jag skriver,
för jag blir så rörd. Det plötsliga o oväntade har sån inverkan på mig
numera. Men den där väntan behöver jag jobba med mera. Och kanske
det kommer med tiden, kanske inte. Det gäller att förhålla sig till livet
och tingen på ett nytt sätt. Att fortsätta bearbeta det som varit och inte
längre är som det var en gång.
 
Men i allt så är jag så oerhört tacksam och rörd över alla dom som på
olika sätt hjälper mig med allt möjligt. Som förstår att det inte alltid är
så enkelt. Som finns där och ställer upp och lånar ut sina bilar och
erbjuder sig och bara är så där gulliga som människor är.
 
För hur stark man än är, så behöver man någon som håller ens hand
ibland, ger en kram eller lyssnar o hjälper. För utan varandra så är vi
ingenting. Och frågan är ännu fri att ställa...
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Och den ljusnande framtid är vår...

Helgen i Stockholm för 3 veckor sedan blev något av en vändpunkt
för mig. Kicki och jag tog tåget till huvudstaden för att se Bon Jovi,
på Stadion. Det var några timmar av ren magi. En vacker kväll, bra
musik o trevligt sällskap. Vad mer kan man önska?
 
 
Det ska vara stora solglasögon i år, har vi hört..
 
 
Vi bodde ju hos min brorsdotter i Solna. Där fick vi möjlighet att hjälpa
till med diverse trix o fix, vilket fick oss alla 3 att må riktigt bra. Hon bjöd
på en dunderfrukost dagen därpå, innan vi tog en kik i butikerna på Solna
Centrum före vår hemresa.
 
Fylld med ny energi fick jag röjt en del i förrådet o slängt massor. Och
mer rensa o slänga ska det bli. För i förrgår fick vi det bästa beskedet
ever.
Jag och barnen flyttar till Stenungsund i September :) När jag fick veta
att vi fått lägenheten, ja då kom tårarna. Kvinnan i andra änden av telefonen,
förklarade att hon varit i liknande situation själv. Hon förstod hur viktigt
det är att få en nystart, lämna det som sitter i väggarna och börja om.
 
Denna förståelse utan ömkan som betyder så mycket. Trots lite panik
att jag kommer lämna Andreas o Stefan här, så vet jag ju att dom är
med i våra hjärtan. Deras själar är med oss var vi än bor. Och jag kommer
ju närmare kyrkogården o Andreas. 10 minuters promenad, så är vi där.
 
Vi kommer ha en kort promenad till affärer, skola, buss och bad. Min
önskan är att livet kommer kännas enklare och jag hoppas det kommer
bli så. Sorgen tar vi med oss, smärtan och saknaden likaså. Men här
kryper det under mitt skinn och jag vill inte. Jag vill kunna gå vidare i livet,
se framåt. Och jag känner att jag tagit ett steg nu och det är så skönt!
 
Nu är sommarlovet här. Det har firats med tårta och vackra sånger på
skolgården. Emma har slutat 6an och ska upp i högstadiet. Åren går!
Snart fyller hon 13. Jag har inga småbarn längre. <3
 
Nu blir det en sommar med rensa, släng, packa o jobba. Det kan vara
den bästa sommaren på flera år. Jag ska göra vad jag kan för att njuta
av dessa månader!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 

Efter regn kommer..sol..!

Ni ska få ett recept på en lyckad dag, för det har jag haft idag :)
 
Ta med dig dina axlar som sitter uppe vid öronen, till tåget mot
Göteborg tidig morgon efter sömnlös natt. Ta bussen till Johanne-
berg och kliv in i en lägenhet och använd presentkort från senaste
födelsedagen på 25 minuters massage.
 
Känn hur blodet börjar strömma runt i kroppen på dig och när
det är klart sitter axlarna precis där dom ska. Lycka!
Ta nu din nyfunna kropp på en promenad längs memory lane
i staden. Njut av värmen och solen och naturen och känn dig
sådär tillfreds som bara en fm. på tu man hand hand med dig
själv ge.
 
 
 När du närmar dig Avenyn kommer massa minnen från de där åren
när man inte hade några bekymmer (åtminstone inser jag idag att jag
inte borde haft något att klaga över då!). Biofilmer du sett, pubar du
besökt med vänner, dansställen som Valand..herregud jag känner mig
som 130 år.. restauranger. Glasscafeét som låg där och var rosa och
grönt och alltid hade kö, och en skock fnissiga (antar jag) tjejer i övre
tonåren som ständiga beökare.
 
Åtta glas, båten vid bron, där jag satt med en kusin och drack whisky
blandat med punsch till servitörens förvåning. Går förbi Saluhallen och
Tebutiken och undrar om det ännu är Kobbs te dom säljer. Butiken jag
hade i Uddevalla var ju samma kedja (om 2 är en kedja?). Favoritbutiken
NoaNoa ligger kvar och jag tittar in. Svetten lackar och du ångrar att du
tog jeans, men det var kallt i morse.
 
 
Vid Brunnsparken ställer du dig en stund i solen och lyssnar på en
gatumusikant, en av dom för länge sen var Lasse Kronér. Honom gick
det bra för. Du studerar folk som kommer och går vid Centralstationen
i väntan på tåget hem. Möten och kramar, avsked. Alla olika sorters folk
kommer och går. 2 väninnor där den ena alltid ser så där naturligt chic
och fräsch ut, medans den andra försöker men inte riktigt lyckas. Olika
människor som passar ihop och tycker om varandra.
 
Du funderar en stund över dom som tycker så illa om de som inte är
svensktalande från början och undrar hur man kan lägga så mycket ork,
energi och tid på att hata. Då kan man inte få mycket annat gjort på
dagarna! De allra flesta vill passa in, var vi än kommer ifrån.
 
Somna på tåget hem och lägg dig en stund att på soffan för att sova,
så du orkar med nattens jobb. Vakna när sonen lagat mat och sitt sen
med en kopp kaffe och svettas på solig balkong.
 
Ja! Tänk att svårare behöver inte en perfekt dag vara. Jag undrar ändå
varför jag så ofta krånglar till det. Men idag var det inget krångel, bara
härligt att finnas till!
 
Hoppas ni känt detsamma. Önskar en fin Pingst.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 

Det löser sig!

De senaste 2 veckorna har mest bestått av dagar i mörker,
tårar, ångest, orkeslöshet, total ovilja mot det mesta och
en del ilska mot hur vårt samhälle utvecklat sig de senaste
åren.
 
Ilskan kommer nog av att man behöver rikta sin sorg och
frustration på något som går att ta på. Kanske på något
som förhoppningsvis kan förändras. Men ändå finns ju inte
orken att förändra. Det blir ett märkligt ekorrhjul som man
lever i efter förlusten av ett barn.
 
För hur jag än gråter. Hur mycket jag än sover. Hur mycket
jag än tycker saker är fel och vansinnigt, så får jag inte min
son tillbaka. Och det är ju det som är så totalt förintande.
 
Att jag skulle kunna ställa mig på barrikaderna och skrika.
Jag skulle kunna engegera mig i politiken eller i något annat
som jag bryr mig om. Men allt skulle bara vara ett substitut
för den enda önskan mitt hjärta har.
 
Att Andreas skulle få finnas här på jorden med mig och sina
syskon och leva och jobba och utvecklas och skaffa familj
och förgylla våra dagar, så som han gjorde i de dryga 20 år
han var här. Innan den förbannade cancern kom och ställde
allas våra liv på ända, och tog ifrån oss det vi såg som självklart.
 
Jag är arg över att jag inte orkar. Arg över att det tar sån tid
att ta sig igenom sorgen. Arg över de dagar den tar ifrån mig.
För det är så det känns. Som att den stjäl dagar från mitt liv,
som jag kunde fått må bra, skrattat, njutit av de små saker
som vardagarna för med sig, men som ibland är så svåra att
se.
 
Jag är nog rätt så arg på väldigt mycket egentligen. Även om
jag inte direkt känner någon ilska. Det är mer som om allt som
varit äter upp mig inifrån och ut. Som om det som hänt vill
förgöra även mig. Jag är arg över bilar som krånglar och går
sönder. Små materiella saker som krånglar till mitt liv när allt
jag önskar är att det skulle vara trevligt om det någon gång
var något som flöt på. lite som på räls, ni vet.
 
Ja, det skulle jag tycka om! Men nu är det inte så. Och kanske
har vi alla våra problem och fighter och krångel och oflyt. Men vi
kan inte leva genom andras sorger. Vi har alla vår egen ryggsäck
att rensa och rota i. Och ju tyngre den är, desto jobbigare blir
stegen man behöver ta varje dag.
 
Men! Jag vet oxå att var sak har sin tid. Hur nattsvart det än är,
försöker jag verkligen, att se mig omkring och ta tillvara på de
dagar jag är här. Jag känner det inte när det är som mörkast.
Men några dagar senare kan jag ändå se att tack vare det allra
svartaste så har jag kommit en liten bit framåt. En liten bit närmre
att bli hel igen.
 
Upp och ner, som en bergochdalbana. Och någonstans är jag
ändå tacksam att det är så mer än en rak järnväg. För jag har
lärt mig något om mig själv, om mina medmänniskor. Om vem
som ställer upp och finns där när det blåser. Och om jag någon
gång ska engagera mig i något som berör mig, så vet jag att jag
har både erfarenhet och kunskap, även om den varit så dyrköpt
att jag inte velat ha den och inte önskar den för någon annan.
 
Men jag får ta det då, sen, när den värsta sorgen och smärtan
lagt sig. För jag vet att den kommer göra det. Den kommer
alltid finnas, men det kommer bli bättre. Det måste bli bättre.
För min egen skull. För barnens skull.
 
En dag ska jag se tillbaka på mitt liv och tänka att det som hänt,
berikade mig. Inte Stefan´s dödsfall och inte Andreas´cancer.
Men dom 2 gav mig något som är större än livet självt. Dom gav
mig viljan att leva, insikten att ta vara på dagarna. Att älska, att
njuta, att skratta, att ta det som det kommer. -Det löser sig! sa
Stefan alltid <3
 
Det bär jag i mitt hjärta och hoppas att det blir så.
 
 
 
Jag hoppas ni kan njuta av värmen och det vackra gröna.
Att ni njuter av det liv ni har. "En dag ska vi alla dö, men
alla andra dagar ska vi leva". P-O Enquist.
 

Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

.

Sånt som berör

Jag skriver i mitt förra inlägg att jag längtar efter det som
är positivt och glatt i livet. Och det gör jag av hela mitt
hjärta.
 
Men att skriva när det är som värst och jävligast är det
jag blivit bäst på, känns det som.
Läste just en krönika av Mia Skäringer i Expressen, där
hon skriver om att vi låtsas vara så lyckliga hela tiden.
Fast allt man vill är att gråta över det elände man har.
 
För ingen har det ju alltid bra. Ingen är alltid lycklig.
Och när någon frågar hur det är, så säger man att det
är ok. Fast man egentligen bara vill gråta och skrika
och tala om att det är för jävligt och att saknaden är så
jävla stor och att den värker sönder stora hål i min kropp,
och att allt känns bottenlöst och meningslöst och totalt
hopplöst.
 
Men ingen vill höra det, så man säger att det går en dag
i taget, ett steg i sänder, upp och ner. För så är det oxå.
Och det kan folk relatera till och förstå.
 
Men de stora känslorna vill ingen egentligen höra. För jag
tror att det kommer för nära vars och ens egen sårbarhet.
Och de allra flesta av oss bär på sorg och smärta och dåliga
minnen och sånt vi inte vill prata om. Och när någon tar upp
det vet vi inte hur vi ska förhålla oss. Vi är inte vana att prata
om det som är viktigt och berör.
 
Så antingen lyssnar vi tyst och säger att Oj, vad jobbigt det
låter. Eller så börjar vi plötsligt prata om vår egen smärta.
För det är så svårt att veta hur man ska bemöta den som inte
mår bra. Den som pratar om det vi alla önskar vi kunde prata
om. Att lyssna och försöka förstå är en sällsynt gåva.
 
Att ta in en annan människas smärta kan vara läkande för
oss själva. Det kan ge oss en samhörighet och lära oss
att inget är förbjudet eller tabu eller skämmigt. Men tiden
och orken räcker oftast inte till för att prata och lyssna om
det som berör, mellan jobb, skola, dagis, renoveringar, spa-
resor och allt vad som nu ska klämmas in i våra liv för att vi
ska känna att vi mår bra och duger och passar in i bilden
av den lyckliga människan.
 
Jag menar inte att man inte ska få göra det man vill och
det man är mitt uppi. Men idag är självförverkligandet större
än någonsin. Egoismen breder ut sig allt mer. Vi har inte tid
att finnas, lyssna, prata om det som berör.
 
Jag kan själv känna ibland att jag borde vara klar med mitt
ältande och sörjande nu. Ibland känns det självömkande
och ynkligt att inte gå vidare och må bra. Jag kan känna
press från omgivning och samhälle att jag "borde" vara klar.
 
Men det är inte så det funkar. Det finns ingen tidslapp på
hur mycket och hur länge man får sakna. Oavsett om
samhället säger att sorgen ska ta 2-4 veckor, så är det
inte så det ser ut.
 
Jag önskar att någon som läser detta, ska känna att det är
ok att låta det ta tid. Att det är ok att prata och prata och
gråta och vara ledsen när livet är tufft. För livet är tufft för de
flesta. Och det är ok att känna tacksamhet över det man har
även om man inte har allt man drömt om en gång.
 
Det är ok att känna precis vad man vill, och hur länge man
vill. Och det är ok att vara liten och ledsen och sårbar, men
oxå stark, glad och kunna skratta. Det ena behöver inte
utesluta det andra.
 
Och även om jag haft dagar nu när det har varit så jäkla
motigt och jobbigt och tufft, så har jag dagar och stunder
när jag mår riktigt bra.
 
Stunder där jag kan känna glädje. Där jag kan drömma om
att allt är lite lättare och tom. känna att det är det. Det är
dom stunderna som gör att jag orkar. Men framförallt så
drömmer jag om ett mänskligare och kärleksfullare samhälle
för oss alla. Jag drömmer om att allt det hat som finns mot
det mesta idag, ska försvinna och att människan ska börja
känna och visa mer kärlek och förståelse till varandra.
 
För Det skira livet, handlar om att inse att allt är förgängligt.
Att vi ska vara rädda om det vi har medan vi har det.
För när det vi hade och älskade mest är borta, då spelar
inget annat någon roll. Då är det endast kärleken, den
försenade insikten och sårbarheten som finns kvar.
 
Och den är smärtsam nog att bära utan att ständiga mot-
gångar, samhällshat och krav om vara lycklig finns där och
knackar på dörren.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 











55555555555kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk4444444444444444444444444444444444ääääääääääääääääääääääääääääääääääööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppp,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,k99999999999999999998uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888

Blir det bättre???

Jag har länge längtat efter att skriva något positivt.
Något som glädjer och inte är ångestfyllt, jobbigt
och tungt.
 
Men bilen jag köpte för ca 2 månader sen ska skrotas
för topplocket gick sönder. Jag får alltså gå hemifrån
nästan 3 timmar innan jag börjar jobba och på helger
får jag sova på jobbet och vara hemma 2. Kul!!
 
Att gå runt och känna att inget är roligt, meningsfullt
eller inspirerande är inte heller positivt. Att inte ha lust,
energi eller ork till något är så tröttande att jag inte står
ut. Jag är så trött på mitt liv och all sorg och saknad
och motgångar och allt möjligt som bara krånglar eller
är allmänt jobbigt.
 
Hur mycket orkar en människa med? Minsta motgång
känns som ett berg och då försöker jag verkligen allt
jag kan att tänka att det går över eller blir bättre, eller
det är väl inte så farligt, men ändå känns det bara skit.
 
Men!! Vi fixade på balkongen, Emma och jag. Och det
kändes riktigt roligt. Vi städade och fixade i hennes rum
och det blev så fint.
 
Värmen är här och vitsipporna står som spön i backen
och det är vackert och luktar gott och man kan se det
gröna spira på träd och buskar och i slutet på denna
månaden åker Kicki o jag med tåget till huvudstaden,
för att se Bon Jovi på Stockholms Stadion. :)
 
Så visst borde det kännas bra och fint och bättre och
roligare och faktiskt ganska härligt att leva just nu.
Men det gör det inte. Kanske är det fel på mig och
min inställning. Jag får helt enkelt ta tag i den där
kragen och försöka få till en förändring.
 
Under tiden bjuder jag på lite vårbilder. Jag kan ju
låtsas att det känns lite bättre då! :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 

Kärlek

Som person är jag mycket känslosam. Jag har lätt för att gråta
till en sorglig film eller när det visas mycket känslor av glädje,
lycka, sorg i olika sammanhang som sporter, dokumentärer, filmer.
 
Men det som gett mig mest lycka, glädje och kärlek genom livet
är förstås mina barn. Finns det något annat som kan fylla en kvinna
med så mycket känsla, oro, rädsla, glädje, skratt, tårar som barnen?
Jag tror inte det. Iaf inte för mig.
 
Och hur mycket man än kan önska att ibland få vara AnnBritt och inte
"bara" mamma hela tiden. Så är det mamma jag är och alltid kommer
vara först och främst. Inget kan någonsin komma före dom.
 
Det var inte självklart för mig att skaffa barn och jag var 28 år när jag fick
mitt första. Jag har ibland önskat att jag var yngre. Men livet blir ju som
det blir. Och hur man än önskar och vill och räknar ut saker och tror, så
har våra liv sin egen väg att gå.
 
Andreas var en lintott med lockigt hår, som var försiktig, studerande,
klok förstås, nyfiken, alltid glad och hade lätt att lära.
När han blev lite större och frågade mig saker och jag dröjde en stund
med svaret, så kunde han säga: -Bra, då gör vi så. :) Han kände mig
väl och kanske är det min svagaste punkt, att jag har haft svårt att säga
Nej till mina barn.
 
Fast när man har begränsat med pengar så får man ge av det man kan.
Tid och intresse. Jo, jag har skällt och gapat oxå. Men på något sätt har
vi alltid haft en stor kärlek och öppenhet till varann. Dom vet att jag har
sett dom och hur dom mår. Kanske har jag tjatat lite för mycket om att
Jag älskar dom. -Jaja... jag vet! :) har dom sagt med ett snett leende
när jag bett dom vara rädda om sig.
 
Isak är en omtänksam kille med stort hjärta. Han är lugn o stabil och
trygg och kramas flera ggr per dag, bara för att det var ett tag sen.
Han har fått dra ett stort lass att gå från lillebror till äldst.
 
Emma är mitt solsken. Hon pratar mycket mer om det som händer
runtomkring och inuti än vad hennes bröder någonsin gjort. Manligt
och kvinnligt? Ja, vi är ju olika! Hon pysslar och fixar och tänker efter
och har åsikter och tankar om det mesta. Hon är klok och har en härlig
humor och vi kan skratta så vi kiknar ihop, hon och jag.
 
Det finns en stor och varm kärlek mellan oss 3 eller ska jag säga 4,
för Andreas är inte borta. Han är mitt ibland oss, varje dag och hela
tiden. Hans närvaro är påtaglig på ett sätt jag inte kan förklara. Men
så är det nog med den som varit så älskad. Dom kan aldrig försvinna
helt.
 
När man förlorat ett barn blir rädslan och insikten större om att det
kan hända igen. Att det som inte får, bör eller ska ske faktiskt skulle
kunna hända en gång till. Men det är en oro som är min. Den får inte
påverka deras framtid, deras tro på livet och deras vilja att våga leva.
 
Så  det är bara att bita ihop. Ta itu med sin oro, ångest och rädsla
och låta dom som har livet framför sig leva det och göra det fullt ut.
Man får släppa på navelsträngen hur hårt det än drar i den och le mot
barnen och mot världen och hoppas att den ler tillbaka. Att världen
och livet visar sin vackraste sida för de 2 barn som har förlorat så
mycket av det som var älskat och självklart.
 
Men varje dag får dom veta att jag älskar dom. Och jag får kärlek tillbaka.
En kärlek som inte kan köpas för pengar. En kärlek som inte tar slut,
men som blir starkare för varje dag som går. Älskade barn, ni gör mitt
liv rikare och mer värdefullt än något annat som hänt mig.
 
Att säga Jag Älskar Dig. Att visa sina känslor. Att ge en kram. Att
säga förlåt. Att lyssna. Att visa att man bryr sig. Små saker som tar
så lite tid. Enklare än att bli arg och irriterad och gapa och skälla.
Men så svårt det kan vara. När tiden och allt omkring pockar på det
som synes vara viktigare än de barn man valt att sätta till världen.
 
Alla barn har rätt till kärlek och att känna sig älskade, för sin egen
skull och för den dom är. Jag önskar att mina barn känner att som är det.
Jag önskar att alla barn kunde få känna så! <3 <3 <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Ack ja! Detta liv

Att ha en vecka ledigt och veta att man har några dagar kvar på sitt vik,
det är riktigt skönt. Slippa ångesten över om de ringer och frågar om
man kan jobba.
 
Vi bakade massa bullar jag o dottern. Det var inte helt enkelt, för sist
jag gjorde det var sista gången Stefan var här och han skulle ju ha med
sig några hem. Det slutade med att Emma fick bullarna, potatis och en
duschslang med sig till skolan. Han fick hennes påse med en tröja, en
nalle o några tidningar :) Men det är ett gott sista minne iaf.
 
Annars är det en del  kamp med att orka, hitta viljan och lusten och få
inspiration till något över huvud taget. Jag tänker att jag kanske ska fixa
till på balkongen i år. Men det är mer som ett tvång att jag borde försöka,
än en önskan om att jag faktiskt vill. Ingen tvingar mig men jag känner att
jag borde.
 
Jag tänkte att jag ska åka o köpa mig ett par skor, istället för de trasiga
jag går med nu. Men sen tänker jag: -Varför? Vad spelar det för roll? Dom
håller ju ihop. Ja, det är en inre strid hela tiden mellan att hitta glädje och
mening, eller bara strunta i allt. För inget blir ju bra ändå.
 
När det visade sig att förra bilproblemet var så enkelt som att jag använt
reservnyckeln och det inte funkade. Så står bilen nu på en busshållplats
på Tjörn, med troligt motorhaveri.
 
Att inte ha någon i familjen som kan hjälpa till gör att man känner sig
som värsta utsugaren när man ska fråga om hjälp. Ändå har jag inget
annat val. Men folk kan ju säga nej... som tur är!
Under tiden får jag ta buss o tåg till jobbet och det går ju det med.
 
Så det är ju skönt att jag fick en bra lön denna månaden. För då kan jag
ju kolla på en annan bil. Men dom flesta har det väl så, att när det kommer
lite extra inkomst då ökar hastigt de oförutsedda utgifterna.
Det är ju tur att skorna hänger ihop så jag kan ha dom en månad till.
 
Att försöka vara positiv, att njuta av varje stund, att leva i nuet känns
inte alltid som en bra lösning. När det liksom inte spelar någon roll hur
man försöker eller gör, utan att det blir ständigt nya bakslag, är riktigt
tungt. När det inte ska räcka med sorgen och saknaden som tar sån tid.
Utan när det mesta runt omkring oxå krånglar och bråkar, då är det så
jäkla motigt och tungt och känns ganska meningslöst.
 
Men det är väl det man ska lära sig att bortse ifrån? Kanske är detta
mitt sätt att skörda frukterna av det liv jag levt? Eftersom jag anser
att som man sår får man skörda. Då borde ju det även gälla mig!?
Eller så är livet bara inte bättre än så här. Kanske är det så för oss alla
att det ska vara tufft o kämpigt o motigt, men att vi ska lära oss att se
det från den ljusa sidan, för trots allt ska vi alla återses i livet efter detta.
 
Kanske är där bättre och ljusare och ingen smärta och ingen sorg. Eller
så är det ett Nangiala med Katla och törnrosdalar och nya strider som
ska utkämpas. Vem vet??
 
Nu ska jag iaf försöka ta tag i min hygien innan jag åker o jobbar igen.
Bilen får nog stå kvar därborta ett dygn till, jag får försöka få hem den
imorgon. För det kommer ju alltid en ny dag med nya möjligheter, lösningar
och sina egna bekymmer.
 
Var rädda om Er och om varandra. <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 

Bildbevis

Visar några bilder från ledig vecka, med vårtecken,
bullbak och Sveriges vackraste väg till jobbet!?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Om man bortser från broräcket, är inte så duktig på photoshop...
Så är det en fröjd dessa ljusa kvällar att åka över Tjörnbron!
 
Återkommer snart med lite tankar i textform..
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

En ny dag

Igår var jag bara så trött. Trött på bilar som krånglar och inte startar.
Trött på att gissa sig till, i sin okunskap, vad felet är. Trött på att ha
det rörigt och nytvättade kläder överallt, trött på att inte orka, inte
vilja, inte bry sig. Trött på mig själv som bara är trött på allt hela tiden.
 
Men! Idag är en ny dag. Tänkte ta tag i några klädhögar, förhoppnings-
vis få ordning på bilen så jag kan komma till jobbet. Jag får ju lära mig
en del om hur man byter och lagar fel på bilar iaf. Positivt?! Kanske...
 
Det jobbigaste är att motivationen inte finns. Drivet finns inte. Det känns
bara som om det inte spelar någon roll. Man försöker, kämpar, men ändå
så är det ständigt dörrar som slås igen framför näsan. Hela tiden.
 
Och man försöker att vara positiv, tänka att det blir bättre. Att det är väl
inte så illa ändå, andra har ju klarat värre saker och jag har ändå jobb
och tak över huvudet och vänner och mina barn och det är sol och man
ser vårtecken och det känns härligt.
 
Ändå är det som om det inte spelar någon roll. För vem ska jag ha ordning?
För vem ska jag sminka mig eller klä mig eller färga bort det gråa i hårbotten?
Och jag vet att jag borde göra det, för mig själv. För min egen skull. Men nu
när dom 2 är borta så spelar inget någon roll.
 
Jag vet att jag inte borde tänka att jag inte har betydelse. Men när man
kämpat och levt för sina barn så länge och i stort sett bara känner sig
identifierad som mamma, och när ett av dom, den som kom först, blir
sjuk och man står bredvid och bara är maktlös och inte kan göra annat
än se på hur sjukdomen förstör. Ja, då försvinner ju en del av ens identitet.
 
Och när den man trodde man skulle få åldras ihop med. Den man ville ha
vid sin sida. När den får en propp i hjärtat och avlider. Då försvinner oxå en
del av identiteten. För plötsligt är man änka. Inte skild, man valde inte att
gå. Man valde inte att bli ensam efter 2,5 år. Då blir det oxå krångligt att
hitta motivationen.
 
Det tar tid att lära sig det nya livet. Att sörja, att förstå, att plocka bort
saker som var deras, att sova ensam utan någon som andas intill. Det
går fort att vänja sig vid angenäma saker och ta till sig det som vanor.
Men det tar längre tid att lära sig leva utan det.
 
Ja ja, så är det. Nu är det iaf en ny dag. Nya möjligheter att ta sig en
liten bit framåt. Ny möjlighet att få lite ordning på kaos inuti och omkring.
Och bilen. Ja! Den får minsann se till att skärpa till sig när jag bytt tändstift
 
Ni kan väl hålla en tumme för det!?
 
Massa många Kramar// AnnBritt

Inte så självklart

Att starta och skriva en blogg om förluster, tankar och känslor
är ingen självklarhet. Att prata om sorg är det ännu mindre.
För min personliga del är det dock nödvändigt att skriva av mig
hur jag känner i stunden.
 
Hade jag inte gjort det skulle jag ha kokat över av ångest. När
jag skriver får jag ur mig hur det känns just nu och jag kan
lämna det ett ögonblick. Jag skriver, bearbetar och går vidare.
 
Jag går framåt. När jag tänker tillbaka eller läser det jag skrivit
ser och känner jag att jag kommit en bit på vägen. Det är inte
alltid bekvämt att prata om att man är änka och mist sin son.
 
Inte heller är det bekvämt att visa bilder på sonens grav och hur
där ser ut. Men alternativet, att inte prata, att hålla det inom mig
som om det vore hemligt, skamfullt eller fult är inget alternativ.
 
Om jag med det jag skriver och pratar om kan få någon att upp-
skatta sitt liv, att vara lite tacksam för det dom har, trots dagliga
familjekonflikter, bråk och tjafs med tonåringar om städning, upp-
förande, pengar eller vad det än kan vara. Då har det jag gått igenom
inte varit förgäves.
 
Om min öppenhet kan leda till att någon vågar öppna sig lite grand
och prata om sin egen sorg, då är det värt allt. Jag pratar om min
smärta, hur jag känt mig kränkt av företag, banker och ibland av
dom som jag trodde stod mig nära. Men för mig handlar det inte om
mig själv. Det handlar främst om att inte någon ska prata illa om
min man och mitt barn.
 
För varje gång jag pratar om hur det känns och hur jag mår, så
går jag ett litet steg framåt. När jag ser orden framför mig på
skärmen eller hör orden komma ur min mun, så ser jag på det
med andra ögon och jag kan ta ett steg en millimeter framåt.
 
För det här är inget som går fort. Det här tar tid och måste få
ta tid. Även om inte samhället anser att sorg tillhör vardagen
år 2013, så är det så det är. För varje person som blir medveten
om att sorg, smärta, förluster är en del av livet, och att det är ok
att inte sopa det under mattan, så tror jag att världen blir en lite
bättre plats att leva på.
 
För livet handlar inte om vem som har det vackraste huset, finaste
bilen eller bäst betalda jobbet. Livet handlar om att känna, om vår
förmåga att känna lycka, lust, glädje, sorg, smärta. ilska, eufori
och Kärlek. Kan man känna Kärlek till livet och sina medmänniskor
trots vad det fört med sig, så har man förstått en del av värdet med
att leva.
 
Kan man förlåta trots att man varit på botten, så har man vunnit allt.
Kan man förlåta inte bara andra för hur de betett sig, men även sig
själv för sina fel, brister och tillkortakommanden så kommer man må
lite bättre och förstå lite mer av det som är viktigt i livet.
 
Och kan man gå vidare trots allt som hänt. Kan man gå vidare trots
smärta, ilska, förlust och sorg, så kommer det att bli lite ljusare där
på andra sidan. När man gått igenom mörkret och kroppen har hunnit
ikapp, när sinnet är mer i nutid än i dåtid, då har det varit värt alla ned-
skrivna och sagda ord.
 
Då mår man bättre eller kanske riktigt bra, trots att man ibland fått
höra att man ska glömma och gå vidare. Trots dom som sagt att man
ska se till de barn man har och inte till det man förlorat. Trots att det
finns dom som säger att det finns nya män att träffa, när man själv
känner att man vill sörja klart, förstå, hitta sin nya identitet hellre än
att förhasta sig in i en ny relation.
 
För det är alltid vi som står vid sidan av, som har svaren och de bästa
lösningarna för hur andra ska göra och bete sig. Det är omvärlden som
bestämmer om det är ok att visa känslor, prata om sorg och smärta
och förluster och ilska. Men om man står upp för det som känns rätt
i sitt hjärta så kan man stå emot dessa normer och märkliga ideal
som andra tycker vi ska leva efter.
 
Mitt liv är mitt, min känsla är min, min sorg är min. Men genom att inte
tysta ner eller förneka det som hänt, så accepterar jag att min historia
har gjort mig till den jag är. Allt som varit har format mig och det tillhör
mitt liv och det finns ingen anledning att skämmas för det även om folk
omkring är av en annan åsikt.
 
Och kanske har jag på vägen lyckats få någon att öppna sig lite grann.
Kanske fått någon att förstå att dom inte behöver skämmas för det dom
känner. Kan hända att någon vågar prata om hur vidrig sjukdomen cancer
är. Kanske finns det någon som förstått att det är ok att prata om den som
inte är kvar i livet. För dom har varit levande och dom har funnits ibland
oss och dom förtjänar att inte glömmas bort.
 
Men! Det har inte varit ett självklart val att skriva.
Men när jag började så blev det nödvändigt.
För: "Det är Ok att känna, precis vad man vill"
 
Ni har väl inte missat Ung Cancer´s senaste film på Yuotube?
Se den!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 

Sol ute och inne

Kan man annat än älska dessa soliga dagar?
Kvällar, nätter och morgnar är ju iskalla ännu, men vad skönt
det är att få se och känna solen varje dag.
 
Det får iaf mig att må så mycket bättre. Orken och glädjen
kommer tillbaka och det behövs minsann. Även om vårkläderna
lyser med sin frånvaro i garderoben och lär få göra det ett bra
tag framåt, så känns det gott att leva just nu! :)
 
Jag har njutit i solen med en filt, trevligt sällskap o kaffe några
av de senaste dagarna. Det gäller oxå att passa på medans
orken är där, för jag är väl medveten om att imorgon kanske
jag bara vill sova och inte göra något alls.
 
Hoppas att ni med kan njuta av vårsolen. Vi behöver allt D-vitamin
vi kan få för att orka efter den långa vintern. Så bara njut så mycket
det går.
 
På en byväg om våren...
 
Emma har ställt påskris till sin saknade bror <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

2 sidor av ett mynt

Att världen troligen alltid har varit ur led är nog sant.
Men det kan vara så att man ser det mer tydligt med
ålder och trasiga händelser i sitt eget liv.
 
Jag läser om en 15-årig flicka från Maldiverna som våld-
tagits av sin styvfar. Hon ska straffas med 150 piskrapp
för samlag utanför äktenskapet. Och folket får titta på.
 
En ung tjej dricker sig redlöst berusad och ett gäng pojkar
våldtar henne gång på gång, filmar händelsen och alltför
många i vår värld skriver om att sånt får man räkna med
när man dricker sig redlös, och hade hon inget omdöme.
 
En diktator i NordKorea hotar med att kärnvapenbomba USA,
för att han hatar landet.
I Sverige blir det ramaskri när en kvinna brutit näsbenet på
en kille som hon ansåg tafsade henne på rumpan, och hon
får böter.
Kommentarer om att hämnd aldrig är tillåtet enligt svensk
lag och hon gjorde det medvetet efter en stunds betänketid.
 
Sjuksköterskor som säger upp sig  Lund får höra att dom
väljer ju själva och dom ansvarar knappast för liv och död.
Dom vill ha bättre arbetsvillkor och högre lön, men i vården
idag finns inga pengar sägs det.
 
En Sebanks chef får 18,5 miljon i lön. Hennes ansvar är att
ta hand om de rika svenska spararnas pengar.
 
Man ser skillnaden på vad/vem som är vktig i dagens samhälle.
 
Vi människor silar mygg och sväljer kameler. Människor som
kämpar, slter, arbetar för att göra samhället till en lite bättre
plats har inget värde.
 
Det finns dom som får frågor om dom känner att dom utfört något
meningsfullt under sitt arbetspass. Eller när dom känner att dom
inte räcker till, inte hinner med, får höra att dom ska se det som
en utmaning.
 
Kränkningar i vården ska anmälas. Det är bra. Men vem anmäler
de kränkningar som vi dagligen får utstå från chefer, politiker,
världens ledande män? För de flesta är ju män trots allt.
 
När man använder sig av yttrandefriheten som grund för att få
säga/skriva vilka elakheter som helst, men inte tål att bli granskad.
Det är då yttrandefrihet och demokrati är i stor fara. När det bara
är ok för ett litet antal att säga vad dom tycker, alla andra ska tigas
ihjäl eller bli straffade/bli av med jobbet/ hamna utanför.
 
Men var och en får ju ta hand om sig. Det är vårt eget ansvar idag
att klara alla dessa orimliga samhällskrav. Det är jag, mig och mitt
som gäller. De andra struntar jag i, de får klara sig själva.
 
När vi faller finns varken sjukvård, förståelse, medkänsla eller en
hjälpande hand. Unga och gamla dör för att vårdens kanter är
för hårda, för snäva, för ointresserade, för hårt styrda av att spara
spara, spara.
 
Om det är sant att Jesus funnits, om det är sant att han spikades
upp på ett kors, om det är sant att han gjorde det för allas våra
synder, Ja, då ska jag nog inte mer klaga över smärta. För de
helvetes kval han måste ha lidit när han hängde där, det kan ingen
av oss uppleva. Inte ens den som blir piskad till döds, inte den som
älskar sitt jobb, men inte ser någon annan utväg än att sluta för att
ingen uppskattar det dom gör. Och presidenten i landet långt borta,
hur kan han hata så mycket att han vill hämnas med en atombomb??
 
Vi må ha lagar och regler att följa för domstolars skull, men i
verkligheten, i lvet, där verkar människan göra precis som den vill!
 
Trots dessa tankar önskar jag en solig fin och kärleksfull Påsk.
Ta hand om varandra, krama varandra, svälj stoltheten och gör
någon glad dag. För hur galen världen än är, så får man inte altsluta
tro att det goda alltid är vackrare och starkare än det onda. <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt