Det Skira Livet

Ni ska få ett recept på en lyckad dag, för det har jag haft idag :)

 

Ta med dig dina axlar som sitter uppe vid öronen, till tåget mot

Göteborg tidig morgon efter sömnlös natt. Ta bussen till Johanne-

berg och kliv in i en lägenhet och använd presentkort från senaste

födelsedagen på 25 minuters massage.

 

Känn hur blodet börjar strömma runt i kroppen på dig och när

det är klart sitter axlarna precis där dom ska. Lycka!

Ta nu din nyfunna kropp på en promenad längs memory lane

i staden. Njut av värmen och solen och naturen och känn dig

sådär tillfreds som bara en fm. på tu man hand hand med dig

själv ge.

 

 

 

De senaste 2 veckorna har mest bestått av dagar i mörker,

tårar, ångest, orkeslöshet, total ovilja mot det mesta och

en del ilska mot hur vårt samhälle utvecklat sig de senaste

åren.

 

Ilskan kommer nog av att man behöver rikta sin sorg och

frustration på något som går att ta på. Kanske på något

som förhoppningsvis kan förändras. Men ändå finns ju inte

orken att förändra. Det blir ett märkligt ekorrhjul som man

lever i efter förlusten av ett barn.

 

För hur jag än gråter. Hur mycket jag än sover. Hur mycket

jag än tycker saker är fel och vansinnigt, så får jag inte min

son tillbaka. Och det är ju det som är så totalt förintande.

 

Att jag skulle kunna ställa mig på barrikaderna och skrika.

Jag skulle kunna engegera mig i politiken eller i något annat

som jag bryr mig om. Men allt skulle bara vara ett substitut

för den enda önskan mitt hjärta har.

 

Att Andreas skulle få finnas här på jorden med mig och sina

syskon och leva och jobba och utvecklas och skaffa familj

och förgylla våra dagar, så som han gjorde i de dryga 20 år

han var här. Innan den förbannade cancern kom och ställde

allas våra liv på ända, och tog ifrån oss det vi såg som självklart.

 

Jag är arg över att jag inte orkar. Arg över att det tar sån tid

att ta sig igenom sorgen. Arg över de dagar den tar ifrån mig.

För det är så det känns. Som att den stjäl dagar från mitt liv,

som jag kunde fått må bra, skrattat, njutit av de små saker

som vardagarna för med sig, men som ibland är så svåra att

se.

 

Jag är nog rätt så arg på väldigt mycket egentligen. Även om

jag inte direkt känner någon ilska. Det är mer som om allt som

varit äter upp mig inifrån och ut. Som om det som hänt vill

förgöra även mig. Jag är arg över bilar som krånglar och går

sönder. Små materiella saker som krånglar till mitt liv när allt

jag önskar är att det skulle vara trevligt om det någon gång

var något som flöt på. lite som på räls, ni vet.

 

Ja, det skulle jag tycka om! Men nu är det inte så. Och kanske

har vi alla våra problem och fighter och krångel och oflyt. Men vi

kan inte leva genom andras sorger. Vi har alla vår egen ryggsäck

att rensa och rota i. Och ju tyngre den är, desto jobbigare blir

stegen man behöver ta varje dag.

 

Men! Jag vet oxå att var sak har sin tid. Hur nattsvart det än är,

försöker jag verkligen, att se mig omkring och ta tillvara på de

dagar jag är här. Jag känner det inte när det är som mörkast.

Men några dagar senare kan jag ändå se att tack vare det allra

svartaste så har jag kommit en liten bit framåt. En liten bit närmre

att bli hel igen.

 

Upp och ner, som en bergochdalbana. Och någonstans är jag

ändå tacksam att det är så mer än en rak järnväg. För jag har

lärt mig något om mig själv, om mina medmänniskor. Om vem

som ställer upp och finns där när det blåser. Och om jag någon

gång ska engagera mig i något som berör mig, så vet jag att jag

har både erfarenhet och kunskap, även om den varit så dyrköpt

att jag inte velat ha den och inte önskar den för någon annan.

 

Men jag får ta det då, sen, när den värsta sorgen och smärtan

lagt sig. För jag vet att den kommer göra det. Den kommer

alltid finnas, men det kommer bli bättre. Det måste bli bättre.

För min egen skull. För barnens skull.

 

En dag ska jag se tillbaka på mitt liv och tänka att det som hänt,

berikade mig. Inte Stefan´s dödsfall och inte Andreas´cancer.

Men dom 2 gav mig något som är större än livet självt. Dom gav

mig viljan att leva, insikten att ta vara på dagarna. Att älska, att

njuta, att skratta, att ta det som det kommer. -Det löser sig! sa

Stefan alltid <3

 

Det bär jag i mitt hjärta och hoppas att det blir så.

 

 

 

.

Jag skriver i mitt förra inlägg att jag längtar efter det som

är positivt och glatt i livet. Och det gör jag av hela mitt

hjärta.

 

Men att skriva när det är som värst och jävligast är det

jag blivit bäst på, känns det som.

Läste just en krönika av Mia Skäringer i Expressen, där

hon skriver om att vi låtsas vara så lyckliga hela tiden.

Fast allt man vill är att gråta över det elände man har.

 

För ingen har det ju alltid bra. Ingen är alltid lycklig.

Och när någon frågar hur det är, så säger man att det

är ok. Fast man egentligen bara vill gråta och skrika

och tala om att det är för jävligt och att saknaden är så

jävla stor och att den värker sönder stora hål i min kropp,

och att allt känns bottenlöst och meningslöst och totalt

hopplöst.

 

Men ingen vill höra det, så man säger att det går en dag

i taget, ett steg i sänder, upp och ner. För så är det oxå.

Och det kan folk relatera till och förstå.

 

Men de stora känslorna vill ingen egentligen höra. För jag

tror att det kommer för nära vars och ens egen sårbarhet.

Och de allra flesta av oss bär på sorg och smärta och dåliga

minnen och sånt vi inte vill prata om. Och när någon tar upp

det vet vi inte hur vi ska förhålla oss. Vi är inte vana att prata

om det som är viktigt och berör.

 

Så antingen lyssnar vi tyst och säger att Oj, vad jobbigt det

låter. Eller så börjar vi plötsligt prata om vår egen smärta.

För det är så svårt att veta hur man ska bemöta den som inte

mår bra. Den som pratar om det vi alla önskar vi kunde prata

om. Att lyssna och försöka förstå är en sällsynt gåva.

 

Att ta in en annan människas smärta kan vara läkande för

oss själva. Det kan ge oss en samhörighet och lära oss

att inget är förbjudet eller tabu eller skämmigt. Men tiden

och orken räcker oftast inte till för att prata och lyssna om

det som berör, mellan jobb, skola, dagis, renoveringar, spa-

resor och allt vad som nu ska klämmas in i våra liv för att vi

ska känna att vi mår bra och duger och passar in i bilden

av den lyckliga människan.

 

Jag menar inte att man inte ska få göra det man vill och

det man är mitt uppi. Men idag är självförverkligandet större

än någonsin. Egoismen breder ut sig allt mer. Vi har inte tid

att finnas, lyssna, prata om det som berör.

 

Jag kan själv känna ibland att jag borde vara klar med mitt

ältande och sörjande nu. Ibland känns det självömkande

och ynkligt att inte gå vidare och må bra. Jag kan känna

press från omgivning och samhälle att jag "borde" vara klar.

 

Men det är inte så det funkar. Det finns ingen tidslapp på

hur mycket och hur länge man får sakna. Oavsett om

samhället säger att sorgen ska ta 2-4 veckor, så är det

inte så det ser ut.

 

Jag önskar att någon som läser detta, ska känna att det är

ok att låta det ta tid. Att det är ok att prata och prata och

gråta och vara ledsen när livet är tufft. För livet är tufft för de

flesta. Och det är ok att känna tacksamhet över det man har

även om man inte har allt man drömt om en gång.

 

Det är ok att känna precis vad man vill, och hur länge man

vill. Och det är ok att vara liten och ledsen och sårbar, men

oxå stark, glad och kunna skratta. Det ena behöver inte

utesluta det andra.

 

Och även om jag haft dagar nu när det har varit så jäkla

motigt och jobbigt och tufft, så har jag dagar och stunder

när jag mår riktigt bra.

 

Stunder där jag kan känna glädje. Där jag kan drömma om

att allt är lite lättare och tom. känna att det är det. Det är

dom stunderna som gör att jag orkar. Men framförallt så

drömmer jag om ett mänskligare och kärleksfullare samhälle

för oss alla. Jag drömmer om att allt det hat som finns mot

det mesta idag, ska försvinna och att människan ska börja

känna och visa mer kärlek och förståelse till varandra.

 

För Det skira livet, handlar om att inse att allt är förgängligt.

Att vi ska vara rädda om det vi har medan vi har det.

För när det vi hade och älskade mest är borta, då spelar

inget annat någon roll. Då är det endast kärleken, den

försenade insikten och sårbarheten som finns kvar.

 

Och den är smärtsam nog att bära utan att ständiga mot-

gångar, samhällshat och krav om vara lycklig finns där och

knackar på dörren.

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 

 

55555555555kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk4444444444444444444444444444444444ääääääääääääääääääääääääääääääääääööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppppp,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,k99999999999999999998uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888888

Jag har länge längtat efter att skriva något positivt.

Något som glädjer och inte är ångestfyllt, jobbigt

och tungt.

 

Men bilen jag köpte för ca 2 månader sen ska skrotas

för topplocket gick sönder. Jag får alltså gå hemifrån

nästan 3 timmar innan jag börjar jobba och på helger

får jag sova på jobbet och vara hemma 2. Kul!!

 

Att gå runt och känna att inget är roligt, meningsfullt

eller inspirerande är inte heller positivt. Att inte ha lust,

energi eller ork till något är så tröttande att jag inte står

ut. Jag är så trött på mitt liv och all sorg och saknad

och motgångar och allt möjligt som bara krånglar eller

är allmänt jobbigt.

 

Hur mycket orkar en människa med? Minsta motgång

känns som ett berg och då försöker jag verkligen allt

jag kan att tänka att det går över eller blir bättre, eller

det är väl inte så farligt, men ändå känns det bara skit.

 

Men!! Vi fixade på balkongen, Emma och jag. Och det

kändes riktigt roligt. Vi städade och fixade i hennes rum

och det blev så fint.

 

Värmen är här och vitsipporna står som spön i backen

och det är vackert och luktar gott och man kan se det

gröna spira på träd och buskar och i slutet på denna

månaden åker Kicki o jag med tåget till huvudstaden,

för att se Bon Jovi på Stockholms Stadion. :)

 

Så visst borde det kännas bra och fint och bättre och

roligare och faktiskt ganska härligt att leva just nu.

Men det gör det inte. Kanske är det fel på mig och

min inställning. Jag får helt enkelt ta tag i den där

kragen och försöka få till en förändring.

 

Under tiden bjuder jag på lite vårbilder. Jag kan ju

låtsas att det känns lite bättre då! :)

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

Som person är jag mycket känslosam. Jag har lätt för att gråta

till en sorglig film eller när det visas mycket känslor av glädje,

lycka, sorg i olika sammanhang som sporter, dokumentärer, filmer.

 

Men det som gett mig mest lycka, glädje och kärlek genom livet

är förstås mina barn. Finns det något annat som kan fylla en kvinna

med så mycket känsla, oro, rädsla, glädje, skratt, tårar som barnen?

Jag tror inte det. Iaf inte för mig.

 

Och hur mycket man än kan önska att ibland få vara AnnBritt och inte

"bara" mamma hela tiden. Så är det mamma jag är och alltid kommer

vara först och främst. Inget kan någonsin komma före dom.

 

Det var inte självklart för mig att skaffa barn och jag var 28 år när jag fick

mitt första. Jag har ibland önskat att jag var yngre. Men livet blir ju som

det blir. Och hur man än önskar och vill och räknar ut saker och tror, så

har våra liv sin egen väg att gå.

 

Andreas var en lintott med lockigt hår, som var försiktig, studerande,

klok förstås, nyfiken, alltid glad och hade lätt att lära.

När han blev lite större och frågade mig saker och jag dröjde en stund

med svaret, så kunde han säga: -Bra, då gör vi så. :) Han kände mig

väl och kanske är det min svagaste punkt, att jag har haft svårt att säga

Nej till mina barn.

 

Fast när man har begränsat med pengar så får man ge av det man kan.

Tid och intresse. Jo, jag har skällt och gapat oxå. Men på något sätt har

vi alltid haft en stor kärlek och öppenhet till varann. Dom vet att jag har

sett dom och hur dom mår. Kanske har jag tjatat lite för mycket om att

Jag älskar dom. -Jaja... jag vet! :) har dom sagt med ett snett leende

när jag bett dom vara rädda om sig.

 

Isak är en omtänksam kille med stort hjärta. Han är lugn o stabil och

trygg och kramas flera ggr per dag, bara för att det var ett tag sen.

Han har fått dra ett stort lass att gå från lillebror till äldst.

 

Emma är mitt solsken. Hon pratar mycket mer om det som händer

runtomkring och inuti än vad hennes bröder någonsin gjort. Manligt

och kvinnligt? Ja, vi är ju olika! Hon pysslar och fixar och tänker efter

och har åsikter och tankar om det mesta. Hon är klok och har en härlig

humor och vi kan skratta så vi kiknar ihop, hon och jag.

 

Det finns en stor och varm kärlek mellan oss 3 eller ska jag säga 4,

för Andreas är inte borta. Han är mitt ibland oss, varje dag och hela

tiden. Hans närvaro är påtaglig på ett sätt jag inte kan förklara. Men

så är det nog med den som varit så älskad. Dom kan aldrig försvinna

helt.

 

När man förlorat ett barn blir rädslan och insikten större om att det

kan hända igen. Att det som inte får, bör eller ska ske faktiskt skulle

kunna hända en gång till. Men det är en oro som är min. Den får inte

påverka deras framtid, deras tro på livet och deras vilja att våga leva.

 

Så  det är bara att bita ihop. Ta itu med sin oro, ångest och rädsla

och låta dom som har livet framför sig leva det och göra det fullt ut.

Man får släppa på navelsträngen hur hårt det än drar i den och le mot

barnen och mot världen och hoppas att den ler tillbaka. Att världen

och livet visar sin vackraste sida för de 2 barn som har förlorat så

mycket av det som var älskat och självklart.

 

Men varje dag får dom veta att jag älskar dom. Och jag får kärlek tillbaka.

En kärlek som inte kan köpas för pengar. En kärlek som inte tar slut,

men som blir starkare för varje dag som går. Älskade barn, ni gör mitt

liv rikare och mer värdefullt än något annat som hänt mig.

 

Att säga Jag Älskar Dig. Att visa sina känslor. Att ge en kram. Att

säga förlåt. Att lyssna. Att visa att man bryr sig. Små saker som tar

så lite tid. Enklare än att bli arg och irriterad och gapa och skälla.

Men så svårt det kan vara. När tiden och allt omkring pockar på det

som synes vara viktigare än de barn man valt att sätta till världen.

 

Alla barn har rätt till kärlek och att känna sig älskade, för sin egen

skull och för den dom är. Jag önskar att mina barn känner att som är det.

Jag önskar att alla barn kunde få känna så! <3 <3 <3

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 

Att ha en vecka ledigt och veta att man har några dagar kvar på sitt vik,

det är riktigt skönt. Slippa ångesten över om de ringer och frågar om

man kan jobba.

 

Vi bakade massa bullar jag o dottern. Det var inte helt enkelt, för sist

jag gjorde det var sista gången Stefan var här och han skulle ju ha med

sig några hem. Det slutade med att Emma fick bullarna, potatis och en

duschslang med sig till skolan. Han fick hennes påse med en tröja, en

nalle o några tidningar :) Men det är ett gott sista minne iaf.

 

Annars är det en del  kamp med att orka, hitta viljan och lusten och få

inspiration till något över huvud taget. Jag tänker att jag kanske ska fixa

till på balkongen i år. Men det är mer som ett tvång att jag borde försöka,

än en önskan om att jag faktiskt vill. Ingen tvingar mig men jag känner att

jag borde.

 

Jag tänkte att jag ska åka o köpa mig ett par skor, istället för de trasiga

jag går med nu. Men sen tänker jag: -Varför? Vad spelar det för roll? Dom

håller ju ihop. Ja, det är en inre strid hela tiden mellan att hitta glädje och

mening, eller bara strunta i allt. För inget blir ju bra ändå.

 

När det visade sig att förra bilproblemet var så enkelt som att jag använt

reservnyckeln och det inte funkade. Så står bilen nu på en busshållplats

på Tjörn, med troligt motorhaveri.

 

Att inte ha någon i familjen som kan hjälpa till gör att man känner sig

som värsta utsugaren när man ska fråga om hjälp. Ändå har jag inget

annat val. Men folk kan ju säga nej... som tur är!

Under tiden får jag ta buss o tåg till jobbet och det går ju det med.

 

Så det är ju skönt att jag fick en bra lön denna månaden. För då kan jag

ju kolla på en annan bil. Men dom flesta har det väl så, att när det kommer

lite extra inkomst då ökar hastigt de oförutsedda utgifterna.

Det är ju tur att skorna hänger ihop så jag kan ha dom en månad till.

 

Att försöka vara positiv, att njuta av varje stund, att leva i nuet känns

inte alltid som en bra lösning. När det liksom inte spelar någon roll hur

man försöker eller gör, utan att det blir ständigt nya bakslag, är riktigt

tungt. När det inte ska räcka med sorgen och saknaden som tar sån tid.

Utan när det mesta runt omkring oxå krånglar och bråkar, då är det så

jäkla motigt och tungt och känns ganska meningslöst.

 

Men det är väl det man ska lära sig att bortse ifrån? Kanske är detta

mitt sätt att skörda frukterna av det liv jag levt? Eftersom jag anser

att som man sår får man skörda. Då borde ju det även gälla mig!?

Eller så är livet bara inte bättre än så här. Kanske är det så för oss alla

att det ska vara tufft o kämpigt o motigt, men att vi ska lära oss att se

det från den ljusa sidan, för trots allt ska vi alla återses i livet efter detta.

 

Kanske är där bättre och ljusare och ingen smärta och ingen sorg. Eller

så är det ett Nangiala med Katla och törnrosdalar och nya strider som

ska utkämpas. Vem vet??

 

Nu ska jag iaf försöka ta tag i min hygien innan jag åker o jobbar igen.

Bilen får nog stå kvar därborta ett dygn till, jag får försöka få hem den

imorgon. För det kommer ju alltid en ny dag med nya möjligheter, lösningar

och sina egna bekymmer.

 

Var rädda om Er och om varandra. <3

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 

 

Visar några bilder från ledig vecka, med vårtecken,

bullbak och Sveriges vackraste väg till jobbet!?

 

Igår var jag bara så trött. Trött på bilar som krånglar och inte startar.

Trött på att gissa sig till, i sin okunskap, vad felet är. Trött på att ha

det rörigt och nytvättade kläder överallt, trött på att inte orka, inte

vilja, inte bry sig. Trött på mig själv som bara är trött på allt hela tiden.

 

Men! Idag är en ny dag. Tänkte ta tag i några klädhögar, förhoppnings-

vis få ordning på bilen så jag kan komma till jobbet. Jag får ju lära mig

en del om hur man byter och lagar fel på bilar iaf. Positivt?! Kanske...

 

Det jobbigaste är att motivationen inte finns. Drivet finns inte. Det känns

bara som om det inte spelar någon roll. Man försöker, kämpar, men ändå

så är det ständigt dörrar som slås igen framför näsan. Hela tiden.

 

Och man försöker att vara positiv, tänka att det blir bättre. Att det är väl

inte så illa ändå, andra har ju klarat värre saker och jag har ändå jobb

och tak över huvudet och vänner och mina barn och det är sol och man

ser vårtecken och det känns härligt.

 

Ändå är det som om det inte spelar någon roll. För vem ska jag ha ordning?

För vem ska jag sminka mig eller klä mig eller färga bort det gråa i hårbotten?

Och jag vet att jag borde göra det, för mig själv. För min egen skull. Men nu

när dom 2 är borta så spelar inget någon roll.

 

Jag vet att jag inte borde tänka att jag inte har betydelse. Men när man

kämpat och levt för sina barn så länge och i stort sett bara känner sig

identifierad som mamma, och när ett av dom, den som kom först, blir

sjuk och man står bredvid och bara är maktlös och inte kan göra annat

än se på hur sjukdomen förstör. Ja, då försvinner ju en del av ens identitet.

 

Och när den man trodde man skulle få åldras ihop med. Den man ville ha

vid sin sida. När den får en propp i hjärtat och avlider. Då försvinner oxå en

del av identiteten. För plötsligt är man änka. Inte skild, man valde inte att

gå. Man valde inte att bli ensam efter 2,5 år. Då blir det oxå krångligt att

hitta motivationen.

 

Det tar tid att lära sig det nya livet. Att sörja, att förstå, att plocka bort

saker som var deras, att sova ensam utan någon som andas intill. Det

går fort att vänja sig vid angenäma saker och ta till sig det som vanor.

Men det tar längre tid att lära sig leva utan det.

 

Ja ja, så är det. Nu är det iaf en ny dag. Nya möjligheter att ta sig en

liten bit framåt. Ny möjlighet att få lite ordning på kaos inuti och omkring.

Och bilen. Ja! Den får minsann se till att skärpa till sig när jag bytt tändstift

 

Ni kan väl hålla en tumme för det!?

 

Massa många Kramar// AnnBritt

Att starta och skriva en blogg om förluster, tankar och känslor

är ingen självklarhet. Att prata om sorg är det ännu mindre.

För min personliga del är det dock nödvändigt att skriva av mig

hur jag känner i stunden.

 

Hade jag inte gjort det skulle jag ha kokat över av ångest. När

jag skriver får jag ur mig hur det känns just nu och jag kan

lämna det ett ögonblick. Jag skriver, bearbetar och går vidare.

 

Jag går framåt. När jag tänker tillbaka eller läser det jag skrivit

ser och känner jag att jag kommit en bit på vägen. Det är inte

alltid bekvämt att prata om att man är änka och mist sin son.

 

Inte heller är det bekvämt att visa bilder på sonens grav och hur

där ser ut. Men alternativet, att inte prata, att hålla det inom mig

som om det vore hemligt, skamfullt eller fult är inget alternativ.

 

Om jag med det jag skriver och pratar om kan få någon att upp-

skatta sitt liv, att vara lite tacksam för det dom har, trots dagliga

familjekonflikter, bråk och tjafs med tonåringar om städning, upp-

förande, pengar eller vad det än kan vara. Då har det jag gått igenom

inte varit förgäves.

 

Om min öppenhet kan leda till att någon vågar öppna sig lite grand

och prata om sin egen sorg, då är det värt allt. Jag pratar om min

smärta, hur jag känt mig kränkt av företag, banker och ibland av

dom som jag trodde stod mig nära. Men för mig handlar det inte om

mig själv. Det handlar främst om att inte någon ska prata illa om

min man och mitt barn.

 

För varje gång jag pratar om hur det känns och hur jag mår, så

går jag ett litet steg framåt. När jag ser orden framför mig på

skärmen eller hör orden komma ur min mun, så ser jag på det

med andra ögon och jag kan ta ett steg en millimeter framåt.

 

För det här är inget som går fort. Det här tar tid och måste få

ta tid. Även om inte samhället anser att sorg tillhör vardagen

år 2013, så är det så det är. För varje person som blir medveten

om att sorg, smärta, förluster är en del av livet, och att det är ok

att inte sopa det under mattan, så tror jag att världen blir en lite

bättre plats att leva på.

 

För livet handlar inte om vem som har det vackraste huset, finaste

bilen eller bäst betalda jobbet. Livet handlar om att känna, om vår

förmåga att känna lycka, lust, glädje, sorg, smärta. ilska, eufori

och Kärlek. Kan man känna Kärlek till livet och sina medmänniskor

trots vad det fört med sig, så har man förstått en del av värdet med

att leva.

 

Kan man förlåta trots att man varit på botten, så har man vunnit allt.

Kan man förlåta inte bara andra för hur de betett sig, men även sig

själv för sina fel, brister och tillkortakommanden så kommer man må

lite bättre och förstå lite mer av det som är viktigt i livet.

 

Och kan man gå vidare trots allt som hänt. Kan man gå vidare trots

smärta, ilska, förlust och sorg, så kommer det att bli lite ljusare där

på andra sidan. När man gått igenom mörkret och kroppen har hunnit

ikapp, när sinnet är mer i nutid än i dåtid, då har det varit värt alla ned-

skrivna och sagda ord.

 

Då mår man bättre eller kanske riktigt bra, trots att man ibland fått

höra att man ska glömma och gå vidare. Trots dom som sagt att man

ska se till de barn man har och inte till det man förlorat. Trots att det

finns dom som säger att det finns nya män att träffa, när man själv

känner att man vill sörja klart, förstå, hitta sin nya identitet hellre än

att förhasta sig in i en ny relation.

 

För det är alltid vi som står vid sidan av, som har svaren och de bästa

lösningarna för hur andra ska göra och bete sig. Det är omvärlden som

bestämmer om det är ok att visa känslor, prata om sorg och smärta

och förluster och ilska. Men om man står upp för det som känns rätt

i sitt hjärta så kan man stå emot dessa normer och märkliga ideal

som andra tycker vi ska leva efter.

 

Mitt liv är mitt, min känsla är min, min sorg är min. Men genom att inte

tysta ner eller förneka det som hänt, så accepterar jag att min historia

har gjort mig till den jag är. Allt som varit har format mig och det tillhör

mitt liv och det finns ingen anledning att skämmas för det även om folk

omkring är av en annan åsikt.

 

Och kanske har jag på vägen lyckats få någon att öppna sig lite grann.

Kanske fått någon att förstå att dom inte behöver skämmas för det dom

känner. Kan hända att någon vågar prata om hur vidrig sjukdomen cancer

är. Kanske finns det någon som förstått att det är ok att prata om den som

inte är kvar i livet. För dom har varit levande och dom har funnits ibland

oss och dom förtjänar att inte glömmas bort.

 

Men! Det har inte varit ett självklart val att skriva.

Men när jag började så blev det nödvändigt.

För: "Det är Ok att känna, precis vad man vill"

 

Ni har väl inte missat Ung Cancer´s senaste film på Yuotube?

Se den!

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 

 

Kan man annat än älska dessa soliga dagar?

Kvällar, nätter och morgnar är ju iskalla ännu, men vad skönt

det är att få se och känna solen varje dag.

 

Det får iaf mig att må så mycket bättre. Orken och glädjen

kommer tillbaka och det behövs minsann. Även om vårkläderna

lyser med sin frånvaro i garderoben och lär få göra det ett bra

tag framåt, så känns det gott att leva just nu! :)

 

Jag har njutit i solen med en filt, trevligt sällskap o kaffe några

av de senaste dagarna. Det gäller oxå att passa på medans

orken är där, för jag är väl medveten om att imorgon kanske

jag bara vill sova och inte göra något alls.

 

Hoppas att ni med kan njuta av vårsolen. Vi behöver allt D-vitamin

vi kan få för att orka efter den långa vintern. Så bara njut så mycket

det går.

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

Att världen troligen alltid har varit ur led är nog sant.

Men det kan vara så att man ser det mer tydligt med

ålder och trasiga händelser i sitt eget liv.

 

Jag läser om en 15-årig flicka från Maldiverna som våld-

tagits av sin styvfar. Hon ska straffas med 150 piskrapp

för samlag utanför äktenskapet. Och folket får titta på.

 

En ung tjej dricker sig redlöst berusad och ett gäng pojkar

våldtar henne gång på gång, filmar händelsen och alltför

många i vår värld skriver om att sånt får man räkna med

när man dricker sig redlös, och hade hon inget omdöme.

 

En diktator i NordKorea hotar med att kärnvapenbomba USA,

för att han hatar landet.

I Sverige blir det ramaskri när en kvinna brutit näsbenet på

en kille som hon ansåg tafsade henne på rumpan, och hon

får böter.

Kommentarer om att hämnd aldrig är tillåtet enligt svensk

lag och hon gjorde det medvetet efter en stunds betänketid.

 

Sjuksköterskor som säger upp sig  Lund får höra att dom

väljer ju själva och dom ansvarar knappast för liv och död.

Dom vill ha bättre arbetsvillkor och högre lön, men i vården

idag finns inga pengar sägs det.

 

En Sebanks chef får 18,5 miljon i lön. Hennes ansvar är att

ta hand om de rika svenska spararnas pengar.

 

Man ser skillnaden på vad/vem som är vktig i dagens samhälle.

 

Vi människor silar mygg och sväljer kameler. Människor som

kämpar, slter, arbetar för att göra samhället till en lite bättre

plats har inget värde.

 

Det finns dom som får frågor om dom känner att dom utfört något

meningsfullt under sitt arbetspass. Eller när dom känner att dom

inte räcker till, inte hinner med, får höra att dom ska se det som

en utmaning.

 

Kränkningar i vården ska anmälas. Det är bra. Men vem anmäler

de kränkningar som vi dagligen får utstå från chefer, politiker,

världens ledande män? För de flesta är ju män trots allt.

 

När man använder sig av yttrandefriheten som grund för att få

säga/skriva vilka elakheter som helst, men inte tål att bli granskad.

Det är då yttrandefrihet och demokrati är i stor fara. När det bara

är ok för ett litet antal att säga vad dom tycker, alla andra ska tigas

ihjäl eller bli straffade/bli av med jobbet/ hamna utanför.

 

Men var och en får ju ta hand om sig. Det är vårt eget ansvar idag

att klara alla dessa orimliga samhällskrav. Det är jag, mig och mitt

som gäller. De andra struntar jag i, de får klara sig själva.

 

När vi faller finns varken sjukvård, förståelse, medkänsla eller en

hjälpande hand. Unga och gamla dör för att vårdens kanter är

för hårda, för snäva, för ointresserade, för hårt styrda av att spara

spara, spara.

 

Om det är sant att Jesus funnits, om det är sant att han spikades

upp på ett kors, om det är sant att han gjorde det för allas våra

synder, Ja, då ska jag nog inte mer klaga över smärta. För de

helvetes kval han måste ha lidit när han hängde där, det kan ingen

av oss uppleva. Inte ens den som blir piskad till döds, inte den som

älskar sitt jobb, men inte ser någon annan utväg än att sluta för att

ingen uppskattar det dom gör. Och presidenten i landet långt borta,

hur kan han hata så mycket att han vill hämnas med en atombomb??

 

Vi må ha lagar och regler att följa för domstolars skull, men i

verkligheten, i lvet, där verkar människan göra precis som den vill!

 

Trots dessa tankar önskar jag en solig fin och kärleksfull Påsk.

Ta hand om varandra, krama varandra, svälj stoltheten och gör

någon glad dag. För hur galen världen än är, så får man inte altsluta

tro att det goda alltid är vackrare och starkare än det onda. <3

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 Här går det vidare i lugnt o stilla mak, med avbrott för influensa,

nattjobb o trötthet som inte verkar ha någon gräns.

Kroppen längtar efter massage och det ska jag försöka ta mig tid

till snarast. Fick ju det på födelsedagen förra året.

 

Panikångesten börjar ge sig till känna i lite små portioner då och

då. Det är att acceptera att den är där, prata lite med den, inte låta

den ta över. Man lär sig sin kropps signaler efter 50 år i livet, försöker

att lyssna på den och ta det så lungt det går mellan varven.

 

Igår hade jag 2 härliga tjejer hemma på lite ost o vin och påskmust.

Skratt och fniss blandat med allvar i en bra mix. När klockan var 23,

låg jag i sängen. Helt slut, utmattad och med ett leende på läpparna.

 

Blir ett par jobbnätter extra i helgen. Men imorgon ska jag och sonen

fira Påskafton med lax och räkägg, köttbullar och prinskorv i all enkel-

het. Vem vet, kanske ser vi på någon film oxå om vi orkar.

 

Får se om det blir något besök på konstrundan oxå. Det är ett mysigt

och lättsamt sätt att njuta av vårens ankomst tycker jag.

Tänkte bege mig till sonen och göra lite fint hos honom på kyrkogården.

Dax att vårstäda lite där efter vinterns framfart. Mitt älskade saknade

barn!

 

Önskar en Glad och fin Påsk till er alla

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 

Det går upp och ner både vädermässigt och känslomässigt

här på sista tiden. Från härliga vårdagar till snökaos, 16 minus

och blåst.

 

Känslorna går från nerbrytande svåra med mycket tårar till

glädjeämnen som stockar sig på grund av omständigheter

som inte är så enkla.

 

Jag har nu fått ett vikariat några veckor framåt, det känns bra.

Att veta när jag ska arbeta och att jag har en inkomst som gör

att jag kan försörja mig och mina barn.

 

Jag pratade med bostadsbolaget i Stenungsund häromdagen.

Har stått i kö i 3 år nu, och fick veta att jag har 225 personer

före mig i det område jag helst vill bo...

 

Nåja, får väl nöja mig med en lägenhet på 4e våningen, fast det

jag mest önskar är gräs under fötterna. Men att önskningar och

verklighet sällan stämmer överens, har jag blivit varse de sista åren.

Kanske dröjer det ett par år till innan vi är där på den efterlängtade

förstaplatsen. Får se hur länge man står ut att bo kvar i minnenas

och ångestens boning.

 

Annars går väl livet sin gilla gång. Varken mer eller mindre, bättre

eller sämre. Varken roligt eller tråkigt, känns bara för närvarande.

Försöker hitta motivation någonstans. Den är svårfunnen just nu.

 

Var dock ute med jobbet och firade St. Patricks Day i fina hattar

och till finstämd Irländsk musik. Några timmar av nya intryck, och

en stund att inte tänka på det som upptar 24 timmar av tankar och

drömmar. Det var bra! :)

 

Nu ska jag åka iväg på nattjobb. Hoppas ni får en fin måndagskväll.

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 

 

Trots att vårsolen skiner varm och stark och hoppingivande idag,

känner jag mig tom, överkörd och maktlös.

Undrar om det är värt all strävan och försök till positivitet.

Kroppen känns som ett stort hål. Tomt, kallt, bottenlöst.

 

Ändå vet jag att det är nu jag måste börja kämpa som mest.

Det är nu när det känns som mest hopplöst, som jag måste

börja hoppas och tro. På riktigt!

 

På att det finns ett ljus i mörkret, en väg ut ur tunneln.

När den lilla tro till förändring som funnits, ger vika, sviktar,

dett är då man inte får ge upp.

 

Vågskålen! Balansgången, så svår och tunn, som att gå på

slak lina. Med ett oändligt mörker under och man får inte trilla

ner. Hitta lösningar, orka kämpa, Vägen ut, finns den?

 

Det får inte vara förgäves. Måste hitta känslan att det finns en

mening, något bättre. När man tror man är i botten och  djupet

visar sig avgrunsdjupt, det är då man får börja klättra. På hala,

kalla slippriga väggar ska man hitta grepp att ta sig upp.

 

Upp i ljuset, mot framtiden. Det måste finnas, får inte ge upp.

Måste hitta krigaren, inte den som förlorar hela slaget, men den

som vinner. Om det finns någon vinnare!?

 

Kram// AnnBritt

 

 

Jag tar med mig hunden och åker ut till Stenungsön.

Kör upp för backen till kapellet där vi var för ett år sen.

Det är soligt och vår i luften idag, då låg det lite snö

på backen och var kallare.

 

Jag blir lite yr när jag går ur bilen. Så ser jag framför

mig alla nära och vänner som kommit dit. Alla strama

ansiktsuttryck, tårar, sammanbitet. Jag kramar alla,

tackar för att dom kommit.