Muren faller en bit till..

Jaa, vad säger man? När man har vänner som muntrar upp.
som skrattar medkännande och hjärtligt och säger att det
är väl inte konstigt att du känner dig som en bitterfitta....
Ja, och då skrattar vi ju, båda 2 :)
Och någon annan juvel, skriver hur hon fnissar när hon tänker
sig hur jag snurrar runt i sängen.
 
-Du håller på att göra dig av med bilen som Stefan köpte till
dig och det är snart 1-årsdagen för Andreas bortgång.
Nä! Konstigt kanske det inte är. Men jobbigt är det iaf.
 
Men så kommer hon hit, den lilla ljuva Katarina. Med en
trasmatta i turkost och vitt, till  mitt kök. Bara för att hon
tänkte på mig när hon såg den, och tyckte att jag skulle
ha en sån...
 
 
Och inte nog med det, för hon har med sig ett smycke oxå.
Som hennes gubbe, har valt ut. Och det är så fint och jag blir
så rörd och förklaringen är ännu finare och allt känns lättare en
stund, och vad har jag egentligen att vara bitter över?
 
 
För jag är ju inte bitter. Jag sjunker ner i dalarna ibland, ett par
dagar. Och sen tar jag mig upp igen. Men när man är där nere,
så känns det som man alltid varit där och kommer fortsätta vara
där för alltid. Men så är det ju inte.
 
För imorgon, då är det en annan dag!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 

Kommentera inlägget här :