Inte så bra

Trots att vårsolen skiner varm och stark och hoppingivande idag,
känner jag mig tom, överkörd och maktlös.
Undrar om det är värt all strävan och försök till positivitet.
Kroppen känns som ett stort hål. Tomt, kallt, bottenlöst.
 
Ändå vet jag att det är nu jag måste börja kämpa som mest.
Det är nu när det känns som mest hopplöst, som jag måste
börja hoppas och tro. På riktigt!
 
På att det finns ett ljus i mörkret, en väg ut ur tunneln.
När den lilla tro till förändring som funnits, ger vika, sviktar,
dett är då man inte får ge upp.
 
Vågskålen! Balansgången, så svår och tunn, som att gå på
slak lina. Med ett oändligt mörker under och man får inte trilla
ner. Hitta lösningar, orka kämpa, Vägen ut, finns den?
 
Det får inte vara förgäves. Måste hitta känslan att det finns en
mening, något bättre. När man tror man är i botten och  djupet
visar sig avgrunsdjupt, det är då man får börja klättra. På hala,
kalla slippriga väggar ska man hitta grepp att ta sig upp.
 
Upp i ljuset, mot framtiden. Det måste finnas, får inte ge upp.
Måste hitta krigaren, inte den som förlorar hela slaget, men den
som vinner. Om det finns någon vinnare!?
 
Kram// AnnBritt
 
 

Kommentera inlägget här :