Det Skira Livet

Det finns tillfällen i livet när man funderar över varför livet är som det är.
Varför just jag drabbas av allt jobbigt.
Varför mitt liv inte kan vara som en räkmacka, åtminstonde någon gång.
Man funderar över andra som verkar ha så bra relationer till alla familjemedlemmar, kollegor och vänner.
Inga bråk och hårda ord.
Inga känslostormar och berg och dalbanor.
Det finns tillfällen när det känns som andra reder ut alla sina eventuella problem genom lugna, sansade samtal.

Jag är ingen avundsjuk människa. Missunnar inte någon annan framgång och lycka.
Men ibland kan man få tankar om att man själv vill ha det lite smidigt någon gång!
Så där lätt som andra verkar ha det.

Så händer det att man träffar dessa perfekta människor.
Som verkligen är lyckliga.
Som reder ut alla sina problem genom lugna samtal.
Som tycks ha rätt svar på alla frågor.
Som har underbara jobb, en väldigt bra lön och ett perfekt välstädat hem.

Det är då det börjar klia i min kropp.
Jag mår plötsligt illa över hur perfekt människor kan ha det.
Och vad jag än säger så vet dom precis vad dom ska svara mig.

Då börjar jag fundera över mitt liv, och även över deras.
Jag känner hur jag hellre sitter med en vän som vet vad helvetet kan innebära.
Som vet hur det underbart det känns när solen stiger upp efter en helvetesdag.
Jag sitter hellre i min egen skit och våndas över mitt liv med någon som verkligen förstår och kan lyssna.
Som inte har perfekta svar.
Men som har en ärlighet och ödmjukhet i sin själ.

För jag kan inte låta bli att fundera över hur det ska gå för den perfekta människan när marken rämnar under deras fötter.
Var har dom sitt skyddsnät då?
Hur ska dom våga tala om vad som hänt?
Hur ska dom klara livets mörkaste dalar?

För det finns djupa dalar i livet.
Det finns för alla människor.
Men alla vill inte se och vill inte prata om det, eller låtsas om att det finns.

Jag känner att jag hellre är ärlig och öppen med mina känslor än gömmer mig bakom välformulerade svar.
När min far precis gått bort, kom någon och sa -Ja, livet är svårt ibland! och lade huvudet på sned...

Som om det skulle hjälpa.

Vet man redan om att livet är en strid behöver man inte höra något så dumt.
Man behöver en kram och någon som fixar kaffe och lyssnar.

Det kommer jag aldrig att sluta ge.
Jag hoppas jag kommer ha kvar det genom livet.

För hur det än är så är mitt liv mitt.
Det handlar om att acceptera det svåra som händer och ta sig igenom det.
Det är jag skyldig mig själv.
Det är ju faktiskt mig själv jag ska leva med resten av livet.
Kan jag inte acceptera det som är jag och det som är mitt så blir det väldigt svårt att acceptera någon annan.

Man kan inte älska alla.
Det kan man inte.
Men man kan försöka förstå och acceptera dom man har runt sig och deras val.
Men främst handlar det om att inse att det här är jag.
Det här är mitt liv.
Bara jag och ingen annan kan förändra det!

Det är när man inser det som man även kan tycka om den perfekta människan och vara glad för deras skull.

"Klar med sig själv blir man ju aldrig, man är ju som en lök, det finns hela tiden
nya lager att skala bort för att komma närmare sin innersta kärna"

Kram!

Efter den tidiga morgonen ringre L. Vi hade pratat om att fika idag.
Bestämmer att jag ska till henne och jag ska köpa med kanelbullar.
Eftersom min bil står hos A, sen i lördags, så får jag ta den andra bilen. Den har ju stått ett tag nu och jag minns att jag får nog tanka för det var inte så mycket bensin kvar sist.

Jag är ju sämst på sådana saker. Tänker att jag ska köra in på tappen. Men tar alltid andra ärenden först. Att tanka bilen är ju så himla tråkigt... Nåja, sen när jag är halvvägs hemma glömmer jag att jag skulle tankat och tänker att det klarar sig nog till nästa gång jag åker.

Så jag går ut till bilen, den är lite trögstartad, men går igång till slut.
När jag närmar mig samhället börjar den hosta och fräsa och hur jag än gasar blir jag ståendes vid vägkanten med massa bilar bakom mig. Så det är bara att ringa L och fråga om hon har någon dunk. Hamnar då hos hennes man... men hittar numret till henne efter en stund.
Det är nu jag inser att jag inte blivit arg, sur, irriterad eller förbannad. Jag sitter helt enkelt bara där i bilen och väntar på att hon ska komma. Känner att även om bilen börjat brinna hade jag bara gått ut lungt och tänkt att -Jaha, där brinner den upp!! Det har hänt så mycket det sista att det här inte berör mig alls.


Ringer ett kort samtal till A. Sen väntar jag lite till. Bilar kommer och går bakom mig och ibland blir det lång kö. Efter ca 35 min kommer N rusandes. Hon har sett att det var jag och undrar om jag behövde bogseras. Säger att hjälp är på väg, men att hon ska ha en eloge för att hon stannat. Hon är den första som gjort det.. HUR klarade man sig innan mobiltelefonen fanns???

Så kommer L med bensin. Hon hade haft lite problem med ett lås till förrådet.. Inte ens det förvånar mig!
Och, jo då. Bilen startar direkt med bensin i tanken. =)




Så vi åker och köper bullar och sen tar vi fika i hennes nya fina kök. Minsann om vi inte varit i samma skogar och lekt som barn oxå, och fiskat och badat i samma sjö. Kanske ev. är vi även släkt på långt håll. Hon skulle kolla upp detta. Spännande =)

Kvällen blir lite mer omtumlande. K kommer upp på fika och pratar om helgens trauma.
Finns väl inget annat att kalla det. Så vi sitter här med tårarna rinnande ner för kinderna.
Det har varit för mycket nu. Man vill liksom inte höra mer. Ska det aldrig ta slut på elände och sorg?

Sen är det ju som det är med vissa människor. Vi sätter oss och kollar galna klipp på Youtube och skrattar tills vi får ont i magen. Det är ganska skönt att känna att man kan det ännu. Skratta så man får ont i magen alltså...

Har hämtat min bil och imorgon kommer barnen, då ska vi ha massa mys! Kram på Er!

Har haft en mysig fredag och lördag. Söndagen var inte lika mysig, så den blir det inte så mycket om!!
Åkte ju till K på fredagen. Hon är ju bäst på att fixa god mat på ett enkelt sätt som gör att hon troligen skulle platsa i vilket gourmetkök som helst. Vi åt kycklingfileér fyllda med bacon och persilja. Ugnsrostad potatis, morot, lök och vitlök med wasabismör och en suverän svamp och avocado sallad. Sen låg vi som valrossar i soffan och kollade på 3:e Änglagård filmen. Riktigt mysigt alltihop.
När det var dax att lägga sig hamnade vi i en film med en suverän Sean Penn med  ett intellekt som en 7-åring. Han bodde med sin dotter, Alice och när hon började skolan blev det problem. Då kom myndigheterna och tog henne till fosterhem och sen en vårdnadstvist på det. Jag heter Sam, tror jag var titeln på filmen. Rekommenderas varmt!

Kom hem på lördag och gjorde mig i ordning för 50-årsfesten. Vädret var ju inte det bästa men stämningen var på topp. Vi fick massa god mat och dryck och sen var det dans till långt in på nattkröken. Innan vi åkte hem var vi 3 st som åkte på en annan fest. Dom flesta hade lämnar där, men vi blev kvar en stund och tjötade lite!

Det blev lite jobbigt en stund för någon ropar att S ska köra hem mig. Då brast det totalt. Tårarna barä flödande men det var flera som ville trösta och kramas, så det kändes ok efter en stund.. Men det är märkligt hur alla plötsligt har samma namn som du.

Ja, vid 4-tiden var jag nog hemma. Gamla tanter ska nog inte vara ute så länge...

Söndag och Mors Dag. Den blev inte riktigt som jag tänkt! Tillbringades i sängen och på soffan. Fick några fina telefonsamtal med gratulationer som gjorde min dag.
Vi ska fira på tisdag när barnen kommer hem. Då blir det lite god mat och tårta, för så vill E att det ska vara. =)

Vaknade före kl 6 idag och var pigg och hungrig. Inte så ofta det händer, att jag är pigg den tiden..
Så det blev att gå upp och steka lite potatis och korv med tilltugg. Så nu ska jag väl kunna ta tag i denna dagen. Ska strax gå och duscha. Känns välbehövligt. Sen ska jag fixa lite här hemma. Det finns ju alltid något att göra och plocka med i ett hem.

Ha en fin dag alla. Hoppas vi inte blåser bort i dagens storm. Kram

Var hos min läkare idag. Trodde jag var ute en kvart för tidigt, men visade sig vara en kvart sen.
Ja ja, som det kan bli...
Ska iaf börja jobba 50% from. onsdag.
Det känns riktigt bra =)

Och nu blir det kaffe. Det är oxå bra.

När jag varit ute och kört en sväng idag såg jag en trädgren som blåste på vägen. Det är nog dax att skaffa glasögon nu, för det var någon sorts andmamma med en skock ungar. Det var nog det sötaste jag sett, små svartvita dunbollar som gick i en skock där efter sin mamma. Snabbt snabbt stannade jag vid vägkanten, vevade ner rutan och tog fram mobilen. Snabbt snabbt, kände mamman fara och fick med sina små ner i diket. Precis när jag klickade så var dom borta. Men sen gick jag efter och fick några bilder om än på håll. Dom gick ner mot bäcken och mamman hade sån koll på dom små som flaxade med vingarna i vattnet. Visar ett par bilder på detta glädjeämne för dagen och hoppas ni kan se något iaf.




Dom är där mellan träden, dom små sötnosarna.
Ska kolla fågelboken och se om dom är med. Vad det var för en sort.
Undrar om det finns sötfåglar, för då är det nog det! =)


Sen var det öppet hus på dotterns skola idag. Alltid mysigt att komma dit och se vad dom gjort under året.
Slöprata lite och ta en fika. Träffade äldste sonens lärare från högstadiet. Hon har sadlat om och börjat på mellanstadieskolan. Förstår att det är lättare för nerverna att jobba där!! E har pratat med henne om A. Så hon visste läget. Vi pratade lite om det. Skänt med folk som vågar fråga tycker jag.

Sen gick jag poängpromenaden. Riktigt kluriga frågor på vuxennivå. Vet ni vad det var för speciellt med Sleipners häst Oden? Hade han: 2 vingar, 8 ben eller 3 ögon.... Jag hade fel på den, men fick 12 rätt av 20. Det var 2 mer än pappan =) Så lite stolt kan jag vara!!
Sen hade vi iaf tur med vädret. När jag kom hem började det regna, igen. Det var ju fint en stund ändå.

Har annars haft en halvjobbig dag. Tårarna bara rinner nu för tiden. Dom kommer när som helst.
Men det är ok. Antar att jag slappnat av lite när det mesta nu är gjort. Känns bra att kunna känna igen. Känna sorgen och tillåta tårarna att rinna.

Imorgon ska jag tillbaka till världens bästa läkare. Räknar själv med att börja jobba lite i nästa vecka. Får höra vad hon tror om det. Vill ju inte åka på bakslag, men får väl försöka lite tycker jag.

Hur som helst. Imorgon åker jag till K i Uddevalla och kollar film och tar ett glas vin eller 2. Hon är ju så bäst.
Har flera som är bäst. Fast hon är nog nr 1 ändå =)

På lördag är det 50-års fest med Hawaii tema. Tänkte först gå i bikini med bastkjol... men tror ingen skulle uppskatta det... sen tänkte jag att även på Hawaii har dom vanliga kläder =) Får se vad det blir. Lär återkomma i ämnet!

Sov Gott alla bloggläsare. Det ska jag. Förra natten kan man tro att det var fullmåne, för katterna var som tokiga här. Hoppas på en bättre natt!

Kram till alla

När jag vaknade idag kändes livet lite lättare =)
Tack för det! Har sovit bra inatt oxå, säkert en anledning.

Efter att ha kört Stenungsund 2 ggr t.o.r. kände jag behov att prata med någon vuxen. Efter 3 dagar då jag inte orkat med mig själv, längtar jag efter lite vuxenprat! Fast ibland blir det inte som man vill, ringde 3 samtal och inget svar. Så typiskt... Men kom på att C kanske skulle vara hemma, så efter ett snabbt samtal var jag hos henne. Vi bor skrämmande nära varann och ses alltför sällan. Så är det väl ofta. En del personer har man runt sig och dom finns med i tankarna även om man inte ses så ofta. Vi har jobbat ihop tidigare och för min del är det endast positiva och roliga minnen. Så det blir några timmars prat och några koppar kaffe. Riktigt mysigt.

Har haft en mysig em. med barnen. Dotter och jag kollade på film och vi har börjat planera lite inför hösten, känns spännande =)

Så läser jag ett meddelande från C att hon har läst bloggen och hon skriver så fint att tårarna trillar. Jag blir riktigt rörd. Har även fått meddelande från L som värmer i hjärtat.

Sådana stunder känner man sig rik. När man vet och känner att dom man bryr sig om bryr sig tillbaka på riktigt.
Så tack för att Ni finns i mitt liv och förgyller det. Och tack till M som skriver så fina kommentarer här till mig.

Jag tror minsann att ni ska få ett <3 till av mig. Det är ni värda. Kram på Er.

Jag har nu hämtat ringen som ska sitta på mitt finger ist för vigselringarna.



Lite suddigt, jag vet, men jag tycker om den, även om det är ett sätt att hänga kvar vid S ett tag till, så känns det bra att ha den istället.

Har haft några depp dagar nu. Idag var det väl värst och inte blir man piggare av vädret heller. Det har blåst och regnat hela dagen. Hade tänkt ta en promenad och rensa hjärnan, men det kändes inte så inbjudande. Man har väl ofta en ursäkt för att slippa göra det man borde. Kanske hade min sorg blåst iväg med stormarna där ute om jag vågat mig ut. Istället sover jag och gråter halva dagen. Tårarna bara rinner ner för kinderna. När jag var yngre hade jag lättare för att gråta. Efter dom motgångar man haft, eller efter hur livet format sig, så har jag blivit mer medveten om att livet inte alltid är så vackert som man önskar. Hur det än är så är tårar befriande.

Jag säger till E att det är lite synd att jag blir ledsen och trött och så när dom är hos mig. Hon tycker det är bra, för då har jag någon att prata med om jag behöver. 10 år och så kärleksfull. Jag kan inte vara annat än lycklig. Ändå är det inte lycka jag känner. Idag känns det som jag aldrig ska kunna le och skratta igen. Jag vet, av erfarenhet, att jag kommer göra det. Men det känns inte så. Jag är i ett djupt svart hål och det finns inget jag kan hålla mig fast i för att ta mig upp. Jag krälar på botten och känner igen att sorg är fult och vidrigt och förgörande. Alla dessa dagar man ska ta sig igenom på egen hand. Alla tankar, känslor och saknad.
Det känns skönt att prata med M. Vi är ungefär på samma plats i sorgprocessen och förstår varandra. Till henne kan jag säga allt jag känner. Ändå är sorgen, som jag skrivit tidigare, så ensam. Min sorg är min och även om jag vill skynda på det så går det inte.

Jag läste något fint på nätet idag. En dikt. Tänkte dela med mig av den.

Du finns i vinden, som smeker vår kind
Du finns i solen, som värmer vårt skinn
Du finns i regnet, som faller som tårar
Du finns alltid hos oss
Vi ska alltid bära dig i våra hjärtan
och en dag ska vi minnas dig
med glädje istället för tårar

Jag ser fram emot den dagen!
Nu ska jag sova igen. Jag hoppas att morgondagen ska kännas en anings lättare.
Kram till Er som orkar läsa detta!

Jag hämtade A och vi skulle lämna och hämta möbler från och till mitt hem.

Så kom världens 2 bästa och hjälpte mig.

Visste inte vem jag var eller vilken dag det var eller varför jag skulle gå upp, idag morse...

E och jag åker till Skåne på torsdag em. Hittar faktiskt direkt till M =) Att köra fel några gånger brukar lära mig att hitta rätt senare. Vi äter ost och kex och tar ett glas vin, pratar och ser lite tv. Imorgon ska vi sänka urnan med din aska i jorden.

Fick en liten frist med soffan.

Allt det som skulle göras har fortfarande inte blivit gjort. Just nu plöjer jag ena boken efter den andra.

Mitt hem är inget hem. Det är ett världskrig. Jag får hjälp ibland att röja och plocka undan, det händer att jag själv försöker. Vissa gånger går det bra, andra är inte så lyckade.

Om påsken var fin och måndagen kändes som en mycket bra dag, blir de följande dagarna väldigt jobbiga. Allt blir tungt igen och jag orkar ingenting. Barnen får själva fixa mat, jag har ingen matlust och ligger bara på soffan. Tankarna far runt av saknad efter dig, om hur jag ska orka ta mig framåt, hur jag ska orka börja jobba.

Veckan innan påsken är jobbig. Jag tycker att det är en mysig högtid utan några större krav. Man kan ta det som det kommer och har man tur har våren börjat att spricka ut. I år känns det som sagt inget vidare. Har ju förra året i färskt minne och våndas inför min första högtid utan dig.

M och jag har bestämt oss för att vi ska ha en Tackannons i tidningen. Vet plötsligt inte hur dom brukar se ut, så begravningsbyrån får skicka lite korrektur att välja bland. När det dimper ner i brevlådan och jag ser vad där står, blir det väldigt definitivt att du inte finns med oss mer. Nu ska vi sätta in en annons med ditt namn och tacka dom som kom till begravningen och för alla blommor osv. Det är som en knytnäve som kommer och slår mig i magen och jag inser här och nu att du är borta. Tårar och tårar och overklighetskänslor som tar över igen.