Livet

Så här dax för 2 år sedan, knackade 2 poliser på min dörr,
för att berätta att min man hade avlidit 2 dagar tidigare.
Jag tror det var den värsta dagen i mitt liv.
 
Chocken över det jag anat ett par dagar, men inte kunnat ta
till mig. 3 månaders total chockbubbla, jag som behövde honom
som mest nu. När Andreas var sjuk och jag inte visste hur jag
skulle ta mig igenom det.
 
Ja, det var nog värre än att Andreas gick bort. Just för den totala
chocken. Han hade ju varit hos mig 1 vecka och det var meningen
att vi skulle flytta ihop några månader senare.
 
Det jag trodde skulle vara för evigt tog slut. Krasch! Krack! Borta!
Men det är min son jag saknar mest idag. Kanske för att det ligger
närmare i tid och för att det var så fel. Att en ung människa full av
energi inte får leva. Jag hade tid att vara med honom till slutet.
 
Men kanske har jag fortfarande inte förstått det. Inatt bröt jag ihop
i tårar och det kändes som jag skulle gå sönder. Han känns så
levande ännu. Vi har all go humor. Alla skratt. Alla galna kommentarer.
Jag har Andreas så nära intill mitt trasiga hjärta, så det känns ibland
som han är här med oss. Ser till oss, tar hand om oss. Peppar oss
att gå vidare.
 
Jag tittar på "När livet vänder". Om kvinnan som förlorade sin make i
cancer, på deras 7e bröllopsdag. Jag gråter och gläds åt att hon kan
le och att hon inte längre är rädd. Hon säger att hon var rädd för allt.
Men inte längre. Hennes liv har vänt. Hon går framåt, sakta men säkert.
 
Jag inser att jag inte är där ännu. Mitt liv har inte vänt. Mitt liv är ännu
sorg o smärta. Men det ger tröst att se andra som kommer vidare, även
om sorgen alltid kommer vara där. För varje dag som går, så närmar jag
mig den förändring som jag längtar efter, den som ska föra mig vidare i
livet.
 
För det handlar om att hitta en ny identitet och nya mål. En ny drivkraft.
Ny vilja, ett nytt liv! Och om andra har hittat dit, så bör ju jag göra det oxå.
Allt som krävs är tid! Ständigt denna tid. Den går inte att påverka, det går
1 minut i taget, 1 timme i sänder, en dag i taget. Och istället för att vänta
ut, så får man försöka ta sig en lite bit fram varje dag. Man hinner inte så
långt på 24 timmar som man kan tro, i såna här sammanhang. Man får låta
det ta den tid det tar!
 
Och just nu har jag någon sorts influensa och med en lön som liknar 80-tal,
så blev det ingen ros på makens grav den 4/3. Jag får åka ner en annan dag.
När kroppen är piggare och plånboken lite mer välfylld.
 
Men det är skönt att Mars har bidragit med ljus och lite värme. Det behövs.
Årets första balkongfika har det blivit med. Härligt! Jag har nog aldrig längtat
så mycket efter solen som i år. Hoppas det blir mycket av den varan denna
vår och sommar.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Kommentera inlägget här :