20 Januari 2012

Idag är det 11 månader sedan Andreas lämnade oss för alltid.
Ofattbart lång tid att inte få träffa den som man hela tiden tänker på.
Nästan ett helt år, och jag vet egentligen inte vad som hänt under
denna tiden. Det känns som det bara varit sorg, saknad, tårar, ångest,
skratt och minnen.
 
För mitt i allt så har det funnits mycket skratt. Till stor del kan jag
tacka Katarina för det. Hon har ett sätt som gör att man skrattar åt
det mesta, även i de mest absurda situationer. Och jag är helt säker
om att både Andreas och Stefan skakar på huvudet åt oss där i sin
himmel och undrar när vi ska bete oss som folk, och få ordning på
våra liv :)
 
Jag har lärt mig att jag inte kan planera något. För som igår när jag
tänkte städa hela dagen, låg jag i sängen och mådde skitdåligt och
sen på soffan resten av kvällen och tyckte livet var pest.
 
I morse, trots datum, vaknade jag med ett leende på läpparna och
har varit ute på 2 långpromenader med hunden i solskenet. Diskat,
plockat undan, dammsugit, lagat en god middag till mig o dottern.
Spelat TP med henne, gjort ett ljus, lyssnat på hennes rockkonsert
som hon höll för mig i köket <3 haft några goa telefonsamtal och mått
riktigt bra.
 
Så dagarna ser olika ut, men dom ingår alla i livet och jag har lärt mig
att ta det som det kommer. Under veckan har jag haft ett bra möte
med Isak´s skola. Vi kom i tid denna gången och jag blev tårögd över
hur väl dom tar situationen.
 
Jag har oxå varit nära att spränga mitt hjärta i skräck, när sagda skola
ringer o frågar om jag är förälder till min son. Men dom ville ha tag i honom
och tänkte inte på att han hade lektion. Vad det startade i mig kunde ju
inte dom veta. Men jag kände att inget mer får hända nu, för det skulle
jag inte klara på några villkor.
 
Det skulle vara skönt om livet ville visa sig lite positivt ett tag. Ja, jag har
ju några runt mig som har fått cancerbesked och det är smärtsamt och
tungt och minnena kommer tillbaka. Men vi ser det så positivt vi kan
och jag får äntligen ge tillbaka lite av det jag fått under de senaste 2 åren.
 
Man kan ju önska att jag kunde fått göra det i andra sammanhang, men
nu är ju livet som det är. Oberäkneligt och märkligt. Det som är lite positivt
i sammanhangen är ju att trots min totala förvirring i alla situationer, så vet
jag att en dement person inte kan lära sig något nytt. Så det ska väl inte
var det jag håller på att bli iaf. Det är en stor skräck för mig, då jag jobbar
med det och ser vad denna fruktansvärda sjukdom gör med de drabbade och
anhöriga. Det finns dessutom i min släkt.
 
Men att hitta silverringar i frysen...ja, det gör ju att man kan undra lite ibland!
 
En kär vän´s dotter skickade mig en dikt idag, som hon skrivit till Andreas minne.
Trots att hon aldrig träffat honom, så känner hon starkt för honom och oss.
Sånt känns i hjärtegropen <3 Hon förlorade själv en syster i unga år,
i samma sjukdom för ganska länge sedan. Så hon vet vad saknad är.
 
Livet? Vad är livet utan dig? Det är många tankar som flyger runt i mig.
Hur kan man ryckas undan från livet så lätt, att lämna jorden så tidigt var inte rätt.
Men sjukdomen var inget du valde, så när vi stod där vid graven, vi sakta, sakta, drog oss till tillbaks.
Men vi besöker den varje dag,kanske inte kroppsligt, men mentalt.
Kanske kommer vi att gråta kanske lägga ner en ros, men i våra hjärtan du alltid kommer att bo...
 
Tack Sofie!
 
Nu önskar jag Er en god nattsömn
och minns att det enda som egentligen betyder något, är familjen.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :