Sommaren fortsätter med sol, varma dagar, regn och jobb.
Jag läste en bok på Gotland. "För då minns jag kärleken"
av Charlotta Alfvin. En liten, kort bok om mycket känslor
kring hur det var att förlora sin sambo i Tsunamin och att
själv klara sig.
Jag kan inte förstå hennes upplevelser men känslorna
känner jag alltför väl igen. Jag grät mig igenom varje sida
i denna boken. Blev medveten om att andra har känt samma
vanmakt, skuld, ångest som mig. Det är en märklig tröst.
Jag har allt svårare att hitta ett sätt att förhålla mig till allt
som hänt. Jag har behov av att prata om min son. Han är
för alltid en del av mig och min familj, men hur talar man om
vad som hänt? Får jag bara prata med dom som redan vet
om det? Behöver jag bry mig om hur andra ska reagera när
jag berättar?
En del säger: -Va? har du förlorat en son oxå?
Jag känner hur jag skruvar på mig, eh, ja det har jag!!
Om det är för mycket för mig, hur mycket blir det då inte
för dom som inte vet?
Livet är ingen tävling där dom som förlorat mest vinner.
Det finns dom som mister alla i sin familj på en gång.
Som skaffar sig en ny och mår bra av det. Men jag är
ju för gammal att skaffa nya barn och tror inte att man
kan ersätta en människa med en annan. Men vi är alla
olika.
Var och en gör det som känns rätt. Det handlar väl om
att kunna förhålla sig till det som sker. Jag har nog inte
kunnat förhålla mig alls. Jag har full sjå med att ta mig
igenom dagarna. Och jag känner att det blir allt värre....
Jag vill bli färdig med det som borde vara färdigt efter
bouppteckningen, men en del saker sätter käppar i
hjulet och fördröjer det hela. Det gör att jag inte kan
lägga det bakom mig. Det hänger som ett ok över mina
axlar och jag får vänta och vänta...
Jag ogillar att vänta, ändå vet jag att det är vad jag måste.
Jag har blivit oerhört rastlös. Kan inte sitta still för långa
stunder, det kryper i kroppen, jag vill vidare, men vet inte
hur det ska gå till eller hur jag ska göra.
Jag vill ta mig till nästa vägskäl och se vad som händer
där, men jag kommer inte dit. Jag går ännu 1 steg fram
och 2 tillbaka. Förnuft och känsla, hjärta och hjärna....
hela tiden dessa som inte synkar, som inte får ihop det
som hänt.
Jag blir inte hel förrän jag förstår till fullo vad jag gått
igenom. Kanske kommer jag aldrig att förstå. Tanken
att gå omkring och må så här resten av livet är smärtsam.
Nästan värre än allt som hänt tillsammans. Jag vill vara
i livet, utan att känna hur tredjedelen av mitt hjärta är
borta. Men det går inte, jag kan inte förändra det som
skett...
Det är så mycket känslor i kroppen som sliter sönder mig.
Sorg, saknad, smärta, längtan, kärlek, ilska, lust, vanmakt.
Det går inte att hantera. Tankarna far dit dom vill och jag
vet att jag tänker för mycket. Men jag vågar inte känna heller
för då kommer jag gå sönder totalt.
Jag saknar Stefan så mycket att det skär i mig när jag
tänker på honom. Min son... min älskade Andreas, mitt
barn... jag förstår inte att vi kan andas utan dig <3 <3 <3
Emma sjöng för mig på födelsedagen och hade presenter
från alla 3 barnen.... 12 år och behövt vara med om så mycket
förluster. Som hon saknar sin bror... Hon säger att hon ska
tatuera in hans namn på kroppen när hon blir stor! Jag sa att
det lät fint!
Som tur är har jag jobbet där jag får lite annat att tänka på.
Kan få en paus och andas och bry mig om andra. Det är bra!
Hur jag än försöker vara närvarande så är det svårt. Men om
hon jag läste om klarade det, så ska nog jag oxå..
Det måste finnas hopp. Någonstans där i framtiden så kanske
kanske det kan bli lite lättare. Det känns iaf skönt att tänka så..
Ha en fin dag alla.
Massa Många Kramar// AnnBritt
