En vanlig dag

Min son och jag kör till Stenungsund för att bla hämta tändspolen
till min bil. När jag står där i kassan och öppnar plånboken, inser
jag att mitt kort ligger hemma på köksbordet... 20 min. bort, en väg!
 
Så vi bestämmer att jag får hämta den imorgon.
Nästan hemma säger jag att vi kunde ju iaf kört till kyrkogården.
Isak har ju inte sett stenen. Men, ja vi får ta det en annan dag.
 
Jag säger att jag ska gå och hämta posten, men självklart är inte
den nyckeln i min ficka. Jag glömde den visst.
Han säger att det kan hända den bäste! =)
 
Sen påminner han mig om att det hände ganska nyligen när vi varit
på matbutiken, att kortet var glömt. Den gången fick jag förstås köra
t.o.r. för att hämta det.
 
Sen säger Isak att det värsta jag glömt är ändå det som hände
i New York, när jag inte kollade på biljetten och vi missade flyget hem.
Det är skönt med lite perspektiv ibland.

Fast det löste ju sig det oxå :)
Frågan är om det är dax att kolla efter lägenhet på boendet där jag
arbetar. Om det är normal förvirring eller kanske rejäl tankspriddhet
som jag drabbats av.
 
Oavsett så kändes det bra att det kan hända den bäste.
Det ska jag gå och le åt nu hela kvällen!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 

Tröttsamt!

Är just nu ganska, eller jättemycket!, less på bilar som krånglar
och inte startar och inte fungerar och bara går sönder....
Fick punktering på ena framdäcket på väg till jobbet igår, stannade
på Statoil och köpte "sånt man sprutar in i däcket vid punka" för
150 kr och det rann rätt ut på backen!
 
Yippie!!!
 
Men hade tur att där kom en snäll och vänligt sinnad man som
hjälpte mig hitta reservdäcket och bytte det för mig.
Han blev min vardagshjälte =)
 
Nu ska jag "bara" få igång min bil, byta till sommardäck, laga
avgasröret och besiktiga den. Peace of cake! Speciellt när jag
inte vet varför den inte startar.
MEN!! Jag har mina aningar :) Total novis som jag är, så jag
hoppas jag har rätt så jag kan få igång den.
 
För då kan jag sälja den andra, förhoppningsvis...
Men man får tänka positivt. Det går säkert bra.
 
Drömmen just nu är en splitter ny bil som inte krånglar.
Men om den skulle det, så kunde någon komma och byta den
och laga den, mot en ny fungerande hyrbil!! :)
 
Låter väl riktigt bra? Man kan ju drömma iaf!
Hoppas jag kan ta mig till jobbet ikväll utan krångel.
Och att jag kommer hem imorgon bitti utan krångel.
 
Att önska och drömma och hoppas kostar ingenting!
Ha en fin lördagkväll
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

Fika, murgröna och ny lykta

Katarina och jag har pratat länge om att åka till graven med en
latte och bulle. Idag blev det äntligen av. =)
Det gick jättebra att sitta där på kyrkogården och fika ihop med
Andreas!
 
Sen planterade jag murgrönan som räckte hela vägen runt stenen.
Det blev väldigt fint!
Hoppas att den tar sig och håller sig grön över vintern.
En ny lykta blev det oxå. Den andra var en liten nödlösning tills
jag hittat den jag ville ha.
 
Så det kändes bra idag. Bättre än igår, när vi satt där i värmen
i gräset och det kändes som om han var där med oss.
Skakade lite på huvet åt oss halvknasiga kvinnor och skrattade
åt våra gemensamma minnen. =)
På det hela taget en väldigt bra dag idag.
 
 
 
 
 
 
Just det, Katarina hade köpt 2 fina betonghjärtan oxå som hon fick lägga där.
Det känns bra med betong till en murare =)
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

Insikter

Jag o Anna skulle varit och hämtat stenen igår hos stenhuggaren.
Men så kom jag på att dom möjligen kör dit den och sätter den på plats.
Jodå, idag hände det. Jag var på jobbet på dagtid, när min äldste sons
gravsten kom på plats.
 
Alla dessa tankar på det hela dagen. Kanske fick dom annat att göra?
Tänk om dom inte hittade till rätt ställe? Jag har jobbat dagtid idag, och
hämtade Emma efter skolan, vi kollade på torget en stund, sen köpte vi
ett gravljus och åkte upp till kyrkan.
 
Jag önskade att min man var med och höll mig i handen så jag skulle
känna mig trygg. Men det var min 12-åriga dotter som var med mig och
jag tog hennes hand. När vi stod på trappan, stannade jag.
Kände att nu är det på riktigt. Detta är sant. Min son finns inte mer!
 
 
Det är en sten vald av hans vän/chef/mentor och storebror i livet. Av honom, hans fru och barn.
Den familj som älskade Andreas som en familjemedlem och bror.
Det är en sten formad av naturen som ett stort hjärta.
Den är betonggrå som slipad, men vad passar väl bättre för en murare?
Formen, hjärtat, som visar och står för all den kärlek vi känner för honom.
 
Imorgon ska jag o Katarina åka dit med någon sorts blomma.
Katarina har 2 betonghjärtan som hon vill lägga där.
Det är klart hon får! <3
 
Men jag förstår inte varför det skulle hända.
Varför det måste ske? Att denna älskade son och bror och vän
behövde bli sjuk och lämna oss. Jag kommer aldrig förstå.
Mitt lilla barn, som jag sett födas, krypa och gå. Prata i förnuft
så tidigt. Redan som 2-åring kunde han uttrycka sig i vad han
ville och kände.
 
Han förstod så tidigt sammanhangen. Kanske som moster sa
till Isak, då han kommenterade filmsamlingen inne på hans rum:
-Han var ju tvungen att se så många filmer han kunde. Han hade
inget val!!!
 
Hur är vår hjärna och vår kropp funtad? Vet vi att vi måste göra
det vi vill innan vårt liv tar slut? En del sölar bort livet på skit. På
att förstöra för sig själva och andra. På att döma, kritisera och
prata skit om andra. Det finns så mycket vi gör som vi vet att vi
inte borde, men vi gör det ändå.
 
Det finns dom som varit med om, dom som förlorat sina kära,
som ändå inte fattar något.
Och så finns det dom som är som Andreas. Dom som är äkta,
och genuina och som bara vill leva. Men dom får inte. Dom måste
visst dö...
 
Nej! Som mamma förstår jag det aldrig! Det finns dom som säger
att livet går vidare. Att nu får du fokusera på dom som finns här.
Ja! Det är klart att utan dom 2 jag har så hade jag inte orkat.
Men det är som att säga att jag ska glömma det jag haft under
mitt hjärta i 9 månader och bredvid mig i 20 år.
 
Den som inte varit med om det kan inte förstå. Det är en smärta
utan gräns. Inte så mycket min förlust som den att han aldrig fick
uppleva de stora sakerna i livet: Flytta hemifrån, bli förälskad, skaffa
barn, bli gammal, få barnbarn.... Att veta att han aldrig får vara med
om det är så plågsamt att jag skulle kunna sitta och skriva om det
varje dag, varje minut, timme och dygn.....
 
Men nu är stenen där och imorgon så åker vi dit jag och Katta.
Om det är väder tror jag att jag köper med kaffe o kanelgifflar
som vi kan sitta och smaska på. Det skulle han gilla, min son!
 
Nu får jag gå in i nästa halvår. Den analkande hösten då han skulle
fylla 21 år. Julen!! Hur ska den bli i år? Nyåret. Det förra som han
och jag firade ensamma, när han mådde så dåligt och åkte in 2 dagar
senare för att bara komma hem på några korta permissioner efter det,
trots att han var på jakt den 26/12 med benen hyfsat i behåll.
 
Det är mindre än 6 månader till ettårsdagen sen han gick bort.
Så märklig tid är egentligen. Lång när man väntar på något positivt,
kort när man väntar på döden, eller 1-årsdagen av densamma.
 
Det här blev dystert, men det är så det känns idag. Att se en positiv
och levnadsglads människas namn på en gravsten kan nog få vem
som helst att gråta och undra!
 
 
Glöm inte ta hand om båda Er själva och dom ni älskar!
Låt det inte finnas några ursäkter, ha tålamod med varandra.
Livet går faktiskt inte så himla fort som vi inbillar oss!!
Om vi tar var på tiden så hinner vi med, både att älska oss själva
och vår nästa...
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 

Halvår

Det har gått 6 månader sen Andreas försvann ifrån oss.
Visst är det konstigt att ens barn bara kan försvinna?
Gravstenen är färdig har jag fått veta och Anna ska åka
med och hämta den på onsdag.
 
Vi får se när vi får den på plats, för det behövs lite hjälp
med det.. Men det känns bra att den är färdig nu och jag
är nyfiken på hur den ser ut. Men jag är säker på att den
är väldigt fin.
 
 Det är konstigt att man kan längta efter att få en gravsten
på sin plats, när man egentligen bara vill få tillbaka sitt barn.
Levandes, skrattandes.. Jag som inte ville att han skulle flytta
hemifrån känner enorm sorg över att det inte blev så.
 
Att lägenheten som stod där och väntade aldrig kommer att
bli bebodd av honom. Det är så enormt smärtfyllt!
Över huvud taget finns det inget annat än smärta över ett
förlorat barn och syskon.
 
Även om vi pratar om, skrattar och minns så är smärtan det
som är störst och mest påtagligt, hela tiden.
Men vi har klarat att andas i ett halvår trots allt och nu får vi
gå vidare med våra liv, skolan som börjat, jobb, fredagsmys,
alla dessa vardagar, regniga och soliga dagar, Isak´s 18-årsdag
som kommer snart. En 21-årsdag som inte kan firas som tänkt.
 
Ja, det är mycket man ska igenom i ett liv. Kuratorn sa till mig
att det är inte många som drabbas av 2 så stora förluster inom
en så kort tid. Barn och makar är ju det som står oss närmast.
 
Men hur det än är med det, så lever och andas jag ännu.
Jag har kämpat och lidit och tagit stryk från flera olika håll,
så om nu livet skulle vända och bli lite mer positivt, så finns
det ingen i denna världen som ska säga till mig att jag inte är
värd det! Men av dom som står mig närmast så finns ingen
missunar mig av det som är positivt och bra.
Och det är dom som står närmast som betyder något!
 
Glöm inte att visa för era nära att dom är viktiga för er.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt <3

Pandora?.

Var kommer egentligen alla känslor ifrån?
Funderar på om det är lite som Pandoras ask,
det ligger där och gömmer sig någonstans, men
man  vet inte var, tills det en dag bara hittas och
väller över och pockar på och vill ut.
 
Ingen återvändo, ingen chans att värja sig, det
strömmar ur en som en vårflod utan slut...
Märkligt! Och man hinner inte med, man står
och tittar på hur det flödar och forsar o rinner
och man försöker stoppa det, men det går inte!
 
Det är nog tur att man inte kan, för med känslorna
kommer ju alla sinnen som stärks, man blir mer
medveten om sig själv och sin egen existens.
 
Oavsett om det gäller sorg, ilska, kärlek eller
andra livsavgörande saker, så är det när asken
öppnas som man verkligen får se sitt hela
färgspectra av känslor och man lär känna sig själv
lite bättre.
 
Man man blir oxå mer sårbar. För man tolkar allt
som sägs till sin egen fördel eller nackdel, och man
har alla tentakler ute och man suger åt sig av det som
är fint och vackert och man kan sjunka långt ner i
bottenlös mark av det som man tolkar negativt.
 
Och så känner man att allt är möjligt, hela världen
och hela livet är mitt. Eller så stänger man igen och
lovar att aldrig öppna sig själv igen för någon, man
kan bli bitter och deprimerad och avundsjuk och börja
hata allt och alla och i slutändan är det sig själv man
sårar allra mest, för man kan bli så instängd att man
inte ser att det finns dom som vill hjälpa och krama om!
 
Känslor kan ställa till med så mycket och man vet inte
när asken kommer att öppnas, men man känner när den
gör det och man får hoppas att man då har förnuft nog
att inte såra sig själv eller någon annan, även om det är svårt.
 
Att man kan tillåta sig att bara känna!
Att vara i en känsla kan vara hur jobbigt eller hur underbart
som helst.
Smärtsamt, tungt som bly, fjäderlätt eller helt euforiskt =)
 
Så oavsett när den där asken öppnar sig, så ta emot det.
Hur överraskad, förvånad eller ledsen man än blir, så är
det tack vara våra känslor som vi kan lära oss, att livet
kan vara precis som i Askungesagan:
Alldeles dötrist, tråkigt och dötrist och alldeles alldeles
Underbart!! <3
 
Ha en fin dag och njut av de varma solstrålarna som
varit snälla nog att äntligen komma och värma oss!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 

Inget speciellt...

har jag att skriva idag.
Möjligen att min planerade Spadag på
Stenungsbaden fick ställas in pga en
halsfluss som kom hastigt o oväntat.
 
Har nog inte haft det sen jag var gravid
med Emma och låg på sjukhuset eftersom
jag hade hög feber och fick halsböld efter det.
Har för mig det var en lunginflammation oxå
på samma gång.. :)
 
Ja, varför ska man spara på grejorna, när man
kan få allt samtidigt?
Nåja, jag har fått en rejäl pencillinkur som verkar
få bukt på det hela.
 
Har ju inte så mycket feber nu för tiden som tur
är, inte så tätt i halsen heller som förr om åren.
Jag har ju varit ett riktigt halsflussbarn, jag hade
det 7 ggr på 6 månader en sommar på 80-talet.
 
Men det borde ju vara preskibberat nu! :)
Det går inte att leva på gamla meriter hur länge
som helst... ;)
 
Jag har ju min Spadag kvar och det kan ju
kännas skönt nu när det börjar bli höst i luften.
Fick ju även presentcheck på valfri massage/
fotvård/ansiktsbehandling i Göteborg.
 
Ska se när jag får gjort det. Kroppen behöver
mjukas upp kan jag lova, stel som den är efter
allt som hänt. Det sätter sig i kroppen alla de
där händelserna man inte vill ha.
 
Väntar ju på gravstenen oxå. Nu har stenhuggeriet
semesterstängt till mitten på Augusti, så jag hoppas
dom hör av sig när dom är tillbaka.
Ska bli skönt att få den få plats, så man kan göra
lite fint där på kyrkogården för den saknade sonen.
 
Har ett företag som inte upphör att förvåna.
Andreas hade abbonemang där och jag har ringt
och sagt upp det men fakturorna har fortsatt komma.
Det kom tom. brev från inkasso för April och Maj.
Var ganska upprörd när jag ringde det företaget
och frågade vad dom håller på med. Kort därefter
får jag en ursäkt från gällande företag att dom ska
se över sina rutiner och dom lovar att inga fler
fakturor ska komma.
 
Trots det har jag fått en ny faktura och idag kom en
påminnelse..... Vet inte om jag ska skratta eller gråta,
men får väl ringa dom imorgon igen.
Orkar inte ens bli upprörd längre för det löser ju inget
ändå. Men det är på inget sätt ok!
 
Ja, ungefär så här ser dagarna ut, ganska trivialt och
väldigt vardagligt. Jag ska bara lära mig fullt ut att
acceptera dessa dagar då inget händer.
Som kontrast till de sista 1,5 åren så är det väldigt
skönt, och jag har lite positiva saker att se fram emot
i höst. Men ändå!! Det känns som livet går eller passerar
och det jag vill ska hända, verkar dröja.
 
Men med tålamod och uthållighet så kommer det snart
bättre dagar. Jag vet ju att jag behöver vilan, jag har bara
sån enorm rastlöshet i kroppen sen en lång tid tillbaka.
 
Jag har alltid haft lätt för att se i bilder, saker som ska
hända och som jag har framför mig. Nu har det gått över
till att bli abstrakt, svart eller vitt, bra eller dåligt, varmt
eller kallt. Jag ser saker som de är, när det händer.
 
Varken mer eller mindre. Mitt grubblande är till stor del
borta, och det får väl anses bra ändå. Mitt hjärta har tagit
stryk, men jag har känslorna kvar. Dom ligger där och
bara väntar på att få komma ut.
Kanske, snart, en dag..... ;)
 
Nu får ni sova så gott.Drömma sköna drömmar
om ett liv i kärlek och omtanke. Var rädda om varann!!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt <3
 
 
 

Ljungskilekväll!

 
 
 
Bohusgranit....
 
 
Nästan som Gotland... men bara nästan!
 
MassaMånga Kramar// AnnBritt
 
 

Medvetenhet

Dagarna går och sommaren rullar iväg.
Redan Augusti nu och solen har lyst med sin frånvaro.
Iaf där jag varit.
 
Men det finns annat som är viktigt. Viktigare än sol.
Jag har fått fina kommentarer till mitt inlägg "Förhållningssätt".
Blir både rörd och glad och sorgsen och medveten om att flera
lever/har levt, nära döden. Nära de känslor som tar oss till platser
vi inte vill vara. Som gör oss medvetna om vårt innnerta rum, våra
drömmar, vår rädsla, skräck, våra förhoppningar och framför allt
vårt hopp.
 
För jag minns de sista dagarna med Andreas, hur hoppet aldrig
svek. Morgonen efter att han i stort sett sovit flera dygn, sätter
sig i sängen och säger att han vill duscha...
 
Hur 3 i personalen hjälper honom till duschen och hur han sen
pratar med farmor och säger att han vill att hon tar med sig en
kall öl när hon kommer.... =)
 
Då kände jag att: -Ja, så här kan det vara nu, nu är allt bra!
Får han ha det som idag så ska jag finnas där vid hans sida
och hjälpa honom med allt, tills han blir gammal och gråhårig...
 
Hoppet! Som trots att man vet att det inte finns någon återvändo,
vägrar att släppa taget. Hur kunde jag tycka att allt var bra??
Han kunde inte röra sig själv, inte gå, hade bara ont, ont överallt,
med morfinpumpen som höjdes och doserna som blev fler o fler.
 
Men trots att jag visste att det skulle ta slut, så gick det inte
att ta in, att mitt barn skulle sluta andas, sluta leva, sluta kämpa.
Det man burit under sitt hjärta i 9 månader kan inte bara ryckas
bort ifrån en. Inte ens efter 20 år.... Det går inte att ta in, och
därför så sviker aldrig hoppet!
 
Det var så många som sa till mig att det jag gjorde för honom
var fantastiskt. När jag var där de sista 2 veckorna dygnet runt,
bortsett från 1 dygn då jag var hemma.
Men jag sa att detta är ju det sista, det enda jag kan göra för
honom.
När han fyller 21 finns han inte, jag kommer inte att kunna fira
hans 25, 30 eller 40-årsdag. Jag kommer aldrig mer att kunna
göra något för honom. Det minsta jag kan är att sitta här och
hämta äpple mer, youghurt, kaffe latte o kanelbulle.....
 
Vad är det??? Det är ingenting! Men det var det han ville ha
och det var det jag kunde göra. Så smärtsamt medveten om
att vad jag än gör och hur fantastisk man än tycker att jag är,
så kunde jag inte göra det enda jag ville: Att ta bort cancern!
 
Jag kunde inte rädda mitt barn, inte göra honom frisk, inte ge
honom löfte om ett liv, ett levande liv, utan smärtor o sjukdom,
med framtidshopp, med löfte om att de drömmar han hade skulle
kunna uppfyllas. Inget av det kunde jag ge.
 
Jag kunde bara vara där vid hans sida, skratta åt hans galna
kommentarer, vända på hans kudde, trycka på pumpen på
natten, gå ut i korridoren och gråta en skvätt, prata prata
prata med personal o kurator, gå in igen  och försöka ge lite
hopp o glädje....
 
Livet är så märkligt! Det finns dom som önskat mig elände
och allt ont....
Ja, ni fick som ni ville, hoppas ni är nöjda nu....
 
Men jag fokuserar på dom som ger kärlek, dom som lyssnar
o förstår, dom som ger en liten del av sig själva till en med-
människa. Tack från mitt hjärta <3 För utan er hade jag inte
klarat av att fortsätta leva, inte varit där jag är idag.
 
Ni är dom bästa som finns! Ni ger mig hopp om en bra framtid.
För hoppet är som sagt, det sista som överger oss!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt