Klagomuren!

Ja, sån har jag känt mig ett tag nu. Klagar och gnäller och
beklagar mig och tycker tom. lite synd om mig emellanåt.
 
Jag sitter i mitt kök och dricker den ena koppen kaffe efter
den andra. Tankarna cirkulerar endast kring vad som hände
för ett år sedan. Ni vet, när vi fick veta att han hade bihåls-
inflammation och jag blev lycklig över att cancern inte spridit
sig. Sen beskedet några dagar senare att han hade tumörer i
bihålan.
 
Jag tänker på när jag fick veta att dom inget kan göra och när
jag går in till honom och han säger: -Dom måste ju göra nåt,
dom måste ge mig nånting. Jag skulle ju få cytostatika i tablett-
form, varför ger dom mig inte det?
 
Jag minns hur jag går sönder inuti. Jag vet att han vet att dom
pratat med honom om att dom kan inte göra mer nu. Jag ser
på mitt barn som ligger i den sjukhussäng där han tillbringat
så mycket tid, när han egentligen borde varit på arbetet, på
åkern i traktorn, hos Mats och Anna och deras barn, grejat
med sin bil, levt! Andats ordentligt och levt och plockat svamp
(han älskade kantareller) skrattat, njutit av livet, planerat fram-
tiden.
 
Och jag säger till honom, men du vet att så länge du har din
infektion och får antibiotika så kan dom inte ge det. Men sen,
sen ska få det. Jag ljuger för min son, för jag kan inte säga det
vi båda vet, att han kommer inte klara denna resan. Det går ju
inte! Han nöjer sig med det, och jag tror att hjärtat ska hoppa
ur kroppen på mig för det slår och slår, så hårt och det dunkar
och bankar och jag får panik och går ut och frågar sköterskan
varför han sa som han gjorde.
 
-Han har blockerat sig. Han kan inte ta in det, men han vet.
Det är en normal reaktion säger hon. Men jag står där och
inser att normalt, nej det blir aldrig livet för mig igen. Vad som
nu är normalt, men jag känner att det inte är normalt att se
sitt barn förintas i en sjukdom som är hänsynslös.
 
Jag sitter med mitt kaffe och går igenom allt om och om igen.
Kanske är det dax att göra någon sorts bearbetning av allt som
hänt. Jag sitter och tycker livet är skit. För bilen har jag ställt
av nu, och ska skicka den till skroten. 9 st. 2or är ingen ide
att fixa. Det kostar mer än det smakar på en gammal bil.
 
Jag ska jobba i helgen och jag får åka hemifrån 3 timmar innan
jag börjar, för att vara på jobbet 1 timme innan jag börjar, eller
komma 10 min för sent. Jag slutar 7 på morgonen och på lördag
kommer jag vara hemma kl. 11 och på söndag kl. 12.
 
Så tänker jag att det är ju bra att det finns bussar så jag kan
komma dit alls. Försöker vara positiv. Allt löser sig!! Men jag
är så trött på att inget flyter, att saker/livet är krångligt, istället
för enkelt och bra. När jag tar tåget för att köpa mjölk och smör
och ni vet, sånt som ska handlas, då får jag ont i axlar, händer
och rygg när jag ska bära hem det. Och jag blir bara trött och
sur och grinig och tänker att jag har väl för fan, burit tillräckligt
i mitt liv.
 
När man arbetar i vården tar det några år innan man får fast jobb.
Man kan ha vikariat, men när det går ut kan man få gå tillbaka
till timanställning. För det finns alltid någon annan i kommunen
som har jobbat lite längre och som går före. Det kan ta upp till
5 år innan man får en fast tjänst.
Jag är ju ny i kommunen jag arbetar nu, i April har jag varit där
ett år, så det lär dröja innan det blir något vik. Jag går alltså som
timanställd och av olika anledningar har det inte blivit så mycket
jobb denna månaden.
 
Jag har gått här innanför mina väggar och druckit kaffe och gått
ut med hunden och spelat wordfeud i 2 veckor nu. Klart man hinner
fundera mycket då. Över hur livet kan vara när det är som sämst.
Över hur man ska få ekonomin att gå ihop, över om jag kommer
hitta en ny bil till minsta möjliga pris. så att jag kan åka bort från
denna lilla hålan och kanske komma ner och sätta en ros på min
makes grav i Mars. Det är ju ett år sedan jag var där. Det blir dyra
blommor, men hans barn är ju där ibland. Men det är klart att jag
vill åka dit.
 
Sen är det klimakteriet och svettningarna som håller mig vaken om
nätterna. Jag ligger och rullar runt och när täcket är på är det för
varmt och tar jag av det fryser jag. Det känns som om hela jag ska
koka. På dagarna är jag iskall. Inget verkar normalt med denna
övergångsålder, men det ska väl inte vara för evigt!
 
Och jag tänker på hur man i 20-årsåldern pratade om hur bra livet
skulle vara när man blev 50. Man skulle ha hus och barn och jobb
och resa och blablabla..
 
Jodå, jag är ju inte arbetslös, inte bostadlös heller även om jag
längtar härifrån. Och det går tåg och buss, och jag har pengar
till mat och faktiskt till cigaretter med, gud bevars. Och jag har
2 friska barn som älskar mig och kramar mig och uppmuntrar
mig emellanåt att jag är världens bästa mamma. Om om jag
svettas för mycket på natten så kan jag ju ta en dusch när jag
vaknar, och har nattsömnen inte varit tillräcklig så går det ju att
sova bort en stund av dagen, för den är ju inte så rolig ändå.
 
Och jag vill inte gnälla och gny och klaga. Jag vill inte bli den
värsta jävla bitterfittan i hela Bohuslän, som jag hör o häpna,
sa till läkaren när jag jag var på VC, när jag ville ha östrogen,
men om jag blir det. Ja, då är det väl så det ska vara.
Någon ska väl vara värst och gnälla mest!
 
Men mitt hjärta och min själ vill något annat än det jag har nu.
Helst vill mitt hjärta och min själ vrida tiden tillbaka till före Nov
2010. Men eftersom det inte går så få jag väl försöka se ljuset
i tunneln, och försöka hitta nyfikenheten bakom nästa krök,
som jag alltid gjort. Kanske är det "bara" sorgen över 2 av de 4
som jag älskade mest, som ska läka ut först. Ordentligt läkas
ut, så att spänningarna i min kropp kan försvinna och göra det
lite lättare att andas.
 
Så det är väl som vanligt, bara att vänta och vänta lite till, så
att det möjligen, kanske, eventuellt blir lite bättre så småningom.
 
Under tiden tar jag en kopp kaffe till!
 
Bittra Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :