Det Skira Livet

I fredags åkte jag till sjukhuset, träffade "tant", då farbror blivit
förkyld och febrig och stannade hemma.
Sov över här och på lördagen skulle A få komma hem över helgen :)
Han var ganska trött och fram på dagen var det dax att åka.

Vi hämtade E hos sin pappa, så hon fick vara med sin bror på helgen.
Det var härligt, lungt, avslappnat och mysigt. K kom upp och stannade
en stund efter att hon handlat åt oss. Dessa goa vänner man har!

På kvällen kom S som varit och spelat cup i Göteborg.
Hon stannade några timmar och vi fikade och pratade
och skrattade en del.

Hemsjukvården kom ett par gånger under kvällen och de 20
minuter de lovat att det skulle ta, stämde väl inte riktigt..
Men dom kom så småningom och gav extra doser morfin
och vätskedrivande.

Det blev en rätt så sen kväll/natt, att höra sönerna skratta i rummet
intill är helande för själen.

Såna där små saker som kan gå en på nerverna i vanliga fall,
som att tjata att maten är klar, och ingen kommer, det är något
av det bästa jag vet nu och stör mig inte alls. Att ha någon att
ropa på och tjata på är en del av vardagens små saker som
betyder allt när livet hänger på en skör tråd.

På söndagen kom min söta granne A-L med nybakta, varma
gifflar som vi njöt av. <3

Min syster och hennes yngsta barnbarn, snart 4 år, kom på besök.
Han sprang runt och lekte med katterna och ropade apport!! till dom
En sån sötnos han är :)

K var uppe nästan hela dagen, det är gott att ha henne nära.
En pärla bland pärlor är hon.

Natten i vanliga sängen var ingen hit för A. Han har ju ställbar säng
med luftmadrass på sjukhuset som tryckutjämnar hela tiden.
Men nu har man ordnat så vi ska få hem en sådan.

När allt funkar med hemsjukvård och strålningen som pågår nu,
är klar, så kan A bli utskriven och åka hem. Det görs när han är redo
och känner sig trygg med att allt fungerar.

Personalen på avd. har jag skrivit om innan.
Dom är ju den mest underbara personal som finns, gör allt
för att A och vi andra ska må bra. Inga problem om vi vill
sova över 2 personer och det är bara att säga till om man
behöver något eller vill prata en stund.

Det känns lite trist att "bli av" med dom, men dom finns ju
alltid i bakgrunden om det skulle vara något som händer.

Jag och I körde ner honom på söndag kväll och var hemma
ganska sent. Satt och pratade en stund innan vi somnade.
En klok och godhjärtad son är han oxå. En sån tur man har haft
med sina barn när man tänker efter <3

Igår hämtade jag E efter skolan och vi åkte ner igen för att sova
över. Starbuck´s har ju öppnat på Centralstationen och A ville ha
en latte därifrån. Men att parkera i Göteborg visade sig vara ett kapitel
för sig, fast det löste sig till sist. Fast lite full i skratt blir man när dom
säger att systemet är till för att förenkla för bilägaren =D

Kaffet var super gott iaf och lite N.Y nostalgi blev det!

3 dagars strålning har det varit på överarmen nu, där tumören växt.
Sista gången blir imorgon, på torsdag är det storrond och då får vi se
vad läkarna säger om allt.

I åker ner med "tant" idag och han stannar över natten.
E och jag åker hem ikväll, jag får börja fundera över var vi ska göra
av den gamla sängen när den nya kommer till A...
Pjuh!! Alla dessa svåra beslut man har att ta i livet ;)

Nu ska jag köpa en latte till sonen på Pressbyrån.
Och en kanelbulle blir det med. Många kanelgifflar, äpple mer,
red bull, snus och ballerina kladdkaka går det åt här på dagarna.

Han har en egen hylla i kylskåpet med kalla drickor som är namnade.
Och ett litet förråd på rummet där det fylls på hela tiden.

När världen blir liten och dagarna nära och livet ovisst är det
viktigt med igenkänning. Därför får jag rusa och köpa latte nu.
Jag är lyckligt lottad som har möjligheten att göra det för min son.

Massa Kramar// AnnBritt

Det har det varit idag. A kom hem före ett och åkte lite före 9 ikväll.
Var så härligt att ha honom hemma. Jo, det blev en del känslor,
men så är det ju nu...

Jag antar att jag är ganska partisk... men jag vill ändå säga att min
äldste son är en av de klokaste, modigaste och starkaste personer
jag mött. Han har ett hjärta av guld och är mycket mån om sin omgivning.

Han har en ängels tålamod med barn, han är ärlig och säger vad han tycker,
rakt på sak och med stor ödmjukhet.
Men... som sagt, jag är väl rätt partisk.. =)

Vi satt vid matbordet alla 4 och åt middag.
Han har inte legat och sovit idag, även om han var trött efter maten
(jag med) ;) så har han suttit uppe hela dagen och fikat och pratat
och bubblat vid sin dator!

Han och E spelade spel och sen kom K och vi fikade och tjatade lite.
Riktigt mysigt :)

Blodvärdena var låga igen så en påse blod väntade när han kom ner.
Det brukar pigga upp en vecka ungefär.
Imorgon blir det strålning på armen, så hoppas vi att smärtan minskar där.

Jag kommer åka ner imorgon och sova över.
Ev. så blir det kanske permis till helgen.
Nu är ju hemsjukvården inkopplad och var på blixtvisit
här idag. Så det borde funka att stanna hemma en natt.

Vi får se hur det blir. Aldrig tidigare har jag levt så nära dagarna.
En minut, en timme i taget. Känns skönt och ger ingen stress.

Nu ska jag försöka få en god natts sömn
Önskar Er detsamma

Kramar// AnnBritt

Pratade med S häromdagen om kroppsminne..
Det kan ju finnas saker i ens liv som inte har varit så roliga.
Man kan glömma och lära sig leva med det och försöka tänka nytt.

Men så kommer det tillfällen som påminner om det som varit.
Ett ord någon säger eller något som görs, man försöker tränga
bort minnena av hur det var då, när det hände förut.

Då kopplar hjärnan in och säger att man ska vara lugn,
tänka sakligt, koppla bort och försöka ta den nya händelsen
för vad den är.

Men kroppen har inte glömt, den börjar skaka och värka
och göra ont och även om man försöker att inte tänka på
hur det varit så minns kroppen så väl.

Det kan gå en stund eller några timmar eller dagar, sen så
slutar kroppen funka. Allt kommer tillbaka, man minns precis
vad som sades och hur det kändes och man minns maktlösheten,
oron, rädslan och ångesten.

Man får svårt att gå, svårt att andas, svårt att tänka klart
sen gråter man eller lägger sig och somnar en stund,
tills man får lättat så pass mycket på trycket därinne
att man kan andas och röra sig igen.

Sen slår man bort det igen tills det åter sägs eller görs
något där kroppen minns det hjärnan vill glömma.

Ja, det var min tanke för dagen!

Imorgon kommer A hem några timmar, gissa om vi alla
ser fram emot detta :)

Väldigt kallt har det varit idag. Kylan har gått genom märg och ben.
Men snart är det Februari och Mars, kanske lite vårsol vill titta fram då.

Man får aldrig sluta hoppas vet ni!
Kramar// AnnBritt

Ja! Det gjorde det igår kväll.

Som tur är finns världens bästa C och K som orkar lyssna
och krama och lugna.

Ni är underbara och jag skulle inte klara mig utan Er <3

Var på Vårdcentralen igår och nu återstår att se om fk
går med på sjukskrivningen. Var en som skulle ringa och
prata med Af om hur dom egentligen tänker kring saker
och ting. Får se om det hjälper och isf någon annan kan slippa
samma bemötande. Men i det empatilösa samhälle vi lever i
är det knappast troligt.

Regler är till för att följas och det ska vara ekonomi i allt.
När S gick bort fick jag veta att en sk. krisreaktion som
kan uppstå när någon går bort, gäller bara i 2-4 veckor.

Därefter får man skriva depression... Tänk att det är någon som
suttit och räknat ut att sorg tar 2-4 veckor.. den personen skulle
jag vilja träffa!

Nåja, nu ska jag fixa och ordna lite här hemma.  Sen hämtar jag
dottern och vi 2 åker ner och sover på sjukhuset inatt.

Kanske, kanske, kanske får han komma hem några timmar i
slutet av veckan. :) Han vill gärna det och jag ska hålla tummarna.

Ta hand om Er och varandra
Kramar// AnnBritt

Idag körde jag dottern och hennes klasskompis till torget.
Dom skulle kolla i affärerna och kanske äta något.

Så säger jag på mammors vis: -Lägg ner plånboken i väskan
om ni handlar och ta det försiktigt när ni går över vägen.

Då svara E: -Mamma, jag har varit i New York, så jag klarar
nog ett litet torg.......

=) Lång näsa fick jag! Är man "halv tolv" så klarar man det mesta själv ;)

Kramar från en fånig mamma! <3

I har sovit över hos brorsan 3 nätter sen i torsdags.
Dom spelar tv-spel och data och mycket kanel gifflar
går det åt :)

Hans pappa har varit där nere sen i fredags och ska åka hem ikväll.
Moster, kusin, tant och farbror, farmor, K, jag och E
och kanske någon annan jag ev. glömt har varit på besök.

Nu har A tydligt sagt ifrån att han behöver en natt för sig själv.
Även om besöken är viktiga och omtyckta, kan man behöva
få lite egentid någon gång emellan. Det förstår jag!

Så idag är jag och E hemma, hon ska till en klasskompis
efter skolan, och jag som inte fick bort julsakerna förrän igår,
ska försöka få städat lite här hemma.

Så lutar det åt att jag och E sover över imorgon natt.
Kanske, eventuellt, kan han få komma hem en liten stund i
veckan. Några timmar iaf, så får man se om det funkar med
hemtjänst,  Uddevalla Sjukhus, sprutor, mediciner och allt annat
som ska fungera för en sådan händelse.

Idag står läkarbesök på dagordningen för mig.
En helt absurd situation har uppstått och jag får åka dit
och höra vad dom säger om saken.

Men att inget flyter på som det borde är något jag lärt mig
det sista året. Man får helt enkelt slå bort elakheten från en
del personer i omgivningen och fokusera på det som betyder.

Även om ord kan skära som knivar i hjärtat, så får man bita
ihop och försöka hålla samman kroppen och gå framåt.
Men oj! Så mycket man lär sig om människans ego när
det stormar i livet...

Ha en fin dag och var rädda om varann.
Kramar// AnnBritt

Sitter i en stol på sonens rum med I bredvid mig
och A i duschen. Snart dax att sova, är trött som
bara den, så det ska bli skönt att lägga huvudet i puta!

Vi hade värsta skrattattacken innan med 2 av personalen
och tant o farbror som kollade på "Boomerang" klippet
från youtube på datorn.

Det är från en holländsk tv-show där man tar upp allvarliga
ämnen, denna gång 2 män som opererat sina tonsiller och
en kvinna i rullstol som sitter och gråter.

Plötsligt från programledaren ett hysterisk skratt anfall.
Han kan inte sluta. Och mitt i all denna tragik så skrattar man
lika mycket varje gång man ser detta...

Hela teamet fick sluta på tv efteråt! Kan förstå det,
men mitt i allt är det hysteriskt kul.

Ja! Så har vi det.

Minns att ett gott skratt förlänger livet!

Sov Gott och Kramar// AnnBritt

Nu är jag hemma och har tvättat lite kläder
efter att ha varit på sjukhuset 2 nätter.

Farmor sover hos A inatt, tror han trivs med att
ha oss där :) Eller vet det!

Vi pysslar om varandra så gott det går och det känns bra.
A har ätit lite grann emellanåt, kebabtallrik och nuggets.
Skönt att aptiten kommer tillbaka vissa dagar iaf. :)

Igår em när det var andra hos A träffade jag min underbara
vän sen många år. Vi har haft mycket kul genom åren
och bla tältat ihop med våra barn i Simrishamn och
Stockholm. Härliga minnen! Igår tog vi en kaffe på
Evas Paley på Avenyn. Har väl inte varit där på
25, 30 år eller så... Gott kaffe var det minsann.



Ibland händer saker där man är beroende av andra för
att man ska få ihop allt i slutändan. I ett par dagar har jag
haft en ovärderlig skock med människor runt omkring
som på ett underbart sätt fixat saker som behövt fixas
och jag inte haft möjlighet att sköta själv.

Jag har utan att be om hjälp fått se att det finns dom som
ställer upp utan att veta vem man är. Sånt är ovärderligt
och ett Tack är allt man kan säga, men det beskriver på
inget vis den tacksamhet jag känner för hur dom ställt upp.

Hoppas jag senare får möjlighet att tacka personligen.

Ska besiktiga bilen imorgon för A. Det skulle ju varit så att
när jag åker till honom imorgon em skulle jag överraskat med
att hans pärla är besiktigad. Så ringde han mig och frågade om
jag beställ tid, han hade fått ett sms från bilprovningen =))

Som det kan bli...

Nåja, I och jag åker ner imorgon, ska träffa A och fika med
henne först. Har saknat henne mycket, vi har ju inte setts
på 1,5 vecka tror jag. Goda vänner får man vara rädd om.

Det är det enda som räknas i sådana här tider när livet
är skirt och marken känns som gungfly.
Af gör sitt bästa för att krångla till saker och ting och annat
händer, men det finns endast en sak som är viktig och det är
min familj. Inget annat betyder något och så då dom som står
där omkring stadigt när det blåser.

Var rädd om er familj och era vänner,
allt annat är förgängligt!

Många Kramar// AnnBritt

Igår (som varje dag) var farbror och tant..! ;)
samt farmor hos sonen när jag kom dit på kvällen.

Det blir en del flippade kommentarer om saker o ting.
Och skratt och goa leenden.

Jag skulle få en säng i ett anhörigrum, men när jag kom dit
var ingen där och nyckeln skulle hämtas på akuten,
så det blev att jag fick en säng på avd i samtalrummet.

Kl. 23 åkte släkten och sen pratade vi och fixade lite
innan jag sa godnatt när klockan var 01..

Gick upp strax efter 6 i morse för att lägga på pengar
på biljettautomaten, tog lite kaffe o macka och efter 8
var sonen vaken. Vi kollade tv och jag masserade hans
axlar, det blir ju en del värk när man ligger så mycket.

Idag var sista dagen med antibiotikan. Det känns ju bra.
Vid halv 2 var det dax för mig att åka, då jag hade en del
telefonsamtal att ringa här hemma.

Strax innan kom farbror och tant med nytt tv-spel,
så han lär vara sysselsatt i kväll =)

Om en stund kommer K hit. Hon ska stanna här inatt,
så det blir nog en del fniss o skratt.

Eller så tar snarkningarna över... vi får se!

Ha en fin fredagskväll hur ni än myser.
Imorgon kommer de andra barnen igen. <3

Kramar// AnnBritt

Jag och en kompis till A åkte till honom igår fm.
Han är ganska trött nu på dagarna, men fick äntligen
sin morfinpump och den verkar fungera bra.

Skönt att han slipper vänta med smärtlindringen,
och istället kan sköta det själv.

Han har fått strålining på tumören i bihålan och även
på det i ryggen som sitter närmast nerverna.

Vi önskar att det ska lindra mer av hans smärta så småningom.
Igår åt han en bulle och en kaka och drack en kaffe latte :)

På kvällen körde jag och M till hennes mamma i Uddevalla.
Där väntade god mat och trevligt sällskap som alltid.

Vi satt uppe ganska länge och spelade spel på datorn.
Det skingrade tankarna lite.

I morse väckte jag K med kaffe och macka på sängen
till ljuv skönsång.. fast hon uppskattade inte det så mycket ;)

Fick ringt en del viktiga telefonsamtal och efter det är man ju
helt slut, så jag vilade en stund på hennes soffa tills det var dax
att åka hem och utfordra de små katterna.

Nu åker jag strax till sjukhuset och sover där inatt.
Det är inget vidare att gå själv här hemme och vanka.

Får se hur länge jag stannar imorgon, sen på lördag kommer
barnen igen till mig.

Julen skulle tagits bort i helgen här hemma, men det får bli när
det blir. Vissa saker känns inte så viktiga i nuläget...

Önskar er en fin torsdagkväll.
Många Kramar// AnnBritt

Sitter och tar en kopp kaffe innan jag duschar och gör
mig färdig för att åka till sonen.

Idag ska jag få träffa hans läkare och få svar på hur det
är med ryggen.

Pappren från  F-kassan ang. vårdbidrag har oxå kommit,
så dom får jag idag på sjukhuset.

Snön har regnat bort nu och jag hoppas att det inte är halt
på vägarna.





Så här vitt och krispigt var det igår när jag gick och fikade hos C.
Vackert ändå! Men nu behövs det ingen mer snö, tack...

Ni får ha en bra dag, nu ska jag plocka i ordning mig.
Kram// AnnBritt

Efter en väldigt orolig natt har jag vaknat till
ett krispigt vinterlandskap.

Naturen blir helt annorlunda när det är vitt på backen.
Fast jag egentligen inte vill så får jag erkänna att det är vackert..

Ska se om jag kan lägga ut en bild senare,
ska se om det blir promenad till C idag och då
bjuder hon nog på kaffe :)

Kramar så länge// AnnBritt

Sitter ensam hemma nu efter att I och E åkt till sin pappa.
Vi var på sjukhuset ikväll för att träffa sonen.
Strålningen kom äntligen igång idag, men det blev lite
förseningar, så vi sågs inte så lång stund.

På onsdag åker jag dit på fm och stannar fler timmar.
Hans farbror med sambo har varit där varje dag sen i fredags.
Kärlek till dom som orkar och vill, och A trivs med att ha dom där :)

Det är smärtsamt att se sitt barn ha smärta i varje rörelse,
att sakta sakta ta sig ur sängen för att sitta i fåtöljen en stund.

Han har värmedynor på ryggen hela tiden, men han har en enorm
envishet och gnäller inte ett dugg, fast man ser att det är för jävligt.

Jag vill bara ta honom i min famn och krama honom som när han
var liten. Krama hårt och vagga honom och säga att allt kommer
att bli bra... Att jag älskar honom mest i hela världen och att han är
en underbar son och bror.

Fast det sista vet han redan.. ;)

Idag kom det snö. Här på landet är det vitt, i stan var det regn.
Imorgon börjar skolorna här, lovet har gått ganska fort tycker jag.

Men det är en dag närmare våren och ljuset.

Ja! Roligare än så här blev det inte idag.
Känner att det kommer bli en lång natt...

Kramar// AnnBritt

Pappan och jag kommer åka till sonen varannan dag.
Det tar på krafterna att se sitt barn ligga i sängen med
smärtor och värmedynor på rygg och lår och svettas av
morfintabletter som inte hjälper.

Han har haft mycket besök de sista dagarna och att
han är en omtyckt och älskad person råder inga tvivel om.
Det känns gott i ett mammahjärta.

Det blev ingen permission i helgen som var tanken.
Han orkade inte det. Istället sov hans bror där 1 natt.

Imorgon åker jag och dottern dit och äntligen startar
strålningen. I 4 dagar har han fått vänta på det, då man
har stängt där på helgerna.

Hur kan ekonomi gå före hälsa och liv???

Orkar inte skriva mera nu.
Klockan är mycket och jag ska försöka sova några timmar.

Ta hand om varandra, livet kan förändras så fort..

Kramar// AnnBritt

Tack för kommentarerna, ni ska veta att det gör gott i hela själen
att veta att det finns utomstående som bryr sig <3

AnnBritt

Det breder ut sig nu. Den där elaka sjukdomen
i min älskade äldsta sons kropp.

Det är tungt och jobbigt för oss i familjen
men det är allra värst för den drabbade 20-åringen
som inte har börjat sitt liv, inte gjort det man ska göra
när man är ung, som ännu inte levt livet.

Vad ska man säga och skriva när man känner sig
tommare än någonsin.
Man får hoppas att det finns någon cytostatika som kan hindra
de sjuka cellerna från att sprida sig, även om det inte verkar så.

Hur kan något så elakt sprida sig i en vacker själ?
Det är bara så fel, så fel.

Vi var några stycken hos honom igår och kom in på
det som hände på Utöya.
Pratade om hur fel det kan bli i en människas hjärna.

Och så sitter den snällaste och kärleksfullaste framför oss
med en elak, agressiv sjukdom i kroppen och bara förstör
det som inte borde förstöras.

Han är ju en underbar och älskad storebror.
När hans syskon föddes så kan ingen ha varit mer mån om dom
än han var. Han har tröstat, burit, lekt med och försvarat sina syskon.

Han är en stor djurvän och när han var 13 tog han sin jägarexamen.
Det kanske rimmar illa att vara djurvän och jägare, men det är till
stor del för naturupplevelsen som han vill vara där i skog o mark.

Han gillar Iron Maiden och Volbeat, har varit på många konserter.
I somras på The Big 4 på Ullevi med sin bror och hans kompis.
Han tycker om att fiska och har kommit hem med gäddor och
stora aborrar från sjöarna runt okmring och han rensar själv,
för jag har sagt att ska man fiska får man lära sig ta hand om det.

När han var 9 eller 10 år började han vara hos M som hade kor.
Han var med och flyttade korna från de olika hagarna och
när våren kom var det till att köra traktor och hjälpa till med
på fälten med hensilage och höbalar och tröska o skörda
och allt vad det heter.

Han är mycket duktig på att hantera en traktor och har fått
mycket beröm för det var han än varit.
När jag träffade S var han med honom ibland och tittade på Skånes
stora maskiner. Där är ju fält så stora som man inte kan blicka över.
Inte som de små åkerlappar vi har här uppe :)

Hos M trivs han och dom trivs med honom och där är han fast anställd
på byggföretaget som murare sen innan han gick ur gymnasiet.
Han älskar att jobba och vara med sin chef och hans familj
och de andra killarna på företaget.

Att ligga på sjukhus var tredje vecka och däremellan hemma
med sprutor, provtagningar och röntgen och allt annat
har inte varit något hit för honom.
Men för vilken 19-20 åring är det normalt att vara så mycket
på sjukhus, när hela världen ligger för deras fötter??

Ja, vi hoppas att strålningen kan ta bort en del av smärtan
att kommande röntgen på ryggen inte ska visa något mer.

Vi får ta en dag i taget och hoppas, hoppas och hoppas!

Nu ska jag skura hans rum, det verkar som han får komma hem
på söndag till måndag. Tror att han ser fram emot det lika mycket som jag!

Kramar till er alla// AnnBritt

Det finns saker som sker som man blir så ledesn och så sårad av
att man knappt vet vart man ska vända sig.

Sen finns det ljuspunkter i tillvaron som glänser som små stjärnor
på himlavalvet och då vet man att det är det enda som spelar roll.

Som att sonen som inte ätit på 3 dagar och haft så ont i ansikte och
huvudvärk, så man inte känt igen honom.
När man får veta att han har bihåleinflammation, ja då finns det hopp
om livet! <3

Låter det bakvänt?
Ja, det är ju så. När man funderar på om det är biverkningar av
cen nya cytostatikan, eller ännu värre ny tumörer i huvud, rygg
eller nacke.

Så åker man med honom 4 timmar för sent till sjukhuset,
för att han inte kommit ur sängen, så skickar dom honom
på röntgen för att utesluta spridning och upptäcker denna
bihålsinflammation....

Ja, då blir man lycklig i mammahjärtat hur galet det än låter :)
Trots att det försenar den 5 dagar långa behandlingen, eftersom
han måste få antibiotika före cellgifterna.

Så han kommer inte hem på fredag, men vi får åka dit med lite
förnödenheter, så han klarar sig ett par veckor.

Han är 20 år och det spelar nog ingen roll om han varit 40,
jag hade ändå känt samma smärta och oro.

Jag minns när min mor och jag var och handlade ibland,
och vi träffade någon hon kände, så sa hon alltid att jag
var hennes yngsta dotter..

Det var väl inte toppenkul att höra när man var drygt 40 år :))
Men det är väl så att som mamma spelar det ingen roll
med åldern, mitt barn är mitt barn i alla lägen.

Så kära A! Jag vet hur jobbig du tycker att jag är ibland,
när jag frågar hur du mår och om du vill ha något.
Du får "gilla läget" för jag kommer aldrig sluta med det ;)

Har suttit med ett leende på läpparna nu sen han ringde
och berättade.
Det känns som jag ska kunna sova gott inatt!

Massa Kramar// AnnBritt

Äntligen är det nya året här!
Sällan har jag känt en sådan lättnad efter 12 slaget
och aldrig har jag haft sådan ångest innan.

Fick ta mig en tur runt huset och andas lite frisk luft.
Många tankar var det som for genom mig den stunden.
Det går liksom inte att återge känslor på det viset.

Men när Jan Malmsjö läst Tennysons nyårsklockor på Skansen,
så kändes det väldigt bra :)
Ett nytt år är ett oskrivet blad som man får fylla efter hand.

Min tanke är att det ska stå vackra och fina saker på detta årets blad.
Kärlek, empati, omtanke och mindre se bakåt och ingen bitterhet.
"Vi planerar framtiden för det är där vi ska leva"
sa en klok människa. Det är så sant!

Det som har varit får vi lämna, det har format oss till de vi är
och vi får förvalta det med ödmjukhet vad än vi varit med om.

Tänker på alla dom som funnits där under livet och velat
hjälpa och stödja, men som man inte sett för att man varit så
självupptagen. Så uppi det man drabbats av i livet.

Så dåliga vi ofta är på att uppskatta dom som bör uppskattas
och istället pratar illa om dom som inte ens borde nämnas vid namn.
Alla som trampat på känslor och tankar och tyckt att dom är bättre.

Alla som inte förstår andra människor utan endast bryr sig om sig själva.
Jag tror att vi själva väljer hur vi vill vara.
Vi har alltid möjligheten att ändra oss och vårt sätt.

Ja, på nätterna kommer mina funderingar. :)
nu ska jag lämna Er till en välförtjänt nyårsvila.

Tag hand om det nya året. Gör något gott för en medmänniska.
Visa att ni finns och att ni bryr er om.
Det finns så många som behöver en hjälpande hand och
en kram, några fina ord eller en pratstund.

Låt oss hjälpas åt att göra 2012 till ett år fullt av kärlek
Många Kramar// AnnBritt