Ack ja! Detta liv

Att ha en vecka ledigt och veta att man har några dagar kvar på sitt vik,
det är riktigt skönt. Slippa ångesten över om de ringer och frågar om
man kan jobba.
 
Vi bakade massa bullar jag o dottern. Det var inte helt enkelt, för sist
jag gjorde det var sista gången Stefan var här och han skulle ju ha med
sig några hem. Det slutade med att Emma fick bullarna, potatis och en
duschslang med sig till skolan. Han fick hennes påse med en tröja, en
nalle o några tidningar :) Men det är ett gott sista minne iaf.
 
Annars är det en del  kamp med att orka, hitta viljan och lusten och få
inspiration till något över huvud taget. Jag tänker att jag kanske ska fixa
till på balkongen i år. Men det är mer som ett tvång att jag borde försöka,
än en önskan om att jag faktiskt vill. Ingen tvingar mig men jag känner att
jag borde.
 
Jag tänkte att jag ska åka o köpa mig ett par skor, istället för de trasiga
jag går med nu. Men sen tänker jag: -Varför? Vad spelar det för roll? Dom
håller ju ihop. Ja, det är en inre strid hela tiden mellan att hitta glädje och
mening, eller bara strunta i allt. För inget blir ju bra ändå.
 
När det visade sig att förra bilproblemet var så enkelt som att jag använt
reservnyckeln och det inte funkade. Så står bilen nu på en busshållplats
på Tjörn, med troligt motorhaveri.
 
Att inte ha någon i familjen som kan hjälpa till gör att man känner sig
som värsta utsugaren när man ska fråga om hjälp. Ändå har jag inget
annat val. Men folk kan ju säga nej... som tur är!
Under tiden får jag ta buss o tåg till jobbet och det går ju det med.
 
Så det är ju skönt att jag fick en bra lön denna månaden. För då kan jag
ju kolla på en annan bil. Men dom flesta har det väl så, att när det kommer
lite extra inkomst då ökar hastigt de oförutsedda utgifterna.
Det är ju tur att skorna hänger ihop så jag kan ha dom en månad till.
 
Att försöka vara positiv, att njuta av varje stund, att leva i nuet känns
inte alltid som en bra lösning. När det liksom inte spelar någon roll hur
man försöker eller gör, utan att det blir ständigt nya bakslag, är riktigt
tungt. När det inte ska räcka med sorgen och saknaden som tar sån tid.
Utan när det mesta runt omkring oxå krånglar och bråkar, då är det så
jäkla motigt och tungt och känns ganska meningslöst.
 
Men det är väl det man ska lära sig att bortse ifrån? Kanske är detta
mitt sätt att skörda frukterna av det liv jag levt? Eftersom jag anser
att som man sår får man skörda. Då borde ju det även gälla mig!?
Eller så är livet bara inte bättre än så här. Kanske är det så för oss alla
att det ska vara tufft o kämpigt o motigt, men att vi ska lära oss att se
det från den ljusa sidan, för trots allt ska vi alla återses i livet efter detta.
 
Kanske är där bättre och ljusare och ingen smärta och ingen sorg. Eller
så är det ett Nangiala med Katla och törnrosdalar och nya strider som
ska utkämpas. Vem vet??
 
Nu ska jag iaf försöka ta tag i min hygien innan jag åker o jobbar igen.
Bilen får nog stå kvar därborta ett dygn till, jag får försöka få hem den
imorgon. För det kommer ju alltid en ny dag med nya möjligheter, lösningar
och sina egna bekymmer.
 
Var rädda om Er och om varandra. <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 

Kommentera inlägget här :