Kanske blir detta mitt sista inlägg i denna sorgens o ångestens blogg.
Jag började skriva 3 månader efter att min make hastigt gick bort, efter
att tankarna surrade runt i mitt huvud och jag ville bli fri från dom. Jag
kände mig sittandes i en bubbla av ångest och sorg och chock. Jag ville
slå mig fri från sorgen och tänka en tanke som inte kretsade kring förlust
av en människa jag älskat och som älskade mig. Det är 2 år och 4 månader
sedan idag som vi förlorade honom.
Min son var sjuk och ensamheten och förtvivlan var total. Att då rikta in
all energi på att ta mig till Skåne och ta farväl av min man, rensa bland
hans saker, ordna hans begravning och försöka klara att leva och finnas
för mina barn, fyllda av förvirring inför allt som hände under 2 år som
ingen borde få uppleva, men som ändå är en del av livet. Döden!
Skrivandet blev min terapi. Att kunna lämna tankarna. Att se tillbaka för
att minnas det som försvunnit ur minnet. Att förundras över hur jag klarat
att leva vidare. Att försöka förstå allt som hänt.
Jag gråter ännu över min älskade son. Jag gråter över hans syskon som
saknar honom och undrar hur dom ska klara sig i livet efter att allt för tidigt
fått uppleva en sorg så stor att den ger konsekvenser på deras fortsatt liv.
Jag gläds över det barn jag fött och haft hos mig i drygt 20 år. Jag skrattar
åt de saker han sagt o gjort. Över galghumorn som fanns i den mest mörka
och sista tiden i hans liv.
Jag kämpar för att hitta glädjeämnen varje dag. Och oftast lyckas jag.
Livet har fått en annan innebörd. Allt jag tänker, känner o upplever utgår
ifrån det barn jag förlorat. Det barn som inte fick uppleva sin 21a födelsedag.
Och inte någon av de kommande. Det barn som inte fick flytta in i den
lägenhet han själv iordningställt och längtade att komma till. Det barn som
inte fick uppleva kärleken i livet i en relation med en kvinna, som inte fick
uppleva att bli pappa. Han skulle blivit världens bästa. Jo, han var kär. På
riktigt. Men relationen var komplicerad och blev inte det de bägge kanske
önskade. Livet blir inte alltid som man vill...
När jag läser allt hat på nätet, när jag läser om folk som klagar, gnäller över
småsaker, så tänker jag på min son och undrar varför vi inte kan uppskatta
det vi har. När girigheten och egoismen breder ut sig, tänker jag på min son,
och undrar varför vi inte ser på oss själva och varandra med stolthet och kärlek.
Men det är som det är. Erfarenheter kan inte finnas förrän man själv varit i en
situation och lärt sig av den.
Jag tänker inte sluta prata om mitt barn. Att vi prioriterar och rationaliserar bort
döden i dagens samhälle, skapar dödsångest. Om jag visste hur man gjorde
skulle jag vilja åka runt och föreläsa om död och vård i livets slut, och sorg och
förändra vårt samhälles märkliga syn på densamma. Myndigheter, banker... mm.
har ingen kunskap om detta, och en förändring behövs. Vi måste sluta leva som
om döden och sorgen och saknaden inte finns.
Om 2 månader flyttar jag och mina barn in i en ny lägenhet, 1,5 mil härifrån.
Vi längtar så det gör ont. Vi planerar och skrattar och glädjs åt förnyelsen.
Jag hoppas det blir bra. Jag har varit med om sånt som skulle förnya men
som inneburit katastrofer. Jag har lärt mig lyssna på min kropp, jag är medveten
om att allt inte alltid blir som man önskar o tror, och att vad som helst kan hända.
Men det måste bli bra. Vi behöver gå vidare nu. Vi behöver ny miljö och nya vanor
och rutiner. Vi behöver något positivt att se fram emot. Det har vi och jag känner
att det blir bra. Kanske kommer jag skriva i en annan form längre fram. Tills dess
vill jag tacka för ert intresse , era kommentarer, era goda tankar och ord och för allt
stöd som kommit till mig och barnen. Jag önskar er alla en skön och solig sommar,
en framtid som är ljus och fin. Ta vara på varandra. Lev och älska och njut och skratta.
Livet är trots allt här och nu. Imorgon kan allt vara borta.
All kärlek och Massa Många Kramar// AnnBritt