Det Skira Livet

Har läst ut boken om flickan som omkom i Backabranden.
Man får följa mamman och familjen under 10 års tid.
Jag blir bestört när jag tänker att det ska ta så många
år att ta sig vidare.

Men sen är det ju olika. Dom hann aldrig ta avsked, hann
inte förbereda sig. När Stefan gick bort var det en total
chock. Det var ju inte så det skulle bli. Den bubblan jag
var i 2-3 månader var hemsk. Jag ville slå mig fri.
Få andas fritt och kunna tänka en tanke.

Med sonen hann jag förbereda mig till viss del. För det går
aldrig att förbereda sig på att en barn inte ska leva kvar.
Men chocken är inte lika stor när man vet. Å andra sidan
hade jag tid att tänka på hur jag inte ville ha det efteråt.
Jag ville inte hamna i den totala förlamningen.

Sen blir det stillestånd ändå. Man kan inte förstå att världen
runt omkring pågår som vanligt. Att man klagar på småsaker.
Att människor bråkar.. Allt det stora och det lilla som pågår
som vanligt när ens eget liv är kaos.

Det är märkligt!
Och nu kommer saknade efter maken tillbaka. Det har liksom
legat lite i träda efter allt med Andreas. Saknaden efter honom
kom stort förra helgen. Emma var hos sin pappa och det kändes
tomt. Vi sågs på helgerna och brukade alltid åka en sväng någon
stans. Sorgen har jag släppt, men saknaden är enorm.

Nu får jag hitta annat att göra. Det ska väl gå det med...
Jodå, jag har det allt bra. Lunch med god vän häromdagen.
Kaffe hos grannen på dagarna med peptalk istället för fika =)
God fika hos andra kära vänner som som betyder allt.
Till Kicki i nästa vecka för att förbereda vår 100-års fest!

Lite sånt. Det piggar upp livet. Annars sa jag här om dagen
att det känns som jag sprungit 2 maratonlopp. Och någon sa
att  du har nog gått flera. Ja, så kan det vara. Är helt totalt
slut i min kropp. Ont i axlar och nacke och ben och känner att
lite massage skulle pigga upp. Men det måste ju sätta sig
någonstans. Allt som hänt.

Har ont i magen och får kräk känslor. Skulle helt enkelt vilja
kräkas ur mig alla känslor. Men jag vågar inte släppa ut allt.
Är så rädd att bryta ihop totalt och inte resa mig igen. Därför
får jag ta det bit för bit. Hoppas att våren och ljuset och alla
vännerna ska göra att det kommer bitvis och ska kännas lite
bättre.

Det kommer det ju att göra. Det vet jag. Men hur lång tid
det kommer att ta, det kan ju endast tiden utvisa.

Då är det härligt att ha en dotter som kommer och frågar:
Vill du ha lite massage mamma? Jaaa! Det vill jag.. =)
Och så masserar hon rygg och axlar och hårbotten och det
är underbart. Och lite av stelheten och det onda försvinner.

Så det finns mycket ljuspunkter och det finns mycket hopp.
Hoppet om FK har jag gett upp. Förnedringskassan vill jag
kalla dom. Men det är min åsikt och den tänker jag inte ändra.

Det är inte när livet är på topp som man vänder sig till dom.
Att bli bemött med lite värdighet och mänsklighet skulle under-
lätta i dom situationerna. Men dom gör väl bara sitt jobb.....

Nåja, här skulle det kommit en fin bild på svanarna som vi såg
i sjön när vi promenerade härom dagen. Men jag hittar inte
sladden så ni får använda er fantasi istället :)

Vitsipporna har spridit sig för fullt i backarna. Det är ju en sak
som gör att man känner livet återvända. Lite, i vart fall :)

Sov nu så gott. Har jag tur får jag sova lika bra som förra natten.

Kramar till alla som lever. Till alla som kämpar med det som kallas
livet. Glöm inte att vi är här och nu. Det är värt kampen, varje dag.

//AnnBritt