Det Skira Livet

Jaha, så har det gått ännu ett par dagar i vårt liv.
Visst är det konstigt att trots det som hänt, så pågår
livet runt omkring, precis som vanligt?

Vi sov länge i fredags, jag och barnen. Det behövdes!
Sen skulle vi välja ut en viloplats på kyrkogården, men
det slutade med att jag får åka ner igen, då dessa platser
redan var upptagna. Rådjuren hade ätit upp det mesta av
blommorna. Ledsamt, men det är naturens gång.

Kanske tyckte Andreas det var bra att dom fick lite mat...
Barnen åkte iväg på andra ställen igår och Sofia kom till
mig. Hon vek tvätt och diskade och dammsög <3 och vi
satt uppe till 5 på morgonen och pratade om livet och de
starka bilder vi har från Andreas sista dagar.

För mitt i allt det jobbiga som var, så var det starkt och
fast vi trodde att han inte hörde eller var medveten, så
visade det sig om och om igen att han hade koll på vad
som hände runt honom. Som jag sagt, så lämnade han
ingen oberörd, den där fina pojken.

Man undrar ju vem som bestämmer att det ska bli som
det blir med liv och död. Jag inser att vi inget ska ta för
givet och att våra barn, ja dom har vi till låns. Vi ska
finnas där som en guide för dom så dom kan klara sig
vidare i livet. För dom är sina egna och har sina vägar
att gå som man inte kan styra över.

Kanske var det så att han pratade så tidigt och lärde
sig så mycket så tidigt i livet och började jobba redan
som 8-9 åring, för att han skulle hinna med allt innan
han lämnade jorden?  Är allt förbestämt när vi föds?

Kanske är det så.

Man får ju perspektiv på allt och som Axel sa, så får man
andra värderingar när någon går bort.
Jag ser på de 2 andra, att dom är kloka fina människor
som har egna tankar och värden och jag får en ny
dimension som mamma. Jag ska inte vara och peta i allt
dom gör och vill.

Dom vet! Och dom kommer klara sig bra för dom har så
tidigt fått lära sig det som tog mig så många år att förstå.
Tillsammans kan vi klara vad som helst, som Emma sa!!

Ja, nu ska jag strax åka till Kicki och där ska vi träffas
några tjejer och äta lite och prata lite och kanske oxå
skratta en del :)

Jag tänker på mannen i rullstol som jag låg på sjukhuset.
Han hade förlorat sin fru 11 år tidigare. Han sa att han inte
visste vilket datum hans fru gick bort, men det var på sommaren.

Han fick veta att han hade cancer, sen hade han inte det,
sen hade han det igen, innan det visade sig att han brutit
ryggen! För 20 år sedan.... Jag sa, att men herregud, du
måste ju haft fruktansvärda smärtor?! Ja, det är klart jag
har, sa han. men man lär sig att leva med det...

Han fick en nack och rygg krage som han dagen efter tagit
bort.. Personalen hade sagt att: Men så kan du inte göra.
Jo, det gick jättebra, den ligger ju där, sa han... :)

Vi väljer hur vi ska leva. det är inte datum och tid som är
det viktiga. Det som betyder något är att vi inte glömmer.
Han skulle få hjälp av ortopeder och sjukgymnaster och
jag är säker på att det går bra för honom.

Det är dessa möten under tiden på sjukhuset som gett
mig mina perspektiv, som fått mig att förstå att allt inte
är svart eller vitt. Vi kan välja hur vi vill se på livet, trots
enorm sorg och smärta. Det går att välja att leva vidare,
så länge vi minns och tillåter sorgen att finnas som en del
av livet.

Jag får frågan hur det går för oss?
Ja, det går inte att svara på. Jag vet inte hur det går.
Jag vet inte hur jag mår och jag vet inte vad som ska
hända i framtiden. Men jag vet att minut läggs till minut,
timme till timme och dag till dag.

Vi tar oss igenom, vi gråter och vi minns och vi gråter igen
och sen skrattar vi lite. Och så går livet vidare och vi får följa
med så gott vi kan. Jag hoppas bara att allt kan få vara lugnt
och stilla ett tag framöver nu. Att jag ska få tid att hitta min
plats igen i livet. Få lite tid till återhämtning efter det sista årets
ofattbara händelser.

Jag vill promenera och hitta energin och den sanna glädjen igen.
Börja jobba så småningom och få en vardag som inte är full av
tårar och smärta. Jag vill hitta min plats i livet. Jag vill ge energi
och mening till mina barn och jag vill vara med dom där på deras
väg. Jag vet att dom vill ha mig med på den vägen.

Ha en fin lördagskväll!
Tveka inte, att göra det ni vill.
Lev Eran dröm, genomför den, men skada ingen annan på vägen.
Det är faktiskt möjligt!
Ta vara på varandra och kramas mycket.

Här kommer Kramar från mig, AnnBritt <3