Pratade med S häromdagen om kroppsminne..
Det kan ju finnas saker i ens liv som inte har varit så roliga.
Man kan glömma och lära sig leva med det och försöka tänka nytt.
Men så kommer det tillfällen som påminner om det som varit.
Ett ord någon säger eller något som görs, man försöker tränga
bort minnena av hur det var då, när det hände förut.
Då kopplar hjärnan in och säger att man ska vara lugn,
tänka sakligt, koppla bort och försöka ta den nya händelsen
för vad den är.
Men kroppen har inte glömt, den börjar skaka och värka
och göra ont och även om man försöker att inte tänka på
hur det varit så minns kroppen så väl.
Det kan gå en stund eller några timmar eller dagar, sen så
slutar kroppen funka. Allt kommer tillbaka, man minns precis
vad som sades och hur det kändes och man minns maktlösheten,
oron, rädslan och ångesten.
Man får svårt att gå, svårt att andas, svårt att tänka klart
sen gråter man eller lägger sig och somnar en stund,
tills man får lättat så pass mycket på trycket därinne
att man kan andas och röra sig igen.
Sen slår man bort det igen tills det åter sägs eller görs
något där kroppen minns det hjärnan vill glömma.
Ja, det var min tanke för dagen!
Imorgon kommer A hem några timmar, gissa om vi alla
ser fram emot detta :)
Väldigt kallt har det varit idag. Kylan har gått genom märg och ben.
Men snart är det Februari och Mars, kanske lite vårsol vill titta fram då.
Man får aldrig sluta hoppas vet ni!
Kramar// AnnBritt