Det Skira Livet

Åkte till bårhuset för att se Andreas idag igen.
Kände att jag behövde det, efter att ha varit
trött och omtöcknad efter dessa veckor.

Carina var så söt och körde mig, känner mig
inte lämplig som bilförare ännu.

Tårarna flödade direkt jag såg båren där han låg.
Att mitt förstfödda barn som jag burit under mitt
hjärta i 9 månader ligger still, kall och orörlig
är helt overkligt. Det går inte att ta in.

Men han var så fin. Finare än när vi var hos honom
efteråt på rummet på avd. Oftast blir man ju lite gul
på huden och det var han när han låg där uppe.

Men nu såg han ut precis som vanligt och det var
svårt att förstå. Hur han kunde se så fridfull och fin ut
och som om han låg och sov, när han inte var levande
alls.

Carina var oxå förvånad hur fin han var. Det fanns inga
tecken på alla smärtor han burit, men det gick att se var
tumörerna fanns, på kind, panna och hjässan.

På lakanet låg teckningarna från hans syster och 2 av
chefens barn. nallen han fick på Alla Hjärtans Dag och
stenen där det stod Kram.

Vi satt där i över 1 timme och grät, och pratade med honom
och Carina sa att hon fick en bild av hur någon sitter på
ett moln med huvudet i ena handen och log mot oss.

Jag sa att jag tyckte det lät helt ok :)
När vi skulle gå kände jag att stenen ville jag ta med och ge
till Frida. Carina menade att om jag kände så skulle jag
göra det. Det var svårt att gå och lämna honom kvar.

Det är så kluvet, jag vet att det bara är kroppen som
ligger där och jag vill inte att han ska vara ensam, men
att veta att det är sista gången jag kan klappa mitt barn
på kinden och ge honom en puss är ogreppbart.

Vi gick upp till Frida och hon låg som en liten sparv i sin säng.
Nyopererad och trött. Hon blev glad för stenen och vi kramades
och pratade några minuter innan hon fick sitt nästa besök.

Upp på avd för att lämna en värmekudde som jag hittade
här hemma. Dom grät allihop och sa att det var så tomt där nu.
Att dom inte skulle stå och säga sånt, men det var så dom kände.

Dom tyckte jag kunde behålla värmedynan som ett litet minne!
Att klappa på eller använda om jag har ont någonstans <3
Dessa dynor använde Andreas flitigt. Tror att det gick bortåt
40 stycken vissa dagar. Så det blev mycket spring med byten
av dom.

Fick veta att vi alltid var välkomna på besök eller att ringa
när vi vill. Ja, det är landets bästa vårdpersonal där uppe.
Det är bara så!

Har pratat med begravningsbyrån ikväll, ska dit imorgon.
Med Stefan blev allt så hastigt eftersom det var långt att
åka. Fick ju ta allt första gången vi var nere.

Kände att jag inte behöver stressa nu, utan har fått landa
ett par dagar i allt. Det är skönt.

Ann-Katrin kom hit och lagade mat och pratade en stund.
Hon är så go tjej med ett stort hjärta oxå.
Det är så ovärderligt med alla dessa som bär en i svåra
stunderna.

Katarina kom med semlor och telefonen har ringt en del.
Är ganska trött nu och ska försöka sova.
Imorgon kommer min syster och hon ska med mig till
begravningsbyrån. Emma kom hem ikväll, skönt att få
krama henne igen. <3

Det kom 2 blomsterbud med fina buketter till oss.
Tack!! Dom står på köksbordet och värmer mamma
och syskonhjärtan <3

Är ännu inte redo att skriva om dom sista timmarna
men det kommer så småningom.

Ännu en dag har vi klarat utan vår fina Andreas.
Världens bästa son och bror.

Många Kramar// AnnBritt