Men Herregud, hur ska man överleva detta??
Känns som jag håller på att bli galen eller gå
sönder fullständigt..
Mitt barn, mitt älskade förstfödda barn lever inte
längre. Det är så overkligt och så jävla jobbigt
att tänka på det.
Att han som var så målmedveten, så envis,
så full av framtidsdrömmar, inte ska få uppleva
mer av livet är fel, orättvist och helt galet.
I en sjukdom där överlevnaden är 80-90%,
så ska just han tillhöra den delen som inte klarar sig.
Varför?
Varför?
Varför?
Det finns inga svar. Bara frågor och förtvivlan.
Det känns som ilskan börjar välla upp i mig efter
en lång tid av att ha hållit sig lugn.
För Andreas skull. För syskonens skull.
För min egen skull. För att hoppet aldrig
skulle få dö. För att vi inte ville att det skulle
bli det slut som det blev.
Om lite mer än en vecka ska vi ha begravning
för honom. Man ska inte begrava 20-åringar.
Man ska begrava gamla som levt sitt liv färdigt.
Dom som gjort det dom ville i livet. Dom som
skaffat familj och barn. Dom som varit med om
att livet började.
Mest av allt ska man inte begrava sin barn, det är
mot alla naturlagar. Det ingick liksom inte i avtalet.
Att han skulle gå före mig. Det alternativet har aldrig
funnits. Det är inte ok. Det är bara inte ok!
AnnBritt
Kommentarer :
#2:
Lotta.E
Lider med dig/er!!
Vet precis vad du går igenom,min son D.gick bort 23/10 2009,han blev 28 år.Vi/han kämpade i alla år mot sjukdomar.
Det var trots allt skönt när han fick frid och träffa sin pappa där "uppe",även om mitt hjärta gick i tusen bitar den morgonen.Han var alltid så otroligt glad och klagade aldrig!!Det var tur att jag hade mina 3 flickor kvar som hjälpte och stöttade mig,och som gjorde att man måste ta tag i varje ny dag.
Sänder massor av styrkekramar till dig !!
Det stämmer som det sägs:"Dom bästa går ALLTID först"
#3:
AnnBritt
Lotta: Tack för ditt inlägg och jag beklagar verkligen din förlust. Jag vill inte att andra ska ha varit med om det, men det har hänt och kommer hända igen, hela tiden. Det är så smärtsamt... Ja, det är tur man har syskonen nu, men sorgen efter ett förlorat barn ska man ta sig igenom ändå. Kramar till dig med <3
Känner så väl igen det du skriver, först kommer lättnaden över att den man håller av inte lider mer. Sen är det allt som ska ordnas som gör att de första dagarna flyter förbi, sen kommer ilskan, och sen är det saknad och sorg, det allra värsta. Men jag kan ändå aldrig förstå hur det är att mista sitt barn.
skriven