Det har gått 6 månader sen Andreas försvann ifrån oss.
Visst är det konstigt att ens barn bara kan försvinna?
Gravstenen är färdig har jag fått veta och Anna ska åka
med och hämta den på onsdag.
Vi får se när vi får den på plats, för det behövs lite hjälp
med det.. Men det känns bra att den är färdig nu och jag
är nyfiken på hur den ser ut. Men jag är säker på att den
är väldigt fin.
Det är konstigt att man kan längta efter att få en gravsten
på sin plats, när man egentligen bara vill få tillbaka sitt barn.
Levandes, skrattandes.. Jag som inte ville att han skulle flytta
hemifrån känner enorm sorg över att det inte blev så.
Att lägenheten som stod där och väntade aldrig kommer att
bli bebodd av honom. Det är så enormt smärtfyllt!
Över huvud taget finns det inget annat än smärta över ett
förlorat barn och syskon.
Även om vi pratar om, skrattar och minns så är smärtan det
som är störst och mest påtagligt, hela tiden.
Men vi har klarat att andas i ett halvår trots allt och nu får vi
gå vidare med våra liv, skolan som börjat, jobb, fredagsmys,
alla dessa vardagar, regniga och soliga dagar, Isak´s 18-årsdag
som kommer snart. En 21-årsdag som inte kan firas som tänkt.
Ja, det är mycket man ska igenom i ett liv. Kuratorn sa till mig
att det är inte många som drabbas av 2 så stora förluster inom
en så kort tid. Barn och makar är ju det som står oss närmast.
Men hur det än är med det, så lever och andas jag ännu.
Jag har kämpat och lidit och tagit stryk från flera olika håll,
så om nu livet skulle vända och bli lite mer positivt, så finns
det ingen i denna världen som ska säga till mig att jag inte är
värd det! Men av dom som står mig närmast så finns ingen
missunar mig av det som är positivt och bra.
Och det är dom som står närmast som betyder något!
Glöm inte att visa för era nära att dom är viktiga för er.
Massa Många Kramar// AnnBritt <3