Har några dagar funderat kring detta med att gråta.
Såg ett tv-program där en reporter säger till en annan:
-Men, gråter du? vad fint.
Jag tänker på när en idrottsman/kvinna, står högst upp på prispallen.
Nationalsången spelas. En del blir rörda över detta och tårarna trillar.
Då känner man i hjärtat deras glädje över sin seger.
Allt dom jobbat och slitit för har lönat sig och dom kan andas ut
och känna sig stolta.
Om dom inte blir tårögda. Vad tänker man då?
En del gråter över andras olycka, känner medkänsla.
Det räknas som något fint.
Andra gånger kan man höra folk som säger:
Vad sitter du här och lipar över, tyck inte synd om dig själv.
Är det finare att se en man gråta, än en kvinna?
Tycker vi (läs: kvinnor) att han har minsann förmågan att visa känslor?
Och barn. Tillåts dom att gråta när dom är ledsna och inte förstår vad som händer omkring dom?
Är det inte ofta som man tillrättavisar barnen när dom gråter?
Ibland tröstar vi och andra gånger säger att: Torka tårarna nu, det är inget att gråta över.
Bedömer vi alltså varandra efter förmågan att vara ledsna och känna sorgsenhet?
Bedömer vi då efter hur vi själva "lärt oss" när det är ok att gråta?
Har vi så svårt att se att andra har andra känslor och sorger än oss själva?
Handlar det om att inte orka se hur andra mår?
Det finns länder som har gråterskor som kommer till begravningar.
Som inte känner den döde men som hyrs in för att gråta och skrika ut sorg.
I andra länder har man fest när någon dör.
Man ser att nu har dom gått vidare till något bättre.
År det kultur och religion som spelar in i hur vi gråter och när?
När det passar sig och inte?
Den som har svårt att få ur sig tårar, sörjer den mindre vid tex. någons borgång?
Den som gråter för mycket och sörjer för mycket och pratar om tex. en död,
är den jobbig för omgivningen?
Är det finare att inte prata om känslor än att göra det?
Finns det tillfällen när det är absolut olämpligt att gråta?
Vem bestämmer isf det och hur bemöter man den som gråter vid "fel tillfälle"?
Tårar och gråt kan ju vara så befriande.
Är det inte dax att låta var och en känna vad den vill, när den vill?
Ja, det var mina måndagsfunderingar :)
Nu ska jag städa. Ha en skön dag och gråt en skvätt av gädje, sorg eller medkänsla om ni behöver!
Kram// AnnBritt