1 år av sorg och saknad

1 år. En ganska lång tid. 4 årstider, våren med framtidshopp,
sommar med förhoppningsvis semester sol och bad, hösten
vacker hög luft men oxå en tom födelsedag den 6/11. Och
så vintern, med Jul som förstås inte blev sig lik, men med
mycket snö som han skulle ha plogat bort för oss.
 
Så långt och mycket som händer, men ändå. Allt som kretsat
kring denna dagen för ett år sen, det sista andetaget, smärtan,
sorgen, saknaden. Planera begravning, den andra på ett år.
 
Ringa, planera, ta reda på, iordningställa, äta, andas, duscha,
försöka sova. Att begripa tar tid och det vet jag inte om jag ännu
gjort. En dag och en stund i taget, och ändå blir allt fel.
Att försöka ta sig fram i livet när allt står still när allt är annorlunda.
Andra inköp, en mindre vid matbordet, nya vanor, saknad, att
inte orka, att ändå orka. För att livet fortsätter, för syskonens
skull, för sin egen skull, för livets skull. För att Andreas ville
att vi skulle leva och ta vara på dagarna.
 
Jag förstår hans önskan för oss. Men den är svår att leva upp till.
För att orken inte är där, tröttheten är total. Men jag hoppas och
önskar att orken, glädjen och energin kommer åter. Om någon
månad är våren här och kanske blir det lättare när ljuset återvänder.
 
Andreas! Jag gissar att du ser mig och din syster, när vi totalt
flippar ut i fåniga filmer på ipad och iphone. Kan tänka mig att
både Stefan och du undrar vad vi håller på med :) Men att kunna
skratta läker en del sår. Att bara flippa ur och glömma en stund.
finnas i stunden och inte tänka så mycket är skönt och en del i
läkningsprocessen.
 
Vi saknar dig. Emma tyckte jag skulle ha min New York tröja idag,
för det skulle du nog gilla. Ibland undrar vi var du har lagt vissa saker.
När ketchupen står på bordet, kan vi säga att det är tur att du inte
är här, eftersom det var det värsta du visste. =) Vi pratar om dig och
tänker på dig i kärlek och eftertänksamhet, sorg och glädje. Du är
med oss hela tiden. Alltid älskad, aldrig glömt. Evigt saknad.
 
Det var kallt och lite blåsigt idag, så vi kunde inte tända så många
ljus som vi tänkt vid graven. Men det kommer nya, finare dagar.
 
 
Ett år har gått, nu börjar vi gå mot nästa. Kan hända blir det lite lättare.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Alla Hjärtans Dag 2013

Ibland, eller ofta för min del, har jag en föreställning om vad dagen
kommer att föra med sig. Denna dagen tänkte jag skulle vara mysig
för mig, Isak och Emma. Vi skulle åka till graven med en ros och
tända ett ljus. Sen skulle dom få varsin liten present och vi skulle
laga en god middag ihop. Så tänkte jag.
 
Det blev en tung, jobbig och lite ångestladdad dag istället. Tankarna
var på en sjuksal på Sahlgrenska´s Jubileumsklinik 2012. Knappt
1 vecka kvar till Andreas skulle somna in för alltid. Både han och jag
är/var väldigt förtjusta i lakrits. Marabou hade kommit ut en ny choklad-
kaka som hette "Black". Den köpte jag till honom, men som jag minns
så smakade han bara ett par bitar. Hans kusin var på besök. Hon hade
med sig en liten sten där det stod Kram, och lite annat till oss.
 
Den stenen gav jag en vecka senare till Frida. Hon skriver i sin blogg att
det är det finaste hon har. Efter sin son förstås! Kusinen har lätt för att
prata och jag lämnade dom en stund. Sen kom Katarina med lite mer
små paket. Det var på det hela taget en fin dag. Även om det var smärta
i hans kropp och han var trött, så var han hos oss.
 
Det var han inte idag. För några veckor sedan fick jag se lakritschokladen
i butikerna igen, det högg lite i hjärtat. Små fåniga saker som sätter minnen
i rullning. Jag har bara varit trött och nedstämd idag. Orken infinner sig
inte alls nu för tiden. Jag har inte velat åka någonstans och till middag
värmde vi lasagnen från igår. Dom fick sina presenter, oinslagna. Jag fick
en liten present jag med.
 
Men orken är som bortblåst. Det känns inte som jag längre vet hur man
gör när man tar hand om ett hem. Viljan finns där någonstans, men orken
och energin är borta. Det är bara på jobbet jag orkar. Men det är ju inte
överdrivet mycket av den saken heller. Nej, idag ville jag helst bara sova.
 
I förra veckan hos kuratorn, sa hon att det inte är konstigt att jag är trött.
Såna här saker tar tid säger hon. Det har bara gått ett år sen du förlorade
din son, och 2 år sen du blev änka. Det är ingenting i såna här sammanhang.
Och jag vet ju det. Men ändå. Jag har en längtan efter något annat och det
kanske är bra. Att jag ändå har något som driver mig framåt. Men sorg tar
tid. Det är ju så att man lever med den hela tiden, mer än att man får vänta
på att den ska gå över. Det är ett annat sätt att leva och det är klart att det
tar tid att anpassa sig till det nya.
 
Även om tanken vill att det ska gå undan, eller inte ens ha hänt. Så är det
så, och det tar tid för kropp och själ att läka. Förnuft och känsla igen.
Ständigt i konflikt med varandra. Undrar om livet blir lugnare om man kan
förena och acceptera de 2?
 
Snart har det gått 1 år. Det är ofattbart. Den 4 Mars är det 2 år sedan min
make lämnade livet. Det känns i kroppen. Den är bara tung och trött och
ledsen. Men det får den väl vara. Som sagt är det inte så lång tid i såna här
sammanhang. Det kommer nya och bättre dagar. Det måste jag tro.
På onsdag ska jag iaf sätta en ros och tända ett ljus. För honom som är
saknad och för att vi trots allt har klarat att andas i ett helt år utan vår son
och bror. Som är med oss hela tiden. Ett andetag bort, men ändå nära.
 
 
Hoppas Ni hade en fin dag idag!
Massa Många Kramar// AnnBritt

Allt löser sig :)

Ja! Lite så. Från att ha varit i botten så vände det och blev bättre.
Igår vaknade jag efter 3 timmars sömn, utvilad, pigg, med en
annan känsla i kroppen. Jag åkte till affären och på vägen hem
kom Jonna och plockade upp mig, så jag fick skjuts.
 
Sen fick jag telefon om att bilen är såld! Så det löste sig ju
fantastiskt bra det med. Sen hörde fina, söta Carina av sig
och sa att jag kan få låna deras bil till jobbet <3
 
Nu blev det lite längre pass än som var tänkt. Jag åker om
en timme och jobbar till 07 imorgon bitti. Men det gör inget,
jag har ju inte arbetat på 2 veckor nu, så det blir bra.
 
Så, ja. Plötsligt löser sig allt. Iaf små saker som man bekymrat
sig över, löser sig för stunden. Och det är ju fantastiskt.
Jag känner mig ödmjuk inför det. Att jag har vänner som bryr
sig och tänker på. Att det kan bli bra, även när man känner
sig som värsta bitter.... ja, ni vet. :)
 
Men det känns i hjärtat, allt det som hänt. Det går ju inte att
komma ifrån. Hjärtat sticker och värker och jag får ha lite koll
på det. Men jag vet att sorg och smärta sätter sig där och lite
överallt i kroppen. Får snart ta och boka in tid för de fina presenter
jag fick på födelsedagen. Massage och spadag. Det kan behövas!
 
Så, som vanligt hade Stefan rätt. Allt löser sig, det gäller bara
att ha lite tålamod.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

Muren faller en bit till..

Jaa, vad säger man? När man har vänner som muntrar upp.
som skrattar medkännande och hjärtligt och säger att det
är väl inte konstigt att du känner dig som en bitterfitta....
Ja, och då skrattar vi ju, båda 2 :)
Och någon annan juvel, skriver hur hon fnissar när hon tänker
sig hur jag snurrar runt i sängen.
 
-Du håller på att göra dig av med bilen som Stefan köpte till
dig och det är snart 1-årsdagen för Andreas bortgång.
Nä! Konstigt kanske det inte är. Men jobbigt är det iaf.
 
Men så kommer hon hit, den lilla ljuva Katarina. Med en
trasmatta i turkost och vitt, till  mitt kök. Bara för att hon
tänkte på mig när hon såg den, och tyckte att jag skulle
ha en sån...
 
 
Och inte nog med det, för hon har med sig ett smycke oxå.
Som hennes gubbe, har valt ut. Och det är så fint och jag blir
så rörd och förklaringen är ännu finare och allt känns lättare en
stund, och vad har jag egentligen att vara bitter över?
 
 
För jag är ju inte bitter. Jag sjunker ner i dalarna ibland, ett par
dagar. Och sen tar jag mig upp igen. Men när man är där nere,
så känns det som man alltid varit där och kommer fortsätta vara
där för alltid. Men så är det ju inte.
 
För imorgon, då är det en annan dag!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 

Muren rämnar

Och där blev jag genast glad i hjärtat när min dotter ringer
och säger att hon har ordnat så vi ska ha fotbad och
hon ska måla mina naglar och så ska vi göra ansikts-
mask och äta choklad. För det har hon planerat till
när hon kommer på fredag =)
 
Jaa, bara en sån sak kan lätta upp en klagomur!
 
Lite Varmare Kramar// AnnBritt

Klagomuren!

Ja, sån har jag känt mig ett tag nu. Klagar och gnäller och
beklagar mig och tycker tom. lite synd om mig emellanåt.
 
Jag sitter i mitt kök och dricker den ena koppen kaffe efter
den andra. Tankarna cirkulerar endast kring vad som hände
för ett år sedan. Ni vet, när vi fick veta att han hade bihåls-
inflammation och jag blev lycklig över att cancern inte spridit
sig. Sen beskedet några dagar senare att han hade tumörer i
bihålan.
 
Jag tänker på när jag fick veta att dom inget kan göra och när
jag går in till honom och han säger: -Dom måste ju göra nåt,
dom måste ge mig nånting. Jag skulle ju få cytostatika i tablett-
form, varför ger dom mig inte det?
 
Jag minns hur jag går sönder inuti. Jag vet att han vet att dom
pratat med honom om att dom kan inte göra mer nu. Jag ser
på mitt barn som ligger i den sjukhussäng där han tillbringat
så mycket tid, när han egentligen borde varit på arbetet, på
åkern i traktorn, hos Mats och Anna och deras barn, grejat
med sin bil, levt! Andats ordentligt och levt och plockat svamp
(han älskade kantareller) skrattat, njutit av livet, planerat fram-
tiden.
 
Och jag säger till honom, men du vet att så länge du har din
infektion och får antibiotika så kan dom inte ge det. Men sen,
sen ska få det. Jag ljuger för min son, för jag kan inte säga det
vi båda vet, att han kommer inte klara denna resan. Det går ju
inte! Han nöjer sig med det, och jag tror att hjärtat ska hoppa
ur kroppen på mig för det slår och slår, så hårt och det dunkar
och bankar och jag får panik och går ut och frågar sköterskan
varför han sa som han gjorde.
 
-Han har blockerat sig. Han kan inte ta in det, men han vet.
Det är en normal reaktion säger hon. Men jag står där och
inser att normalt, nej det blir aldrig livet för mig igen. Vad som
nu är normalt, men jag känner att det inte är normalt att se
sitt barn förintas i en sjukdom som är hänsynslös.
 
Jag sitter med mitt kaffe och går igenom allt om och om igen.
Kanske är det dax att göra någon sorts bearbetning av allt som
hänt. Jag sitter och tycker livet är skit. För bilen har jag ställt
av nu, och ska skicka den till skroten. 9 st. 2or är ingen ide
att fixa. Det kostar mer än det smakar på en gammal bil.
 
Jag ska jobba i helgen och jag får åka hemifrån 3 timmar innan
jag börjar, för att vara på jobbet 1 timme innan jag börjar, eller
komma 10 min för sent. Jag slutar 7 på morgonen och på lördag
kommer jag vara hemma kl. 11 och på söndag kl. 12.
 
Så tänker jag att det är ju bra att det finns bussar så jag kan
komma dit alls. Försöker vara positiv. Allt löser sig!! Men jag
är så trött på att inget flyter, att saker/livet är krångligt, istället
för enkelt och bra. När jag tar tåget för att köpa mjölk och smör
och ni vet, sånt som ska handlas, då får jag ont i axlar, händer
och rygg när jag ska bära hem det. Och jag blir bara trött och
sur och grinig och tänker att jag har väl för fan, burit tillräckligt
i mitt liv.
 
När man arbetar i vården tar det några år innan man får fast jobb.
Man kan ha vikariat, men när det går ut kan man få gå tillbaka
till timanställning. För det finns alltid någon annan i kommunen
som har jobbat lite längre och som går före. Det kan ta upp till
5 år innan man får en fast tjänst.
Jag är ju ny i kommunen jag arbetar nu, i April har jag varit där
ett år, så det lär dröja innan det blir något vik. Jag går alltså som
timanställd och av olika anledningar har det inte blivit så mycket
jobb denna månaden.
 
Jag har gått här innanför mina väggar och druckit kaffe och gått
ut med hunden och spelat wordfeud i 2 veckor nu. Klart man hinner
fundera mycket då. Över hur livet kan vara när det är som sämst.
Över hur man ska få ekonomin att gå ihop, över om jag kommer
hitta en ny bil till minsta möjliga pris. så att jag kan åka bort från
denna lilla hålan och kanske komma ner och sätta en ros på min
makes grav i Mars. Det är ju ett år sedan jag var där. Det blir dyra
blommor, men hans barn är ju där ibland. Men det är klart att jag
vill åka dit.
 
Sen är det klimakteriet och svettningarna som håller mig vaken om
nätterna. Jag ligger och rullar runt och när täcket är på är det för
varmt och tar jag av det fryser jag. Det känns som om hela jag ska
koka. På dagarna är jag iskall. Inget verkar normalt med denna
övergångsålder, men det ska väl inte vara för evigt!
 
Och jag tänker på hur man i 20-årsåldern pratade om hur bra livet
skulle vara när man blev 50. Man skulle ha hus och barn och jobb
och resa och blablabla..
 
Jodå, jag är ju inte arbetslös, inte bostadlös heller även om jag
längtar härifrån. Och det går tåg och buss, och jag har pengar
till mat och faktiskt till cigaretter med, gud bevars. Och jag har
2 friska barn som älskar mig och kramar mig och uppmuntrar
mig emellanåt att jag är världens bästa mamma. Om om jag
svettas för mycket på natten så kan jag ju ta en dusch när jag
vaknar, och har nattsömnen inte varit tillräcklig så går det ju att
sova bort en stund av dagen, för den är ju inte så rolig ändå.
 
Och jag vill inte gnälla och gny och klaga. Jag vill inte bli den
värsta jävla bitterfittan i hela Bohuslän, som jag hör o häpna,
sa till läkaren när jag jag var på VC, när jag ville ha östrogen,
men om jag blir det. Ja, då är det väl så det ska vara.
Någon ska väl vara värst och gnälla mest!
 
Men mitt hjärta och min själ vill något annat än det jag har nu.
Helst vill mitt hjärta och min själ vrida tiden tillbaka till före Nov
2010. Men eftersom det inte går så få jag väl försöka se ljuset
i tunneln, och försöka hitta nyfikenheten bakom nästa krök,
som jag alltid gjort. Kanske är det "bara" sorgen över 2 av de 4
som jag älskade mest, som ska läka ut först. Ordentligt läkas
ut, så att spänningarna i min kropp kan försvinna och göra det
lite lättare att andas.
 
Så det är väl som vanligt, bara att vänta och vänta lite till, så
att det möjligen, kanske, eventuellt blir lite bättre så småningom.
 
Under tiden tar jag en kopp kaffe till!
 
Bittra Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 
 

Bot?

Jag följer en blogg som heter: i kroppen min.
Den handlar om en ung man som är döende i cancer
han skriver så vackert, smärtsamt och tårfyllt om sina
tankar och sin ångest och drömmar och minnen dessa
sista dagar i livet.
 
Hans senaste inlägg gav mig djup ångest. Någon tyckte
att "om du inte följer mina råd om alternativmedicin, får
du skylla dig själv". Han mådde förstås dåligt av detta.
 
Jag tänker på när Andreas blev sjuk. Från flera håll kunde
jag få höra och läsa, att om du vill undvika cancer, så ät inte
mat med konserveringsmedel. Köp eko-mat och laga allt
från grunden. Åk direkt till bonden och köp mjölk. Jag fick
även höra att ren komjölk skulle kunna bota.
 
Jag läser fortfarande om personer som hävdar att maten är
den största boven i antalet cancerfall. Socker och kolhydrater
ska undvikas, så slipper man detta.
 
Det är ju fantastiskt. Tänk så enkelt! Och tänk att inte läkarna
kommit på det.. Ja, jag är ironisk. Jag inser att livsmedelstill-
verkningen idag, handlar om att tjäna pengar på produkter o varor
som innehåller betydligt mer smaksatser och konserveringsmedel
än för 50 år sedan. Jag inser oxå att det är för kontroversiellt att
starta strid med dessa tillverkare om det.
 
Men om dom som inte haft cancer, har lösningen så borde dom
ju vara multimiljonärer idag. Det kan tänkas att det finns någon
som blivit frisk pga. att börja äta annan mat. Men finns det därför
vetenskapliga belägg för att alternativ medicin är bättre?
 
Att såga till den som är döende att dom får skylla sig sig själva om
dom avlider, är förstås som att sticka ett dödande knivblad direkt i
hjärtat på dom. Jag försökte vid flera tillfällen tala om, att all respekt
för era tankar och åsikter. Men det gäller inte mig, det gäller mitt barn.
Han var myndig och satte sin tro till att läkarna skulle bota honom.
 
Skulle jag då ta honom därifrån och säga att nu skiter vi i dom och
åker och köper råmjölk hos bonden istället?? Naturligtvis inte! Hur
gärna jag än skulle önska att det fanns en mirakelmedicin, så får
man inse att det inte gör det. Och jag undrar vad den som hävdar
att man äter sig till sin cancer, skulle säga till alla dom med riktigt
små barn som får lämna livet för sjukdomen. Ska vi ge föräldrar
dåligt samvete, för att dom gett sitt barn lördagsgodis eller inte
haft tid, ork att laga ekologisk mat alla dagar i veckan, i ett samhälle
som kräver att alla ska jobba så mycket det bara går, och helst
lite till?
 
I en familj som min, med 3 barn, får 1 cancer. Vi har alla ätit samma
mat och jag har ätit i nästan 30 år mer än Andreas, varför drabbades
inte jag? Det finns idag inga bra förklaringar till att man får cancer.
Att rökning kan ge lungcancer det vet man. Trots det har jag en vän
som fick det när hon var 30, och hon har aldrig rökat. Läkarna stod
frågande.
 
Man vet att solens strålar kan ge hudcancer och även solariesolning.
Som i de flesta andra sjukdomsfall, finns ärftliga o genetiska förklaringar.
Det jag fick höra om Ewings sarkom, är att man inte vet anledningen,
inte heller till att det mest drabbar pojkar mellan 10-25 år. Där finns
oxå undantag. Där någon som är äldre fått det.
 
För inte så länge sen skrev jag om cancerforskningen och att man
ev. hittat mediciner som kan bota och jag var upprörd över att det ev.
är så att läkemedelsindustrin inte vill framställa det pga. att man tjänar
så mycket pengar på det som finns idag. Men därifrån till att en cancer-
sjuk patient får skylla sig själv.... Det är bara för mycket. Som om det
vore ett val! Många hävdar att alkoholism är en sjukdom. Det är något
jag inte kan skriva under på. Alla kan välja att dricka eller ej.
 
Men du kan inte välja att få cancer eller inte. Så är det bara. För när
man vet vad den sjukdomen gör med en kropp så finns det ingen som
skulle välja det. När man har sett sjukdomen bryta ner en närstående,
när man har sett deras ångest och smärta, hur sjukdomen bryter ner
hjärnan och talet och rörelserna och kroppen, när man har sett hur läkarna
som arbetar med detta står i smärta över varje förlorad person, då
förstår man att om dom hade kunnat så skulle dom ge mediciner som
kunde bota alla. Det finns ingen som får skylla sig själv!
 
Under en tid så åt jag LCHF mat. Jag mådde mycket bra av det och
jag tror att det är ett bra och klokt sätt att äta sig till bättre hälsa.
Under tiden på sjukhuset kom jag ifrån det, då jag åt det som fanns
på den tallrik som sattes framför mig, för jag insåg att jag behövde
få i mig näring för att orka. Efter den 20 Februari 2012, har det varit
si och så med maten, men jag försöker ändå tänka på vad jag äter.
 
Men det finns dom som äter sunt, tränar regelbundet, inte röker eller
dricker, som vilar sina timmar och ändå drabbas av sjukdom.
Livet gäckar oss. Ingen kan vara säker. Som jag skrivit innan, så är
cancer en sjukdom som är rättvis/orättvis, på det sätt att den kan
drabba alla. Oavsett ålder, kön, religion, hudfärg, ekonomisk status,
intelligens, yrke eller vad du vill. Om maten anses vara en sån stor
bov, varför tar man inte upp diskussion om vår miljö. Utsläpp, föro-
reningar, rubbandet av hela vårt ekosystem? Det finns ingen enkla
svar och det finns absolut inga enkla lösningar.
 
Så jag hoppas att du som läser detta, tänker dig för innan du ev.
säger till en cancerpatient, att den får skylla sig själv om den dör.
För då får du nog skylla dig själv om du får ett knytnävsslag i magen,
för ren dumhet hör inte hemma i denna världen, eller någon annanstans.
What goes around, comes around!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Målet är ingenting, vägen är allt

Om man har planerat eller bokat in en resa, så går man under
tiden i förväntningar. Man tänker sig hur det ska bli att komma
bort. Man ser ut platser man ska besöka, och man längtar efter
att komma dit, att få vara ledig, koppla av, ta det lungt, njuta av
livet.
 
Och så reser man. Lättnaden, förväntan, lyckan infinner sig.
Väl på plats är man upptagen av allt det nya. Dofter, nya vyer,
man kopplar av. Tar fram kameran och fotograferar allt, och
ser ibland det mesta genom kamerlinsen istället för att uppleva
det på plats och njuta av det. Man äter, sover, solar och badar
eller shoppar och får nya intryck att ta med sig hem.
 
Man vill inte åka hem, för livet där borta är så roligt o behagligt,
Men väl hemma, pustar man oftast ut. För det är ju ändå bra
där borta, men hemma är ju alltid bäst.
 
Och efteråt mår man nästan bättre av att minnas sin resa än vad
man mådde på plats. Man kommer ihåg skratten o upplevelserna.
Man minns smaken av den nya maten och man minns människorna
man mött. Och allt känns bra i själen och man planerar nästa resa.
För visst är det trots allt, bättre där borta än här hemma!?
 
Ibland kan man ha ett mål i sikte, att något ska hända som man
längtar mycket efter. Man går där och tänker så mycket på det,
att om det inte händer när man vill och har planerat, så kan man
bli arg och trött och lite bitter över att inget i livet någonsin går
som man vill. Inget går min väg. Allt går emot mig.
 
När det så småningom händer, kanske betydligt senare än det vi
satt som mål, så tar vi det så för givet. Äntligen var det min tur att
få något som jag vill. Så då kanske man inte ens uppskattar att det
händer. För man hade nästan börjat se det som ett krav att det skulle
hända. Och det man längtat efter så mycket är plötsligt inget härligt
och fint utan bara min rätt att äntligen få det jag ville.
 
Man har blivit så intrasslad i tankar om hur det skulle bli att man
helt enkelt inte kan njuta av det. Trots att det från början skulle
innebära att mitt liv skulle bli så mycket bättre, finare, så är det
då det sker bara en händelse som vilken som helst.En naturlig
utveckling av det som jag så självklart var värd.
 
Skulle man då en dag förlora det, ja då först förstår man vad man
hade och saknar det så mycket att nästan går under. Och så undrar
man varför man aldrig kan få behålla det som är bra o positivt.
 
Kanske beror allt på ett evigt sökande efter lycka. Efter att bli sedd
och förstådd och få vara någon i all jordens myller av människor.
En flykt från det liv vi faktiskt har, till något vi tror är så mycket
bättre.men det är ju där under vägen som vi formas som människor.
Alla beslut vi fattat, oavsett om dom var helt fel eller väldigt bra, så
är de en del i vårt liv och vi kan inte ändra på det.
 
Man får lära sig att leva med sina misstag och sina konflikter och
sina sår. Och om borta är bra, men hemma bäst, varför längar vi
då nästan alltid bort? Och precis som vi tittar på vårt liv genom en
kameralins, istället för att bevara stunden i hjärtat, så är det nog
många som lever just så. Inte här och nu, utan där borta eller då,
eller någon annanstans.
 
Sen när man blir gammal och livet står mera still, så önskar man
att man kunde uppskattat det man hade. Undrar varför man ständigt
längtade bort, klagade, gnällde, kände sig felaktigt behandlad, trots
att man själv, ganska ofta, tom. sårat andra.
 
Det är vägen som är mödan värd. Inte målet. Det är vägen som formar
oss till dom vi blir. Vägen slipar våra hårda kanter och gör oss lite
mjukare i formerna, det är lätt att glömma det.
 
Och om jag tänker så, att vägen är allt. Ja, då är de 20 år, 3 månader
och 14 dagar jag hade med Andreas allt. Då är döden ingenting.
Jag menar döden som sådan, den skräckinjagande, oåterkalleliga
otäcka döden är då ingenting. Minnena, upplevelserna, erfarenheterna
tillsammans med honom är allt. mitt barn togs ifrån mig, men inget
eller ingen kan ta de minnen jag hade med honom under de åren.
 
För även om inte målet var att han skulle dö, så var det i situationen
oundvikligt. Det fanns ingen återvändo. Och det gör det ju faktiskt
inte för någon av oss. Ingen undkommer döden. Hur mycket botox,
eller ansiktslyft man än gör, så är det så att livet en dag tar slut.
Det målet vill ju ingen ha. Det är vägen, livet vi vill uppleva. Och det
går att göra det. Trots konflikter, taskiga relationer, dålig ekonomi
så är livet här och nu. Hur mycket vi än planerar vår framtid i stort
och smått så kommer vi att missa alla dagliga guldkorn om vi ser
våra mål som större än vägen.
 
Så har jag avdramatiserat min rädsla för döden. Och då är faktiskt,
som Katarina sa, Andreas och Stefan bara ett andetag bort.
Deras minne och själar lever kvar och inget kan ta det ifrån mig.
Dom finns med mig och runt mig och i mig, i mitt hjärta och i mitt
medvetande. Och det dom gav ska alltid leva med mig och göra
mina dagar lite bättre och ljusare.
 
Saknaden! Den får jag leva med, men det känns lite lättare när jag
tänker att döden inte är någonting. Den ska inte få skrämma mig
mer och den ska inte få ta ifrån mig glädjen att leva. Här och nu
och varje dag. För även om jag längtar bort ibland, så är det här
hos Isak och Emma som jag har mitt liv.
 
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sömn och sånt

Jag har börjat vakna väldigt tidigt på morgnarna.
Och det är ju bra när barn ska till skolan och så.
Men om man somnat kl. 4 tex. för att man bara har
snurrat runt hela natten, eller sprungit uppe flera
gånger, så är det inte lika roligt.
 
Men inatt! Ja, då har jag sovit utan att röra mig alls,
somnade visst med telefonen i handen efter att jag
satt klockan och vaknade med den i samma hand
i samma ställning. Det var helt underbart kan jag säga.
 
Att inte kunna sova är nog det värsta. Man går som i
ett vacum på dagarna och längtar bara efter sömn.
Efter en förlust är det när man ska lägga sig som man
slappnar av. Då kommer alla tankar, funderingar o saknad.
 
Märkliga tankar och drömmar går i varann och det känns
som hjärnan aldrig får vila. Och inte kroppen heller.
Det gör att man inte orkar någonting, inte har energi eller
kan tänka klart under dagarna. Ett evigt tillstånd av trötthet
som aldrig tycks ta slut.
 
Så när man får den där efterlängtade sömnen, då blir det
lite märkligt, man vet inte riktigt hur man ska bete sig när
dagen kommer. Ska jag ta tag i allt det där som jag inte
orkat innan? Hur gör man? Hur är det att ha ett normalt liv?
Där man går upp och plockar undan och diskar och går
till tvättstugan och lägger in tvätt i skåpen. Eller vad man nu
gör när man lever och allt är som det ska och man inte tänker
på hur det kan vara eller bli.
 
För det liv som jag hade innan Andreas blev sjuk och Stefan
gick bort och Andreas somnade in för alltid, det livet finns inte.
Jag kommer nästan inte ihåg det. Jag vet att jag tyckte det var
ofta var öken, ett evigt ekorrhjul med samma saker varje dag.
 
Men det var ett liv. Det var mitt liv. Med min man och mina 3
barn och konflikter som skulle lösas och läxor som skulle
göras och semestrar som skulle planeras och födelsedagar
som skulle firas och allt det vardagliga som kan tyckas så
trist och meningslöst, men som gör livet till livet, och skratt
och diskussioner och tjat om för mycket dataspel och tv-
tittande.
 
Och nu, kaos. Och kanske är det inte så konstigt att bilar
inte blir besiktigade i rätt tid, att samtal inte blir ringda och
att viktiga möten glöms bort. För om man inte tillåter sig
att känna all den sorg och smärta och vrede och maktlöshet
som man känner när dom man älskar mest försvinner ur ens liv, 
utan bara försöker fortsätta som om inget har hänt. Ja, då
kan man nog inte heller resa sig och uppskatta det liv man
faktiskt har och dom underbara som finns omkring och naturen
och dess växlingar och att kunna ta sig upp ur sängen på
morgonen, om än lite stel, men ändå utan smärta och frisk
och levande och med resten av livet framför sig, med minnena
inne i sitt hjärta och dagen framför som ett oskrivet blad där
faktiskt vad som helst för fantastiskt kan hända.
 
För det sker mirakel varje dag. Solens strålar från en blå himmel.
Nybryggt kaffe med en god kolakaka som dottern bakat.
En vän som ringer och får dig att skratta så du nästan inte får luft.
En promenad i dagsljus där man kan se små tecken att våren
nog är på väg någonstans i fjärran. Ditt barn som ger dig en kram
och säger att du är den bästa mamman i hela världen.
Ett möte på Arbetsförmedlingen med någon som faktiskt tror
på dig och säger att det kommer att bli bra.
Ett möte med en tidigare chef, som haft det jobbigt ett tag, men
som pga. din egen tragiska historia, faktiskt känner att hennes liv
är nog inte så dumt ändå.
 
Och det kan nog vara så att den enorma smärtan i bröstet
håller på att dämpas. Även om saknaden aldrig kommer
försvinna, så finns det en förlikning med att det är dax att gå
vidare nu. Jag kan känna mitt barns närhet så starkt ibland,
att om jag blundade och sträckte ut handen så skulle han vara
där och ta den. Vi hade ett starkt band, han o jag.
 
 
Andreas hade ett stort och gott hjärta och jag vet att han vill
att vi ska ha det så bra som det bara går. Jag känner att han
är med mig hela tiden och jag är säker på att han vakar över
sina syskon. I dom stunder när jag känner hans närvaro så
starkt, är det som om han aldrig dött. Då vet jag att även om jag
inte kan prata med honom eller krama honom igen, så är vi
ändå tillsammans. Allt jag behöver göra är att lyssna till mitt
hjärta och tänka på honom så är han där. Då känns det tryggt!
 
Så! Nu ska jag hitta en slags struktur och rutiner för att börja
det nya livet. Jag har ju startat om förr. När jag flyttade hemifrån,
när jag gifte mig, köpte hus, fick barn... Så det jag har framför
mig nu är nytt, men lite annorlunda. Och sen, om jag har turen
att få leva till pension, så kommer det oxå bli något nytt och
när barnen flyttar hemifrån. Så nya situationer kommer oftare
i våra liv än vi kanske tänker på. Man får lära sig det nya hela
tiden. Känslan just idag och just nu, är att det kan bli rätt bra!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 

20 Januari 2012

Idag är det 11 månader sedan Andreas lämnade oss för alltid.
Ofattbart lång tid att inte få träffa den som man hela tiden tänker på.
Nästan ett helt år, och jag vet egentligen inte vad som hänt under
denna tiden. Det känns som det bara varit sorg, saknad, tårar, ångest,
skratt och minnen.
 
För mitt i allt så har det funnits mycket skratt. Till stor del kan jag
tacka Katarina för det. Hon har ett sätt som gör att man skrattar åt
det mesta, även i de mest absurda situationer. Och jag är helt säker
om att både Andreas och Stefan skakar på huvudet åt oss där i sin
himmel och undrar när vi ska bete oss som folk, och få ordning på
våra liv :)
 
Jag har lärt mig att jag inte kan planera något. För som igår när jag
tänkte städa hela dagen, låg jag i sängen och mådde skitdåligt och
sen på soffan resten av kvällen och tyckte livet var pest.
 
I morse, trots datum, vaknade jag med ett leende på läpparna och
har varit ute på 2 långpromenader med hunden i solskenet. Diskat,
plockat undan, dammsugit, lagat en god middag till mig o dottern.
Spelat TP med henne, gjort ett ljus, lyssnat på hennes rockkonsert
som hon höll för mig i köket <3 haft några goa telefonsamtal och mått
riktigt bra.
 
Så dagarna ser olika ut, men dom ingår alla i livet och jag har lärt mig
att ta det som det kommer. Under veckan har jag haft ett bra möte
med Isak´s skola. Vi kom i tid denna gången och jag blev tårögd över
hur väl dom tar situationen.
 
Jag har oxå varit nära att spränga mitt hjärta i skräck, när sagda skola
ringer o frågar om jag är förälder till min son. Men dom ville ha tag i honom
och tänkte inte på att han hade lektion. Vad det startade i mig kunde ju
inte dom veta. Men jag kände att inget mer får hända nu, för det skulle
jag inte klara på några villkor.
 
Det skulle vara skönt om livet ville visa sig lite positivt ett tag. Ja, jag har
ju några runt mig som har fått cancerbesked och det är smärtsamt och
tungt och minnena kommer tillbaka. Men vi ser det så positivt vi kan
och jag får äntligen ge tillbaka lite av det jag fått under de senaste 2 åren.
 
Man kan ju önska att jag kunde fått göra det i andra sammanhang, men
nu är ju livet som det är. Oberäkneligt och märkligt. Det som är lite positivt
i sammanhangen är ju att trots min totala förvirring i alla situationer, så vet
jag att en dement person inte kan lära sig något nytt. Så det ska väl inte
var det jag håller på att bli iaf. Det är en stor skräck för mig, då jag jobbar
med det och ser vad denna fruktansvärda sjukdom gör med de drabbade och
anhöriga. Det finns dessutom i min släkt.
 
Men att hitta silverringar i frysen...ja, det gör ju att man kan undra lite ibland!
 
En kär vän´s dotter skickade mig en dikt idag, som hon skrivit till Andreas minne.
Trots att hon aldrig träffat honom, så känner hon starkt för honom och oss.
Sånt känns i hjärtegropen <3 Hon förlorade själv en syster i unga år,
i samma sjukdom för ganska länge sedan. Så hon vet vad saknad är.
 
Livet? Vad är livet utan dig? Det är många tankar som flyger runt i mig.
Hur kan man ryckas undan från livet så lätt, att lämna jorden så tidigt var inte rätt.
Men sjukdomen var inget du valde, så när vi stod där vid graven, vi sakta, sakta, drog oss till tillbaks.
Men vi besöker den varje dag,kanske inte kroppsligt, men mentalt.
Kanske kommer vi att gråta kanske lägga ner en ros, men i våra hjärtan du alltid kommer att bo...
 
Tack Sofie!
 
Nu önskar jag Er en god nattsömn
och minns att det enda som egentligen betyder något, är familjen.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 

Nytt år, men samma förvirring :)

Ja, då kom det ett nytt år och jag får säga att även om
det började stormigt för några av mina vänner, så kände
jag att rent privat så började året riktigt bra.
 
Vi hade klarat av Jul och Nyår utan son och bror och haft
det ganska mysigt ändå, trots att allt var så annorlunda.
Fredag den 4e så var vi några uskor som pluggat ihop,
som träffades på Harry´s och pratade, åt, drack och skrattade.
 
Ett härligt gäng och vi hade lika roligt nu som då :)
Sen skulle jag köra hem och det var då jag insåg att det går
att vara riktigt totalt förvirrad utan att ha en demensdiagnos!!
 
Saker som jag gjort de sista 2 åren har gått på någon sorts
automatik och jag minns inte vad som hänt från dag till dag.
Det har handlat om att ta sig igenom dagarna så att varje dag
funkar någorlunda med mat, handling och allt som ska göras.
 
Därför hamnar jag i situationer som gör mig helt förvirrad,
eftersom jag inte minns vad jag gjort. Som tex. att jag har
vinterdäcken i bagaget när jag tror att det är dom som sitter
på bilen. Att jag inte kan ha koll på tider fast jag skriver upp
det och sen går en halv dag till spillo när jag får vänta på tåg
som inte kommer, eller kör ifrån mig, och är på jobbet 1 timme
innan jag börjar, fast jag tror att jag är sen...
 
:) Ja, som ni förstår är det inte så lätt att vara i mina kläder.
Men det blir ju en del goa skratt att dela med sig av. Och det
har skrattats en del i stugorna omkring mig. Man får bjuda på
det, för om ett gott skratt förlänger livet, så har jag ett tag till
att vara med mina barn.
 
Fast man kan ju önska att livet kunde ge mig ett brejk. Tänk
en avstressande resa på någon månad där man bara får koppla
av, vila sova och bada. Drömmar är ju ändå gratis. :)
 
Hoppas erat nya år har börjat bra. Även om allt inte är perfekt,
så kan man ju tänka att om det börjar illa kan det inte bli sämre
iaf. Man får tro att det blir så bra det kan. Så länge man har tak
över huvudet och mat för dagen, så är man ju lyckligt lottad.

Det är lätt att glömma sånt. För vi är ju ändå ganska komplexa
vi människor. Snart är det den 20 Februari och jag kan inte förstå
att det nästan gått ett år sedan vi satt och väntade in döden. För
hur det än var, så gjorde vi ju det. Väntade på döden! Det fanns inte
längre någon hjälp, ingen återvändo, inget hopp. Bara död. Inget liv
mer, ingen framtid, inga drömmar att uppfylla för honom.
 
Älskade barn, som gav så mycket. Som gav det som ingen annan
någonsin kan ge mig. Insikter, skratt, förnuft och fina minnen. Men
hur mycket minnen man än har så kan inte det jämföras med att få
ha sitt barn hos sig sig, krama det, följa det i livet, förundras, oroas,
glädjas och våndas. Så som man gör som mamma till de barn man
burit under sitt hjärta.
 
Nu ska jag laga middag till ett annat hjärta. Min fina Emma som är
en glädjespridare varje dag och som säger att även om jag är förvirrad
så älskar dom mig, hon o Isak <3 <3 Det känns tryggt! ;)
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Gott Nytt År

Det känns lika svårt att lämna 2012 bakom sig,
som det var underbart skönt att få lämna 2011
till historien.
 
Detta året var det sista jag hade med Andreas
och att gå in i ett nytt, känns som att komma
allt längre ifrån honom. Märkligt det där, men
det är min känsla.'
 
2012 var året då jag förlorade mitt förstfödda barn
för den eländiga cancer. Det var året då jag förändrades
totalt som människa. Sårbarheten och insikterna har
blivit större, jag har blivit lugnare i mitt humör, men det
finns saker som kan göra mig riktigt upprord.
 
Det var året då jag fyllde 50 och firade med Kicki och
runt 60 fina vänner. I mitt tal, sa jag att det var inte så
mycket in 50-årsdag, som det var mitt sätt att visa upp-
skattning till dom som funnits där de sista 2 åren. Nära,
berörda, hjälpande.
 
Jag o Emma hade några fina dagar på Gotland, med sol
värme och vackra solnedångar. Vi skaffade hund efter att
ha funderat i 5 min. och jag ångrar det inte :)
 
Jag har oxå kommit i klimakteriet, vilket känns rätt jobbigt,
med tanke på hur jag känner att jag återigen förändras
som människa. Kanske inte alltid så smickrande märker
jag, men jag kämpar för att inte bli bitter utan vill försöka
ta mig igenom de här åren och behålla kärnan av det som
är jag.
 
Jag har börjat arbeta natt på Tjörn och har arbetskamrater
som är helt underbara. Jag har varit på en anställningsintervju
som var något av det märkligaste jag upplevt i den vägen.
 
Jag ger inga löften numer, det känns som dom är till för att
brytas. Men jag har önskningar inför det nya året. Kanske att
vi äntligen får flytta, ett fast jobb vore inte så dumt. Men mest
av allt ska jag försöka ta vara på de dagar jag får, hitta ljus-
glimtar och glädjeämnen varje dag.
 
Jag vill vara med och se mina 2 barn utvecklas och må bra och
se till att dom är trygga och får skratta mycket. Jag ska försöka
hälpa den som behöver hjälp, för jag har fått så oerhört mycket
av den varan själv, att jag nu har kraft att ge tillbaka.
 
Jag önskar oxå att att mänskligheten blir lite mänskligare. Att den
enorma egoism som verkar breda ut sig, ska övergå i gemenskap
och samförstånd. För allas vår trygghet och framtid.
 
Jag har på årets sista dag lagat årets godaste mat till mig och
min son. Av det kan man lära att det aldrig är för sent att ge upp!
 
Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.
Med återseende på det nya 2013
 
MassaMånga Kramar// AnnBritt

Jul 2012

Julen kom och julen gick. Jag klarade med igenom den
med hälsan och förståndet någorlunda i behåll.
Jo, det var jobbigt där, dagarna innan. Kroppen mådde
dåligt inuti, men den 23e firade jag jul med mina barn.
Det var lugnt, behagligt och mysigt med mat, klappar
och massa ljus och lite tv.
 
På julafton åkte Emma till sin pappa och jag och Isak
for till graven och vidare till Farbror och Tant, där det var
kusiner, farmor, Anettes mamma, tomte och en del prat
bla. om den där sista tiden på sjukhuset med skratt och
tårar. Andreas var med i högsta grad och det känns skönt!
 
Juldagen for Isak till pappa o syster och jag till Kicki för
kalkonmiddag. Det var gott och avslappnat och sen åkte
jag till jobbet och så var det med den julen :) 
 
Här kommer några bilder.
 
 
 
Hoppas att eran Jul blev så fin som ni önskat,
vi fick en vit julafton, iaf här på Västkusten.

Snart är det ett nytt år, ett nytt oskrivet blad som
vi inte vet något om, men som vi önskar o hoppas
mycket om. Jag önskar att det blir ett år då vi får
andas lite lättare, kanske flytta till stora stan, att
jag ska få fast jobb och en fast inkomst.
 
Men de indikationer jag fått pekar på att det blir
ett nytt år med nya strider, men tillsammans kan
man göra skillnad. Utan mina vänner hade jag inte
varit där jag är idag.
Nu kan det bli dax för paybacktime. Hur det än blir
så håller jag alla tummar att allt ska lösa sig på bästa
vis, för mina vänner och för oss alla, för det är en orolig
värld vi lever i, där folk visar sidor som inte är så trevliga.
 
Men! Hoppet är det sista som överger oss. Man får inte
sluta tro på mänskligheten, för då är man illa ute.
 
Massa Många Kramar//AnnBritt
 

God Jul

Jag önskar Er alla en riktigt fin Jul med god mat,
paket, lugn och ro, skratt och kramar, godis och
Kalle Anka och tomte och så har vi ju en riktigt
Vit Jul i år. Bara en sån sak är ju bäddat för att
det ska bli bra.
 
Var rädda om varann!
Massa Många Julkramar// AnnBritt

Minnen

Jag sitter i bilen på väg till jobbet och känner hur tårarna
rinner nerför kinderna och paniken tränger på i bröstet.
Jag inser att Andreas inte firar Jul med oss i år och inget
annat år i framtiden heller.
 
Jag ser honom framför mig i sjuksängen det sista dygnet,
när han med lugn röst säger att -Nu är alla här.
Och jag svarar att -Ja, alla är hos dig nu, alla är här.
 
Mamma, pappa, syskon, Farmor, Mats o Anna, Moster,
kusinerna, arbetskompisen. Alla var hos honom den sista
dagen. 9,5 timma senare tar han sina sista 3 andetag innan
han flyttar in i det land där det inte finns cancer, smärta och
mediciner.
 
Jag har sen jag fick barn, tyckt väldigt mycket om Julen.
Barnen har lagt ut önskelistor till Tomten som varit borta
nästa morgon, det har hängt en Julstrumpa vid sängen på
Julaftons morgon, ställt ut grötfat till Tomten om han är hungrig.
Ihärdigt och envetet har jag hävdat att det är klart att det finns
en tomte.
 
När Andreas gick i 4:an eller 5:an, kom han hem och sa att
någon i klassen sagt att Tomten inte finns. -Va?? Men vet dom
ingenting nu för tiden? Det är klart att tomten finns!
Även om han har hjälpredor ibland som kan klä ut sig för att han
inte hinner själv, eller att en del paket kommer från Tomteverkstan
och en del från mamma o pappa. Man kan köpa paket till varandra
oxå.Jag har velat att dom själva ska komma på. Allt behöver inte
vara så snusförnuftigt. Det har  blivit en del skämt om det genom
åren, om mig o mitt envetna tomteprat och även Påskharen, men
det är en annan historia!
 
Jag har bakat pepparkakor o pepparkakshus med barnen och
bakat vörtbröd o valnötsbröd och gjort leverpastej och saltat in
skinkor, glaserat revbensspjäll (med varierat resultat!!) stekt
köttbullar och gjort massa sorters godis. Det enda som varit
köpt nästan, har väl varit prinskorven.
 
Jag har försökt att skapa en lugn o fridfull stämning, och jo,
dom längtar efter Jul, de här barnen. Isak var lite bekymrad
härom veckan att hans syster inte varit med om att listan
lagts ut till Tomten, eller att vi ställt ut gröt.
Men, det har hon allt.
 
Idag tar vi det lite lugnare, köper färdiga köttbullar o till det
potatisgratäng. Ett par sorters köpt sill och en bit lax, bröd
och ost, sen är det klart. Men barnen längtar ändå och tycker
det ska bli mysigt. Det gläder ett mammahjärta.
 
Men i år firar vi den 23e för Emma åker till sin pappa på Jul-
aftons morgon. Isak och jag kommer åka till graven med ljus
och lite småplock som Emma o jag hittade idag. Det känns
konstigt och sorgligt och tomt.
 
2009 skulle vi alla fira Jul hos Stefan i Everöd. Andreas som
förstås skulle jobba, hade fått en tågbiljett till dagen före aftonen.
Han ringer mig och på sitt säreget lugna vis säger han sig ha
missat tåget, att han inte hann. När han skulle köpa ny biljett
fanns inga platser kvar och blev han bestulen på plånboken och
pengarna fanns inte att betala med. Allt som fanns hemma enligt
honom, var en torr brödbit som han skulle få festa på i sin ensamhet.
 
Mitt mammahjärta blödde. -Men, vad säger du? Har dom stulit
plånboken? Men du kan ju inte vara själv, ska jag ringa någon?
Sen... haha, det är lugnt. Vi blev sena med jobbet och dom som
jag jobbar för har köpt en ny biljett, så jag kommer lite senare,
kan ni hämta mig vid stationen
 
Jaa, han visste hur han skulle hantera sin mamma :) Det är helt
klart! Han kom och vi fick en fin Jul tillsammans.
Men nu är han inte här. På väg till jobbet den kvällen stannar jag
till på Ica. Det är massor av folk som julhandlar. Vagnarna svämmar
över av varor och kvittona slutar på runt ett par tusen kronor.
 
Och den där paniken som kommit över mig gör att jag nästan
behöver kräkas, över hur vi tror att allt kan köpas. Köp mera
mat och godis och julklappar och blommor och lullull för då är
din lycka gjord. Och det stressas och rycks och slits o fejas
överallt, tills man sitter som en urvriden trasa och undrar när
julfriden ska komma.
 
Och jag tänker att inget jag köper eller gör denna julen kan
göra mig lycklig eller ge mig tillbaka min son. Och jag vet att
även om jag haft 10 barn och ett gick bort skulle jag känna samma.
Glädjen över de som är kvar kan inte ersätta det som är borta.
 
Jag tänker på alla som kommer att sitta o vara så missnöjda över
sina paket och dess innehåll, att dom glömmer att det finaste o
viktigaste dom har, det är sin familj eller sina vänner eller vem man
nu firar Jul med i Sverige idag.
 
Men jag vet oxå, att det är mina erfarenheter o förluster som
får mig att tänka så. Jag har oxå haft tider då jag varit missnöjd
o besviken och inte velat fira Jul med dom som står mig närmast.
Man kan inte föra över sina känslor på någoon annan och få dom
att känna detsamma. Det funkar inte så!
 
Men jag hoppas ändå att tar det lite lugnt, det blir Jul även om
allt inte är perfekt, även om inte lysrörslampan i köket är rengjord,
eller köttbullarna inte är hemmagjorda.
 
Det blir Jul i år oxå. Sätt Dig med din familj, lyssna, prata, minns
tillsammans. Hjälps åt med mat o dukning, det är inte så svårt.
Låt alla, även du själv, njuta av ledighet o stillhet o god mat.
Vila och gå i pyjamas o käka praliner och läs en bra bok uppkrupen
i soffan hela Juldagen om du vill. Man får säga nej till alla sorters
släktkalas om man inte mår bra av det, men kanske går det att
komma med en ny ide, eller tradition.
 
Det är ju i alla fall Jul <3
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 

Farmor o mormor o tant

Hej!
De sista dagarna har bestått av besök hos barnens framor
där vi fikade o lämnade jultidningar och fick med oss en väldigt
god morots/apelsinkräm. Tänkte prova den som frosting på en
morotskaka till jul. Får se om det blir så gott som jag tror :)
 
Sen körde vi vidare till barnens farbror o tant, dom lämnade
ett par fina ljuslyktor som present och berättade att dom åker
till Thailand igen i början av nästa år och stannar nästan 2 mån!
Avundsjuk?? Nää, dom jobbar o sliter hela året för att kunna ta
denna långa semster, så det är dom väl värda.
 
Dom skulle släppa upp en ny lykta till Andreas minne den 20 Feb.
Ja, det är ofattbart, men snart har det gått ett helt år! <3
 
Har oxå varit hos min syster i Uddevalla och vi förlustade oss
med att gå till "Söders Nostalgi". En ybermysig liten affär i stan,
med 50/60/70-tals prylar. Mycket igenkänning och minnen där.
 
Sen gick vi igenom några av våra mammalådor. Barnenes mormor
gick ju bort på Nyårsafton 06/07. Vet aldrig vilket år jag ska säga,
för det är så krångligt med Nyårsaftnar, men hur som helst så hade
ju hon sparat allt! visade det sig. Det var mycket att gå igenom och
en del sparade vi i dessa mammalådor för att gå igenom senare.
 
Sånt roligt som henns gamla blå hårnät i nylon som hon hade runt
pappilotterna på 60-talet :), gamla sorgband från 70-talet, kort,
handskar i svart spets, och vita långa handskar, ja ni fattar. Sånt
där som man inte behöver, men som är en del av ens uppväxt och
historia och minnen.
 
Jag har oxå lyckats ta fel på tid till ett viktigt möte idag!! Inte så
mycket jag behöver hålla reda på nu för tiden, men jag missade
ändå det. Mycket pinsamt, men vi skulle försöka få till det i Januari.
Hoppas jag kan ha bättre koll då!
 
Laddaren till kameran är inte återfunnen, så det är bildlöst här ett
tag till. Men det är nog rätt mycket snö överallt i landet, så ni vet
nog hur vintern kan se ut. :) Härligt är det, de dagar solen skiner
och snön gnistrar.
 
Jag har ju börjat gilla denna vinter mer o mer av okänd anledning,
men det är härligt att gå ut i varma kläder och andas in den kalla
luften. Ludde o jag försöker komma ut på promenad minst 1 timma
per dag. Ja, vi är förstås ute flera ggr. Men en sån lång vill jag gärna
få till. På våra småvägar kan jag släppa honom lös nu, och han får
springa av sig lite, han är ju väldigt duktig och kommer när jag ropar,
så det känns tryggt. Fast han är inte så glad när vi ska in. För att
vara 8 år är han väldigt pigg o alert får jag säga.
 
Ska se om vi kan få i oss en Lussebulle idag, jag och sonen.
Hoppas ni har en fin Lucia vad ni än gör.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Hugg i hjärtat

Såg rubriken från någon artikel gällande att i Canada
finns botemedel för cancer!?
I ingressen stod att läkemedelsföretagen nobbar detta
för att de tjänar så bra på det som finns.
 
Jag kunde inte läsa resten, så om det finns eller är på
gång vet jag inte, men det är som att få en stor fet smäll
på käften att läsa sånt.
 
Tror jag skrivit tidigare om några killar/män (patienter),
som pratade om detta på Jubileumskliniken endast någon
dag innan Andreas somnade in. Det gjorde ont då med.
 
Hela kroppen går upp i någon sorts ilska och frustration
över att det finns dom som väljer att tjäna pengar och leva
gott på de läkemedel som finns idag.
 
När man sett ungdomar/medelålders och gamla som legat
utmärglade, nästan som ett skelett och plågats av smärtor
i denna vidriga sjukdom så önskar man inget annat än att
all den forskning som görs, ska ge resultat.
 
Är det nu så att det gjort det, men att man vill tysta ner det,
ja, då ska man inte heller kalla sig läkare eller forskare anser
jag. Har dom själva varit och sett de cancersjuka? Har dom
sett ett litet barn med slangar till smärtpumpar? Har dom sett
tumörerna växa på en cancerpatient?
 
Har dom sett smärtan och ångesten? Har dom sett vanmakten
och förtvivlan hos föräldrar, syskon, makar? Nej! Det kan dom
inte ha gjort, för då skulle den medicinen funnits på marknaden
för länge sen!
 
Hur är det möjligt att pengar går före människoliv?
Kanske tycker man att vi är så många på jorden ändå?
Kanske tycker man inte det är skillnad på att dö i cancer,
eller av svält i Afrika, eller i en tsunami i Thailand?
 
Kanske tycker dom att det är bra att det finns pengar till
forskning så att dom kan försörja sig och sina familjer?
Men om man hittar ett botemedel är det väl oxå en skyldighet
att gå ut med detta så snart som möjligt?
 
Annars borde dom avskedas allihop! NÅGON borde ju se till
att släppa fram medicinen, om den finns. NÅGON borde känna
till om det finns en bromsmedicin eller ett botemedel, och då
borde denna någon se till att dom som inte vill att det kommer ut,
avskeda dom alla, och ersätta med personer som inte ser till
pengar utan till att forskningens alla miljarder faktiskt kommer
dom till del, som behöver det.
 
Om dom själva eller deras familjer skulle drabbas kanske dom
skulle tänka om. Och i min frustration och ilska kan jag tänka
att jag hoppas att dom alla får någon elakartad, ovanlig cancer-
sort, som inte finns medicin för.
 
Men att önska livet ur någon annan ger mig inte min son tillbaka.
Ingen som är död kan ju återkomma till livet, och jag känner så
väl till hur vidrigt, smärtsamt och plågsamt det är att mista när-
stående. Och jag önskar verkligen ingen annan det, förrän det
är dax, förrän man levt färdigt sitt liv.
 
Men så är det inte. Barn, unga och de mitt i livet går bort ifrån
oss på olika sätt. Genom sjukdom, helt oväntat, genom andras
hat eller självvalt. För dom som är kvar är det alltid lika smärtsamt.
 
Jag önskar mig inga julklappar i år. Jag önskar att om det finns
ett botemedel för cancer, att det ska släppas så att alla dom som
just nu är sjuka, de som väntar på behandlingar, de som åker ut
och in på sjukhusen för sina cellgifter, att alla dom ska få den bästa
julklapp dom kan få. Ett botemedel på sin sjukdom, och en chans
att få bli gamla och uppleva livet och sina drömmar.
 
Dom som inte vill släppa det fritt, dom önskar jag sömnlösa nätter,
mardrömmar och ett stort hopp om att dom ska ändra sina tankar
och göra det som är rätt och riktigt! Jag måste få tro att det goda
ska segra till slut.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Lite av varje

Dagarna här hemma rullar på och runt omkring oss har
naturen blivit ett sagolandskap, med massor av snö på
träd och backe. Säga vad man vill, men det lyser upp
denna årstiden med lite vinter iaf :)
 
Saknaden efter Andreas blir än mer tydlig bara. Han som
älskade att ploga, men kan hända det finns lite snö där i
himlen? Kanske han och Stefan kör några rundor på sina
gator där ovan molnen.
 
Igår fick jag höra om en vän som fått hjärntumör. Det är så
obegripligt och svårt att förstå varför det aldrig tar slut med
denna sjukdom. Jag tänker på henne och hennes 2 döttrar
och skickar dom all kärlek och styrka som finns, inför det
som kommer ske framöver. <3
 
Fick veta att en annan ung flicka gått bort igår i samma sort
som Andreas hade. Hon låg oxå sin sista tid på SS. Och jag
lider med hennes familj och det dom går igenom nu.
 
Fuck Cancer!!
 
En annan vän går just nu igenom en totalkoll av sin kropp,
då hon fått veta att hon har flera cystor som utreds.
Jag är medveten om att cystor inte är samma sak som
cancer, men det känns jobbigt och overkligt. Det är så
svårt att ta in allt som sker runt omkring. Det finns ingen
riktig energi till att känna in allt. Men det känns i kroppen,
när personer som man känner drabbas av sjukdomar som
är svåra att få bukt med.
 
Apropå Fuck Cancer. Jag har fått hem en fin tröja från
Ung Cancer, med texten "Det är ok att känna". Dom har
fina paketerbjudanden i sin webshop nu, så varför inte passa
på att göra en god gärning till Jul, och beställa klapparna där?
 
Det var lite kul när jag visade min tröja för en arbetskamrat.
-Ja, då känner jag då, sa hon och drog med handen över min
rygg. =) Jag skrattade och sa, att så hade jag inte tänkt på
att man kunde tolka det!
 
Så jag är tacksam att trycket är på ryggen, ifall flera skulle
göra på samma sätt...
 
Tänkte lagt ut lite fina bilder på vintern, men kameran är inte
laddad, får bli en annan dag.
 
Ta vara på varandra. Helt plötsligt kan det hända sånt som
sätter livet på tvären. Livet lämnar ju som bekant ingen garanti-
sedel, så njut av att ha varann.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

Känslor

Jag har ikväll för första gången sett SOS Uppdraget
på Tv 4, där några svenska ambassadörer för SOS
barnbyar reser till Afrika för att göra skillnad.
 
På Tv 4 Play ser jag alla avsnitten och känslorna
svallar fullkomligt över.
 
Vi sitter i våra fina hus och lägenheter och gnäller,
jag erkänner, över städskåp och annat. När barn växer
upp i total fattigdom och misär. Där barn inte är älskade
och omhändertagna alls.
 
Men inatt har jag förstått att det går att göra skillnad.
Man kan bli fadder i SOS barnbyar och ge ett barn
en framtid, kärlek och trygghet.
 
För 200 kr/månad går det att göra skillnad för ett barn
i världen, så det barnet slipper sälja sin kropp för att få
mat till sin familj.
 
Jag klagar över ett system där uskor inte kan få fast
arbete förrän man jobbat ett par år i kommunen.
Jag jobbade 7 nätter förra månaden och sex denna,
men 200 kr har jag ändå räd att ge för att ett barn ska
få en framtid.
 
Om det är 200 kr mindre i julmat/pynt/klappar till mina barn
så är det faktiskt så, att vi har ändå allt vi behöver.
För 200 kr. kan jag göra skillnad.
 
Det tänker jag göra, hur du gör är ditt val.
Men om du sett programmet så hoppas jag att du väljer
att bli fadder för 200 i månaden. För alla barn i världen
har rätt till en barndom, en framtid och ett hopp.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt

Tid?

Andreas skriver till en vän.
På frågan om vad läkarna säger, svara han.
-Det finns inget att göra.
 
Men hur lång tid handlar det om då?
-2 veckor, 2 månader, ett halvår...

Men det finns tabletter dom ska ge mig om bara
infektionen går ner.
-Men det är ju positivt!
-Ja!
 
2 veckor senare är han död.
 
Och jag kan inte sluta att tänka på hur det är att
vara 20 år och leva på lånad tid.
 
AnnBritt