Såg rubriken från någon artikel gällande att i Canada
finns botemedel för cancer!?
I ingressen stod att läkemedelsföretagen nobbar detta
för att de tjänar så bra på det som finns.
Jag kunde inte läsa resten, så om det finns eller är på
gång vet jag inte, men det är som att få en stor fet smäll
på käften att läsa sånt.
Tror jag skrivit tidigare om några killar/män (patienter),
som pratade om detta på Jubileumskliniken endast någon
dag innan Andreas somnade in. Det gjorde ont då med.
Hela kroppen går upp i någon sorts ilska och frustration
över att det finns dom som väljer att tjäna pengar och leva
gott på de läkemedel som finns idag.
När man sett ungdomar/medelålders och gamla som legat
utmärglade, nästan som ett skelett och plågats av smärtor
i denna vidriga sjukdom så önskar man inget annat än att
all den forskning som görs, ska ge resultat.
Är det nu så att det gjort det, men att man vill tysta ner det,
ja, då ska man inte heller kalla sig läkare eller forskare anser
jag. Har dom själva varit och sett de cancersjuka? Har dom
sett ett litet barn med slangar till smärtpumpar? Har dom sett
tumörerna växa på en cancerpatient?
Har dom sett smärtan och ångesten? Har dom sett vanmakten
och förtvivlan hos föräldrar, syskon, makar? Nej! Det kan dom
inte ha gjort, för då skulle den medicinen funnits på marknaden
för länge sen!
Hur är det möjligt att pengar går före människoliv?
Kanske tycker man att vi är så många på jorden ändå?
Kanske tycker man inte det är skillnad på att dö i cancer,
eller av svält i Afrika, eller i en tsunami i Thailand?
Kanske tycker dom att det är bra att det finns pengar till
forskning så att dom kan försörja sig och sina familjer?
Men om man hittar ett botemedel är det väl oxå en skyldighet
att gå ut med detta så snart som möjligt?
Annars borde dom avskedas allihop! NÅGON borde ju se till
att släppa fram medicinen, om den finns. NÅGON borde känna
till om det finns en bromsmedicin eller ett botemedel, och då
borde denna någon se till att dom som inte vill att det kommer ut,
avskeda dom alla, och ersätta med personer som inte ser till
pengar utan till att forskningens alla miljarder faktiskt kommer
dom till del, som behöver det.
Om dom själva eller deras familjer skulle drabbas kanske dom
skulle tänka om. Och i min frustration och ilska kan jag tänka
att jag hoppas att dom alla får någon elakartad, ovanlig cancer-
sort, som inte finns medicin för.
Men att önska livet ur någon annan ger mig inte min son tillbaka.
Ingen som är död kan ju återkomma till livet, och jag känner så
väl till hur vidrigt, smärtsamt och plågsamt det är att mista när-
stående. Och jag önskar verkligen ingen annan det, förrän det
är dax, förrän man levt färdigt sitt liv.
Men så är det inte. Barn, unga och de mitt i livet går bort ifrån
oss på olika sätt. Genom sjukdom, helt oväntat, genom andras
hat eller självvalt. För dom som är kvar är det alltid lika smärtsamt.
Jag önskar mig inga julklappar i år. Jag önskar att om det finns
ett botemedel för cancer, att det ska släppas så att alla dom som
just nu är sjuka, de som väntar på behandlingar, de som åker ut
och in på sjukhusen för sina cellgifter, att alla dom ska få den bästa
julklapp dom kan få. Ett botemedel på sin sjukdom, och en chans
att få bli gamla och uppleva livet och sina drömmar.
Dom som inte vill släppa det fritt, dom önskar jag sömnlösa nätter,
mardrömmar och ett stort hopp om att dom ska ändra sina tankar
och göra det som är rätt och riktigt! Jag måste få tro att det goda
ska segra till slut.
Massa Många Kramar// AnnBritt
Bra skrivet. Håller helt med dig i detta. Här försöker man på alla vis stödja o skänka pengar så mkt man bara kan till Cancerforskning av både den ena o den andra hemska sorten. Kommer dom fram till ett botemedel så ska det fram fortast möjligt så man kan få stopp på det. Inte bara fortsätta ta emot en massa pengar från människor för sakens skull.
skriven