Fan!!

Vissa dagar är sorgen större än andra.
Körde sonen till skolan och for sen till
graven för att tända ett ljus. Stod där
och grät floder.

Fan, vad detta var onödigt! Varför skulle
det hända? Varför han? Alla dessa varför!

Jag fattar inte. Kan inte alls förstå. Vill inte
förstå. Om jag bara kunde släppa tankarna
en stund. Om jag kunde hitta lite glädje.

Finns så mycket att vara glad och tacksam
för, men ändå är det så svårt. Känner mig
bara tom.

En tredjedel av mitt hjärta gick sönder den
20 Februari. Kanske är det därför jag inte
kan känna glädje inom mig?

Hur länge ska det vara så här? Resten av
livet? 1 år? 5 år? 20 år? Tanken svindlar.
Allt jag vet är att jag inte vill att allt som har
hänt skulle hända.

Jag brukar säga att med viljans kraft kan
man klara vad som helst. Men det var inte
så. Är inte så. Livet gör som det vill och tar
vad det vill. Spelar ingen roll hur bra man
mår eller hur lycklig man är.

Ändå får inte hoppet försvinna. Tron på att
det ska kännas bättre och lättare. Att det ska
komma en dag när jag kan känna livet i mig
igen.

Så måste det vara. Jag kan inte ha denna sorgen
och smärtan i bröstet hur länge som helst.

Förnuftet förstår att 1,5 år av oro och sorg,
tar tid att bearbeta och komma över. Men
hjärtat vill må bra nu. Kroppen är bara trött
och vill vila hela tiden. Sova bort alla dagar.

Små korta stunder känns det ok. Som när jag
är på jobbet. Då är det bra. Jag kommer ifrån
allt en stund. Får lite frist. Ändå har jag dåligt
samvete för att jag skjuter bort tankarna på
min son och min man.

Men det ingår oxå i sorgen. Alla dessa märkliga
tankar och känslor. Jag vet ju det, men kan ändå
inte förstå.

Ska arbeta 2 nätter nu. Det är bra. Då kommer
jag hemifrån en stund. Träffar andra som behöver
mig. Det är viktigt att känna sig behövd. Dom gamla
är så tacksamma och nöjda. Det känns bra!

Dom har det jobbigare än mig på ett sätt. Att vara
demenssjuk måste vara helvetet på jorden. Att vara
fånge i sin egen kropp. En del förstår det, andra inte.

Ibland glimtar dom till, visar hur dom var innan dom
blev sjuka. Innan hjärnan började spela dom detta
spratt. Alla älskade människor, föräldrar. Så svårt
att se sin mor/far/man/fru förändras så totalt.

Livet är ingen dans på rosor. Alla har sin ryggsäck
att bära. En del glider fram på en räkmacka, medan
andra får smuligt knäckebröd med kaviar.
Ingen rättvisa finns. Ändå är livet fantastiskt.

Denna tiden när gräs, blommor och knoppar varje
år letar sig ur sina gömmor och förgyller naturen
för oss som lever här. Dom som är borta är ändå
med oss. Bara ett andetag bort. Så långt borta, men
ändå så nära.

Man kan inte röra, krama eller diskutera. Men dom
finns där ändå. Det är någon sorts tröst. En liten
lindring. Ett litet hopp om att en dag få mötas igen.

Under tiden får man sträva vidare, kämpa och hitta
lösningar. Njuta och skratta när tillfälle ges.

Men, Fan, vad jag saknar er båda.
Älskade för alltid. Aldrig glömda. <3<3

Många för dagen, tungsinta, Kramar// AnnBritt

Kommentera inlägget här :