Det här med att livet kommer i klumpar, passar väldigt bra just nu.
Min goda vän K har haft flera dödsbud de senaste månaderna och även allvarliga sjukdomstillbud i familjen.
Det börjar kännas som om 2011, om uttrycket ursäktas, är dödens år.
Själv har jag varit på 3 begravningar på 3 månader.
Det känns som att det räcker nu, vad ska man göra med alla livets sorger?
Hur hanterar man allt som händer när kroppen är full?
Man får försöka lägga fokus på positiva saker som händer.
Att A har en behandling kvar.
Dom 8 månader som gått har varit en känslomässig berg-och-dalbana.
Själv har han varit fantastisk.
Stått stadigt och sett klart på sin situation, varit övertygad om att han ska bli frisk.
Han har visat en enorm styrka både fysiskt och psykiskt.
Jag beundrar min son oerhört för det.
Man har en del att lära av honom!
Sånt vill jag fokusera på, och det vi har att se fram emot i November, när sonen fyller 20 år.
Tyvärr har livet hopat sig på andra sätt oxå.
Saker sker ibland som gör att man får känslan att varje organ i kroppen vittrar sönder.
Min mor lärde mig att alla människor på jorden har samma värde, oavsett ursprung, hudfärg, religion osv.
Hon lärde mig annat oxå förstås, och vissa saker har man kanske värderat om i vuxen ålder.
Men allas lika värde och försöka se orsaker till agerande, har liksom inte gått att utplåna.
Visst har jag försökt ibland, det får jag ju erkänna, men att med öppet sinne se på sin omgivning finns stadigt kvar.
Vad man kanske inte blir så bra på i de lägena är att ta hand om sig själv.
För när man ska acceptera andra till varje pris, så råkar man själv ut för diverse mindre smickrande händelser då och då.
Sånt kan man ju leva med till viss del utan att det inkräktar på vardagslivet.
Men någon gång ibland får man ju sätta ner foten och tänka på sitt eget bästa.
Tyvärr är det som då händer att man blir av med de som varit vänner.
Att allt vänds emot en själv och det inte syns vad den andra gjort.
Det är väl så det brukar gå till fast det är ju inte mindre smärtsamt därför.
Det går inte att vara alla till lags, man kan inte säga ja tack och amen till allt som sker.
Man har rätt att säga stopp när det finns de som fortsätter och fortsätter, trots att man förklarat flera gånger, och ändå får skit tillbaka.
Det går inte att förlora sig själv för andras oförståelse.
Men det blir konsekvenser och just nu kan jag inte se något gott i det...
Nåja, för övrigt har mina arbetspass stuvats om en del.
Fick jobb hela helgen och det var ju otroligt varma dagar.
Som tur är har vi vår badsjö där man kan kvällsdoppa sig =)
Det har blivit turer med K och dotter och shampo och hoppat från hopptornet med darriga ben...
S var här och fikade och vi tog ett sent dopp när det var varmare i vattnet än i luften.
Vi har verkligen badat mycket denna sommar även om vi inte haft soldagar på stranden.
Skulle vara ledig igår och idag fast det blev endast en dag, men igår blev det toppen.
Barnen o jag åkte till Köpenhamn t.o.r.
Varmt var det och roligt hade vi =)
Åkte den mysiga Strandvejen mellan Köpenhamn och Helsngör.
De vackra husen och vattnet intill.
Stannade och badade på vägen hem.
Ja, bara E och jag förstås!!
Killarna gillar inte det där, säger dom...
A blev lite trött av att promenera på Ströget så vi gjorde pinan kort och for hem efter att ha ätit på uteservering i Nyhavn.
Skulle lagt in några bilder här, men hittar inte sladden..
Det får bli en annan dag.
Ska upp tidigt imorgon, så nu blir det sängen.
Har varit väldigt trött en period, kanske hänger ihop med allt som hänt, nån sorts reaktion.
Nya dagar kommer och jag hoppas dom blir ljusa och fina.
Önskar Er fina Augusti dagar med familj, vänner eller er själva om det är så livet ser ut.
Var snäll mot er, var rädd om de som bryr sig, dom är värda all uppskattning.
Kramar från AnnBritt <3