För drygt 8 år sedan, samma dag som jag och barnen flyttade till en lägenhet
gick jag in i väggen.
Deras pappa och jag hade efter en lång tid kommit fram till att vi skulle skiljas.
Det var en solig och varm dag i början av Juni och jag hade köpt ett köksbord
på second hand som jag stod och lackade på morgonen.
Det var många som hjälpte till att bära och då allt var klart skulle vi äta lite mat.
Min mor hade fixat käk och vi satt på den lilla uteplatsen som hörde till lägenheten.
När jag ätit färdigt sa jag att jag skulle gå in och få ordning på möbler och saker.
Jag gick över tröskeln och stannade.
Någonting hände i min kropp.
Jag stod där och kände hur mitt liv rann ur mig.
Allt jag kunde, visste och hade lärt mig försvann på 3 sekunder.
Ni kanske har sett en dator som får ett virus?
Siffror och bokstäver trillar ner och ut ur skärmen.
Detta var vad som hände mig.
Jag förstod ingenting.
Jag säger att: -Någonting hände med mig nu, jag vet inte vad jag ska göra.
En väninna som är med, säger: -Jag är ju ingen organisatör, men nu gör vi så här.
Så visade hon hur vi skulle placera möbler och vi plockade upp saker
och det hon sa att jag skulle göra, det gjorde jag.
Ingen märkte vad som hänt och själv förstod jag inte.
På kvällen när alla åkt hem satt jag i soffan längst ut på kanten
och tittade framför mig.
Inget kunde jag och inget klarade jag.
Insåg att barnen skulle ha något att äta innan de lade sig,
men annars kunde jag inte göra någonting.
Dagen efter ordnade jag frukost till mig och barnen
för övrigt kunde jag inte göra någonting.
Min syster kom och vi fick fixat en del.
Då hon gått var jag lika tom som innan.
Det tog lång tid innan jag förstod vad som hänt.
Pratade med syster och förklarade hur det var.
-Jag kan skratta, men jag känner inte att jag är glad.
-Jag kan skrika och låta arg, men jag känner ingen ilska.
-jag gråter, men jag känner inte att jag är ledsen.
-Jag känner INGENTING!!
-Men du har ju en depression.... säger hon till mig.
Jag förstod inte.
Ni vet hur man säger att: -Fy vad jag känner mig deppig idag!
Kan säga att jag aldrig tidigare i livet varit deppig eller deprimerad.
Det här var en helt ny känsla.
En helt ny insikt.
Ett helt nytt liv.
Och jag ville inte ha det.
När barnen var i skolan eller hos sin pappa, låste jag ytterdörren.
Drog ner persiennerna, stängde av alla ljud och lade mig på soffan eller i sängen
och stirrade upp i taket.
Saker som varit självklara att göra och klara av tidigare, gick inte att genomföra.
Jag visste inte hur jag skulle göra.
Minns att jag var törstig, gick till vattenkranen i köket och bara stirrade.
Blev arg för att det inte kom vatten och för att jag inte begrep hur jag skulle få det att rinna ner i glaset.
Det jag gjorde var att ta mig de 20 meterna till brevlådan för att hämta posten.
När jag klarat det hade jag gjort dagens bedrift. :)
Jag gick länge i 2 meter tjock lera och tog ett steg fram och 2 tillbaka.
En gång när jag tänkte att jag skulle åka och titta i affärer, jag hade solglasögon på,
så frågade expediten om jag ville ha hjälp.
Ville bara skrika rätt ut: -NEJ, låt mig vara ifred!!
Men jag svarade inte utan bara gick, sen satte jag mig i bilen och åkte hem och stirrade i taket igen.
Detta pågick en lång tid.
Den första läkaren jag var hos på Vårdcentralen sa till mig att:
- Men du förstår ju det, att en depression är ingen sjukdom i samhällets ögon,
och skiljer sig gör ju alla. Så gå du hem och vila dig ett par veckor, så kommer det att gå över.
Jag hade suttit och förklarat min situation för honom medans tårarna strömmade nerför kinderna.
Är inte den som har så lätt för att gråta offentligt.
Men jag insåg där och då att min kropp var helt slut.
Jag hade gått och mått dåligt av olika anledningar i så många år.
Saker som inte retts ut eller pratats om hade lagrats i min kropp.
Och nu sa den stopp.
Den sa till mig att vila och ta det lungt.
Att släppa på kontrollen.
Att inte fixa och ordna med allt på egen hand
utan att faktiskt be om hjälp ibland.
Att ta hand om mig själv, lyssna på mig själv, vårda mig själv.
Det kunde ingen av de 20 läkare jag var hos det året, tala om för mig.
Jag gick och pratade med en underbart klok kvinna
som fick mig att ändra så mycket i mitt liv.
För henne förklarade jag att jag sett en del program om utmattningsdepression (som det kallas!)
och läst en del om detta.
Men jag trodde aldrig att det skulle hända mig.
Jag är mentalt stark och har koll på det mesta i mitt liv.
Hon förklarade att det är den sortens människor som drabbas.
Vi kan INTE kontrollera våra liv!
Jag fick sakta lära mig att strukturera upp mina dagar.
När klockan ringer går jag upp, klär på mig, väcker barnen, gör frukost till dom,
skickar dom till bussen, gör middag när de kommer hem, duschar, fixar kvällsmat
och skickar dom i säng.
Jag fick lära mig att ta en dag i taget.
Innan hade jag haft koll på allt, som kunde tänkas hända lång tid framåt.
Men nu blev varje dag viktig.
På det viset kunde jag inte förstå vad som skulle ske 2 eller 3 dagar senare.
Jag visste att jag inte kunde planera nånting.
Jag tappade kontakten med veckor, månader och årstider,
men jag hade koll på varje dag och visste hur jag skulle hantera det som kom i nästa kvart.
Nu, för några månader sen har jag börjat kunna se framåt igen.
Jag vill ha saker att se fram emot, vill veta att det finns något som ger mig en anledning att leva.
Jag vet oxå, att det kanske inte blir så, för livet förändras på 3 sekunder,
men om något händer har det iaf funnits en framtid i mitt liv :)
När man skiljer sig och blir sjukskriven märker man vilka som är ens vänner.
Det finns dom jag har kunnat ringa mitt i natten och som varit fantastiska och
lyssnat och funnits vid min sida.
Vänkretsen krymper en aning, men dom som är kvar är guld värda.
En mycket god vän hjälpte mig så mycket med sitt goda humör och positiva inställning.
Hon sa att det var saker jag skulle skratta åt senare.
Saker jag var så arg på.
Jag kan fortfarande skratta åt det, fast jag tvivlade då!
Jag gick igenom mitt livs skärseld dom åren.
Jag fick lära nytt och lära om.
Det som varit viktigt tidigare hade ingen betydelse längre.
Jag hade tappat allt, kunde inte läsa barnens veckobrev, förstod inte vad det stod.
Jag var full på information och kunde inte ta in mer.
Kroppen har sitt eget sätt att säga ifrån om vad som är fel.
Sitt sätt att säga vad som är viktigt för oss.
Efter många år av sjukskrivning och arbetsträning gick min mor bort siste December 2006.
I Maj -07 började jag arbeta inom äldrevården.
Sökte till vårdlinjen med start hösten -08 och var livrädd för att jag inte skulle klara det.
Jag som haft så svårt att ta in information och hantera den efter att väggen stod i vägen för mig.
Jag klarade det och var färdig usk:a i Januari-10.
Det är det bästa jag gjort, näst efter mina barn.
När jag träffade S tog livet en ny positiv vändning.
Han var lugn och trygg och lätt att vara med.
Han var en person jag älskade från första stund.
Han var det jag sökt hela livet i en man.
När saker körde ihop sig för mig var han mitt största stöd.
Det var svårt i början.
Jag undrade lite vad han var ute efter.... :)
Jag var inte van att någon älskade mig för min skull.
För att jag var den jag var.
sånt tar tid att lära, men det går!
Desto mer man släpper in en annan människa i sitt liv, desto mer får man tillbaka.
Om man vågar, och om man vill se.
Under dessa är lärde jag mig att vända negativt till positivt.
Att inte älta saker som varit och saker som hänt.
Det finns tillfällen när jag är tacksam för det helvete dessa år förde med sig,
för det har lärt mig att ta vara på varje dag.
Att njuta av livet.
Att vara tacksam för sol, vinter, vänner och arbete.
För mat på bordet, för barnens skratt, för vänner som hör av sig.
För skiftningarna i årstider och lugnet som skogen ger.
Jag rusar inte längre genom livet
jag försöker njuta av varje dag.
När livet körde ihop sig rejält sommaren -09,
var S mitt stora stöd.
Jag hade önskat att det var slut på förtal och elakheter mot mig som person,
men jag hade fel.
En människa som en gång stått mig nära, klarade inte av att se min lycka,
utan försökte med alla medel förstöra mitt liv.
Idag är vi , tack och lov, vänner.
Vi har fått hjälp att lära oss prata och acceptera varann.
Jag är så tacksam för det.
Saker kan förändras.
Men vi kan aldrig förändra någon annan.
Alla har sin eld att gå igenom och sitt ok att bära.
Vi kan inte förändra andra men vi kan finnas för varann
och vi kan hjälpas åt så gott det går.
Sen i November har livet förändrats för alltid.
Det har inte längre handlat om mig personligen.
En större cirkel av människor har drabbats av det som skett.
Det har varit värre än något annat.
Utbrändheten och allt med den var min personligen.
Ja visst, mina barn bodde med mig och jag kunde inte läsa läxor och engagera mig som tidigare.
Men dom förstod inte och det är först senare som jag berättat vad som hände
och hur jag mådde.
Sonens cancer och makens död har drabbat hela vår familj
och personer omkring oss.
Om det kommer något positivt ur detta!!!??
Ja, det kan jag isf inte se ännu.
Men det som har skett, det har skett.
Vad jag än tänker önskar och vill
så kan INGET ändra det som hänt.
Kanske kan jag så småningom se att det S gav
och det han lärde mig, kan berika mitt liv, inte bara bakåt, utan även framåt.
Kanske kan sonens sjukdom föra något positivt med sig....
Den är svår, men kanske kan man vara lite mer tacksam för det man har...
När det sker så mycket på en gång, klarar inte våra kroppar av att hantera det.
Jag lärde mig det för 8 år sedan.
Det tar tid för kropp och själ att bearbeta svåra saker.
Jag har ju, som ni vet, även haft en del annat detta året.
Det är därför jag bara sitter och skakar i hela kroppen när allt tjat som varit
det sista kommit upp.
Det räcker nu, jag klarar inte mer.
Har försökt att förklara men har då fått mera skit på mig.
Det blir för mycket.
Till slut får man säga stopp.
Jag har 3 barn som behöver mig
och jag är ännu mer tacksam för livet än jag varit tidigare.
Om mitt liv har mer elände i beredskap för mig, så blir det så.
Om mitt liv ska bli det jag önskar, så blir det så.
Det som är viktigast är att inte bli bitter.
Att lära sig om sig själv och andra hela tiden.
Att ta till sig det som är viktigt för just mig.
Att kanske kunna förmedla något positivt till en medmänniska idag.
Då har dagen varit till en glädje, den dag som går och aldrig kommer åter.
Imorgon är en ny dag med nya glädjeämnen, plågor, kärlek och funderingar.
Njut av den dagen.
Den är Din! <3
Många Kramar// AnnBritt