A var hemma då, sjukskriven sedan en månad tillbaka för ryggont, troligt diskbråck, varpå man hade skickat honom på röntgen.
Vid elva på kvällen kommer han ut till mig i köket och säger: -Jag har något i ryggen som inte ska vara där...
Det tar en stund innan jag förstår vad han pratar om.
Plåtarna är skickade till Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg, där läkare ska samlas på tisdag och titta på hans bilder.
-Det kan vara en inflammation eller något annat.
Det är som att dra ner en rullgardin, jag fattar inte vad "något annat" betyder.
Vill inte förstå eller tänka på det.
Jag kramar om min son, som trots sina 186 cm, känns som min lilla lilla pojke.
Jag vill inte tänka det värsta, att han kan ha cancer.
Funderar så jag blir gråhårig vad det kan vara om det inte är en inflammation.
Är det diskbråck iaf? Man har pratat om ischias, syns sånt?
Tänker på alla möjliga förklaringar, men jag vet att när bilderna gått till SS, och flera ska titta, då är det allvarligt.
Man kan ju ha en tumör utan att det är cancer, det är ju sant, på alla sätt försöker jag värja mig mot det värsta en mor kan höra. Eller det näst värsta. Det värsta har ju ingen återvändo...
C ordet är så förknippat med död, trots att man idag hjälper så många , men det hjälps inte.
Tårarna trillar, jag är i chock....
Dagen efter fyller han 19 år
Helgen är förfärlig, han har haft ont i ryggen i 2 år nu och inte fått någon hjälp.
De har sagt att han har växtvärk, ischias och gett honom smärtlindrande tabletter som inte hjälpt någonting.
Han har det sista haft svårt att både sitta och gå och när han åkte från röntgen i Uddevalla fick han stanna och gå ur bilen flera ggr på grund av smärtan.
På tisdagen ringer man och ber oss komma ner för en biopsi på onsdag.
Jaha, biopsi, då är det ju klart vad det är....
Ändå kan jag inte ta in det.
Vi hamnar på kirurgonkologen och man säger att vi är där IFALL, det skulle vara något onkologiskt..
Jag tar fasta på allt som inte säger cancer, fast jag vet att det är så.
Provet tar en dryg vecka... och vi får en återbesökstid fredagen efter.
Väntan, väntan och tankar åt ett håll och åt alla håll...får inte ta ut det värsta i förskott.. och ändå har jag gjort det...
Äntligen fredag!
Går upp och förbereder för resan till Göteborg, då kommer telefonsamtal att provet inte är klart..
Vi får ny tid på måndag
Ångestladdat, jobbar helgen men kan inte koncentrera mig.
Vill bara ha svar. Vilket som helst, bara vi får veta.
Jag mår dåligt nu, när jag skriver om det!!
Så är vi på kirurgmottagningen, det känns bra att det inte är på onkologen, lite hopp trots allt!
A fick ett brev i luckan som är adresserat till en läkare på JK
Jag fattar inte, vill inte fatta, fylls av vrede att brevet ligger där, till min son, innan vi fått besked.
Känslorna hoppar åt alla håll, liksom tankarna.
Nej, nej nej, detta är fel!!!
Så träffar vi läkaren som jag får veta, är en av Sveriges duktigaste på denna typ av operationer, om det blir aktuellt.
Han säger att: -Det var som vi befarade, det är en elakartad tumör, vid namn Ewings sarkom.
-Den är stor som en handboll, men den ska bort.
-Det blir en lång och tuff behandling, men vi ska få bort den!
Så får han telefon som han måste ta och går ur rummet i en halv minut.
Jag ser chockad och bedrövad på min son, som säger: -Du hörde ju vad han sa: Den ska bort....
Vi hörde olika saker.
Senare fick jag veta att det brukar vara så, patienten tar det bra medan anhöriga har det värst, särskilt om det är föräldrar.
Man står vid sidan om och kan inget göra.
När man får barn vill man skydda dom mot allt, men det går inte att skydda dom från livets värsta.
Man får försöka finnas till hands och hjälpa det som går.
-Doktorn talar om att remisser är skickade högt och lågt och att en läkare sitter på JK och väntar på oss nu.
Imorgon ska han åka in ett par dagar för diverse prover och mer röntgen.
Vi åker upp till den läkare som ska ha hand om honom, och hon lär vara en av de 2 duktigaste i Sverige på denna cancerform.
Jag tänker att jag skiter i hur duktiga dom är, om den vill ta död på honom så gör den det. Den jäkla tumören och behandlingarna kommer att gäcka oss och bryta ner honom och sen kan hela världseliten bara stå och se på, för inget kan dom göra...
Men jag hade fel. Fick inse hur tacksamma vi kan vara att de är så kunniga som dom är.
Dom lämnar inget åt slumpen.
Cancer läkare ringer till kollegor runt om i landet och i Norden och hör vad andra använt för metoder och vad som skett med andra i samma situation.
Det är de bästa av de bästa som jobbar med detta.
Iaf de vi mött!
Så vi sitter hos henne och pratar om det vi fått reda på.
Jag kan inte hindra tårarna, dom bara rinner och rinner.
Jag säger att: -Varför skulle han få det här, vad är meningen med det?
-Han har ju hela livet framför sig, jag har ju levt halva mitt, varför kunde inte jag fått det istället, skulle jag kunna ta det ifrån honom så skulle jag gjort det...
Jag säger mellan tårarna att cancer är en rättvis eller orättvis sjukdom, vilket man vill, för den drabbar ung och gammal, fattig och rik, uteliggare och president. Ingen kan skydda sig ifrån den, inte köpa sig fri eller mygla eller fuska, kommer det så kommer det. Man får försöka acceptera och göra det bästa.
Lite senare kommer hans pappa som har ärende till sjukhuset via jobbet.
Vi sitter och gråter tillsammans och försöker förstå det som är obegripligt.
Och i allt. Han som har drabbats. Han står där utan att darra på läppen, rak i ryggen och fast besluten att bli av med sin smärta och det som orsakat den. Trots att han har nio månaders behandling framför sig, ser han lika lugn och trygg ut som alltid. Han hör bara det som är positivt, jag hör alla faror...
Senare säger han till mig, att allt det andra kan man inte fundera på, för då blir man knäpp...
Han är klokare än mig. Jag är glad för det och inte särskilt förvånad... ;)
2 syskon ska få besked om vad som händer.
Minns inte så mycket av det.
Jag ringer till de yngstas lärare och talar om läget.
Om de blir ledsna eller så i skolan ska de veta vad som händer i familjen.
Jag vill förbereda mig och barnen på sånt som inte hänt ännu.
Efter några dagar har jag pratat med så många att det känns som jag har cancer över hela kroppen.
Jag vill ställa mig upp och borsta bort det och inte tänka eller prata om det mer.
Det kommer finnas med mig till den dag jag dör att detta hänt i vår familj och jag vill inte prata om det.
Vill bara se framåt att allt ska bli bra.
Att han kommer klara detta och bli frisk, trots att 9 månader känns som en evighet.
När han kommer hem efter sin första behandling har han mindre ont.
Han mår illa en liten stund men tar en tablett som hjälper nästan direkt.
Samma dag rullar min bil in i en snödriva och dörren går sönder, men det är en annan historia!
Fast jag funderar på om det är dolda kameran jag är med i.... föga anade jag att det bara var början på de värsta månaderna i mitt liv.
Efter andra behandlingen är smärtan borta.
Han har svarat så otroligt bra på behandlingen att ingen operation behöver göras utan det blir strålning istället, då allt på mjukdelarna förvunnit dittills.
Jag hade i flera månader innan vi fick beskedet om A, haft känslan av att jag inte ville fira jul detta året.
När jag tänkte på julen fick jag bara ont i magen. När allt hände förstog jag varför jag känt så.
Det var som om jag hade vetat.
Efter en del resonemang med mig själv så inser jag att det är 3 barn i familjen och jag får göra vad jag kan för att det ska bli bra för alla.
S var ett stort stöd för mig under denna tiden.
Han och A kom bra överens och även om han inte alltid visade så mycket så var det jobbigt även för honom.
Så kom den 4e Mars och efter det vet ni ju vad som hänt.
Livet blir aldrig mer sig likt.
Men det kan bli bra ändå.
Minnena och smärtan försvinner aldrig, det har jag med mig, men accepterandet är här och det känns skönt.
Så igår var jag I och E och deras pappa på JK och hämtade hem sonen =)
Han är färdigbehandlad nu.
Vi köpte med en tårta och en blomma som tack till den fantastiska personalen för deras omsorg och omvårdnad och goda bemötande.
De är guld värda allihop!
Sen åkte vi till mig och åt en tårtbit tillsammans, det kändes bra!
En stor sten lossnade från mitt bröst igår.
Jag känner mig lättad och kan försöka våga se framåt och att S ler i sin himmel åt detta vet jag bestämt!
A är sjuksskriven ett tag till för att "komma på fötter" och för att göra mer kontroller av kroppen så att allt är ok.
Men allt pekar på att allt är bra.
Det vill jag tro och önskar att det är så.
När jag tänker efter så har han alltid klarat sig bra vid sjukdomar.
Har vi haft halsfluss, vattenkoppor eller annat i familjen har han alltid repat sig fortast.
Varit dålig några dagar när vi andra legat minst en vecka.
Han har alltså ett gott immunförsvar och även en bra fysik och som det visat sig ett enormt starkt psyke, vilket jag tror är en stor del av att detta gått så bra.
Vet att jag inte ska säga för mycket ännu, innan allt är färdigutrett, men so far so good =)
Det är ännu lite lättare att andas idag.
Lite lättare i luften omkring mig.
Jag önskar att jag får känna så ett tag nu.
Få må lite bra och att livet är på väg åt ett annat håll.
Till ett positivare och lättare håll.
Ändå har jag lärt mig att vara förberedd på att vad som helst kan hända.
Smack!! så är det något som förstör så att man trillar ner i djupet igen.
Förhoppningsvis är jag då så stark att jag klarar det oxå!!
Ha en fortsatt fin lördag och glöm inte krama varandra!
Kramar från AnnBritt