Lite hit och dit...

Dagarna går utan att jag vet vilken veckodag det är. Ska till tandläkaren och fixa sista på den lagade tanden som det varit infektion i, ringer och frågar om jag kan få en annan tid för jag orkar inte idag. Men då visade det sig att det var dagen efter jag skulle dit! Noll koll!! Ibland blir det bra ändå...
Du sa alltid att: -Det löser sig! Ibland blev jag arg på dig för det. Tyckte att saker inte löser sig av sig själv... Men det blev alltid som du sa. Bara att jag inte hade tålamod att vänta. Men för den som tar det lugnt så kommer det när det är dax. Tror att jag ska kunna lära mig att leva så, tålamod är den lugnes bästa vän, tror jag =)

Tänkte göra ett försök att gå till jobbet, men det var lite väl optimistiskt. Hur ska man kunna ta hand om andra, när man inte kan ta hand om sig själv?? Ringer VCT. När jag kommer dit säger min läkare: -Vad är det som händer i ditt liv?? Bara en sån sak. Några små ord av förståelse kan hela en del av smärtan. Det behövs inte så mycket mer.

Den 4e April är det en månad sen du gick bort. Utan att tänka på det, tittar jag på skivan jag fick av prästen. Sätter den i Cd spelaren och lägger mig på soffan. Lyssnar, gråter, lyssnar och gråter mera. Det är skönt att få ur sig sorg och tårar. Det är, eller var, en fin begravning. Den var tung och jobbig. Men fin.
Mycket musik. När Carlene Carter tystnat säger prästen att: -Jag tror tom. gud tycker om sån här musik.=) Är glad att jag fick det på skiva, för nu kan jag ta till mig vad som hände under den stunden. Efteråt är jag tom. Trött. Somnar nog en stund. Det  är så mycket känslor som ska in och ur kroppen.

Åker till stora köpcentret en dag med I och E. Vi strosar runt och handlar lite sånt som behövs. Tar en fika. På väg ut ska jag köpa 2 ljus till ditt bord. Går förbi halsbanden. Är lite svag för såna!! Tänker att jag ska inte ha det nu. Plötsligt är det ett framför näsan som fångar mitt intresse. En rund bricka med en text. "Don´t live faster than your angels can fly" E säger att om jag vill ha det ska jag köpa det, för det är jag värd... Herregud, hon är 10 år!!
Ja, det blir så förstås. Har det hela tiden nu. Och ängeln som jag fick av M första gången vi var hos henne efter du gått bort. Hon hade köpt en svart ängel, för det var din favoritfärg. Och sen var det till förmån för cancerfonden, så det var med tanke på A oxå. Såna människor det finns! Såna som tänker på och bryr sig om. Lyckliga jag!


Lite Te, Lite choklad och Lite Bodil

Det dröjer ända tills måndag innan A är feberfri och får komma hem. Ringer JK och har lite frågor kring hur allt går. Är orolig men får höra att allt är som det ska. Jag vet att dom har stenkoll och tar prover hela tiden. Men  ändå.....

Jag sover mycket på dagarna då barnen är hos sin pappa. Som om jag inte vill vara vaken och tänka. Är så trött i kroppen. Det har varit mycket samtal att ringa och mycket att ordna med. Sånt tar på krafterna. Nu ska jag få sörja och sakna. Det tar oxå, men på ett annat sätt. Det är som om jag aldrig vill göra någonting igen. Bara sova bort resten av livet. Inte tänka, ta ansvar eller välja. Märker att jag fått svårt för att fatta beslut. Ringde ofta dig om saker, små och stora, för att rådfråga. Nu kan jag ingenting. Vill inte vill inte. Kan inte ens bestämma vad vi ska ha till middag. Frågar barnen vad dom vill ha och köper det. Att veckohandla eller planera har försvunnit ur mitt liv. Som om jag vill ta tillvara varje dag, för jag vet inte om jag lever imorgon. Livet har ju visat att det kan ta slut så fort. Men samtidigt så lever jag ju inte heller. Tar inte tillvara på nåt. Sover bara. Det blir en konstig paradox. Jag kan inte få ihop det..

En dag när jag hämtar posten ligger det ett tjockt brev. Ser direkt att det är från S i Stockholm. Hon skriver så fint.
Öppnar förundrad för att se vad det är. Finner 2 påsar med löste. Ett med choklad/chili, det andra med jordgubb/lime.
Där ligger några chokladbitar och en bok av Bodil Malmsten. Har inte läst henne tidigare utom i nån krönika i nåt magasin någon gång för länge sen. Öpnnar boken och där står lite fina ord och rådet att: dricka lite te, äta lite choklad och läsa lite Bodil... =) Tänk vad ett litet paket från huvudstaden kan förgylla en dag och ett liv!

Så blir jag åter teberoende. En kopp på morgonen och en på kvällen. Bra för mig som missbrukat koffein i snart 4 veckor. Boken är lättläst och underhållande. Jag ler. Det känns bra. Kan det vara så att på något vis kommer livet att återvända till mig? Lite sakta, långsamt och trevande ska jag få tillbaka livslust och glädje? Åter få känna nyfikenheten på vad som väntar runt hörnet och upptäcka saker jag inte sett förut? Kunna skratta på riktigt och inte för att man behöver det, för annars går man under av sorg?
Jag ser en möjlighet att det skulle kunna bli på det sättet och det känns tryggt inne i mitt hjärta. Tack för det S, och tack för det Bodil. På något sätt var ni med och påverkade förändringen och framtidstron i mitt liv. Undrar om det är något dom kan ha i sitt CV??

Sorg

"Vi är flera personer i ett rum. Jag vet inte vilka dom andra är, men du ligger på en säng. Du har din blå arbetströja och dina jeans och bootsen. Precis som vanligt. Plötsligt tittar du upp, men du tittar utan att se. -Du lever ju, säger jag. -Du lever ju! Så stänger du dina ögon igen och är död." Jag har drömt om dig för första gången sen du gick bort.

Jag funderar över mina ringar. Kan inte förmå mig att ta av dom. Är ju inte skild, och vet inte om jag fortfarande är gift. Men jag vet att jag är änka och ensam mot min vilja. Någon säger att när jag tycker det är dax, kan jag ha dom på den andra handen. E tycker att jag kan ha dom i en kedja runt halsen. Provar att byta hand men det känns inte bra, så jag sätter tillbaka dom på vänster ringfinger.
Små saker som egentligen inte har någon betydelse, men som ändå betyder allt. Bestämmer mig för att vänta med beslutet tills det känns ok och jag undrar om den dagen ska komma alls.

Som alla sagt, och som jag redan visste, så är det nu jag kan börja sörja dig. Chocken har äntligen släppt och livet känns en anings aning lättare. Hade fått för mig att allt var fixat nu, att det var klart med alla papper men så är det inte. Det dyker upp nya brev att ta ställning till och nya samtal ska ringas. Märker att jag skjuter upp en del av det, vill inte mer, orkar inte mer. Behöver få vila och sörja i lugn och ro. Gör i ordning ett bord med ditt foto, några av dina saker, 2 ljus och i lådan under ligger vårt vigselbevis och kort från bröllopet. Ett litet altare till ditt minne.



Till Alla Hjärtans Dag 2009 köpte jag en liten bok till dig. En liten bok om Kärlek. När jag tittade i den i affären stod det på första sidan: "Över dörren till mitt hjärta skrev jag genomfart förbjuden. Men kärleken kom skrattande förbi och ropade: Jag går in överallt". Det var precis så. Jag skulle inte ha något nytt förhållande. Jag var bränd och försökte undvika elden, men så kom du. Du kom in i mitt liv hastigt och oväntat och en dag satt du vid mitt köksbord när jag kom ut från duschen. Jag sa hej och du sa hej, och sen var det bara så att det var vi.  Du och jag. Så enkelt, plötsligt och oväntat. Dagen efter åkte vi till guldsmeden och beställde förlovningsringar. När du kom tillbaka veckan efter satte vi dom på våra fingrar. 2 veckor senare var jag hos dig första gången för att äta julbord med ditt jobb. Vi var på Yngsjö Havsbad och en av dina vänner bad musikerna spela "Let it be me" för oss. Sen hurrade alla restaurangens besökare för de nyförlovade.. För några veckor sedan satt du på min köksstol och sa att du älskar mig. Sen åkte du hem. Och nu finns ingenting kvar. Du försvann ur mitt liv lika hastigt som du kom in i det och jag undrar allt oftare om allt varit en dröm. Om det varit sant eller kanske bara en saga. Det är sånt som inte händer i livet att man träffas, blir kär och gifter sig efter 9  månader på en strand en sommardag i Juli. De flesta tycker det är varnsinnigt, att det är galet. Att så gör man inte. Men jag och du tvekade inte. Vi var ju gamla nog att veta att vi kände det vi kände och att livet är för kort för att vänta. Vi hade bägge varit gifta tidigare och sammanlagt hade vi 8 barn!! Så varför skulle vi vänta med det som kändes rätt? Det finns så mycket regler och lagar  och tyckanden om allt. Det är bättre om man låter människor göra som deras hjärta vill, då blir det lättare för dom att flyga fritt.

Att det skulle bli så kort som det blev var inget jag räknat med. Det blev bara 2,5 år av kärlek, lycka och glädje. Men jag vet att jag inte ångrar någonting. Jag känner mig glad och tacksam, trots sorgen, att jag inte tvekade. Glad att jag valde att bli din hustru och bära ditt efternamn. Ibland är det så att lyckan är en kort sekund, men att den inte försvinner från vårt hjärta. Du är borta men du är med mig i varje andetag. Du är så påtagligt närvarande fast jag inte kan röra vid dig. Du är hela tiden i mina tankar och jag känner att du är med mig, att du är med oss. Det är en märklig verklighet att du bara är ett andetag bort, men att jag inte kan få höra din röst igen. Att jag sträcker mig efter dig i tankarna och saknar dig, men du är inte där och ändå kan jag känna din närvaro. Sorg är så smärtsamt och svårt och tungt och obeskrivligt jobbigt. Har man  aldrig varit i sorgen tror man att den snart ska gå över. Att efter begravning är det bara att gå vidare. Men det är då det börjar. Då har man alla dessa dagar framför sig som man ska klara sig igenom på egen hand. Vardagar och helger. Högtidsdagar och födelsedagar. Första dödsdagen och första begravningsdagen. Allt det man ska ta sig igenom första gången på egen hand ingår i det sorgeår som ingen vill kännas vid längre. I det moderna samhället finns inte tid för sorgeår och tårar. Där ska man tillbaka till jobbet efter 4 veckor och sen inte prata om eller minnas den döde.  Gå vidare som  om inget hänt eller som om den aldrig funnits. Glömma bort. Men det är ju så länge man pratar om och minns en människa som den finns. Tänk alla kort på gamla släktingar där ingen vet vem det är. En sådan person har ju aldrig funnits och den har glömts bort. Jag kommer inte glömma dig och vill inte glömma dig. Sen får andra tycka vad dom vill. Du var min man och jag sörjer dig och pratar om dig även om andra tycker det är jobbigt. Det får helt enkelt ta den tid det tar!! Men du ska veta att det är överjävligt


Dagen B

Vaknar strax före 8, dricker kaffe och tar en dusch. Det är påtagligt nu i kroppen vad som ska ske idag.
Vi går och småpratar, jag, M och R. Barnen vaknar.  Din som kommer och han är så fin i kostym, vit skjorta och slips. Det börjar klockan 11, men vi ska åka halv 10, för M ska hämta deras bukett vid blomsteraffären. Det är ett stort vackert hjärta med mörkröda och röda rosor och vita blommor med grönt runt om.

Det är gråmulet väder men inget regn. Vid kyrkan är flaggan på halv stång för dig. Mannen från begravningsbyrån tar emot och där framme är din kista med ett vackert bårtäcke över.  Det hugger till i magen, men är ändå inte så jobbigt som jag trodde. Det är lugnt och fridfullt och solisten sitter och spelar lite vid pianot. Vi går fram och tittar på de blommor som kommit. Allt är fint och det känns bra någonstans i kroppen, för jag vill att du ska få det fint idag.

Vi sätter ditt kort längst fram på kistan, senare hamnar min och barnens bukett bakom det. Längst bak ska vi lägga våra blommor. Det spelas lugn  och fin musik lite tyst ur högtalarna. Vi pratar om handbuketter. Har varsin ros, jag kommer att lägga den från A, eftersom han inte är här. Vi blir visade till platserna längst fram i kyrkan, där ligger korten som vi beställt med ditt foto på och där står musiken som ska spelas. Jag undrar om man spelat country i denna kyrkan förr. Vi sitter där och tittar på allt omkring oss, var och en i sin egen värld av tankar. Prästen skulle ta hand om de som kommer dit sa han, och det känns skönt för jag kan inte tänka nu, vet inte hur man gör, klarar inte, det är påtagligt jobbigt. Strax före 11 slutar musiken och det blir tyst. Vi sitter och väntar på att kyrk klockorna ska börja med sitt dystra dingdong. Jag tror hjärtat ska sprängas i kroppen på mig, snart börjar det, snart ska alla känslorn få komma ut. All ångest, chock, sorg och förtvivlan. I samma stund som klockorna börjar ljuda så kan jag äntligen få ur mig mina tårar.

Försöker lyssna på vad prästen säger, försöker lyssna på musiken, tårar och smärta från avgrunden väller ur mig. Det spelas Carlene Carter med Every Little Thing, din favoritlåt. Lasse Stefanz, Du försvann som en vind. Försöker ta in och lyssna för att minnas men allt susar förbi. Prästen säger att för inte så länge sedan träffade han flera av oss en blåsig och regning dag på stranden när han vigde oss och vi lovade varandra evig trohet. Han säger att det blev för kort. Det kan jag bara hålla med om. Han läser upp det fina brevet som M skrivit till dig. Hon skriver att: Älskade pappa, nog för att du var spontan, men detta var väl ändå lite till att ta i... Orden stämmer så väl. Det är så smärtsamt. Han pratar om saknad och varför och vi sjunger Blott en dag ett ögonblick i sänder.

Så är det dax att gå fram till kistan och ta avsked. Jag kan inte stå på benen, dom är som spagetti eller gele. Säger till sonen I, att du får hålla i mig för jag kan inte gå. Går fram till kistan och gråter förtvivlad, rädd att ramla, benen bär mig inte. Du ligger där och nu är det slut på kärlek och lycka och glädje. Allt är slut nu, det finns inget mer. Lutat mitt huvud mot sonens axel, sätter mig på huk, för benen  orkar inte. Försöker samla mig, lägger min ros och säger att jag älskar dig. Lägger en ros från A och säger till dig att den är från  honom, att han inte kunde komma. I lägger sin ros. Min dotter lägger sin och ett rött hjärta i tovad ull med ett svart S inuti. Hon har gjort det på Fritids och vill att du ska ha det med dig i kistan om  det går. Vi går och sätter oss igen och dom andra ska få gå fram och ta farväl. Jag ser inte, jag skakar i hela kroppen och gråter. Försöker trösta barnen, vi kramar varandra. Cd:n spelar Totta Näslund, Bara om min älskade väntar. Din yngsta brors fru kommer och kramar mig. Jag frågar hur jag ska klara mig nu? Det gör du. säger hon, du kommer klara dig fint. Jag blir lite lugnare. Hon står där en lång stund. Tack för att du såg och vågade komma fram till mig. Prästen kommer och ger mig en kram, han frågar om vi vet vad som hände, jag säger att vi får vänta 5 månader. Jag ser i hans ansikte att han förstår hur jobbigt det är.
Han pratar lite till om något skepp som försvinner i fjärran  och är borta. Vet inte vad som sägs, allt är en dimma.
Han säger att det är nu sorgen börjar och 1000 varför till. Till sist spelas 6 fot under av Totta Näslund. Den är så fin och säger allt tycker jag.

Så är det över, vi kan gå ut i naturen och andas. Sonen får hålla i mig när vi går ut, jag ser inte vem som sitter i kyrkbänkarna.  Får cd skivan av vaktmästaren, frågar om vi får komma in om en stund och fotografera. Ut i luften, tänder en cigarett. Plötsligt är det fullt med människor på kyrkbacken. Kramar om, tack för att ni kom.
En del går innan jag hinner prata, men vi ska inte ha något kaffe efteråt och alla kanske inte klarar att prata med en sorgsen änka, jag förstår det. Var och en gör som den vill och jag är glad och tacksam för att dom kom och tog avsked av dig. Träffar din ena dotter M och hennes sambo P, för första gången. Önskar det varit under andra omständigheter, men man styr inte över liv och död. Det styrs av sig själv eller av ödet. Är glad att få träffa henne och när vi pratar efteråt visar det sig att hon är klok och klarsynt och står med bägge fötterna på jorden. Jag tycker om henne med en gång, och vi kommer ha en del kontakt framöver. Det värmer mitt hjärta för dina barn är ju min enda länk till dig nu, vill inte tappa dom oxå.
Kramar om din yngsta dotter S, säger att så länge vi pratar om honom och minns honom så finns han kvar.

Vi går in och jag frågar om hjärtat som E vill att du ska ha i kistan. Dom lovar att lägga det hos dig. Vi går in och läser på korten och fotograferar. Jag tar ditt foto i famnen och kramar det, håller det nära hjärtat. Prästen kommer med ett cd fodral. Tänker att jag har ju redan fått skivan med musiken. Men det är begravningsakten inspelad på cd. Jag blir lätt förvånad och står med fodralet i handen. Har inte hört om detta förut. Men kanske har man insett att många är så ledsna och förtvivlade att man missar mycket, då kan man vid tillfälle lyssna själv hemma i lugn och ro. Jag lägger den i min väska och tänker att den kommer jag aldrig att lyssna på.

Vi åker hem till M några stycken för att äta smörgåstårta. Din bästa vän G följer med. Det känns lite lättare nu men som prästen sa, så är det nu man kan börja sörja. Jag känner det i kroppen. Det är ett stort hål i mig av tomhet och ensamhet nu. G pratar mycket. Han pratar om dig sådan som du var. Det lättar upp stämningen lite och vi känner alla att han och vi behöver det. Han har mycket minnen. Så säger han att sista gången han såg dig var utanför affären 2 veckor innan du gick bort. Han säger att han inte hade tid att stanna och prata. Men  att nu efteråt tycker han att,visst hade han väl tid. Så bråttom var det ju inte.Men man rusar ofta fram i livet och tycker att annat är viktigare. Jag tänker att jag ska bli bättre på sånt. Att jag  ska ta mig tid. Tid är det enda vi har, det handlar bara om hur man använder den.

Vi ska snart åka hemåt. Ska ju hämta A på sjukhuset. Behöver bara vila lite. Är tröttare än någonsin. Känns som all kraft har runnit ur mig idag. Vilar lite men tankarna går runt runt som vanligt. Vi kramas och tackar för gästfriheten hos M. Hon säger att vi alltid är välkomna. Lovar att ringa när vi är hemma.

Stannar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Tar hissen till 4e våningen och får vea att febern inte gått ner och du ska stanna till lördag. Bakslag. Allt har gått över förväntan sen i november. Tumören som var som en handboll har krympt och är förhoppningsvis borta efter strålningen. Så nu detta. Oron gnager. Vi åker hemåt sen jag lovat att åka ner med datorn och lite kläder imorgon. Sätter oss i soffan med smörgåsar och kaffe när vi kommer hem. Startar datorn och läser din dotters blogg. Så fint hon skriver om dig. Tårarna trillar. Barnen säger att jag inte behöver läsa just nu. Dom vill inte ha mera tårar från sin mammas kinder nu. Ställer bort den och vi ser väl på TV tror jag. Tiden har stannat och jag vet inte vad som händer runt mig. Men jag andas visst ännu.




Det närmar sig...

På fredag är det begravning. Jag valde den dagen endast för att A skulle kunna vara med. Han är färdig med 3,5 veckas strålning på tisdag och ska vara hemma 2,5 vecka nu. En fredag känns bra för då har man helgen att smälta intrycken innan skola och jobb. Fast egentligen är det ju ingen dag som känns bra. Egentligen vill jag inte vara med om detta alls. Vill inte att det ska vara begravning för dig. Men jag får försöka förstå och acceptera att det som hänt har hänt, och på fredag ska jag få bekräftelse på det. Det känns inte bra alls.

Jag beställer ett hjärta med röda rosor, murgröna och vit brudslöja till din kista. På banden ska det stå våra namn och Nu och För Alltid, samma som i våra förlovningsringar. Den du ska ha med dig in i evigheten.
Det kommer att bli ett foto oxå i en vit ram. Det första kort jag såg av dig, där du står vid havet och ler. Det är så jag minns dig och det är ett fint  kort. Eller ja, jag minns ju allt vi gjort och sagt. Tankarna far runt runt från vårt första möte till bröllop, jul, förra påsken som var så fin, dina sista dagar här hos mig, de sista dagarna innan jag fick veta vad som hänt dig. Allt går runt runt om och om igen och jag är chockad ännu.
Är rädd för hur jag ska klara fredagen. Rädd för hur jag ska reagera när jag ser din kista stå där framme vid altaret. Rädd för att ramla omkull när när vi ska ta avsked och lägga blommorna på kistan. Rädslan håller på att ta över mitt liv och jag tycker inte om det. Den åller på att äta upp mig inifrån och ut, som en mask i ett äpple. Jag tycker inte om det och känner att jag får försöka ta makten över mitt liv snart. Bara fredagen är slut så kanske det ska gå.
Det är så starka känslor i mig. Har aldrig någonsin upplevt något liknande. Det känns som en mardröm som jag vill vakna upp ur. Vill tillbaka till mitt liv och till verkligheten igen. Till det riktiga livet där man har koll på varför man känner och upplever som man gör. Men jag är inte där ännu. Jag kan ana att det ska bli bättre sen men det är inget jag kan se.

I har varit febrig och hostat i en vecka nu, varit hemma från skolan med feber flera dagar. Jag har knappt tid och ork att bry mig eller tänka på det. Känner mig som världens sämsta morsa, men denna veckan ska jag vara med om det värsta tänkbara och kanske blir man förlåten då?

A åker till VCT på torsdag middag för att ta sina prover. Tanken är att vi ska åka hemifrån till din äldsta dotter senast 5 i em, för att sova där tills imorgon. Jag får veta att A har feber. Han har kontaktat JK. Nu ska vi vänta på att dom får provsvaren från NÄL och få reda på om A ska bli inlagd för att få antibiotika intravenöst, eller antibiotika i tablettform och åka med ner eller vad som ska hända.

Plötsligt blir det fokus på det andra, det som varit fokus sen i November, men fallit bort lite sen du lämnade oss.
Jag vet inte hur jag reagerar. Är som om kroppen slutar funka. Jag står inför det som ska bli den värsta dagen i mitt liv och nu får jag veta att min son kanske inte kan åka med för att han fått feber. Hans bror smittade honom ned virus, jag tänkte inte ens på den risken fast jag vet att A är infektionskänslig dagarna efter behandling. Känner mig skyldig. Känner mig egoistisk som inte försökt hindra detta. Jag som har lärt mig de senaste 5 månaderna att livet inte lämnar någon garantisedel, känner mig skyldig för sonens sjukdom och för din död. Intalar mig att det är ett försvar, men det hjälper inte. Försöker tänka sunt, men jag kan inte det. Det är bara för mycket nu. Det är bara för mycket och livet har ingen manual på hur sådant här ska hanteras. Tänk om man kunde slå upp sidan 7 i manualen och läsa om hur man gör i en krissituation. Men det går  inte, för det finns ingen sådan att titta i när livet faller sönder.

Lite före 5 får vi veta att vi ska åka ner till JK. Säger att vi är där 18.15. Det är vi. Får vänta till 7 innan dom kommer och tar prover. Vi ska åka 35 mil och kommer inte att vara nere förrän mitt i natten om dom inte bestämmer sig snart. Lite före 8 kommer läkaren och pratar med A. Han kommer och talar om att det ser mörkt ut. Han ska stanna kvar på sjukhuset och få antibiotika i dropp. Dom säger att vi kan hämta honom på vägen hem på fredag kväll. Jaha!! Så jag lämnar min son på onkologen och hans syster, bror och jag åker för att ta ett sista farväl av dig. Hur jag kommer fram vet jag ej. Jag har nog lite änglavakt denna kväll. Vi är framme hos din dotter 23.30 på kvällen. Imorgon är det dagen B, men nu ska vi försöka sova en stund.



En bild kan säga mer än 1000 ord!

Rädsla och ångest

Vi bär in saker i min lägenhet som jag haft hos dig. Små saker som gör ett hem till ett hem, sånt som jag nu undrar varför jag ska ha. Det finns inget som gör mig lycklig. Inte saker, kläder eller något annat. Lyckan är inget som kan köpas för pengar. Lycka är för mig små korta ögonblick. En kopp kaffe på balkongen en solig dag, att höra sina barn skratta eller känna att dom är trygga. När barnen säger saker som man förundras över, då kan man känna en lycka och ett hopp om framtiden. Det dom säger kanske inte gör någon skillnad i den stora världen, men i vår lilla värld, i vår familjevärld, gör det skillnad. Ord som värmer, glädjer och förvånar. Nu är du inte längre med och kan dela det med mig. Det är så sorgligt att jag får panik och ångestkänslor. Jag är ensam igen, änka, jag vill inte  detta. Jag valde inte döden, jag trodde jag valde ett liv med dig, men så kom döden och spelade oss ett spratt. Med dig var jag lycklig, jag känner att jag inte kommer at bli det igen!
Ångesten tar tag i mitt bröst och kniper åt, den gör att jag inte får luft, inte kan andas. Jag går ut på balkongen och tar långa djupa andetag, när min dotter säger att det är kallt, njuter jag av den kalla luften, den gör mig fri. Fri från ångest och jobbiga tankar och oro som mal och frågor som inte har svar. Vi ska få vänta i 5 månader innan vi får veta vad som hände dig. 5 långa, fruktansvärda månader. Jag vet att jag inte kan bearbeta färdigt innan jag får veta.
Kanske fanns det något jag kunde gjort. Hade det hänt om du inte åkt hem? Om jag skickat dit någon på fredagen för att kolla var du var, hade du levt nu då? Jag vet med förnuftet att jag inte kan känna skuld för att livet blir vad det blir, men hjärtat vill ju annat. Så kommer ångesten igen och jag gråter en stund. Tårarna läker ingenting.
Jag åker till K och vi ska tapetsera hennes kök. Jag blir yr och hjärtat bankar, jag svär och är förbannad. Det kommer och går, det går inte att styra. Klumpen i bröstet växer av saknad och inget kan jag göra. Bara vänta ut det. På nattkröken kommer tapeterna upp och vi skrattar som aldrig förr och tycker att vi är så otroligt duktiga på dett så att vi skulle kunna starta eget. På morgonen ändrar vi dom planeran...men det är en annan historia =)

Jag tror inte på att vara rädd. Om man  är det missar man det fina i livet. Jag är inte heller rädd för döden för jag vet att den är oundviklig, det är det enda alla vi människor har gemensamt, att vi skall alla dö en gång. Men smärtan när en närstående lämnar mig är vidrig. Den som gått bort har inte ont, lider inte mer. Det är på jorden vi går med alla de känslor som ska hanteras: Saknad, sorg, oro, meningslöshet, tomrum, ensamhet, alla dessa varför! Så jag som bearbetat min rädsla för många år sedan, har blivit rädd. Rädd att klappa ihop totalt när jag förstår vad som hänt, rädd att kroppen inte ska orka och att jag oxå ska dö och hur ska mina barn klara av det. Rädd att resa, rädd att leva, rädd att A ska dö i sin sjukdom, rädd att börja jobba och ramla omkull, rädd rädd rädd. Min läkare säger att det ingår i sorgen. Hon säger att man inte kan ta in allt på en gång, för då går man sönder. Hon säger saker om bearbetning och sorg som jag redan känner till, men jag känner mig som ett barn som vill bli kramad och omhändertagen. Känner mig liten och svag. Fast alla säger att jag är stark och kommer att bli ännu starkare. Jag undrar hur stark en människa ska behöva bli för att klara av att leva. Undrar hur mycket man ska gå igenom. Alla säger att det är orättvist, och jag kan bara hålla med. Det räcker nu, jag behöver inte mer.

Men så ringer en arbetskamrat. Hon säger att hon har blommor från jobbet. Jag går ut och möter henne och den största blomsterbukett jag sett kommer hon med. Hon bär den tom. i en hink, så stor är den. Tårarna trillar och jag kramar henne och säger att ni är ju inte riktigt kloka!! Den är så fin med rosor, nejlikor, gerbera mm. Dom har skrivit ett kort med fina ord till mig, om mig. Jag gråter. Hon säger att: -Du klarar det här, du är stark. Hon säger att jag ser lyckan i sånt som vi andra inte ser. Jag lyssnar på det hon säger om mig och det känns som när jag var barn och blev påkommen med att palla äpplen. Som om någon sett det man gör, och talar om, man skäms och vet inte vart man ska titta. Vi har inte känt varann så länge, men hon vet vem jag är, hon har sett mig. Jag blir rörd över det. Blommorna gör mig glad och varm i drygt en vecka. AL får låna dom 2 nätter, hon blir oxå glad av dom. Tänk vad blommor kan göra för våra sinnen ändå!

K kommer och hjälper mig packa upp. Ställa och lägga saker på plats och några småsaker jag känner att jag inte har behov av får hon med sig hem. Jag tycker om återvinning. Allt behöver inte säljas dyrt eller slängas, man kan glädja någon vän med det. Det är nytt för henne och jag slipper känna mer ångest över saker jag inte behöver. Så det blir lite ordning här hemma till slut. Det är skönt att någon vågar röra i det som är mitt. Hon fixar kaffe själv nu när hon kommer, det är bra, mitt hem är som hennes oxå.  Det ger trygghet.

Vi har bestämt musik nu. Din äldsta dotter och jag har pratat fram och tillbaka och lyssnat. Vi ska spela in en cd, med 4 låtar, det blir 2 psalmer och 1 solosång. Samma präst som vigde dig och mig ska hålla i begravningsgudstjänsten. Jag tycker om honom, han är rak och enkel. Han förstår. Jag frågar och han svarar. Han säger att det blir mycket musik och att det kan bli en lång begravning. Jag frågar om det är några problem men han säger att det är det inte. Ni får det som ni vill ha det. Enkelt och lätt. Jag har haft med flera  lätta människor att göra de sista 2 veckorna. Sådana som förstår vad sorg är och att saker behöver lösas smidigt för att man ska orka. Minsta lilla motgång gör mig irriterad. Folk som är inskränkta och omänskliga irriterar mig dom här första veckorna. Dom stannar mig i min sorgprocess och leder mig 2 steg bakåt.
Jag är ju rökare och numer får man ett kvitto på cigarettena som ska hämtas ut i en automat. På coop på torget har det aldrig funnits mina cig. i den automaten. Då får man ta en kölapp och vänta på sin tur till spelkassan. Det har jag gjort många gånger, snällt och svenskt väntat på min tur.. men denna veckan säger jag högt och tydligt att -vad är det för mening med den automaten om ni aldrig fyller på den??? hade jag velat stå i denna kön hade jag ju inte betalat cigaretterna i affären... Expediten mumlar något ohörbart och jag får mitt paket. Jag är märkbart irriterad och min dotter har stora ögon och jag ser att hon skäms och undrar vad som händer. När vi går säger jag att jag är trött på folk som inte gör sitt jobb och att jag är trött på att tiga om allt. Jag känner hur jag ska bli kärringen mot strömmen som ska klaga när saker inte funkar och säga ifrån när det händer sånt som inte ska ske. Livet är för kort för att tiga om allt man är missnöjd med och jag känner att jag inte vill ångra någonting när jag dör. Känner mig nöjd med mig själv och sträcker lite extra på nacken när jag går ut från affären..
Det är märkligt hur en människas död kan förändra den som är kvar. Hur allt ställs på sin spets och man gör och tänker sådant man inte förut gjort och tänkt. Som om jag plötsligt inser att det är ju detta som är livet. Att jag är mitt uppi mitt eget liv och behöver ta vara på det. Livet är intedet som hände igår eller det som kan hända imorgon. Livet är precis det som händer i detta nu. Alldeles för ofta har jag varit upptagen med att vara i en annan dag, jag har missat så mycket i mitt eget liv för att det finns känslor som sårbarhet, stolthet, avund och självömkan som varit mer intressanta att vara i. John Lennon skrev: "Life is what happens to you, while you are busy making other plan´s". Så har det ofta varit för mig och i en kort sekund inser jag det och vill inte ha det så mera.
Men sorgen har andra planer och jag känner rädsla och ångest allt tydligare. Vi ska begrava dig den 25/3. Jag har beslutat att eftersom det inte blev så att du lämnade Skåne och flyttade hit ska du få vara kvar där. Du ska vara i minneslunden. Jag vill inte att det ska finnas dåligt samvete och dåliga relationer för att en grav inte kan skötas av olika skäl. Jag kan oxå då gå till minneslunden där jag har min mamma i Kyrkenorum, och tända ett ljus för dig. Det känns bra och jag känner att du tycker att det är helt ok.

Det är lördag morgon igen, och jag har inte sovit en blund. 10 minuter innan klockan ringer somnar jag. Sover i en halvtimme. Ringer K som ska köra mig till ditt hus igen, och säger att jag blir sen. Vi ska träffa din äldsta dotter med särbo, och din son i huset. Vi ska försöka hinna med att dela upp och städa ur. Men nu är vi på väg. Jag är så trött och har inte ens kammat mig. Det blir en galen resa för att jag velar och vimsar och inte kan tanka eller fylla på telefonen. Jag blir arg och frustrerad. K skrattar och försöker lugna. Efter 5 galna timmar kommer vi fram. Kramar varandra och jag skurar kök och badrum och vill inte höra hur dina barn delar bland sakerna. Vill inte lägga mig i. För det är deras men framförallt är det smärtsamt att se barn dela upp en ung pappas saker. Dom gör det så fint. Pratar och diskuterar. Inga hårda ord och inga bråk. Jag beundrar dom för det och det känns som vi kommer lite närmare varann. Vi har tagit dit en container och slänger sånt som ingen behöver. Jag vet inte vad, men den blir full. Full av sånt som fanns i ditt liv och sånt som  var ditt. Sånt som vi tycker ska slängas. Återigen tänker jag, vad är ett liv värt? Men man kan inte heller ta tillvara på alla småsaker. Man kan inte bygga ett mausoleum med dig och må bra av det. Man får göra det som behövs och jag hör att dom älskar dig. Jag hör det när dom pratar med varandra och ser det i deras handlingar. Det är det som betyder något. Det känns fint. K tar hand om trädgården. Ett jättejobb gör hon, trots sitt diskbråck så krattar hon och bär. Plockar undan och slänger. Hon är den 4e vännen som är med mig på denna resan. Jag är rik som har sådana vänner.

Vi åker och handlar och åker hem till M för en mysig måltid. Hämtar hennes son som jag får kalla för barnbarn. Gissa vilken känsla det ger!? Det känns stort i hela kroppen och hjärtat vill svämma över. Det är som en stor ära, något man vill vara rädd om och vårda ömt.
På söndag kl 10.00 är det gudstjänst i Everöds Kyrka. Vi har bestämt oss för att åka dit för prästen ska läsa upp namnen på dom som dött sista månaden och du är ju en av dom. Det är läskigt och oroväckande jobbigt att åka dit. Jag brukar ju inte springa i kyrkan och inte du heller, men det känns bra att vi är där när  dom säger ditt namn och vi ska prata med prästen efteråt och lämna cd skivan med musiken.
Alla dessa tårar. Denna totala känsla av skräck, sorg, förtvivlan och smärta som kommer upp när han talar om att du blev 55 år, 3 månader och 2 dagar. M kramar mig och tårarna rinner och näsan rinner och det är inte vackert att vara förtvivlad men det är viktigt att få det ur sig. Få ut en del av ångesten och saknaden och det känns liiite bättre efteråt. Lite lättare. Jag tänker att jag kanske ska klara begravningen nu, på fredag, när jag varit med om det en gång, att höra ditt namn läsas upp i kyrkan. Vi tar nattvarden och våra synder är oss förlåtna. Så enkelt!!!

Prästen tar emot oss och han säger att om vi vill kan vi gå in tidigare på fredag, så kan vi sitta där och gråta, fundera över livets orättvisor eller bara sitta och glo.... Precis så säger han och det känns tryggt att han vet hur det kan kännas att mista en älskad.
Vi får veta att det finns en vanlig minneslund men även en askminneslund, där man är med och sänker urnan och det finns en platta med namn, födelse och dödsdatum på de som ligger där. Plattan sitter på en stor natursten och för den som undrar kan man se att -här finns han. Det blir inte lika anonymt. När vi får se platsen är det självklart att du ska vara där. Det är björkar med fågelholkar med fåglar i och en bänk där man kan sitta och prata med dig. Där finns plats att tända blommor och ljus och M säger att det är såhär du växt upp. Med naturen och du tyckte om det. Där kan du ligga 6 fot under marken och höra regnet som droppar och fåglarna i parken, och bara en sten med ditt namn och folk som kommer och går. (Från 6 fot under av T. Näslund)

Vi beger oss så sakta hemåt och det har gått ytterligare 1 vecka i mitt liv utan dig.



Välja ut och sortera

Det är en regnig lördag när vi ska åka de många milen och börja plocka och sortera bland dina saker.
Hur väljer man ur en människas liv? Är ett liv något värt? Vi ska slänga saker som behöver slängas, sådant finns alltid, men allt det andra, hur gör man? Jag har gjort det förr, hos min far och mor. Det är känslomässigt jobbigt. Det finns små saker som kan vara kantstötta som betyder mer än en värdefull porslinsak, ett klädplagg som påminner om den som gått bort. Sen finns det andra känslor. Det är när någon "ska ha" saker som dom tycker att dom blivit lovade. När en arvinge tycker att den har rätt till mer än dom andra, eller bara "roffar" åt sig utan att fråga. Det har jag varit med om och det är inget som jag tycker om. Det är osmakligt och ovärdigt och har inget med känslor över den döda att göra. Det är ren och skär egoism och tyvärr förekommer det nog på de allra flesta bodelningar. Det är sånt som tar tid och energi och skapar ilska och tårar. Det hjälper inte i sorgeprocessen som är så jobbig ändå. Det gör bara att det hela tar ännu längre tid att bearbeta.
Jag tror att om föräldrar dör och  man bara är 2 barn som ska dela på saker, så kommer det att bli bråk om något. Är man ensam kommer det säkert någon släkting och lägger sig i. Jag vet att det låter negativt och  det är det oxå. Men av egen erfarenhet vet jag hur det kan vara och genom dom man pratat med som mist en anhörig vet jag att det i nästan  alla fall är på det sättet. Fast det finns solskenshistorier. Som hon som ringde Skatteverket och ville ha in 2 personer till i  bouppteckningen. Det kunde dom inte hjälpa till med, för dom hade aldrig varit med om det. Dom kunde bara hjälpa till med att få bort någon ur den!! Nu ordnade dessa syskon det ändå, på ett fint sätt. Så det finns hopp om människan trots allt!

Även denna gång blir det meningsbyten om saker. Det är inget jag kommer gå in på, men det är så ledsamt och gör så ont, för jag vet att du tycker illa om det. Du hade nyligen varit med om en mycket jobbig bouppteckning som tog på dina krafter. Jag vet att du är ledsen över detta.

När vi kommer till Kristianstad hyr vi ett släp till det jag ska ta med som är mitt. Det jag haft med ner till dig. Sedan åker vi till din chef´s föräldrar. Dom bjuder på en härlig frukost och vi pratar en stund. Det känns bra.
Det är människor man tycker om, det är enkelt att vara med dom.

Din son kommer till huset. Han är ledsen och vi kramar varandra. Det känns skönt att träffa honom. Det känns bra att inte vara ensam. AL och J hjälper till att röja bland sakerna, det är tryggt att dom är där och är med och vill hjälpa till. Jag stänger av och blir mekanisk igen. När man ska åka 65 mil på en dag och dessutom sortera bland sin älskades saker, så får man stänga av känslorna så att det blir något gjort. Hade jag känt efter hur det känns, hade jag bara satt mig på en stol och skrikit ut min sorg och inget hade hänt. Därför får jag stänga av. Det är nästan jobbigare än att känna, men saker som behöver göras blir gjorda.

AL hittar en gammal betygsbok och sonens dopbevis. Sånt känns. När man hittar sådant hinner man stanna upp en liten stund och reflektera, sen fortsätta igen. Hade vi varit sammanboende som vi planerade att bli snart, hade det varit en annan situation. Då hade jag nästan inte behövt röra någonting, på länge. Nu får jag planera de dagar då jag kan åka och göra detta. När någon kan åka med, därför att jag fortfarande är rädd att köra så långt på egen hand. Jag är tacksam över dom vänner som ställer upp och vill göra detta för mig. Det är ingen trevlig resa. Det är jobbigt och märkligt och annorlunda att följa med och plocka bland vännens döda makes saker. Jag funderar på om jag själv hade klarat det. Hade nästan varit rädd att slänga något som var värdefullt, rädd att fatta egna beslut. AL är inte rädd. Hon gör det som behöver göras och jag älskar henne för det.

Det går så smidigt och fint som man kan önska sig. Din son gör vad han kan och orkar. Vi pratar om vad han vill ha med sig. Jag hoppas att jag inte gör några övertramp bland hans pappas saker. Men jag vet att hur jag än gör  kommer det att kännas fel. Han borde fått ha sin pappa i många år till. Inget jag gör eller säger kan lindra hans sorg och saknad. Men någonstans i magen känns det ändå ok när vi åker hemåt på kvällen. Det regnar bitvis och väl hemma bestämmer jag att vi väntar med att packa in till imorgon när det är ljust och man kanske är lite piggare. Jag somnar lika trött och utmattad som i måndags och jag undrar om jag någonsin ska komma ur denna chocken.


Och dagarna går....

Det är tisdag den 10 Mars 2011. I torsdags åkte du härifrån, nu är du död, och på något vis får man ta sig igenom alla dessa kommande dagar. Jag kan fortfarande inte breda en smörgås själv, men kaffe kan jag göra nu.
Det är ungefär 1 miljon samtal som ska ringas. Avsluta abonnemang, säga upp saker, ringa och ordna, planera blommor och musik till begravning.
Man har inte tid att sörja när en närstående dör. Allt ska fixas. Tidigare har jag haft syskon som hjälpt mig, när föräldrarna gått bort. Men nu är det jag som ska ta tag i allt. Det är så ensamt med sorg. Även om vi är flera som sörjer dig, så har vi olika sorg, man kan inte riktigt och fullt ut veta hur dom andra känner. Man kan försöka att förstå och lysnna och finnas till, men ensamt är det och vi får var och en gå igenom det på vårt sätt. Det får ta den tid det tar för oss, var och en, så är det bara. Det är många som ringer och beklagar, både dom som är nära och dom man kanske inte väntat sig. Det känns skönt i hjärtat. Skönt att dom bryr sig och tar sig tid. Många säger att dom inte vet vad som ska säga. Jag säger att det finns inget att säga! Allt är bara chock. Så plötsligt och hastigt kan ett bra liv förändras till ett som är outhärdligt. Jag lever i en bubbla av overklighet. Kan inte förstå. Ska bara ringa polisen, juristen, prästen, begravningsbyrån, skatteverket först. Plus några 1000 andra ställen först. Sen kan jag sörja och förstå. Ska ta hand om dina saker, vad ska vi spara, vad ska vi slänga. Vad är värt något för oss, av minnen, av pengavärde, arvsvärde. det är så mycket att ta ställning till. Det är stora berg som ska klivas över, stora hinder som är framför mig och dagarna går, en i sänder, sakta framåt, sekund för sekund och ja, jag andas visst ännu. Mitt hjärta slår fortfarande. Jag har klarat en stund, en timma, en dag till utan dig. Kanske ska livet fortsätta trots allt. Fast det känns som man inte vill. Ibland ta vara på varje andetag, ibland önska att nästa dag kommer fort så man kanske kan få må lite bättre.

Snälla, vänliga och betydelsefulla människor kommer med mat, cigaretter, toalettpapper, kaffe. Sånt som man behöver när man inte klarar att gå ut ur sin lägenhet. När man vill isolera sig och nästan inte finnas till för att smärtan är så vidrig, hemskt och gör så ont. Den framtid vi skulle ha fick vi aldrig. Vi fick inte bo under samma tak och inte resa, uppleva, dela gemensamma minnen, inte bli gamla tillsammans. En sån smärta det är. Vad ska jag göra med mitt liv nu. Vilken framtid har jag nu. Vad ska hända med mig, hur ska jag stå ut. Saknar våra samtal och sms. Saknar en vuxen att prata med. Jag älskar mina barn mer än livet, men att ha en vuxen som man älskar är något annat. Det är en sån stor sorg och saknad. Varför fick vi så kort tid tillsammans? Vad var meningen med det?

Kör E till en fredagsaktivitet, har inte varit ute (sen jag åkte ner till dig) på 1 vecka. Villl inte träffa någon. Kompisens mamma är där. Småpratar först, berättar sen. Nu är det någon annan än dom jag brukar träffa som vet vad som hänt. Kännd dom jag lämnat ut något privat om dig. Men hon förstår vad det handlar om. Jag säger att det är konstigt hur man nästan helgonförklarar den som är död. När någon går bort inser man vad som är viktigt, allt småtjafs och sånt man kan irritera sig på, har ingen betydelse längre. Och jag frågar varför kan vi inte inse det när någon lever istället? Men hon svarar att vi är ju mänskliga, ingen kan gå runt ett liv och vara go och glad och tycka om alla hela tiden. Nej, jag förstår ju att det är sant, men ändå! Jag önskar just då och där, att det var annorlunda. Att vi bara hade goda sidor och att alla var hjälpsamma, kärleksfulla, empatiska och allt sånt. Att det vi säger om en död ska vara oss till minne i vårt dagliga liv så att vi är lite mer ärliga och vänliga mot varann. För jag anser att om en död säger man inget illa. En död är en död och den kan inte komma och förklara eller försvara sig. Så därför ska dom döda få vila i frid och ro. Man behöver inte tycka om allt personen gjort, men man kan prata om att han eller hon hade dessa sidor och vanor, även om allt inte är smickrande, så ska man kunna prata om hur dom var som personer, utan att prata illa. Det är sådana här tankar som snurrar i mitt huvud dessa dagar sen du gick bort. Tankarna tar aldrig slut, jag kan inte vila ifrån dom. Dom är där hela tiden, varje sekund och huvudet blir så tungt och kroppen så trött av allt jag tänker på och av allt som ska fixas och ordnas med.

Det kommer en vacker bukett med blommor från kollegor med ett kort att dom tänker på mig. Blommorna står på bordet och värmer mig och mitt kök. Jag tror att jag för första gången på riktigt uppskattar att andra bryr sig om mig. För första gången i livet kan jag på riktigt uppskatta och känna att "detta är till mig och jag är värd det" och jag känner äkta ödmjukhet i mitt hjärta. Jag inser att den som lärde mig att sätta värde på mig själv, det var du. För du var den första som älskade och accepterade mig för den jag är. Genom det kunde jag oxå lära mig det om mig själv. Och jag undrar om det var därför du kom in i mitt liv. För att bygga upp mig, och sen när jag kunde uppskatta mig själv som person, så skulle du gå. Var det din uppgift på min livsresa? Jag vill så gärna ha en mening i det som känns så fullkomligt meningslöst och orättvist. Och jag vet att jag kan undra hur mycket som helst över varför detta hände, men jag kommer aldrig att få ett svar. Så jag får försöka göra som jag gjort hela livet: Lära mig av det som hänt och vända det till något positivt. Men jag vet att det inte kan komma något positivt ur detta. NÄR ska jag komma ur min bubbla och när ska det bli lättare att andas och leva? Hur lång tid ska det ta? Hur lång tid har jag? När är min tid utmätt? Kan jag påverka det eller är det ödet som bestämmer?

Jag ligger på sängen och försöker vila, somna en liten stund. Men tankarna dom far åt alla håll som vanligt. Efter en stund börjar jag domna bort. En ny sorts känsla i kroppen, känner hur benen domnar och försvinner, blir viktlösa. Märker hur mitt medvetande försvinner bort. Och så sätter jag mig upp, blir rädd. Har aldrig någonsin haft den känlsan av total avslappning i min kropp. Känslan av att jag var på väg att dö. Jag blir rädd och går i köket och gör kaffe och jag känner med hela min kropp och själ att visst kan man dö av hjärtesorg och saknad. När sorgen och saknaden blir så stor att man endast önskar att få vara tillsammans igen med den man älskade, då är det fullt möjligt att lägga sig ner och dö!! Undrar om det finns vetenskapliga belägg för det?

Imorgon den 12 mars ska AL och J köra mig till ditt hus för att börja plocka i ordning bland dina saker. 
Hur kan man stå ut med allt man behöver göra i sitt liv?

På väg till dig

Sitter i bilen med K, vi är på väg till dig. Det var längesen jag var nere. Tror det var i September sist, vi hade 3 väldigt fina dagar, fast det brukade vi ha. Sen blev A sjuk och jag sa att jag inte åker någonstans förrän han är färdigbehandlad. Så då kom du till mig istället, men nu blev det jag som fick åka. Så märkligt och oväntat livet kan bli.
Ringer massa telefonsamtal, man hinner det på 4 timmar. Man hinner dricka mycket kaffe oxå, och röka några cigaretter. Frågar K om man kan bli koffeinförgiftad, men det tror hon inte!! Vi pratar om sånt som inte spelar någon roll. För när den man älskar och vill leva livet med inte finns mer, så har inget någon betydelse. Det är så det känns, som om inget har någon mening längre.

Jag ringer iaf och får prata med sjukhusprästen och vi ska träffas kvart över 12. Jag har sett döda människor förut. Den första var min mamma. Jag var med henne i ögonblicket hon gick bort och jag tog farväl av henne dagen efter på bårhuset. Det var fint, hon var slät och fin och såg nöjd ut, med ett pillimariskt leende på läpparna, som om hon skulle titta upp när som helst och säga att: -Men hej, är ni här? Men det gjorde hon förstås inte. Men det var fridfullt och jag som var lite förkyld kände hur det försvann och hur jag uppfylldes av lugn och frid. Det är klart att man inte bara dör, det är klart att det finns något efter döden. Så många är så rädda, men vi behöver inte vara det, för våra själar, det som är vi, vandrar vidare till ett annat universum. Så tror och känner jag när jag står bredvid den kvinna som fött mig till detta livet.

När vi kommer till kapellet och jag går in till dig, känner jag inte så. Du ligger på en brits med ett vitt lakan upp till bröstkorgen. Dina händer ligger ovanpå och fingrarna har börjat bli blå. På ringfingret sitter förlovningsringen som vi beställde andra dagen vi träffades. I den står Nu och För Alltid, och jag tänker att den är din och den får du ta med dig och att Nu och För Alltid får det bli.
Jaf sätter mig på en stol med händerna för ansiktet och gråter. En förtvivlad gråt från avgrunden. Du ligger där och är bara död. Prästen kommer in till mig. Han tar bort en vit duk från ditt ansikte, men innan frågar jag varför den är där. Frågar om du är blå, om du har skadat dig. Men dom bara har det så. Så får jag se ditt ansikte och plötsligt är det du och ändå inte. Du ser nöjd ut. Det är något mystiskt med att alla döda ser nöjda ut tänker jag. Jag vågar inte röra dig, rädd att du skall vara kall och stel. Men dina ögonlock är mjuka och jag klappar dig på ögonlocken. -Vad har du gjort, säger jag medans tårarna trillar. -Varför lämnade du mig. -Varför?

Sätter mig igen och gråter. Prästen och K kommer in. Hon håller om mig och jag säger att: Han är bara alldeles död, han är död. Jag fattar inte, chocken är för stor. Jag är arg. Arg på livets orättvisor. Tyckte jag hade tillräckligt med sonen, och så händer det här. Det är för mycket. Det är med än vad en människa kan bära. Efter en stund säger jag att nu är jag färdig. Går fram och tittar på dig igen, klappar ögonlocken och säger att Jag älskar dig.

När vi pratat med prästen en stund går vi därifrån. Nu är det till polisen vi ska. -Vet du vad? säger K. -Nej, vadå? säger jag. -Jag tror att prästen svor... -Nä, det kan han ju inte! Han sa att -Fy fan vad livet är orättvist, jag tror jag hörde rätt... Så tänker jag att en präst är oxå människa. Han äter, sover, går på toaletten, bråkar med barn och försöker få livet att gå ihop, precis som alla vi andra. Även en präst kan tycka att livet är orättvist!

Efter en liten felsväng hittar vi till polishuset. Väntar bara någon minut och sen kommer han. Vi sitter i ett opersonligt rum med ett ovalt bord och massa stolar. Han  beklagar. Jag säger att vi varit vid kapellet. Han säger att Du ska skickas till rättspatologen i Lund för obduktion på onsdag. Man misstänker inget brott. Allt tyder på att Du somnat in lugnt och stilla. Och hur mycket jag än försöker tänka att så borde alla få dö. Lungt och stilla somna in i sömnen, på natten, så hjälper det inte. Jag är superegoistisk och vill ha dig kvar. Jag får ett kuvert som jag får kvittera ut. Där ligger din nyckelknippa, klockan, körkort och halskedjan du fick av mig i försenad födelsedagspresent och som julklapp. Du hann inte ha den så länge och nu ligger den här i ett kuvert. Vi ska få svar på obduktionen om ca 1 vecka, har jag några frågor får jag ringa. Tack!!

Hittar till begravningsbyrån. Nu ska det ordnas med dödsannons, pratas om begravning och jordfästning, detaljer ska diskuteras kring din sista resa. Situationen blir helt absurd. Den går inte att skriva om. När K och jag är ensamma i rummet så brister allt. Alla hämningar släpper, vi sitter och skrattar och fnissar inne på ett rum på begravningsbyrån. Undrar om det har hänt förr? När vi börjar prata om det på vägen hem, skrattar vi så vi får ont i magen. Skratt kan vara så befriande. Som en förlossning, när något man burit på länge ska ut, efter den outhärdliga smärtan får man något alldeles underbart vackert. Så kan det kännas att skratta. Så känns det på vägen hem. Är glad att det är just K som är med just idag på min första resa till dig.

Så ska vi hem till dig, till ditt hus. Där du inte är kvar och där du dog. Det känns oro i kroppen, men efter att jag gått en liten runda så är det ok. Stänger nog av alla känslor igen, blir mekanisk. Letar reda på papper som kan behövas. Deklarationer, inkomstuppgifter, räkningar, bankpapper, en miljard papper ska man ta reda på och ha ordning på. Jag kan inte sånt, tror jag är sämst i världen på det, men nu får jag liksom skärpa sinnena och leta reda på allt. Dosan till internetbanken, för den ska lämnas tillbaka. Putte förstås. Vår undulat som blev kvar hos dig efter första sommaren då jag bodde och jobbade hos dig. Sommaren då vi gifte oss på stranden. Han ska med hem till mig nu.
Vi ska åka till din chef och lämna arbetsnycklar, bensinkort och mobiltelefon. Dom vill bjuda på kaffe, vi stannar och pratar en stund. Dom är ledsna och chockade, alla är chockade över att du är  borta. Dom pratar om dig och den du var. Säger att dom var som din andra familj. Jag kan bara hålla med. Du var omtyckt på jobbet och av chefen. Det var ju så enkelt att vara med dig. Du ställde alltid upp och det var inga problem. Du var rak och ärlig utan att vara otrevlig. Det känns som man vill göra dig bättre än vad du var, men det var sån du var och vi pratar om det. Det känns fint.

Jag är hemma halv 10 på kvällen. Tröttare än jag någonsin varit, tar och dusch och går och lägger mig. Idag har jag sett ditt ansikte för sista gången.

Den andra dagen

Vaknar tidigt, så lyckades tydligen somna! Hittade en handduk som Du glömt. Jag hade tvättat den, så det var inte din lukt kvar, men den fick duga som surrogat. Låg och kramade en handduk, i brist på dig.
AL fick ringa nattpersonalen på jobbet. Skulle ju jobbat idag..
Väntar på att klockan ska gå så jag kan ringa din äldsta dotters pojkvän, berätta för honom om Dig, att Du är borta, död, inte finns mer, har slutat att andas. Jag behöver upprepa detta för mig själv hela tiden, för jag är i chock och förstår ingenting. Ringer R, men dom vet redan, hade fått telefon på natten. R ska åka upp till din dotter och försöka trösta. Hur tröstar man den som förlorat en förälder?

AL kommer med kaffe. Jag röker och dricker kaffe hela tiden. Det är allt jag kan. Kan inte äta, än mindre fixa något ätbart. Säger till AL att jag måste åka ner och se Dig. Du ligger på Centralsjukhuset i Kristianstad, i ett bårhus. I ett kylrum. Där ingen värme och kärlek finns, bara kyla och död. Men jag vet att jag måste åka dit innan tisdag för då kommer I och E hem från sin pappa. Kan inte köra själv, ringer och frågar K om hon är ledig. Hon ska jobba och tror inte hon kan få semester.Ringer efter 3 minuter och säger att det är löst, hon kör mig dom 65 milen fram och tillbaka, så att jag kan få se min döda make, åka till begravningsbyrån, polisen, till ditt hus och till din  chef med arbetsnycklar. Älskar henne för det, vill inte ha med någon annan just nu. Vi ska åka imorgon måndag kl 8 på morgonen.

Försöker få tag i någon som vet var Du finns. Ingen kan svara, ingen vet. Dom säger att Du ska obduceras. Man behöver en dödsorsak för Folkbokföringen!!?? För mig är du död. Spelar ingen roll vad du dog av, du kommer ändå aldrig tillbaka. Så tänker jag. Jag skiter i deras lagar och ordningar, vill inte att dom ska skära i dig, trasa sönder dig. Vill bara att du ska komma tillbaka och vara hel och fin, mjuk och vacker. Till sist får jag veta att jag kan träffa  sjukhusprästen och dig i kapellet bredvid sjukhuset. Vill inte vill inte vill inte, måste, måste, måste.

Ringer till mina barns far och berättar, vill träffa barnen och tala om. Jo, dom ska komma i em. Chock och förvåning igen. Undrar om någon annan människas död, skapat så mycket chock och förvåning och ledsamhet som Din. Du blev 55 år och jag hoppas att Du var lycklig när du dog.

Mina barn kommer. Mina 2 yngsta barn som tyckte om dig. Min dotter som alltid skulle vara först att krama dig. Min dotter och du som hittade på överraskningar, handlade, skrattade, trivdes ihop, nu kommer dom för att få höra om dig. Vi sitter i köket, jag berättar, vi gråter och kramas, mina barns far gråter och kramas. Ingen förstår varför du är borta.

K kommer. Hon har med mat som hon ska laga till oss. Det är det godaste jag ätit på länge. Det är lagat med omsorg och kärlek från en vän till en vän i sorg och chock. Jag är glad, tacksam och lycklig för dessa människor som kommer till mig med kaffe, mat och kärlek. Det känns tryggt att ha dom, vi gör en insats för varandra. Jag borde vara lycklig. Men lyckan fick bara vara hos mig i 2,5 år. Den borde varit 25. Och imorgon ska jag se min  döda man i kapellet vid Kristianstad Lasarett. Världen är en underlig plats!

Början o slutet

Känner mig som en vingklippt fågel. Kan inte flyga, inte leva, inte finna föda, andas eller finnas till.
Du var här hos mig. Du hade gjort frukost som alltid. Satt på min köksstol när jag gick till jobbet.
Du log. Sa att -Jag älskar Dig. Du sa detsamma. Det var sista gången. Sista gången jag hörde Din röst
såg Dig andas, leva fritt för att flyga dit Du ville.Du hade ditt finaste leende på läpparna.
Du körde mina barn till skolan. Fick ett sms: Är i Halmstad, saknar dig redan. Skickade tillbaka: Samma här.
E ringde. Mamma, det är så pinsamt! Jag tog en påse som jag skulle ha med till pappa, nu hänger den i skolan,
det är en duschslang, potatis och en påse bullar i den...Du måste hämta den, ville inte ta den på bussen!!!
-Vad var det i din påse då? Frågar jag min 10-åriga dotter. -Nallen, en tröja och några tidningar.
Oj då, undrar om S fått med dom hem då?? Bäst att kolla.

Jag ringer dig och frågar om Du smakat på bullarna Du fick med dig. Nej, inte än, svarar Du.
Kanske ska kolla i påsen, säger jag! Ditt skratt, ditt härliga skratt när Du ser nallen och tidningarna.
Gissa vad E fått med sig till skolan, säger jag.. Skrattet igen. Det som ekar hela tiden i mitt huvud sen
en dryg månad tillbaka. Berättar för E. Hon skrattar oxå. -Bra, säger hon sedan. Han har min nalle, då
kommer han snart tillbaka...
Men vi vet inte då att Du kommer aldrig hit mer. Att vi aldrig mer får höra ditt skratt. Att Du aldrig mer helt plötsligt och överraskande tagit ledigt från ditt jobb, står i vår lägenhet och säger: Goddag!! Lägger upp en påse
med något Du köpt på köksbordet, går runt och säger hej till barnen och kommer och kramar mig, din hustru
som du gärna kallade mig för. -Tänkte jag skulle åka till min älskade hustru i helgen, sa Du när Du mådde som bäst och jag inget visste. Trodde Du skulle jobba eller så  jobbade jag, men Du ville komma ändå. Ville vara hos mig, hos oss. Vi, jag, ville ha Dig här.

Du skulle ringa och väcka mig klockan 6 på morgonen. Du brukade göra det. Du var uppe hur tidigt som helst.
Jag morgontrött. du gjorde frukost. Din frukost som ingen annan kan konkurrera med. Perfekt kokta ägg, helst färska frallor med ost, skinka, tomat, gurka, kaffe.. Jag som inte kan äta direkt på morgonen, fick vänja mig.
Vem kan tacka nej till det, när man inte är bortskämd med någonting!?
.
Du ringde inte. Kände oro i kroppen. Vågade inte ringa och kolla. När jag gick upp morgonen innan, tittade jag på dig och tänkte -det är sista gången Du ligger i min säng. Blev inte rädd, undrade inte ens varför jag tänkte så, det var en tanke som vilken som helst när man går upp tidigt och är trött.
Men ett dygn senare, kommer oron. Visst har det hänt att Du sovit länge, men Du brukade inte..
Åker till jobbet. Skickar sms Inget svar. Slutar 2, ska hämta A på sjukhuset. Ringer halv 3. Inget svar, känner obehag. Vill inte tänka. jobbet ringer -Kan Du jobba ikväll igen? Bestämmer 18-21.30. Får annat att tänka på. Hinner hem och ta en dusch, din kollega ringer på min hemtelefon, har inte fått kontakt med Dig på hela dagen på något av numren.
-Du får väl prova igen, säger jag, som om inget hänt. Och oron gnager, men jag vill inte. Vill inte tänka det värsta.
Vill inte tänka alls. Duschar, jobbar, hemma efter 22. Du har inte ringt, inte messat, inte svarat någonstans.
Försöker hitta naturliga förklaringar. Du skulle fixa med bilen, kanske har Du åkt till din dotter. Vet att Du alltid har telefonen med. Vill inte ringa henne. Hon har sin son i helgen och ä rDu inte där så blir hon orolig om jag ringer och frågar efter Dig. Somnar till sist.
Upp till jobbet igen. Messar, ringer. Inget svar. Hemma på timmar och får tag i din chef. Frågar om han hört något.
Han vet ingenting. Undrar om  han kan tänka sig att åka förbi och kolla att allt är ok. Han lovar det. Klockan är 13.15 och jag åker tillbaka till jobbet 15.30. Har inget hört. Jobbar igen, hinner inte känna oro, vågar inte känna oro.

På väg hem  efter 21. En stor fågel flyger framför bilen. Rakt över motorhuven och vindrutan. Herregud..det var ju en uggla. Tänker jag. Har aldrig sett en uggla förr och tankarna far. Har hört någonstans, någongång, att ugglor har dödsbud. Nej nej, inte det. Tänk inte så. Kör bara hem och ring hans chef och hör om han varit hos Dig.
Strax därefter ringer telefonen. Det är polisen i min by. Dom frågar om jag är jag och var jag är. Svarar att jag är på väg hem och är hemma om 7!!!!? minuter. Går det bra om vi kommer och pratar lite? -Jadå, säger jag. Dom ska komma om 1 timme. Tror att jag ska få en hjärnblödning. Blodet rusar runt i kroppen. Kör bara hem, säger jag till mig själv. På parkeringen står inte sonens bil. Herregud, något har hänt honom, det är därför polisen ska komma. Jag vågar inte ringa och kolla var A är. Vågar ingenting, känner mig skräckslagen och paralyserad av vilket besked jag ska få. Ringer K. Vill inte vara ensam när dom kommer. Hon svarar inte. Röker och röker, ringer K en gång till utan resultat. Tittar på klockan. Kom då snutjävel, tänker jag. Har ingen ordning på tankar och känslor. Röker igen. Det knackar på dörren. Det står en manlig och en kvinnlig polis utanför min lägenhetsdörr.
-Du kanske anar varför vi är här, säger mannen. -Ja, det kanske jag gör. Svarar jag, anklagande. Som om det var deras fel. Deras  fel att Du inte lever längre. Säger att jag får nog sätta mig. Har aldrig varit så nervös tidigare i mitt liv. Så berättat han att Du är borta, död, försvunnen från jordelivet, att Du aldrig mer kommer tillbaka till mig.
Fast så säger han ju inte, det är  mina tankar. Kan inte få ihop allt på rätt sätt. Chefen hade ringt polisen  när Du inte öppnade. dom fann dig i sängen. Säger att Du somnat lugnt och stilla. får prata med en polis i Kristianstad, din klocka och nycklar finns där. Jag försöker skriva upp ett telefonnr på ett papper, men händerna skakar och dom hjälper mig. Har Du någon som kan vara hos Dig? Ringer K igen, inget svar. Har ju en granne en trappa upp, försöker hita hennes nummer med darriga fingrar på datorn. Snälla kom hit, S är död hör jag att jag säger. Hon kommer med kaffe och jag gråter.Stora tårar trillar ner på hennes tröja. Livet tar slut, jag vet ingenting. Vem ringer hans barn, frågar jag. Dom ringer inte fick jag höra, då åker dom dit isf. Säger att jag kan ringa den äldsta på morgonen, inte nu.

Men nu kramar jag min granne och blöter ner hennes tröja, för nu är mitt nya liv slut. Det liv som började och skulle fortsätta i många år med Dig, det är slut nu. A kommer hem, AL förklarar vad som hänt, jag kan inte prata.
Kan ingenting, inte tänka, andas eller gå.  Får hålla mig i väggen när jag ska till toaletten. Säger till sonen som är sjuk, att han är den starkaste och modigaste jag mött. Känns viktigt att säga det. Vi behöver säga till varann det vi tänker, det vi tar för givet. Plötsligt tar det slut. På en liten stund blev jag en 48-årig änka. Jag som ville bli gammal med Dig. Ville bo med Dig. Åldras, uppleva, känna, älska Dig. Hålla Dina varma mjuka händer i mina.
Känna mig trygg och älskad. Nu är det bara tomt. Tomt, kallt och livlöst.

Välkommen till min nya blogg!

Skriver för att jag behöver få ur mig och komma vidare från en mycket tuff period i mitt liv.

Det är mina egna tankar och känslor som speglas. Rakt, naket och ärligt!

Om Du läser och undrar över något är Du välkommen att fråga.

Jag svarar på det jag orkar och vill!!