Ringer massa telefonsamtal, man hinner det på 4 timmar. Man hinner dricka mycket kaffe oxå, och röka några cigaretter. Frågar K om man kan bli koffeinförgiftad, men det tror hon inte!! Vi pratar om sånt som inte spelar någon roll. För när den man älskar och vill leva livet med inte finns mer, så har inget någon betydelse. Det är så det känns, som om inget har någon mening längre.
Jag ringer iaf och får prata med sjukhusprästen och vi ska träffas kvart över 12. Jag har sett döda människor förut. Den första var min mamma. Jag var med henne i ögonblicket hon gick bort och jag tog farväl av henne dagen efter på bårhuset. Det var fint, hon var slät och fin och såg nöjd ut, med ett pillimariskt leende på läpparna, som om hon skulle titta upp när som helst och säga att: -Men hej, är ni här? Men det gjorde hon förstås inte. Men det var fridfullt och jag som var lite förkyld kände hur det försvann och hur jag uppfylldes av lugn och frid. Det är klart att man inte bara dör, det är klart att det finns något efter döden. Så många är så rädda, men vi behöver inte vara det, för våra själar, det som är vi, vandrar vidare till ett annat universum. Så tror och känner jag när jag står bredvid den kvinna som fött mig till detta livet.
När vi kommer till kapellet och jag går in till dig, känner jag inte så. Du ligger på en brits med ett vitt lakan upp till bröstkorgen. Dina händer ligger ovanpå och fingrarna har börjat bli blå. På ringfingret sitter förlovningsringen som vi beställde andra dagen vi träffades. I den står Nu och För Alltid, och jag tänker att den är din och den får du ta med dig och att Nu och För Alltid får det bli.
Jaf sätter mig på en stol med händerna för ansiktet och gråter. En förtvivlad gråt från avgrunden. Du ligger där och är bara död. Prästen kommer in till mig. Han tar bort en vit duk från ditt ansikte, men innan frågar jag varför den är där. Frågar om du är blå, om du har skadat dig. Men dom bara har det så. Så får jag se ditt ansikte och plötsligt är det du och ändå inte. Du ser nöjd ut. Det är något mystiskt med att alla döda ser nöjda ut tänker jag. Jag vågar inte röra dig, rädd att du skall vara kall och stel. Men dina ögonlock är mjuka och jag klappar dig på ögonlocken. -Vad har du gjort, säger jag medans tårarna trillar. -Varför lämnade du mig. -Varför?
Sätter mig igen och gråter. Prästen och K kommer in. Hon håller om mig och jag säger att: Han är bara alldeles död, han är död. Jag fattar inte, chocken är för stor. Jag är arg. Arg på livets orättvisor. Tyckte jag hade tillräckligt med sonen, och så händer det här. Det är för mycket. Det är med än vad en människa kan bära. Efter en stund säger jag att nu är jag färdig. Går fram och tittar på dig igen, klappar ögonlocken och säger att Jag älskar dig.
När vi pratat med prästen en stund går vi därifrån. Nu är det till polisen vi ska. -Vet du vad? säger K. -Nej, vadå? säger jag. -Jag tror att prästen svor... -Nä, det kan han ju inte! Han sa att -Fy fan vad livet är orättvist, jag tror jag hörde rätt... Så tänker jag att en präst är oxå människa. Han äter, sover, går på toaletten, bråkar med barn och försöker få livet att gå ihop, precis som alla vi andra. Även en präst kan tycka att livet är orättvist!
Efter en liten felsväng hittar vi till polishuset. Väntar bara någon minut och sen kommer han. Vi sitter i ett opersonligt rum med ett ovalt bord och massa stolar. Han beklagar. Jag säger att vi varit vid kapellet. Han säger att Du ska skickas till rättspatologen i Lund för obduktion på onsdag. Man misstänker inget brott. Allt tyder på att Du somnat in lugnt och stilla. Och hur mycket jag än försöker tänka att så borde alla få dö. Lungt och stilla somna in i sömnen, på natten, så hjälper det inte. Jag är superegoistisk och vill ha dig kvar. Jag får ett kuvert som jag får kvittera ut. Där ligger din nyckelknippa, klockan, körkort och halskedjan du fick av mig i försenad födelsedagspresent och som julklapp. Du hann inte ha den så länge och nu ligger den här i ett kuvert. Vi ska få svar på obduktionen om ca 1 vecka, har jag några frågor får jag ringa. Tack!!
Hittar till begravningsbyrån. Nu ska det ordnas med dödsannons, pratas om begravning och jordfästning, detaljer ska diskuteras kring din sista resa. Situationen blir helt absurd. Den går inte att skriva om. När K och jag är ensamma i rummet så brister allt. Alla hämningar släpper, vi sitter och skrattar och fnissar inne på ett rum på begravningsbyrån. Undrar om det har hänt förr? När vi börjar prata om det på vägen hem, skrattar vi så vi får ont i magen. Skratt kan vara så befriande. Som en förlossning, när något man burit på länge ska ut, efter den outhärdliga smärtan får man något alldeles underbart vackert. Så kan det kännas att skratta. Så känns det på vägen hem. Är glad att det är just K som är med just idag på min första resa till dig.
Så ska vi hem till dig, till ditt hus. Där du inte är kvar och där du dog. Det känns oro i kroppen, men efter att jag gått en liten runda så är det ok. Stänger nog av alla känslor igen, blir mekanisk. Letar reda på papper som kan behövas. Deklarationer, inkomstuppgifter, räkningar, bankpapper, en miljard papper ska man ta reda på och ha ordning på. Jag kan inte sånt, tror jag är sämst i världen på det, men nu får jag liksom skärpa sinnena och leta reda på allt. Dosan till internetbanken, för den ska lämnas tillbaka. Putte förstås. Vår undulat som blev kvar hos dig efter första sommaren då jag bodde och jobbade hos dig. Sommaren då vi gifte oss på stranden. Han ska med hem till mig nu.
Vi ska åka till din chef och lämna arbetsnycklar, bensinkort och mobiltelefon. Dom vill bjuda på kaffe, vi stannar och pratar en stund. Dom är ledsna och chockade, alla är chockade över att du är borta. Dom pratar om dig och den du var. Säger att dom var som din andra familj. Jag kan bara hålla med. Du var omtyckt på jobbet och av chefen. Det var ju så enkelt att vara med dig. Du ställde alltid upp och det var inga problem. Du var rak och ärlig utan att vara otrevlig. Det känns som man vill göra dig bättre än vad du var, men det var sån du var och vi pratar om det. Det känns fint.
Jag är hemma halv 10 på kvällen. Tröttare än jag någonsin varit, tar och dusch och går och lägger mig. Idag har jag sett ditt ansikte för sista gången.
Kramar<3 Jobbigt o läsa, men behövligt!! Tack för att du delar med dig. Dina ord berör, ska du veta!!
skrivenKram!!