Det har ju varit härligt underbara dagar den sista veckan.
Känns som våren är här på riktigt nu, när det varit varmt
så länge.
Man får passa på att njuta nu, för det ska visst komma lite
kallare luft i helgen. Men sån är ju Mars. Och April med
för den delen.
Skönt är det och lite lättare att andas och leva och tänka.
Det som är jobbigt är att denna tiden brukar vårbruket
dra igång. När vi kör förbi åkrarna runt omkring på väg
till Stenungsund, har vi alltid kollat efter traktorer. För att
se om det är Andreas som kör.
Han längtade alltid till det och tyckte mycket om det.
Det är påminnelser överallt! Jag menar inte att jag inte vill
bli påmind om min son. Men så här i början är det tufft att
veta att han inte är här och kan göra det han trivdes bäst med.
Jag fick ett boktips här på bloggen om en bok som handlar om
Backabranden 1998. "Jag kommer sen" av författaren Eva
Wiklund. Hämtade den på biblioteket häromdagen och som
mina tårar har runnit sen jag började läsa...
Mamman som heter Anne-Britt.. förlorar sin dotter som är
16 år. Dom skriver även om händelseförloppet och polisarbetet
kring själva olyckan. Men känslorna hon beskriver kring sin
förlust känner jag igen. Det är skönt att få släppa på tårarna
ordentligt. Att läsa om andra som känt samma smärta är ganska
skönt, även om jag önskar att det inte var så att andra
oxå förlorat barn, mitt i livet.
Jag har tänkt på att det finns olika sorters människor! :) Det visste
ni inte va...?!
Men jag som gärna har pratat om mig och mitt liv och saker
som hänt, för allt och alla, har äntligen lärt mig vilka jag kan lita
på, och inte. Allt behöver inte sägas överallt och till alla. Och sen
finns det dom som man träffat några gånger under åren, som
inte ens kan komma fram och säga hej, när man möts.
Man sitter där och känner sig osynlig! Som en "icke-människa".
Men så tänker jag att det är dom som är "icke-människor".
I mina ögon. För även om dom inte vet vad dom ska säga till mig
nu, eller om dom är rädda att säga fel, eller dom mår dåligt själva.
Så, hör det ju till normalt folkvett, att kunna säga Hej!! Eller är jag
helt fel ute? Det ska ofta daltas med människor som mår dåligt
och skyllas på att dom har det tufft just nu, eller att dom inte vet
hur dom ska bemöta en person i sorg.
Nej, det kan vara så. Men jag skulle aldrig vilja att någon daltade
med mig. Vet man inte vad man ska säga, så är det ok. Men Hej,
är väl inte så svårt??
Ibland får jag tanken att det finns dom som inte skulle vilja umgås
med mig p.g.a. allt som hänt. Som om jag är smittad av virus och
andra skulle drabbas av olycka om dom pratar med mig. Så dåligt
kan man må, så att man kan tänka såna tankar.
Det är svårt oxå för mig att ta in allt som hänt det sista året. Har
svårt att inse att det är jag och mina barn som varit med om allt
som skett. Och nu när jag börjar kunna andas lite lättare, så är jag
så otroligt trött i kroppen. Men det kan ju vara våren och ljuset som
tar ut sin rätt.
Fast man känner ju att allt satt sig i kroppen. Massage är något
jag inte skulle backa för i nuläget. Rygg, axlar och nacke är mer
spända än någonsin. Så att kroppen säger ifrån efter allt är ju inte
så konstigt. Man har varit tvungen att fokusera på allt praktiskt
efter Stefan. Alla resorna till Skåne med mycket känslor som trängdes
undan. Sen berg och dalbanan kring Andreas sjukdom och vår resa
där vi kopplade av totalt och så bomben direkt när vi kom hem...
Inte konstigt man är trött! En mycket god vän sa något väldigt fint
igår. Vill inte återge det, för det var känslofyllt för mig. Men jag
förstår verkligen värdet av de vänner jag har och att uppskatta
det. Och jag börjar nog kunna se att jag är starkare än jag förstått.
Och att jag betyder lika mycket för andra som dom för mig.
Det är ovärderliga insikter som är så viktiga för att jag och
barnen ska fungera i vardagen och i framtiden. Att inte vara
ensam i den stora sorgen och saknaden för dom jag har runt
mig finns där hela tiden, dygnet runt.
Och jag vill att ni ska veta att jag finns för Er oxå <3
Så ta nu hand om era vänner. Ring upp eller åk förbi med
en blomma eller bara med ditt eget sällskap som gåva.
Riktiga vänner växer inte på träd, dom är som de fridlysta
blommorna. Man måste vårda dom riktigt varsamt!
Ha en fin dag i solen.
Många Kramar// AnnBritt
Jobbiga saker
Jag körde min son till skolan idag och på vägen hem stannade
jag på kyrkogården. Ville kolla att dom satt det tillfälliga korset
med hans namn, på den plats jag valt.
Det hade dom. Men hur jobbigt var inte det att se sitt barns namn
på kyrkogården? Tårarna bara rann och jag fick så dåligt samvete
över att jag inte varit med honom den sista månaden..
Jag vet att han varit på bårhus och är på väg till krematoriet. Men
det hjälps inte, han har varit där själv, utan mig... En vecka, är det
längsta vi varit ifrån varandra under 20 år, utan att prata med
varann.
Det är så märkligt svårt att få in att jag inte kommer kunna göra
det igen. Det känns som jag övergivit honom den sista tiden.
Kanske är det normalt att känna så här, jag vet inte.
Tanken på att han ska in i en brännugn är svår. Även om jag tror
att hans själ lever vidare, så är det svårt att mitt fina barn ska bli
till aska. Lägga i en urna och stoppas ner i ett hål i marken.
Det är nästan mer än man kan klara av att tänka på. Jag känner
mig bara så ledsen över allt som hänt. Det är varför som kommer
till mig hela tiden. Smärtan har nog gått över någorlunda. Nu är
det en stor ledsamhet som tagit över. Jag tror det är den som alltid
kommer finnas kvar.
Jag bestämde mig för att plocka undan vinterjackorna idag. Andreas
jackor hängde där på krokarna och jag plockade ihop dom så varsamt
jag kunde. Kände igenom fickorna och hittade en tom snusdosa :)
Hans ryggsäck som han haft när han jagat har jag oxå tömt på sitt
innehåll och ställt i förrådet. En liten början på det som förr eller senare
på något vis behöver göras. Men hur mycket av hans kläder jag än
kommer att plocka bort så finns han ju ändå med oss. Hela tiden!
Det går nog inte en minut utan att jag tänker på honom. De sista
dagarna har inte varit så tunga, men tankarna på honom försvinner
inte. Jag är glad för det. Kan höra honom när jag tvivlar på saker,
eller när jag mår dåligt. Då talar han om att jag inte ska oroa mig.
Inte bry mig om det som är jobbigt. Jag vill aldrig förlora den rösten
inom mig.
Jag behöver den för den ger tröst. Den ger oxå hopp om framtiden.
Att alla dessa saker som är krångliga runt omkring nu, ska lösa sig.
En finare skyddsängel kunde jag inte få. Och jag är säker på att han
kommer vara med oss så länge vi andas. <3
Så här fint skrev en vän till mig nyss:
Andreas sken som blir till stjärnans ljus...
Som du ser om natten när det släcks i varje hus...
För han är den stjärna som lyser stark och klar....
Han är ljuset inom dig älskade vän som alltid stannar kvar...
Men jag förstår det inte ännu. Att han inte kommer tillbaka till oss.
Till något helt annat. Läste en artikel som en läkare skrivit.
Skönt att det finns dom som vågar och som utan pekpinnar
kan tala om hur det är. Och där kommer även LCHF in i bilden.
Så helt fel ute har man ju inte varit.
http://www.kostdemokrati.se/scoop/2012/03/13/varldsberomd-hjartkirurg-talar-ut-om-vad-som-egentligen-orsakar-hjartsjukdom/
Är ju inte så duktig på det här med länkar, men rek. att ni går in
och läser. Det är kloka ord...
Nu ska jag hämta min älskade dotter, som varit hos sin pappa
några dagar. Ska bli gott att få ge henne en kram :)
Här får ni lite kramar oxå!// AnnBritt
jag på kyrkogården. Ville kolla att dom satt det tillfälliga korset
med hans namn, på den plats jag valt.
Det hade dom. Men hur jobbigt var inte det att se sitt barns namn
på kyrkogården? Tårarna bara rann och jag fick så dåligt samvete
över att jag inte varit med honom den sista månaden..
Jag vet att han varit på bårhus och är på väg till krematoriet. Men
det hjälps inte, han har varit där själv, utan mig... En vecka, är det
längsta vi varit ifrån varandra under 20 år, utan att prata med
varann.
Det är så märkligt svårt att få in att jag inte kommer kunna göra
det igen. Det känns som jag övergivit honom den sista tiden.
Kanske är det normalt att känna så här, jag vet inte.
Tanken på att han ska in i en brännugn är svår. Även om jag tror
att hans själ lever vidare, så är det svårt att mitt fina barn ska bli
till aska. Lägga i en urna och stoppas ner i ett hål i marken.
Det är nästan mer än man kan klara av att tänka på. Jag känner
mig bara så ledsen över allt som hänt. Det är varför som kommer
till mig hela tiden. Smärtan har nog gått över någorlunda. Nu är
det en stor ledsamhet som tagit över. Jag tror det är den som alltid
kommer finnas kvar.
Jag bestämde mig för att plocka undan vinterjackorna idag. Andreas
jackor hängde där på krokarna och jag plockade ihop dom så varsamt
jag kunde. Kände igenom fickorna och hittade en tom snusdosa :)
Hans ryggsäck som han haft när han jagat har jag oxå tömt på sitt
innehåll och ställt i förrådet. En liten början på det som förr eller senare
på något vis behöver göras. Men hur mycket av hans kläder jag än
kommer att plocka bort så finns han ju ändå med oss. Hela tiden!
Det går nog inte en minut utan att jag tänker på honom. De sista
dagarna har inte varit så tunga, men tankarna på honom försvinner
inte. Jag är glad för det. Kan höra honom när jag tvivlar på saker,
eller när jag mår dåligt. Då talar han om att jag inte ska oroa mig.
Inte bry mig om det som är jobbigt. Jag vill aldrig förlora den rösten
inom mig.
Jag behöver den för den ger tröst. Den ger oxå hopp om framtiden.
Att alla dessa saker som är krångliga runt omkring nu, ska lösa sig.
En finare skyddsängel kunde jag inte få. Och jag är säker på att han
kommer vara med oss så länge vi andas. <3
Så här fint skrev en vän till mig nyss:
Andreas sken som blir till stjärnans ljus...
Som du ser om natten när det släcks i varje hus...
För han är den stjärna som lyser stark och klar....
Han är ljuset inom dig älskade vän som alltid stannar kvar...
Men jag förstår det inte ännu. Att han inte kommer tillbaka till oss.
Till något helt annat. Läste en artikel som en läkare skrivit.
Skönt att det finns dom som vågar och som utan pekpinnar
kan tala om hur det är. Och där kommer även LCHF in i bilden.
Så helt fel ute har man ju inte varit.
http://www.kostdemokrati.se/scoop/2012/03/13/varldsberomd-hjartkirurg-talar-ut-om-vad-som-egentligen-orsakar-hjartsjukdom/
Är ju inte så duktig på det här med länkar, men rek. att ni går in
och läser. Det är kloka ord...
Nu ska jag hämta min älskade dotter, som varit hos sin pappa
några dagar. Ska bli gott att få ge henne en kram :)
Här får ni lite kramar oxå!// AnnBritt
Om kärlek
Vad är det som gör att vi dras till vissa personer?
Eller personligheter kanske. Ofta när man hamnar
i relationer som inte fungerar, så väljer man samma
typ av partner. Skillnader kan finnas, men oftast är
det vissa drag som finns där om och om igen.
Handlar det om relationer i barndomen? Till föräldrar?
Till vänner, släkt eller dras vi bara till en viss typ av
människa, för att vi älskar utmaningen eller för att vi
ska lära oss något om oss själva eller om andra?
Jag hörde om en person som hade 2 partners att välja
på. Får man uttrycka sig så? Den ena älskade hon och den
andre tyckte kvinnan väldigt mycket om.
Hon sa att hon följde sitt hjärta genom att välja bort den
hon älskade. Hon var ledsen för det och grät, men hon visste
att det aldrig skulle fungera. Dom var för olika.
Tillsammans med den andre mannen skulle hon få ett bra
liv och hon skulle kunna lära sig att älska honom. Kanske
är det här med den stora kärleken en myt?
Våra hjärtan spelar oss ofta spratt och även om vi väljer
att följa vårt hjärta, så vill hjärnan ofta något annat.
Ibland vet man innan att det inte kommer funka, men man
väljer ändå, för att man måste? Eller är det för att man är
rädd att vara ensam?
Hur det än är så är det inte lätt med kärlek och känslor.
När något man tror på tar slut, så är det uppslitande
och jobbigt. Tankarna far åt alla håll och man tror inte att
man ska klara sig en sekund.
Men det gör man. Man kan tom. klara sig bättre än innan.
Om man lär sig att se att man är stark. Att man har ett
eget värde. Att man kan klara sig riktigt bra i detta livet
på egen hand utan en partner vid sin sida.
Tomheten och smärtan kan finnas länge, men man klarar
det! Och nej, detta handlar inte om mig sen jag förlorade
min make.
Men jag har varit med om det och jag vet att andra varit
med om det. Och det är då vänskapen oftast sätts på pränt.
Vem försvinner och vem stannar kvar och krigar för dig?
För sina vänner behöver man mer än någonsin när kärleken
försvinner och tar slut. Sina vänner behöver man i alla livets
skeenden förvisso. Jag har haft tur med det. Och till dig min
kära vän vill jag säga: Jag finns här för dig, dygnet runt.
Du kommer klara detta. Du är stark och trygg och du har
mycket humor, det är viktigt! =)
Var rädd om Dig och glöm inte, att trots allt som sker:
Kärleken är större än allt <3
Många Kramar// AnnBritt
Lite olika tankar
Jag har haft flera dagar som har känts helt ok.
Tänkte idag på något man ibland läser kring årsdagar
av dödsfall: Mina ögon kan glittra mina läppar kan le,
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se.
Det är ju sant att det är så. Jag förstår att i alla kommande
dagar i mitt liv kommer jag ha sorgen och saknaden i mitt
hjärta även om jag skrattar och är glad utåt. Det jag känner
är att ingen någonsin ska behöva ha dåligt samvete över att
dom kanske inte frågar hur jag mår eller hur det känns.
Detta är något jag kommer att få leva med. Och om jag kan
komma över detta så kommer jag oxå att kunna skratta och
le även med hjärtat, så småningom. Sorgen är min och ingen
annans. Den är stor och svår men jag vill göra minnet och
glädjen större än det.
Det är många samtal att ringa när en person går bort.
När man haft 2 stycken på mindre än 1 år, så känns det som
det var igår jag ringde. När man slagit numret så låter det så
här:
Välkommen till.... för information på engelska tryck 8.
Gäller det...tryck 1, gäller det...tryck 2, gäller det...tryck 3.
Så trycker man den siffra man eventuellt förstår att ärendet
handlar om. Då kommer nästa: Gäller det...tryck 1, gäller det...
tryck 2. Har man då lite tur så har man inte slått fel siffra för
då får man ringa upp igen......
Så har man då, kanske, valt rätt siffra. Då kommer detta:
Vi har just 3 587000 personer som gör ALLT för att hjälpa dig.
Du har nr. 3 i kön och väntetiden är 20 minuter! Jaha!!!
Så väntar man då och undrar vad alla de där telefonisterna
gör under tiden som jag väntar. Eller är det 3587002 pers före??
Om någon vet hur det fungerar så får ni gärna svara på det :)
Sen när man kommer fram och säger vad det gäller, så vet inte
den personen hur det går till när någon har avlidit. Så dom ber att
man ska vänta, vilket man förstås gör. Sen får man veta att det ska
skickas en dödsattest för att avsluta abonnemanget eller så ska det
skickas ett papper som ska fyllas i... Jaha!! igen då..
Det är så att när man ringt 1 sådant samtal, så är man helt slut.
För man orkar inte med dessa personers okunskap, deras inhumanitet,
och man orkar inte med denna väntan. Så är det bara.
I såna här lägen ska saker bara fungera. Man mår så dåligt och det
tar sån energi att ringa alla samtal, så man vill bara prata med någon
som förstår hur det är och bara tar tag i allt. Framförallt, vill man tala
med en telefonist från början, säga vad det gäller, och sen bli kopplad
till rätt person. Men så är det inte.
Jag tänker att jag kan klara detta. Även om livet är tungt, jobbigt och
för jävligt, så klarar jag detta. Men den som är till åren? Den som är
mindre begåvad? (ni förstår vad jag menar) hur klarar dom det?
Det är för mig en gåta!
Mitt förslag är därför: Skaffa en väl fungerande enhet, dit man kan ringa
när någon går bort. Till dom kan jag säga vem det gäller och vilka företag
som ska kontaktas. Sen sköter dom detta, snyggt, korrekt och på ett
hedervärt vis. Det tycker jag skulle vara bra :)
Har haft samtal under 2 dagar kring livet och dess vedermödor.
Hur man kan låta livet komma till sig istället för att låta livet bli
en strid. Ju mer man irriterar sig och blir arg på det som händer,
ju mer spärrar får man, och desto mer hinder blir det att ta sig över.
Om man bestämmer sig för att inte bli bitter. Om man bestämmer
sig för att inte låta ilskan ta över. För ilska förstör bara mig själv
och mina egna beslut. Dom jag är arg på förstår ju inte och det
är inte dom som lider.
Ja, då har man lättare för att ta emot det som livet har att ge.
Lite olika sorters tankar i natten. Kanske inte revolutionerande.
Kanske inte så unikt. Men mina tankar om framtiden. Jag har
lärt mig att säga ifrån. Folk som tar min energi tänker jag inte
umgås med. Jag har ett val i mitt liv och det är att leva det min
väg.
På mitt sätt och på ett sätt som är bra för mig och mina barn.
Ska man fylla 50 kanske det är dax att inse att mitt liv handlar
om mig. Jag behöver inte längre vara andra till lags. Jag är fullt
kapabel att fatta mina egna beslut.
Och det är nog sant som någon skrev i en kommentar till mig:
Du vet inte hur stark du är, förrän att vara stark är det enda val
du har...
Sov Gott och ta hand om ert liv!
Massa många kramar// AnnBritt
Tänkte idag på något man ibland läser kring årsdagar
av dödsfall: Mina ögon kan glittra mina läppar kan le,
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se.
Det är ju sant att det är så. Jag förstår att i alla kommande
dagar i mitt liv kommer jag ha sorgen och saknaden i mitt
hjärta även om jag skrattar och är glad utåt. Det jag känner
är att ingen någonsin ska behöva ha dåligt samvete över att
dom kanske inte frågar hur jag mår eller hur det känns.
Detta är något jag kommer att få leva med. Och om jag kan
komma över detta så kommer jag oxå att kunna skratta och
le även med hjärtat, så småningom. Sorgen är min och ingen
annans. Den är stor och svår men jag vill göra minnet och
glädjen större än det.
Det är många samtal att ringa när en person går bort.
När man haft 2 stycken på mindre än 1 år, så känns det som
det var igår jag ringde. När man slagit numret så låter det så
här:
Välkommen till.... för information på engelska tryck 8.
Gäller det...tryck 1, gäller det...tryck 2, gäller det...tryck 3.
Så trycker man den siffra man eventuellt förstår att ärendet
handlar om. Då kommer nästa: Gäller det...tryck 1, gäller det...
tryck 2. Har man då lite tur så har man inte slått fel siffra för
då får man ringa upp igen......
Så har man då, kanske, valt rätt siffra. Då kommer detta:
Vi har just 3 587000 personer som gör ALLT för att hjälpa dig.
Du har nr. 3 i kön och väntetiden är 20 minuter! Jaha!!!
Så väntar man då och undrar vad alla de där telefonisterna
gör under tiden som jag väntar. Eller är det 3587002 pers före??
Om någon vet hur det fungerar så får ni gärna svara på det :)
Sen när man kommer fram och säger vad det gäller, så vet inte
den personen hur det går till när någon har avlidit. Så dom ber att
man ska vänta, vilket man förstås gör. Sen får man veta att det ska
skickas en dödsattest för att avsluta abonnemanget eller så ska det
skickas ett papper som ska fyllas i... Jaha!! igen då..
Det är så att när man ringt 1 sådant samtal, så är man helt slut.
För man orkar inte med dessa personers okunskap, deras inhumanitet,
och man orkar inte med denna väntan. Så är det bara.
I såna här lägen ska saker bara fungera. Man mår så dåligt och det
tar sån energi att ringa alla samtal, så man vill bara prata med någon
som förstår hur det är och bara tar tag i allt. Framförallt, vill man tala
med en telefonist från början, säga vad det gäller, och sen bli kopplad
till rätt person. Men så är det inte.
Jag tänker att jag kan klara detta. Även om livet är tungt, jobbigt och
för jävligt, så klarar jag detta. Men den som är till åren? Den som är
mindre begåvad? (ni förstår vad jag menar) hur klarar dom det?
Det är för mig en gåta!
Mitt förslag är därför: Skaffa en väl fungerande enhet, dit man kan ringa
när någon går bort. Till dom kan jag säga vem det gäller och vilka företag
som ska kontaktas. Sen sköter dom detta, snyggt, korrekt och på ett
hedervärt vis. Det tycker jag skulle vara bra :)
Har haft samtal under 2 dagar kring livet och dess vedermödor.
Hur man kan låta livet komma till sig istället för att låta livet bli
en strid. Ju mer man irriterar sig och blir arg på det som händer,
ju mer spärrar får man, och desto mer hinder blir det att ta sig över.
Om man bestämmer sig för att inte bli bitter. Om man bestämmer
sig för att inte låta ilskan ta över. För ilska förstör bara mig själv
och mina egna beslut. Dom jag är arg på förstår ju inte och det
är inte dom som lider.
Ja, då har man lättare för att ta emot det som livet har att ge.
Lite olika sorters tankar i natten. Kanske inte revolutionerande.
Kanske inte så unikt. Men mina tankar om framtiden. Jag har
lärt mig att säga ifrån. Folk som tar min energi tänker jag inte
umgås med. Jag har ett val i mitt liv och det är att leva det min
väg.
På mitt sätt och på ett sätt som är bra för mig och mina barn.
Ska man fylla 50 kanske det är dax att inse att mitt liv handlar
om mig. Jag behöver inte längre vara andra till lags. Jag är fullt
kapabel att fatta mina egna beslut.
Och det är nog sant som någon skrev i en kommentar till mig:
Du vet inte hur stark du är, förrän att vara stark är det enda val
du har...
Sov Gott och ta hand om ert liv!
Massa många kramar// AnnBritt
Frid i själen
Att sitta på en klippa i Bohuslän med utsikt över ett
alldeles spegelblankt och stilla hav, en dag som denna
med blå himmel och sommarvärme i luften.
I bara ärmar med en kopp kaffe och trevligt sällskap
det är så rofyllt som något kan bli.
Alla tankar och alla problem rinner bort som vatten på
en gås. Allt blir stilla och fridfullt och enkelt :)
Så har jag haft det idag i några timmar. Havet var inte
så kallt som man kunde tro. Fast nej! Jag badade inte.
Att stoppa händerna i havet och känna saltvattnet mellan
fingrarna och doften av salt och tång, är något av det bästa
jag vet.
Väl hemma igen hos sonen så åt vi lite och sen kom en
granne hit och vi förlustade oss på ett glas rött, eller var
det kanske 2...
Avslutar med lite bilder från dagen.
Som jag älskar just denna naturen med tall och en, kuperad terräng, gärdsgård, klippor.
Det verkar som morgondagen blir lika fin, så då får man fortsätta njuta av värmen.
Men nu är det natten. Sov så gott och dröm söta drömmar!
Många Kramar// AnnBritt
alldeles spegelblankt och stilla hav, en dag som denna
med blå himmel och sommarvärme i luften.
I bara ärmar med en kopp kaffe och trevligt sällskap
det är så rofyllt som något kan bli.
Alla tankar och alla problem rinner bort som vatten på
en gås. Allt blir stilla och fridfullt och enkelt :)
Så har jag haft det idag i några timmar. Havet var inte
så kallt som man kunde tro. Fast nej! Jag badade inte.
Att stoppa händerna i havet och känna saltvattnet mellan
fingrarna och doften av salt och tång, är något av det bästa
jag vet.
Väl hemma igen hos sonen så åt vi lite och sen kom en
granne hit och vi förlustade oss på ett glas rött, eller var
det kanske 2...
Avslutar med lite bilder från dagen.
Som jag älskar just denna naturen med tall och en, kuperad terräng, gärdsgård, klippor.
Det verkar som morgondagen blir lika fin, så då får man fortsätta njuta av värmen.
Men nu är det natten. Sov så gott och dröm söta drömmar!
Många Kramar// AnnBritt
Vår på riktigt
Idag gjorde jag det där som jag skjutit upp så länge.
Eller länge, jag fick dödsattesten för 1 vecka sedan,
men idag åkte jag iaf till banken och fick betalat en
del räkningar.
Vissa kommer nog att återbetalas en del på, men det
var ju lika bra att betala det som var.
Så ett steg till är gjort och tro det eller ej... Fick ringt
de sista 3 telefonsamtalen oxå. För att säga upp hans
abonnemang på bredband bla.
Tänkte jag skulle vara helt slut efter detta, men lite energi
finns kvar :) Det är nog solen som gör sitt till det!
En annan häpnadsväckande sak är att när FK ringde igår,
fick jag veta att dom låter mig behålla samma SGI som jag
hade när jag arbetade. Var ju sjukskriven 3 månader efter
Stefan gått bort, så jag var nog säker på att dom skulle
sänka den. A-kassan hade ju gjort det....
Men nej då. Jag får behålla samma :) Iof så har jag ju jobbat
lika mycket som åren innan. Men dom har ju sitt sätt att se på
saker och ting.
Kan bara inte förstå att det ska behöva gå 2 månader innan
dom kommer fram till ett sånt beslut!? Eller ett beslut ö.h.
Men det är ju som det är med det. Ska ju inte räkna med att
få pengar i slutet av Mars. Men hoppas kan man ju alltid :)
Den stora frågan som kvarstår för dagen är nu om jag ska
putsa mina fönster eller ej! Hade ju varit riktigt härligt att få
det gjort. Men ska titta på dom en stund till och begrunda om
det finns ork eller ej. Tänkte promenera ikväll oxå med Katarina.
Undrar om det finns energi till bägge delar? Jag får väl prova
och se vad som händer. En kopp kaffe är ju aldrig fel. Så nu ska
jag se om jag kan sätta mig på balkongen med en kopp och en bok.
Det är såna där saker som gör livet lite mysigare och lättare.
Ha det nu så fint och njut av alla solens strålar.
Många Kramar// AnnBritt
Eller länge, jag fick dödsattesten för 1 vecka sedan,
men idag åkte jag iaf till banken och fick betalat en
del räkningar.
Vissa kommer nog att återbetalas en del på, men det
var ju lika bra att betala det som var.
Så ett steg till är gjort och tro det eller ej... Fick ringt
de sista 3 telefonsamtalen oxå. För att säga upp hans
abonnemang på bredband bla.
Tänkte jag skulle vara helt slut efter detta, men lite energi
finns kvar :) Det är nog solen som gör sitt till det!
En annan häpnadsväckande sak är att när FK ringde igår,
fick jag veta att dom låter mig behålla samma SGI som jag
hade när jag arbetade. Var ju sjukskriven 3 månader efter
Stefan gått bort, så jag var nog säker på att dom skulle
sänka den. A-kassan hade ju gjort det....
Men nej då. Jag får behålla samma :) Iof så har jag ju jobbat
lika mycket som åren innan. Men dom har ju sitt sätt att se på
saker och ting.
Kan bara inte förstå att det ska behöva gå 2 månader innan
dom kommer fram till ett sånt beslut!? Eller ett beslut ö.h.
Men det är ju som det är med det. Ska ju inte räkna med att
få pengar i slutet av Mars. Men hoppas kan man ju alltid :)
Den stora frågan som kvarstår för dagen är nu om jag ska
putsa mina fönster eller ej! Hade ju varit riktigt härligt att få
det gjort. Men ska titta på dom en stund till och begrunda om
det finns ork eller ej. Tänkte promenera ikväll oxå med Katarina.
Undrar om det finns energi till bägge delar? Jag får väl prova
och se vad som händer. En kopp kaffe är ju aldrig fel. Så nu ska
jag se om jag kan sätta mig på balkongen med en kopp och en bok.
Det är såna där saker som gör livet lite mysigare och lättare.
Ha det nu så fint och njut av alla solens strålar.
Många Kramar// AnnBritt
Så kom hon då...
...den lilla fina Katarina. Och sa att ligg du på
soffan så kan jag fixa lite.
Och hon plockade och hon dammsög och plockade igen.
Och jag dammade och tvättade golven.
Och så drack vi kaffe och pratade om livet och om perspektiven
och om förmånen som vi fått, att få leva.
Som om man inte tidigare förstått det. Men han som
älskade livet förmedlade att vi skulle ta hand om det
liv vi har och att livet ska levas nu och ingen kan göra
det åt oss.
Och hon är tacksam att hon fått vara med på våran resa.
Och jag är tacksam att hon ville vara med.
Att hon var sig själv och inte såg en sjuk människa, utan
hon såg Andreas som han var.
Och dom 2 hade sin jargong, och dom chattade på nätterna
och hon förvånades över hans styrka och han tyckte om
hennes sätt. Rakt, knasigt, förvirrat och kärleksfullt :)
Och hon vågade tränga sig på. Hon sa alltid hej till honom
när hon kom hit, om han var hemma. Hon frågade hur det
var och han svarade. Det är inte farligt att fråga eller att
bete sig helt normalt. Är man sjuk vill man inte känna sig
mera sjuk.
Vi grät aldrig vid hans sjuksäng. Behövde vi det så gick vi iväg.
När känslorna blev för starka så pratade vi med någon av
personalen. Han hade inte blivit hjälpt av att vi gråtit eller ömkat
honom. Situationen var svår nog ändå. Det handlade om att
göra det så bra och så normalt som det gick. Jag tycker att
vi alla som var hos honom lyckades bra med det.
Det är skönt att ha med sig.
Så mina kära vänner. Lev erat liv. Hur ni än vill att det ska
se ut, så lev det. Det går inte i repris.
Och om ni möter på motstånd, för det gör man... så går det
att ta sig förbi det. Man lär sig av det och man kan vända det
till något bra.
Just nu, denna kväll, så känns allt ok.
Imorgon är en annan dag, men då vaknar jag iaf upp till
ett lite fräschare hem, det är guldkant på tillvaron för mig.
Sov så gott och krama varandra innan ni somnar// AnnBritt
soffan så kan jag fixa lite.
Och hon plockade och hon dammsög och plockade igen.
Och jag dammade och tvättade golven.
Och så drack vi kaffe och pratade om livet och om perspektiven
och om förmånen som vi fått, att få leva.
Som om man inte tidigare förstått det. Men han som
älskade livet förmedlade att vi skulle ta hand om det
liv vi har och att livet ska levas nu och ingen kan göra
det åt oss.
Och hon är tacksam att hon fått vara med på våran resa.
Och jag är tacksam att hon ville vara med.
Att hon var sig själv och inte såg en sjuk människa, utan
hon såg Andreas som han var.
Och dom 2 hade sin jargong, och dom chattade på nätterna
och hon förvånades över hans styrka och han tyckte om
hennes sätt. Rakt, knasigt, förvirrat och kärleksfullt :)
Och hon vågade tränga sig på. Hon sa alltid hej till honom
när hon kom hit, om han var hemma. Hon frågade hur det
var och han svarade. Det är inte farligt att fråga eller att
bete sig helt normalt. Är man sjuk vill man inte känna sig
mera sjuk.
Vi grät aldrig vid hans sjuksäng. Behövde vi det så gick vi iväg.
När känslorna blev för starka så pratade vi med någon av
personalen. Han hade inte blivit hjälpt av att vi gråtit eller ömkat
honom. Situationen var svår nog ändå. Det handlade om att
göra det så bra och så normalt som det gick. Jag tycker att
vi alla som var hos honom lyckades bra med det.
Det är skönt att ha med sig.
Så mina kära vänner. Lev erat liv. Hur ni än vill att det ska
se ut, så lev det. Det går inte i repris.
Och om ni möter på motstånd, för det gör man... så går det
att ta sig förbi det. Man lär sig av det och man kan vända det
till något bra.
Just nu, denna kväll, så känns allt ok.
Imorgon är en annan dag, men då vaknar jag iaf upp till
ett lite fräschare hem, det är guldkant på tillvaron för mig.
Sov så gott och krama varandra innan ni somnar// AnnBritt
En ok dag
Har det varit idag. Trots att jag inte sov så mycket..
Men denna gången berodde det på boken. Änglavakter
av Kristina Ohlsson. Har nog inte läst 500 sidor så snabbt
innan. Men med ett bra driv i berättelsen (ruggig!) och
en bra story, så kan det bli så.
Det är skönt att få läsa lite och tänka på annat.
Ja, hur vettigt det nu är med hemska mordhistorier
i nuläget.. Men ändå! Det kom en och annan kall
kåre efter ryggraden i natten, det ska erkännas.
Hur som helst så hämtade syster mig och vi åkte till
kyrkogården igen. Jag visade henne de platser jag fått
att välja på och vi tyckte båda att den jag bestämt mig
för var finast.
Tänk att man tror att man behöver hjälp att fatta beslut
som man redan tagit..
Nåja, dom skulle sätta ut det tillfälliga korset med hans
namn på platsen.
Sen skulle ju Mats och barnen se om dom hittar någon
passande sten. Men det är ju ingen panik med det.
Vi köpte smaskiga vwienerbröd och åkte hem till mitt minst
sagt ofräscha hem för att inte dessa ihop med kaffe.
Hon började diska, trots mina protester =) och jag skurade
ur fönsterbrädan och duschade blommorna där och tog sen
tag i min kryddhylla. Kommentare överflödiga om hur den
såg ut. Men nu är den fin igen.
När solen skiner som idag så ser man ju sitt damm ännu mer
än vanligt. Fast när syster åkte nyss, så var solen borta och
min energi försvann oxå.
Att det ska vara så svårt att göra något på egen hand nu för
tiden. Alltid lättare med lite hjälp. Och roligare med! :)
Nya dagar kommer och ingen verkar ju ta det ifrån mig,
så vi får se hur det går imorgon. Nu behöver jag iaf inte
slå mig fram för att komma in i köket. ;)
Får se vad resten av kvällen har att erbjuda. Troligen lite
soffhäng, känner jag nu.
Ni får ha en så bra kväll det går, var ni än väljer att hänga.
Jo! Grattis till Jessica på födelsedagen idag. Hoppas du fick
vad du önskade dig. Kram!
Kramar till er andra oxå// AnnBritt
Men denna gången berodde det på boken. Änglavakter
av Kristina Ohlsson. Har nog inte läst 500 sidor så snabbt
innan. Men med ett bra driv i berättelsen (ruggig!) och
en bra story, så kan det bli så.
Det är skönt att få läsa lite och tänka på annat.
Ja, hur vettigt det nu är med hemska mordhistorier
i nuläget.. Men ändå! Det kom en och annan kall
kåre efter ryggraden i natten, det ska erkännas.
Hur som helst så hämtade syster mig och vi åkte till
kyrkogården igen. Jag visade henne de platser jag fått
att välja på och vi tyckte båda att den jag bestämt mig
för var finast.
Tänk att man tror att man behöver hjälp att fatta beslut
som man redan tagit..
Nåja, dom skulle sätta ut det tillfälliga korset med hans
namn på platsen.
Sen skulle ju Mats och barnen se om dom hittar någon
passande sten. Men det är ju ingen panik med det.
Vi köpte smaskiga vwienerbröd och åkte hem till mitt minst
sagt ofräscha hem för att inte dessa ihop med kaffe.
Hon började diska, trots mina protester =) och jag skurade
ur fönsterbrädan och duschade blommorna där och tog sen
tag i min kryddhylla. Kommentare överflödiga om hur den
såg ut. Men nu är den fin igen.
När solen skiner som idag så ser man ju sitt damm ännu mer
än vanligt. Fast när syster åkte nyss, så var solen borta och
min energi försvann oxå.
Att det ska vara så svårt att göra något på egen hand nu för
tiden. Alltid lättare med lite hjälp. Och roligare med! :)
Nya dagar kommer och ingen verkar ju ta det ifrån mig,
så vi får se hur det går imorgon. Nu behöver jag iaf inte
slå mig fram för att komma in i köket. ;)
Får se vad resten av kvällen har att erbjuda. Troligen lite
soffhäng, känner jag nu.
Ni får ha en så bra kväll det går, var ni än väljer att hänga.
Jo! Grattis till Jessica på födelsedagen idag. Hoppas du fick
vad du önskade dig. Kram!
Kramar till er andra oxå// AnnBritt
Grattis Frida!
Läste i Frida´s blogg idag att hon fått beskedet
att cancern inte kommit tillbaka. =)
Ja, vad säger man? Det är dom bästa nyheter man
kunnat få, för jag tycker att det räcker med cancer
nu. Har en länk till hennes blogg längre ner till höger.
Hon är brorsdotter till min underbara positiva vän,
Katarina. Bägge är lika öppenhjärtliga och har ett
väldigt stort hjärta. Frida jobbar som modell och
gillar motorsport.
Hon har gjort en enormt stark och talande bild där
hon visar hela ärret på magen och pekar Fuck U
till cancern!! Den gillar jag.. att inte sjukdomen vinner
en gång till. Bra gjort Frida <3
Till Tanten som kommenterade mitt förra inlägg,
vill jag säga att jag ska framföra hälsningen. :)
Hoppas att få träffa henne snart och ge henne en stor Kram.
Hon hade känt Andreas närvaro efter han gått bort
och under operationen. Jag önskar att han kan vara
hennes egen skyddsängel nu, så att hon får fortsätta
med att vara mamma till sin lilla son i många goda år
framöver.
Just idag är det ju 1 månad sen han lämnade oss.
Idag har det varit lättare än igår som tur är. Man orkar
inte för många såna dagar och även om det är tungt
hela tiden så är det olika nivå på känslorna. Så är det!
Just nu sitter jag och Emma i soffan under varsin nyköpt
mysig filt. Vi åkte till Göksäter på Orust och rusade runt
i väldig fart. Var där bara 40 minuter innan dom stängde.
Det finns mycket roligt och framför allt är det väldigt billigt.
Det är ju inte för inte som det kallas lilla Ullared! För min
del åker jag hellre dit än till Ge-Kås. Tycker där är för stort.
Är inte så förtjust i dessa jättebutiker. Klarar max 2 timmar,
sen får det räcka. =) Tur vi är olika!
Ska fortsätta läsa i min bok nu.
Ha en fin kväll och var rädda om varann <3
Massa Kramar// AnnBritt
att cancern inte kommit tillbaka. =)
Ja, vad säger man? Det är dom bästa nyheter man
kunnat få, för jag tycker att det räcker med cancer
nu. Har en länk till hennes blogg längre ner till höger.
Hon är brorsdotter till min underbara positiva vän,
Katarina. Bägge är lika öppenhjärtliga och har ett
väldigt stort hjärta. Frida jobbar som modell och
gillar motorsport.
Hon har gjort en enormt stark och talande bild där
hon visar hela ärret på magen och pekar Fuck U
till cancern!! Den gillar jag.. att inte sjukdomen vinner
en gång till. Bra gjort Frida <3
Till Tanten som kommenterade mitt förra inlägg,
vill jag säga att jag ska framföra hälsningen. :)
Hoppas att få träffa henne snart och ge henne en stor Kram.
Hon hade känt Andreas närvaro efter han gått bort
och under operationen. Jag önskar att han kan vara
hennes egen skyddsängel nu, så att hon får fortsätta
med att vara mamma till sin lilla son i många goda år
framöver.
Just idag är det ju 1 månad sen han lämnade oss.
Idag har det varit lättare än igår som tur är. Man orkar
inte för många såna dagar och även om det är tungt
hela tiden så är det olika nivå på känslorna. Så är det!
Just nu sitter jag och Emma i soffan under varsin nyköpt
mysig filt. Vi åkte till Göksäter på Orust och rusade runt
i väldig fart. Var där bara 40 minuter innan dom stängde.
Det finns mycket roligt och framför allt är det väldigt billigt.
Det är ju inte för inte som det kallas lilla Ullared! För min
del åker jag hellre dit än till Ge-Kås. Tycker där är för stort.
Är inte så förtjust i dessa jättebutiker. Klarar max 2 timmar,
sen får det räcka. =) Tur vi är olika!
Ska fortsätta läsa i min bok nu.
Ha en fin kväll och var rädda om varann <3
Massa Kramar// AnnBritt
=)
Tänk att en del människor har bara det där som
gör att man mår bra, oavsett hur man mådde innan.
Kärlek till såna glädjespridare <3
Kram// AnnBritt
gör att man mår bra, oavsett hur man mådde innan.
Kärlek till såna glädjespridare <3
Kram// AnnBritt
19 Mars
"Alla dessa dagar som gått
inte visste jag att det var livet."
Det är ju sånt där som man läser då och då.
Kom att tänka på det idag när jag varit på
kyrkogården igen.
Nu fick jag flera olika ställen att välja på...
Det gör beslutet ännu svårare. Men det kan oxå
vara så att jag inte vill bestämma mig, för då blir
ju allt så definitivt.
Jag vill hela tiden skjuta upp insikten om att mitt
barn är borta. Vill inte gå till banken och lämna in
det som ska lämnas in där, vill inte välja viloplats,
vill inte ringa sista samtalen som ska ringas.
Att det ska vara så svårt att ta in... På begravningen
så tände Axel 2 ljus, istället för pratet om den helige
ande. Ett ljus för Andreas och ett för hans minne.
På slutet blåste han ut Andreas ljus och paniken vällde
upp i mig, ville bara skrika NEJ!!
Men minnesljuset var ju kvar. Men det räcker som inte.
Så stod jag där på kyrkogården i mitt vemod och visste
väl hur jag vill ha det men bestämde att avvakta någon
dag till. Sen åkte jag till torget och fönstershoppade i en
timme, efter det var jag helt slut.
Tom på innehåll och orkeslös. Ville inte prata med alla
som ringde på telefonen, men svarade förstås ändå.
Men orkade knappt prata.
Det var då jag insåg att detta oxå är en dag i livet.
Alla dessa dagar då vi längtar till nästa, eller till helgen,
eller till semestern, eller dagar då vi längtar efter lyckan.
Alla dessa dagar vi missar för att vi önskar oss någon
annanstans. Längtar bort, längtar efter någon. Även dessa
dagar ingår i vårt liv. Alla dagar vi gnäller över småsaker,
skäller på varann och önskar oss något annat, dom dagarna
ingår.
Alla vardagar med stress och jäkt och tjo och tjim och tjat,
alla tråkiga helgdagar utan att något händer, de ingår i vårt
liv. Alla dagar kanske inte har guldkant, men när man ser
sina barn som är friska om än sorgsna, så finns solen där
ändå.
Det går att välja att låta även dessa jobbiga, tunga, sorgsna
tråkiga dagar finnas. Att tillåta sig att må så jäkla dåligt som
jag har mått idag. För idag var oxå en dag i mitt liv. Och det
jag lärt mig är, att oftast känns det lite bättre efter en sån här
dag.
Sorgen och oron och saknaden har jag levt med så länge nu,
så det kan vara svårt att se att det ska ta slut, eller om jag
ens minns hur jag ska leva utan det. Men jag vet att det kommer
bättre dagar. Det är ok att sörja och vara ledsen och gråta och
vara helt slut i kroppen. Det är ok att ligga i sängen halva dagen
och läsa en bok. Idag var det en sådan dag i mitt liv.
Imorgon är en annan dag. men jag vill inte glömma denna för
att den var jobbig. För denna dagen var en del av livet!
Väldigt Många Kramar// AnnBritt
inte visste jag att det var livet."
Det är ju sånt där som man läser då och då.
Kom att tänka på det idag när jag varit på
kyrkogården igen.
Nu fick jag flera olika ställen att välja på...
Det gör beslutet ännu svårare. Men det kan oxå
vara så att jag inte vill bestämma mig, för då blir
ju allt så definitivt.
Jag vill hela tiden skjuta upp insikten om att mitt
barn är borta. Vill inte gå till banken och lämna in
det som ska lämnas in där, vill inte välja viloplats,
vill inte ringa sista samtalen som ska ringas.
Att det ska vara så svårt att ta in... På begravningen
så tände Axel 2 ljus, istället för pratet om den helige
ande. Ett ljus för Andreas och ett för hans minne.
På slutet blåste han ut Andreas ljus och paniken vällde
upp i mig, ville bara skrika NEJ!!
Men minnesljuset var ju kvar. Men det räcker som inte.
Så stod jag där på kyrkogården i mitt vemod och visste
väl hur jag vill ha det men bestämde att avvakta någon
dag till. Sen åkte jag till torget och fönstershoppade i en
timme, efter det var jag helt slut.
Tom på innehåll och orkeslös. Ville inte prata med alla
som ringde på telefonen, men svarade förstås ändå.
Men orkade knappt prata.
Det var då jag insåg att detta oxå är en dag i livet.
Alla dessa dagar då vi längtar till nästa, eller till helgen,
eller till semestern, eller dagar då vi längtar efter lyckan.
Alla dessa dagar vi missar för att vi önskar oss någon
annanstans. Längtar bort, längtar efter någon. Även dessa
dagar ingår i vårt liv. Alla dagar vi gnäller över småsaker,
skäller på varann och önskar oss något annat, dom dagarna
ingår.
Alla vardagar med stress och jäkt och tjo och tjim och tjat,
alla tråkiga helgdagar utan att något händer, de ingår i vårt
liv. Alla dagar kanske inte har guldkant, men när man ser
sina barn som är friska om än sorgsna, så finns solen där
ändå.
Det går att välja att låta även dessa jobbiga, tunga, sorgsna
tråkiga dagar finnas. Att tillåta sig att må så jäkla dåligt som
jag har mått idag. För idag var oxå en dag i mitt liv. Och det
jag lärt mig är, att oftast känns det lite bättre efter en sån här
dag.
Sorgen och oron och saknaden har jag levt med så länge nu,
så det kan vara svårt att se att det ska ta slut, eller om jag
ens minns hur jag ska leva utan det. Men jag vet att det kommer
bättre dagar. Det är ok att sörja och vara ledsen och gråta och
vara helt slut i kroppen. Det är ok att ligga i sängen halva dagen
och läsa en bok. Idag var det en sådan dag i mitt liv.
Imorgon är en annan dag. men jag vill inte glömma denna för
att den var jobbig. För denna dagen var en del av livet!
Väldigt Många Kramar// AnnBritt
Rebekka Karijord
" I don´t know where this fear comes from
how I became so afraid of losing every one.
Never been afraid of being lonely
now I´ve become the the most scared of be.
Cause if I don´t follow my heart this time
I´m gone forget what this life is all about.
I´m gonna take that path I´m going in on my own,
I´m gonna take that fear and wear it like a Crown"
Utdrag ur en låttext som heter Wear it like a Crown.
Sångerskan har en näst intill magisk röst och det kommer
från en föreställning av Cirkus Cirkör.
Sofia skickade ett A, där hon skrivit in en av låtraderna
och när hon var här förra helgen lyssnade vi till den på
Youtube. Det är en fantastisk sång, enkel men så talande
i texten.
Har lyssnat på den mycket det sista och visst är några
av radena här ovan, nästan värda att tatuera in på kroppen.
Ikväll var jag ensam då barnen är hos kompisar.
Min granne kom in en stund på en kopp kaffe. :)
Sen blev det tv för min del.
Igår flödande tårarna igen då jag fick se alla brev till
Cancerfonden och Ung Cancer till Andreas minne.
För mig kända och okända har satt in pengar och skickat
fina hälsningar.
Vänner som jag inte pratat med på 10 år, vänner från min
utbildningstid, släktingar, lärare, en av Stefan´s döttrar med
make, arbetskamrater och vänner till Andreas m.fl.
Sånt känns! Dels uppskattningen över vem han var och
över hans minne, men oxå åter igen denna insikt att det
är på riktigt att han är borta. Och så respekten gentemot
oss som familj.
Tack till er alla! <3
Katarina förgyllde min kväll igår med sitt sällskap och vi
tittade på filmen "En Dag". Det var en annorlunda film
med en härlig dialog och ett slut som bidrog till mera tårar!
Men det är skönt att få gråta ibland. Det rensar hjärnan
och hjärtat från tankar och känslor som är svåra att sätta
namn på. Allt liksom rinner ut ur ögonen i saltdränkta
vattendroppar. Det kan vara befriande.
Imorgon ska jag och barnen till Farbrot och Tant på middag.
Ska bli skönt att träffa dom och få prata med dom om allt
och förstås få höra hur dom haft det på sin semester.
Nu kallar sängen på mig, hoppas John Blund vill komma oxå :)
Godnatt alla och ha en så fin söndag som det bara går.
Kramar till Er alla// AnnBritt
how I became so afraid of losing every one.
Never been afraid of being lonely
now I´ve become the the most scared of be.
Cause if I don´t follow my heart this time
I´m gone forget what this life is all about.
I´m gonna take that path I´m going in on my own,
I´m gonna take that fear and wear it like a Crown"
Utdrag ur en låttext som heter Wear it like a Crown.
Sångerskan har en näst intill magisk röst och det kommer
från en föreställning av Cirkus Cirkör.
Sofia skickade ett A, där hon skrivit in en av låtraderna
och när hon var här förra helgen lyssnade vi till den på
Youtube. Det är en fantastisk sång, enkel men så talande
i texten.
Har lyssnat på den mycket det sista och visst är några
av radena här ovan, nästan värda att tatuera in på kroppen.
Ikväll var jag ensam då barnen är hos kompisar.
Min granne kom in en stund på en kopp kaffe. :)
Sen blev det tv för min del.
Igår flödande tårarna igen då jag fick se alla brev till
Cancerfonden och Ung Cancer till Andreas minne.
För mig kända och okända har satt in pengar och skickat
fina hälsningar.
Vänner som jag inte pratat med på 10 år, vänner från min
utbildningstid, släktingar, lärare, en av Stefan´s döttrar med
make, arbetskamrater och vänner till Andreas m.fl.
Sånt känns! Dels uppskattningen över vem han var och
över hans minne, men oxå åter igen denna insikt att det
är på riktigt att han är borta. Och så respekten gentemot
oss som familj.
Tack till er alla! <3
Katarina förgyllde min kväll igår med sitt sällskap och vi
tittade på filmen "En Dag". Det var en annorlunda film
med en härlig dialog och ett slut som bidrog till mera tårar!
Men det är skönt att få gråta ibland. Det rensar hjärnan
och hjärtat från tankar och känslor som är svåra att sätta
namn på. Allt liksom rinner ut ur ögonen i saltdränkta
vattendroppar. Det kan vara befriande.
Imorgon ska jag och barnen till Farbrot och Tant på middag.
Ska bli skönt att träffa dom och få prata med dom om allt
och förstås få höra hur dom haft det på sin semester.
Nu kallar sängen på mig, hoppas John Blund vill komma oxå :)
Godnatt alla och ha en så fin söndag som det bara går.
Kramar till Er alla// AnnBritt
Funderingar
Har tänkt lite på det här med de perspektiv man fått
när man haft ett barn som varit sjukt och gått bort.
Jag har lärt mig mycket under den resan, eller rättare
Andreas lärde mig mycket.
Många runt omkring som varit med oss i detta säger att
dom oxå tänker på ett annat sätt. Att man kanske inte
har så mycket att gnälla över osv. Att man försöker se
lite mer positivt på livet.
Det är alltid bra! Min grundtanke är att livet är positivt
och vackert. Trots att jag gått igenom mycket av sorg
och känslor och smärta, så tycker jag ändå att livet är
vackert och fint.
Man lär sig ju att se det på ett annat sätt efter såna här
saker, ja, eller jag har lärt mig det..
Om andra kan känna samma så är det positivt för deras
liv och leverne.
Men oftast kan man ju inte lära sig av andras händelser.
Man lär sig av sina egna. De jag har och har haft runt mig
är väldigt kloka och mycket empatiska människor och det
är jag oerhört tacksam för.
Men i allt detta så kan det vara så att man känner att man
inte vill komma till mig och "gnälla" över småsaker, för att
det jag gått igenom är så mycket värre.
Har sagt det innan och gör det igen. Vi har alla olika former
av händelser som är jobbiga för oss. Den smärtan Andreas
hade visste jag skulle försvinna, eftersom jag visste att han
inte skulle klara sig.
Att ha ständig värk i kroppen, som många har, är jobbigt
och kan ställa till med mycket oreda i vardag och på arbete.
Därför ska ingen må dåligt över att säga till mig att dom har ont.
När barnen är sjuka i förkylningar och magsjukor och allt vad
det kan vara, om och om igen, så är det tufft, man blir trött,
får vara hemma från jobbet, vilket kanske inte alltid accepteras
av arbetsgivaren. Man blir orolig och kanske till slut irriterad.
Det är ju fullt mänskligt och händer oss alla då och då.
Vad jag kanske inte riktigt orkar är dom som gnäller hela
tiden, över allt som sker, och över småsaker som man kan
förändra med ganska enkla medel.
Det blir lite så att jag känner att jaja, men det är ju inget
som du dör av!
Kan säkert låta hemskt, men det är så jag känner nu.
Antingen finner man sig i det liv man har, eller så gör man
något åt det. Det mesta går att förändra med lite god vilja.
Vad jag mest lärt mig är inställningen till smärta. Tänkte på
det hos tandläkaren häromdagen. Har nog aldrig varit så
avslappnad där någon gång. Jag tänkte på min son och hur
stark han var. Det hjälpte mig.
Man kan övervinna rädslor och man kan välja hur man vill
se på livet. Vi fick så mycket positivt av honom den där sista
tiden och det är inget jag tänker slarva bort.
Jag vet att om det varit jag som legat där, hade jag gråtit mig
igenom den tiden, av smärtorna och av rädslan att dö och
över att jag inte skulle få fortsätta leva.
Så ni som har sjuka barn och tycker det är jobbigt. Fortsätt med det!
Och ni som går med ständig värk, ni får lov att gnälla och klaga.
Ni behöver inte ha dåligt samvete mot mig, för att min son gick bort.
Det blev som det blev. Jag kommer inte att acceptera, men
jag får lära mig att leva med det. Det är min erfarenhet och jag
önskar ingen annan att vara med om samma sak.
Och jag tackar av hela mitt hjärta till Er som finns runt mig
och barnen. Det betyder allt. <3 Ni är ovärdeliga och jag
hoppas en dag på något sätt kunna ge lite av det tillbaka till Er!
1000 Många Kramar// AnnBritt
när man haft ett barn som varit sjukt och gått bort.
Jag har lärt mig mycket under den resan, eller rättare
Andreas lärde mig mycket.
Många runt omkring som varit med oss i detta säger att
dom oxå tänker på ett annat sätt. Att man kanske inte
har så mycket att gnälla över osv. Att man försöker se
lite mer positivt på livet.
Det är alltid bra! Min grundtanke är att livet är positivt
och vackert. Trots att jag gått igenom mycket av sorg
och känslor och smärta, så tycker jag ändå att livet är
vackert och fint.
Man lär sig ju att se det på ett annat sätt efter såna här
saker, ja, eller jag har lärt mig det..
Om andra kan känna samma så är det positivt för deras
liv och leverne.
Men oftast kan man ju inte lära sig av andras händelser.
Man lär sig av sina egna. De jag har och har haft runt mig
är väldigt kloka och mycket empatiska människor och det
är jag oerhört tacksam för.
Men i allt detta så kan det vara så att man känner att man
inte vill komma till mig och "gnälla" över småsaker, för att
det jag gått igenom är så mycket värre.
Har sagt det innan och gör det igen. Vi har alla olika former
av händelser som är jobbiga för oss. Den smärtan Andreas
hade visste jag skulle försvinna, eftersom jag visste att han
inte skulle klara sig.
Att ha ständig värk i kroppen, som många har, är jobbigt
och kan ställa till med mycket oreda i vardag och på arbete.
Därför ska ingen må dåligt över att säga till mig att dom har ont.
När barnen är sjuka i förkylningar och magsjukor och allt vad
det kan vara, om och om igen, så är det tufft, man blir trött,
får vara hemma från jobbet, vilket kanske inte alltid accepteras
av arbetsgivaren. Man blir orolig och kanske till slut irriterad.
Det är ju fullt mänskligt och händer oss alla då och då.
Vad jag kanske inte riktigt orkar är dom som gnäller hela
tiden, över allt som sker, och över småsaker som man kan
förändra med ganska enkla medel.
Det blir lite så att jag känner att jaja, men det är ju inget
som du dör av!
Kan säkert låta hemskt, men det är så jag känner nu.
Antingen finner man sig i det liv man har, eller så gör man
något åt det. Det mesta går att förändra med lite god vilja.
Vad jag mest lärt mig är inställningen till smärta. Tänkte på
det hos tandläkaren häromdagen. Har nog aldrig varit så
avslappnad där någon gång. Jag tänkte på min son och hur
stark han var. Det hjälpte mig.
Man kan övervinna rädslor och man kan välja hur man vill
se på livet. Vi fick så mycket positivt av honom den där sista
tiden och det är inget jag tänker slarva bort.
Jag vet att om det varit jag som legat där, hade jag gråtit mig
igenom den tiden, av smärtorna och av rädslan att dö och
över att jag inte skulle få fortsätta leva.
Så ni som har sjuka barn och tycker det är jobbigt. Fortsätt med det!
Och ni som går med ständig värk, ni får lov att gnälla och klaga.
Ni behöver inte ha dåligt samvete mot mig, för att min son gick bort.
Det blev som det blev. Jag kommer inte att acceptera, men
jag får lära mig att leva med det. Det är min erfarenhet och jag
önskar ingen annan att vara med om samma sak.
Och jag tackar av hela mitt hjärta till Er som finns runt mig
och barnen. Det betyder allt. <3 Ni är ovärdeliga och jag
hoppas en dag på något sätt kunna ge lite av det tillbaka till Er!
1000 Många Kramar// AnnBritt
Olika sorters änglar
Det är svårt med den där sömnen som vägrar innfinna sig
på nätterna. Det gör att dagarna går i ett sorts töcken där
man varken vet ut eller in.
Efter mitt besök hos tandläkaren igår skulle jag hämtat ut
insomningstabletterna, men kom på det när jag kom hem...
Så vi ska strax iväg och fixa detta.
Är minnet kort får kroppen lida, som det så vackert heter!
Häromdagen fick jag en vacker bukett med tulpaner,
direktleverans fån Holland. :) En granne som varit där.
Det bästa är att katterna inte verkar tycka om just dessa.
Har ju fått flera vackra tulpanbuketter och dom vill gärna
vara där och lukta och smaka, dom små liven..
Ser ut som dom kan bli gula. Passar ju bra när det snart är påsk.
Sen kan man spara lökarna och det är ju alltid trevligt. :)
En annan trevlig sak är alla dessa fantastiska vänner man har.
Som tänker på en med små meddelanden, telefonsamtal och mail.
Eller som den där fina Carina! Hon dök upp igår med ett par ursöta
örhängen. <3
En ängel i ett hjärta. Hon sa hon tänkte på Andreas på molnet
när hon såg dom...
Är ju inte bäst på att ta kort och inte fattar jag hur kameran fungerar
när man ska ta närbilder heller.. menmen. Dom är väldigt söta iaf.
Tack hjärtat! <3
Ni har "farbror och tant" kommit hem från sin resa.
Antar att dom är en aning jetlaggade och har både tvätt och
handling på schemat nu när dom varit borta så länge, men ska
höra av mig en dag snart till dom.
Visst är det härligt att det är ljusare på kvällarna nu och igår
var det ju en sällsamt vacker dag. Solen värmde gott och det
känns lite lättare att vi går mot vår. På gräsmattan utanför
växer snödropparna för fullt. Så härligt att se det gröna igen.
Imorgon ska min dotter och farmor till Göteborg och gå i Haga
och säkert ha annat mysigt för sig. Det kan dom behöva de där
2 goingarna =)
Får se om man får orken att lägga in lite tvätt i skåpen ikväll.
Ork är inte det vi har mest av just nu. Men det kommer ju bli
bättre så småningom. Så för tillfället får det vara som det är
med allt här hemma. Vi är tillsammans och har varann, det är
viktigare än att ha ordning, även om jag kan längta lite tills
inspirationen kommer...
Ha nu en fin kväll vad ni än väljer att göra.
Många Kramar// AnnBritt
på nätterna. Det gör att dagarna går i ett sorts töcken där
man varken vet ut eller in.
Efter mitt besök hos tandläkaren igår skulle jag hämtat ut
insomningstabletterna, men kom på det när jag kom hem...
Så vi ska strax iväg och fixa detta.
Är minnet kort får kroppen lida, som det så vackert heter!
Häromdagen fick jag en vacker bukett med tulpaner,
direktleverans fån Holland. :) En granne som varit där.
Det bästa är att katterna inte verkar tycka om just dessa.
Har ju fått flera vackra tulpanbuketter och dom vill gärna
vara där och lukta och smaka, dom små liven..
Ser ut som dom kan bli gula. Passar ju bra när det snart är påsk.
Sen kan man spara lökarna och det är ju alltid trevligt. :)
En annan trevlig sak är alla dessa fantastiska vänner man har.
Som tänker på en med små meddelanden, telefonsamtal och mail.
Eller som den där fina Carina! Hon dök upp igår med ett par ursöta
örhängen. <3
En ängel i ett hjärta. Hon sa hon tänkte på Andreas på molnet
när hon såg dom...
Är ju inte bäst på att ta kort och inte fattar jag hur kameran fungerar
när man ska ta närbilder heller.. menmen. Dom är väldigt söta iaf.
Tack hjärtat! <3
Ni har "farbror och tant" kommit hem från sin resa.
Antar att dom är en aning jetlaggade och har både tvätt och
handling på schemat nu när dom varit borta så länge, men ska
höra av mig en dag snart till dom.
Visst är det härligt att det är ljusare på kvällarna nu och igår
var det ju en sällsamt vacker dag. Solen värmde gott och det
känns lite lättare att vi går mot vår. På gräsmattan utanför
växer snödropparna för fullt. Så härligt att se det gröna igen.
Imorgon ska min dotter och farmor till Göteborg och gå i Haga
och säkert ha annat mysigt för sig. Det kan dom behöva de där
2 goingarna =)
Får se om man får orken att lägga in lite tvätt i skåpen ikväll.
Ork är inte det vi har mest av just nu. Men det kommer ju bli
bättre så småningom. Så för tillfället får det vara som det är
med allt här hemma. Vi är tillsammans och har varann, det är
viktigare än att ha ordning, även om jag kan längta lite tills
inspirationen kommer...
Ha nu en fin kväll vad ni än väljer att göra.
Många Kramar// AnnBritt
Sakna, sakna, sakna
Herregud!!
Kan man sakna någon så här mycket?
Känns som jag ska gå sönder.
Ibland när jag tänker på Andreas, så kan jag höra
hans röst. Blir så rädd att jag ska glömma bort den.
Inte minnas hur han var och hur han såg ut och paniken
tar tag i mig och den drar och sliter och det känns som jag
ska svimma eller krossas i tusen bitar.
Jag saknar stunderna på sjukhuset, att lyssna på hans
andetag, fast det var så jobbigt när det pågick. Jag saknar
personalen som alltid fanns till hands och lyssnade på alla
mina knasiga tankar.
Jag saknar hans knäppa kommentarer om allt möjligt, när
han sovit en stund och plötsligt började prata om jobbet
eller syskonen.
Jag saknar hans kloka ord och hans klarsynthet över livet.
Jag saknar att ta hand om honom och ge honom värmedynor
och äpple mer. Saknar att hjälpa honom med skrynkliga
lakan som skavde på ryggen.
Saknar hans skratt till serierna på 6an. Saknar hans sätt att
ropa på mig: Moooossan :) <3 Så mjukt och lent det lät!
Men han ropade på Mamma, de där sista timmarna.
Jag höll honom i handen i stort sett hela natten fram till
de sista 3 andetagen kl. 05.25 den 20 Februari.
När jag skulle gå ut och röka, tvekade jag för jag visste
inte om jag skulle hinna tillbaka. Jag minns hur hans andetag
höjdes när jag gick och även om sköterskan sa att han sov,
så vet jag att han reagerade på att jag gick ut ur rummet.
Tårarna kom 20 över 5 på morgonen. Det gick inte att hindra
dom längre. Då hade jag varit vaken så många timmar och
önskade att allt var över, så att han skulle få ro.
Min syster sa att det kanske hjälpte honom. Jag vet inte.
När vi drack kaffe som personalen gjort till oss så frågade
jag om man får säga -Äntligen, i såna här sammanhang.
Min syster och pappan och farmor sa att man får det.
Han kämpade så länge det gick.
När nattsköterskan strax före halv tio på kvällen sa hon att
det inte var många timmar kvar.
Då kämpade han 8 timmar till. Han hade ett starkt hjärta och
som ssk sa, -Vem skulle inte ha kämpat?
Vi fick inte röra honom de där sista timmarna, han hade så ont.
Trots att vi tryckte på en bråkig morfinpump var 10e minut i 10
timmar och trots lugnande i dropp, så hade han så ont.
Jag sa då att hade han han varit kopplad till en hjärtmaskin,
så hade jag gått och stängt av den.
När man vet att det inte finns någon väg tillbaka och att cancern
är på väg att ta ens barns liv, då är det så fruktansvärt, så
omänskligt att se sitt barn lida så och kämpa så.
Man vill inte. Vill inte vara med om det. Man förstår inte.
Och så dom andra. Dom 3 unga killar som kom dit några
dagar innan. Den ena som bodde där med sin mamma.
Hur skulle jag kunna säga till dom vad som hänt???
Hur säger man att dom inte ska sluta kämpa, att dom aldrig
får ge upp och aldrig någonsin tro att dom inte ska klara det?
Men dom hade redan förstått. Dom visste redan på morgonen
vad som hänt. Och eftersom det inte finns någon annan väg
att gå och inget annat att tro på, så sa jag att ni får aldrig ge upp.
Ni får aldrig sluta tro att ni kan besegra cancern eller att ni inte
ska klara av detta. Och dom lyssnade och dom lovade!
Jag tänker på dom hela tiden och undrar hur dom har det.
Undrar hur deras föräldrar mår och deras syskon och familjer.
Jag önskar att de pengar som satts in till cancerfonden, till Andreas
minne, ska hjälpa någon annan att leva. Herregud! Så mycket jag
önskar det.....
En av de sista bilderna på oss 4, framför "Vänner" fontänen, Central Park N.Y
Så glad jag är att vi kom dit. Så glad att han fick uppleva detta.
Även om minnet av resan bleknade lite direkt på måndagen när
vi kom hem och fick besked att det spridit sig, så är det ett fint
och härligt minne som vi bär med oss i våra hjärtan. Han tyckte
verkligen om staden och sa några dagar innan han gick bort, att
han ville dit igen.
Ja, älskade Andreas. Nu kan du ta snabbflyget dit när du vill <3
Många Kramar// AnnBritt
Kan man sakna någon så här mycket?
Känns som jag ska gå sönder.
Ibland när jag tänker på Andreas, så kan jag höra
hans röst. Blir så rädd att jag ska glömma bort den.
Inte minnas hur han var och hur han såg ut och paniken
tar tag i mig och den drar och sliter och det känns som jag
ska svimma eller krossas i tusen bitar.
Jag saknar stunderna på sjukhuset, att lyssna på hans
andetag, fast det var så jobbigt när det pågick. Jag saknar
personalen som alltid fanns till hands och lyssnade på alla
mina knasiga tankar.
Jag saknar hans knäppa kommentarer om allt möjligt, när
han sovit en stund och plötsligt började prata om jobbet
eller syskonen.
Jag saknar hans kloka ord och hans klarsynthet över livet.
Jag saknar att ta hand om honom och ge honom värmedynor
och äpple mer. Saknar att hjälpa honom med skrynkliga
lakan som skavde på ryggen.
Saknar hans skratt till serierna på 6an. Saknar hans sätt att
ropa på mig: Moooossan :) <3 Så mjukt och lent det lät!
Men han ropade på Mamma, de där sista timmarna.
Jag höll honom i handen i stort sett hela natten fram till
de sista 3 andetagen kl. 05.25 den 20 Februari.
När jag skulle gå ut och röka, tvekade jag för jag visste
inte om jag skulle hinna tillbaka. Jag minns hur hans andetag
höjdes när jag gick och även om sköterskan sa att han sov,
så vet jag att han reagerade på att jag gick ut ur rummet.
Tårarna kom 20 över 5 på morgonen. Det gick inte att hindra
dom längre. Då hade jag varit vaken så många timmar och
önskade att allt var över, så att han skulle få ro.
Min syster sa att det kanske hjälpte honom. Jag vet inte.
När vi drack kaffe som personalen gjort till oss så frågade
jag om man får säga -Äntligen, i såna här sammanhang.
Min syster och pappan och farmor sa att man får det.
Han kämpade så länge det gick.
När nattsköterskan strax före halv tio på kvällen sa hon att
det inte var många timmar kvar.
Då kämpade han 8 timmar till. Han hade ett starkt hjärta och
som ssk sa, -Vem skulle inte ha kämpat?
Vi fick inte röra honom de där sista timmarna, han hade så ont.
Trots att vi tryckte på en bråkig morfinpump var 10e minut i 10
timmar och trots lugnande i dropp, så hade han så ont.
Jag sa då att hade han han varit kopplad till en hjärtmaskin,
så hade jag gått och stängt av den.
När man vet att det inte finns någon väg tillbaka och att cancern
är på väg att ta ens barns liv, då är det så fruktansvärt, så
omänskligt att se sitt barn lida så och kämpa så.
Man vill inte. Vill inte vara med om det. Man förstår inte.
Och så dom andra. Dom 3 unga killar som kom dit några
dagar innan. Den ena som bodde där med sin mamma.
Hur skulle jag kunna säga till dom vad som hänt???
Hur säger man att dom inte ska sluta kämpa, att dom aldrig
får ge upp och aldrig någonsin tro att dom inte ska klara det?
Men dom hade redan förstått. Dom visste redan på morgonen
vad som hänt. Och eftersom det inte finns någon annan väg
att gå och inget annat att tro på, så sa jag att ni får aldrig ge upp.
Ni får aldrig sluta tro att ni kan besegra cancern eller att ni inte
ska klara av detta. Och dom lyssnade och dom lovade!
Jag tänker på dom hela tiden och undrar hur dom har det.
Undrar hur deras föräldrar mår och deras syskon och familjer.
Jag önskar att de pengar som satts in till cancerfonden, till Andreas
minne, ska hjälpa någon annan att leva. Herregud! Så mycket jag
önskar det.....
En av de sista bilderna på oss 4, framför "Vänner" fontänen, Central Park N.Y
Så glad jag är att vi kom dit. Så glad att han fick uppleva detta.
Även om minnet av resan bleknade lite direkt på måndagen när
vi kom hem och fick besked att det spridit sig, så är det ett fint
och härligt minne som vi bär med oss i våra hjärtan. Han tyckte
verkligen om staden och sa några dagar innan han gick bort, att
han ville dit igen.
Ja, älskade Andreas. Nu kan du ta snabbflyget dit när du vill <3
Många Kramar// AnnBritt
Sluta röka?
Hur svårt kan det vara, egentligen?
Tänkte att om jag gör något i hemmet varje gång
jag blir röksugen, så skulle nog det där suget försvinna.
Plus att jag skulle komma att ha Sveriges renaste och
fräschaste hem :) Bara en sån sak!
Det har jag inte nu.....
Ska nog prova det, sen, eller imorgon...
Kanske måndag är en bra dag att börja :)
Eller månadsskiftet...
Vad tror Ni??
Många Kramar// AnnBritt
Tänkte att om jag gör något i hemmet varje gång
jag blir röksugen, så skulle nog det där suget försvinna.
Plus att jag skulle komma att ha Sveriges renaste och
fräschaste hem :) Bara en sån sak!
Det har jag inte nu.....
Ska nog prova det, sen, eller imorgon...
Kanske måndag är en bra dag att börja :)
Eller månadsskiftet...
Vad tror Ni??
Många Kramar// AnnBritt
Sömn?!
Funderar på om det är ett överskattat fenomen,
ett ämne som kanske inte behövs, överhuvudtaget!
För inatt vägrade den infinna sig iaf.
Vad var liksom meningen med det....??
Kram// AnnBritt
ett ämne som kanske inte behövs, överhuvudtaget!
För inatt vägrade den infinna sig iaf.
Vad var liksom meningen med det....??
Kram// AnnBritt
Vänskap och skratt
Ni är ju bara så goa, ni som jag var med igår.
Trevligt sällskap, god mat, vin, skratt och kärlek.
Kan man önska mer av livet?
Ja, det är klart att man kan.
Man kan önska att dom 2 som är borta skulle vara kvar.
Men det är dom inte. Då är det skönt att veta att det finns
dom som står stadigt och stöttar och hjälper och tycker om.
När någon säger en liten sak som får alla känslor att svalla
och rinna över, då är det skönt att det finns dom som tar emot.
Det är skönt att känna att det är ok att känna!
Att det är ok att vara ledsen, förtvivlad och bottenlöst tom.
Och när man får lov att vara det så kan man oxå le igen,
efteråt! Och man behöver inte förklara och ursäkta sig,
för dom förstår att det är tungt och svårt ibland.
Men det är tur att det finns skratt oxå. Som hjälper till
att lösa upp knutar och som får en att förstå att det finns
en framtid. Där framme, någonstans finns det hopp.
Och när sonen skrattar sig fördärvad till någon serie på
tv:n så är det så gott i själen. Även om han får skratta
själv nu, så är det skönt att han kan det och att han gör det.
Idag har det varit riktig vår i luften och en vacker solnedgång.
Bara en sån sak!! :)
Ska bli skönt att få sova nu,
imorgon är det nya saker att ta tag i.
Många Kramar// AnnBritt
Trevligt sällskap, god mat, vin, skratt och kärlek.
Kan man önska mer av livet?
Ja, det är klart att man kan.
Man kan önska att dom 2 som är borta skulle vara kvar.
Men det är dom inte. Då är det skönt att veta att det finns
dom som står stadigt och stöttar och hjälper och tycker om.
När någon säger en liten sak som får alla känslor att svalla
och rinna över, då är det skönt att det finns dom som tar emot.
Det är skönt att känna att det är ok att känna!
Att det är ok att vara ledsen, förtvivlad och bottenlöst tom.
Och när man får lov att vara det så kan man oxå le igen,
efteråt! Och man behöver inte förklara och ursäkta sig,
för dom förstår att det är tungt och svårt ibland.
Men det är tur att det finns skratt oxå. Som hjälper till
att lösa upp knutar och som får en att förstå att det finns
en framtid. Där framme, någonstans finns det hopp.
Och när sonen skrattar sig fördärvad till någon serie på
tv:n så är det så gott i själen. Även om han får skratta
själv nu, så är det skönt att han kan det och att han gör det.
Idag har det varit riktig vår i luften och en vacker solnedgång.
Bara en sån sak!! :)
Ska bli skönt att få sova nu,
imorgon är det nya saker att ta tag i.
Många Kramar// AnnBritt
Ännu en dag
Jaha, så har det gått ännu ett par dagar i vårt liv.
Visst är det konstigt att trots det som hänt, så pågår
livet runt omkring, precis som vanligt?
Vi sov länge i fredags, jag och barnen. Det behövdes!
Sen skulle vi välja ut en viloplats på kyrkogården, men
det slutade med att jag får åka ner igen, då dessa platser
redan var upptagna. Rådjuren hade ätit upp det mesta av
blommorna. Ledsamt, men det är naturens gång.
Kanske tyckte Andreas det var bra att dom fick lite mat...
Barnen åkte iväg på andra ställen igår och Sofia kom till
mig. Hon vek tvätt och diskade och dammsög <3 och vi
satt uppe till 5 på morgonen och pratade om livet och de
starka bilder vi har från Andreas sista dagar.
För mitt i allt det jobbiga som var, så var det starkt och
fast vi trodde att han inte hörde eller var medveten, så
visade det sig om och om igen att han hade koll på vad
som hände runt honom. Som jag sagt, så lämnade han
ingen oberörd, den där fina pojken.
Man undrar ju vem som bestämmer att det ska bli som
det blir med liv och död. Jag inser att vi inget ska ta för
givet och att våra barn, ja dom har vi till låns. Vi ska
finnas där som en guide för dom så dom kan klara sig
vidare i livet. För dom är sina egna och har sina vägar
att gå som man inte kan styra över.
Kanske var det så att han pratade så tidigt och lärde
sig så mycket så tidigt i livet och började jobba redan
som 8-9 åring, för att han skulle hinna med allt innan
han lämnade jorden? Är allt förbestämt när vi föds?
Kanske är det så.
Man får ju perspektiv på allt och som Axel sa, så får man
andra värderingar när någon går bort.
Jag ser på de 2 andra, att dom är kloka fina människor
som har egna tankar och värden och jag får en ny
dimension som mamma. Jag ska inte vara och peta i allt
dom gör och vill.
Dom vet! Och dom kommer klara sig bra för dom har så
tidigt fått lära sig det som tog mig så många år att förstå.
Tillsammans kan vi klara vad som helst, som Emma sa!!
Ja, nu ska jag strax åka till Kicki och där ska vi träffas
några tjejer och äta lite och prata lite och kanske oxå
skratta en del :)
Jag tänker på mannen i rullstol som jag låg på sjukhuset.
Han hade förlorat sin fru 11 år tidigare. Han sa att han inte
visste vilket datum hans fru gick bort, men det var på sommaren.
Han fick veta att han hade cancer, sen hade han inte det,
sen hade han det igen, innan det visade sig att han brutit
ryggen! För 20 år sedan.... Jag sa, att men herregud, du
måste ju haft fruktansvärda smärtor?! Ja, det är klart jag
har, sa han. men man lär sig att leva med det...
Han fick en nack och rygg krage som han dagen efter tagit
bort.. Personalen hade sagt att: Men så kan du inte göra.
Jo, det gick jättebra, den ligger ju där, sa han... :)
Vi väljer hur vi ska leva. det är inte datum och tid som är
det viktiga. Det som betyder något är att vi inte glömmer.
Han skulle få hjälp av ortopeder och sjukgymnaster och
jag är säker på att det går bra för honom.
Det är dessa möten under tiden på sjukhuset som gett
mig mina perspektiv, som fått mig att förstå att allt inte
är svart eller vitt. Vi kan välja hur vi vill se på livet, trots
enorm sorg och smärta. Det går att välja att leva vidare,
så länge vi minns och tillåter sorgen att finnas som en del
av livet.
Jag får frågan hur det går för oss?
Ja, det går inte att svara på. Jag vet inte hur det går.
Jag vet inte hur jag mår och jag vet inte vad som ska
hända i framtiden. Men jag vet att minut läggs till minut,
timme till timme och dag till dag.
Vi tar oss igenom, vi gråter och vi minns och vi gråter igen
och sen skrattar vi lite. Och så går livet vidare och vi får följa
med så gott vi kan. Jag hoppas bara att allt kan få vara lugnt
och stilla ett tag framöver nu. Att jag ska få tid att hitta min
plats igen i livet. Få lite tid till återhämtning efter det sista årets
ofattbara händelser.
Jag vill promenera och hitta energin och den sanna glädjen igen.
Börja jobba så småningom och få en vardag som inte är full av
tårar och smärta. Jag vill hitta min plats i livet. Jag vill ge energi
och mening till mina barn och jag vill vara med dom där på deras
väg. Jag vet att dom vill ha mig med på den vägen.
Ha en fin lördagskväll!
Tveka inte, att göra det ni vill.
Lev Eran dröm, genomför den, men skada ingen annan på vägen.
Det är faktiskt möjligt!
Ta vara på varandra och kramas mycket.
Här kommer Kramar från mig, AnnBritt <3
Visst är det konstigt att trots det som hänt, så pågår
livet runt omkring, precis som vanligt?
Vi sov länge i fredags, jag och barnen. Det behövdes!
Sen skulle vi välja ut en viloplats på kyrkogården, men
det slutade med att jag får åka ner igen, då dessa platser
redan var upptagna. Rådjuren hade ätit upp det mesta av
blommorna. Ledsamt, men det är naturens gång.
Kanske tyckte Andreas det var bra att dom fick lite mat...
Barnen åkte iväg på andra ställen igår och Sofia kom till
mig. Hon vek tvätt och diskade och dammsög <3 och vi
satt uppe till 5 på morgonen och pratade om livet och de
starka bilder vi har från Andreas sista dagar.
För mitt i allt det jobbiga som var, så var det starkt och
fast vi trodde att han inte hörde eller var medveten, så
visade det sig om och om igen att han hade koll på vad
som hände runt honom. Som jag sagt, så lämnade han
ingen oberörd, den där fina pojken.
Man undrar ju vem som bestämmer att det ska bli som
det blir med liv och död. Jag inser att vi inget ska ta för
givet och att våra barn, ja dom har vi till låns. Vi ska
finnas där som en guide för dom så dom kan klara sig
vidare i livet. För dom är sina egna och har sina vägar
att gå som man inte kan styra över.
Kanske var det så att han pratade så tidigt och lärde
sig så mycket så tidigt i livet och började jobba redan
som 8-9 åring, för att han skulle hinna med allt innan
han lämnade jorden? Är allt förbestämt när vi föds?
Kanske är det så.
Man får ju perspektiv på allt och som Axel sa, så får man
andra värderingar när någon går bort.
Jag ser på de 2 andra, att dom är kloka fina människor
som har egna tankar och värden och jag får en ny
dimension som mamma. Jag ska inte vara och peta i allt
dom gör och vill.
Dom vet! Och dom kommer klara sig bra för dom har så
tidigt fått lära sig det som tog mig så många år att förstå.
Tillsammans kan vi klara vad som helst, som Emma sa!!
Ja, nu ska jag strax åka till Kicki och där ska vi träffas
några tjejer och äta lite och prata lite och kanske oxå
skratta en del :)
Jag tänker på mannen i rullstol som jag låg på sjukhuset.
Han hade förlorat sin fru 11 år tidigare. Han sa att han inte
visste vilket datum hans fru gick bort, men det var på sommaren.
Han fick veta att han hade cancer, sen hade han inte det,
sen hade han det igen, innan det visade sig att han brutit
ryggen! För 20 år sedan.... Jag sa, att men herregud, du
måste ju haft fruktansvärda smärtor?! Ja, det är klart jag
har, sa han. men man lär sig att leva med det...
Han fick en nack och rygg krage som han dagen efter tagit
bort.. Personalen hade sagt att: Men så kan du inte göra.
Jo, det gick jättebra, den ligger ju där, sa han... :)
Vi väljer hur vi ska leva. det är inte datum och tid som är
det viktiga. Det som betyder något är att vi inte glömmer.
Han skulle få hjälp av ortopeder och sjukgymnaster och
jag är säker på att det går bra för honom.
Det är dessa möten under tiden på sjukhuset som gett
mig mina perspektiv, som fått mig att förstå att allt inte
är svart eller vitt. Vi kan välja hur vi vill se på livet, trots
enorm sorg och smärta. Det går att välja att leva vidare,
så länge vi minns och tillåter sorgen att finnas som en del
av livet.
Jag får frågan hur det går för oss?
Ja, det går inte att svara på. Jag vet inte hur det går.
Jag vet inte hur jag mår och jag vet inte vad som ska
hända i framtiden. Men jag vet att minut läggs till minut,
timme till timme och dag till dag.
Vi tar oss igenom, vi gråter och vi minns och vi gråter igen
och sen skrattar vi lite. Och så går livet vidare och vi får följa
med så gott vi kan. Jag hoppas bara att allt kan få vara lugnt
och stilla ett tag framöver nu. Att jag ska få tid att hitta min
plats igen i livet. Få lite tid till återhämtning efter det sista årets
ofattbara händelser.
Jag vill promenera och hitta energin och den sanna glädjen igen.
Börja jobba så småningom och få en vardag som inte är full av
tårar och smärta. Jag vill hitta min plats i livet. Jag vill ge energi
och mening till mina barn och jag vill vara med dom där på deras
väg. Jag vet att dom vill ha mig med på den vägen.
Ha en fin lördagskväll!
Tveka inte, att göra det ni vill.
Lev Eran dröm, genomför den, men skada ingen annan på vägen.
Det är faktiskt möjligt!
Ta vara på varandra och kramas mycket.
Här kommer Kramar från mig, AnnBritt <3
Ett sista Farväl
Idag var dagen som ingen förälder ska behöva vara med om.
Det låg fullt med snö på backen och jag undrade om det var så
att Andreas tyckte bättre om vinter än om vår. :)
Han ville nog tala om hur bra han skulle plogat om han var
med oss idag!
Det blev Många Varma Kramar idag.
70 personer kom till det lilla kapellet på Stenungsön,
för att ta ett sista farväl av sonen.
Det var familj och vänner, arbetskamrater, vänner till Andreas och
Isak. Det var klasskamrater från låg- och mellanstadiet, det var
lärare från Ekenäs, där Emma går nu och där Isak och Andreas
gått och det var vänner till mig.
Ett enormt stöd och stor kärlek har vi känt idag. Tack till alla!
I nästan 1,5 timme lyssnade vi till fina dikter, tal och musik.
Vi började och slutade med Eva Cassidy, Fields of gold och
Somewhere over the rainbow. Vi hörde 3 låtar av Volbeat
som var Andreas favoritband.
Stefan´s yngsta dotter, Sofie var oxå med. Det var starkt av
henne att komma och ett kärt återseende. Jag vet att hon och
Andreas stod varandra väldigt nära, när det pratades om Stefan
i talen så bröt hon nästan ihop. Hon är en stark och tuff tjej som
åkte själv med tåget från Helsingborg idag för detta. <3
Jag, Isak, Emma och Sofie var först att ta Farväl och det var
känsloladdat och jobbigt och vi stod och kramade varandra en
lång stund. Så mycket tårar det kan rymmas i människor...
Hans lärare från 0-4e klass pratade om minnen. Bl.a. hur
stolt han var när han fått sin lillasyster. Hon berättade att
när dom var på utflykt och gick förbi dagiset där hon gick,
så stannade han alltid där vid staketet och Emma kom fram
till honom. Hon sa att det var som en osynlig telepati mellan
de 2 syskonen... <3
Av Katarina fick Andreas en flaska äpple Mer :)
Det var ju det enda han drack den sista tiden på sjukhuset.
7-10 st per dag! :) Så dom hade fått springa in på lagret för
att hämta det i affären där hon köpt den. Jag tror butikerna
runt om fortfarande har brist på detta efter att vi köpt upp
det mesta av det till honom... ;)
Trots alla tårar idag så var det en väldigt fin stund. Jag tror
att vi alla kände detsamma och det lämnar ett ljust och fint
minne till oss som är kvar.
Begravningsofficianten, Axel, pratade om hans styrkor och
hans envishet. Om alla minnen som vi ska bära med oss i
våra hjärtan. Om den glädje han spred under den alltför
korta tid han fick vistas på jorden. Han som älskade livet!
Det kom fram så fint, vem han var. Och inget av det kändes
tillgjort och konstigt utan bara äkta och ärligt.
Älskade barn, som vi saknar dig!!! <3<3<3
Drygt 40 av oss drack kaffe och åt smörgåstårta efteråt.
Det blev även det en fin stund med skratt och minnen och lite
mer tårar. Och mera varma kramar och sen lite kramar till :)
Halv 6 var allt städat och klart. Tack till Er som hjälpte till med
det. Ovärderlig hjälp. och även om jag försökte styra upp lite...
så tog ni hand om allt. Älskar Er så mycket!
På väg hem fick jag sms av Farbror och Tant! som haft en egen
ceremoni för Andreas på stranden i Thailand. Så här skrev hon:
"Vi har haft en egen ceremoni ikväll då vi hedrat Andreas
med att sända upp två minneslyktor från stranden.
Andreas får hjälp av lyktorna att hitta vidare dit han slipper
ha ont... Där kan han ha djur, köra traktor, ploga snö när han
vill, och jaga. Vi minns honom med värme! Han hade glimten
i ögat och var en kämpe!
Ja, vad kan man mer säga?!
Det har blivit dax att sova nu. Men det har ju oxå varit en annan
tillställning idag, av trevligare sort. I Skåne har en av Stefan´s
döttrar gift sig idag. Jag önskar dom all Lycka nu och i framtiden.
Lyssna på varandra, respektera varandra, ge varandra utrymme
att vara sig själv och somna inte som ovänner. Det är mitt råd.
All Kärlek från oss till Er. <3
Många Varma Kramar// AnnBritt
Det låg fullt med snö på backen och jag undrade om det var så
att Andreas tyckte bättre om vinter än om vår. :)
Han ville nog tala om hur bra han skulle plogat om han var
med oss idag!
Det blev Många Varma Kramar idag.
70 personer kom till det lilla kapellet på Stenungsön,
för att ta ett sista farväl av sonen.
Det var familj och vänner, arbetskamrater, vänner till Andreas och
Isak. Det var klasskamrater från låg- och mellanstadiet, det var
lärare från Ekenäs, där Emma går nu och där Isak och Andreas
gått och det var vänner till mig.
Ett enormt stöd och stor kärlek har vi känt idag. Tack till alla!
I nästan 1,5 timme lyssnade vi till fina dikter, tal och musik.
Vi började och slutade med Eva Cassidy, Fields of gold och
Somewhere over the rainbow. Vi hörde 3 låtar av Volbeat
som var Andreas favoritband.
Stefan´s yngsta dotter, Sofie var oxå med. Det var starkt av
henne att komma och ett kärt återseende. Jag vet att hon och
Andreas stod varandra väldigt nära, när det pratades om Stefan
i talen så bröt hon nästan ihop. Hon är en stark och tuff tjej som
åkte själv med tåget från Helsingborg idag för detta. <3
Jag, Isak, Emma och Sofie var först att ta Farväl och det var
känsloladdat och jobbigt och vi stod och kramade varandra en
lång stund. Så mycket tårar det kan rymmas i människor...
Hans lärare från 0-4e klass pratade om minnen. Bl.a. hur
stolt han var när han fått sin lillasyster. Hon berättade att
när dom var på utflykt och gick förbi dagiset där hon gick,
så stannade han alltid där vid staketet och Emma kom fram
till honom. Hon sa att det var som en osynlig telepati mellan
de 2 syskonen... <3
Av Katarina fick Andreas en flaska äpple Mer :)
Det var ju det enda han drack den sista tiden på sjukhuset.
7-10 st per dag! :) Så dom hade fått springa in på lagret för
att hämta det i affären där hon köpt den. Jag tror butikerna
runt om fortfarande har brist på detta efter att vi köpt upp
det mesta av det till honom... ;)
Trots alla tårar idag så var det en väldigt fin stund. Jag tror
att vi alla kände detsamma och det lämnar ett ljust och fint
minne till oss som är kvar.
Begravningsofficianten, Axel, pratade om hans styrkor och
hans envishet. Om alla minnen som vi ska bära med oss i
våra hjärtan. Om den glädje han spred under den alltför
korta tid han fick vistas på jorden. Han som älskade livet!
Det kom fram så fint, vem han var. Och inget av det kändes
tillgjort och konstigt utan bara äkta och ärligt.
Älskade barn, som vi saknar dig!!! <3<3<3
Drygt 40 av oss drack kaffe och åt smörgåstårta efteråt.
Det blev även det en fin stund med skratt och minnen och lite
mer tårar. Och mera varma kramar och sen lite kramar till :)
Halv 6 var allt städat och klart. Tack till Er som hjälpte till med
det. Ovärderlig hjälp. och även om jag försökte styra upp lite...
så tog ni hand om allt. Älskar Er så mycket!
På väg hem fick jag sms av Farbror och Tant! som haft en egen
ceremoni för Andreas på stranden i Thailand. Så här skrev hon:
"Vi har haft en egen ceremoni ikväll då vi hedrat Andreas
med att sända upp två minneslyktor från stranden.
Andreas får hjälp av lyktorna att hitta vidare dit han slipper
ha ont... Där kan han ha djur, köra traktor, ploga snö när han
vill, och jaga. Vi minns honom med värme! Han hade glimten
i ögat och var en kämpe!
Ja, vad kan man mer säga?!
Det har blivit dax att sova nu. Men det har ju oxå varit en annan
tillställning idag, av trevligare sort. I Skåne har en av Stefan´s
döttrar gift sig idag. Jag önskar dom all Lycka nu och i framtiden.
Lyssna på varandra, respektera varandra, ge varandra utrymme
att vara sig själv och somna inte som ovänner. Det är mitt råd.
All Kärlek från oss till Er. <3
Många Varma Kramar// AnnBritt
Det närmar sig nu...
Det mesta är klart inför morgondagen.
Har hämtat korten och dukat i församlingshemmet.
Förberett kaffe och Kicki har gjort smörgåstårtorna
och Anna har ordnat med prinsesstårtor.
Syster fixar gluten och laktos smörgåsar.
Carina kom förbi med blomma och dajmtårta (hembakad) ;)
Det kommer brev med minnesgåvor till cancerfonden. Tack!!
Jättefint kort från Ida, med texten:
Dammtussarna i hörnen
är Änglarnas tofflor!
Ett rockigt A och 2 påsar te från Sofia.
Har skickat mitt personliga brev till Andreas, till Axel.
Ska stryka ett par byxor nu och sen återstår
ju att se om man kan somna och vara lite utvilad imorgon.
Jag vill verkligen inte att den dagen ska komma,
samtidigt vill man ha det gjort.
Hjärtat och hjärnan igen.. undrar om dom någonsin
kommer vara överens?
Ja, det var en dagsrapport över läget här.
Det känns som hjärnan ska sprängas snart.
men jag antar att det ska vara så dagen innan
man begraver sitt barn. Kanske!?
Sov så Gott inatt.
Var rädda om varandra.
Många Kramar// AnnBritt
Har hämtat korten och dukat i församlingshemmet.
Förberett kaffe och Kicki har gjort smörgåstårtorna
och Anna har ordnat med prinsesstårtor.
Syster fixar gluten och laktos smörgåsar.
Carina kom förbi med blomma och dajmtårta (hembakad) ;)
Det kommer brev med minnesgåvor till cancerfonden. Tack!!
Jättefint kort från Ida, med texten:
Dammtussarna i hörnen
är Änglarnas tofflor!
Ett rockigt A och 2 påsar te från Sofia.
Har skickat mitt personliga brev till Andreas, till Axel.
Ska stryka ett par byxor nu och sen återstår
ju att se om man kan somna och vara lite utvilad imorgon.
Jag vill verkligen inte att den dagen ska komma,
samtidigt vill man ha det gjort.
Hjärtat och hjärnan igen.. undrar om dom någonsin
kommer vara överens?
Ja, det var en dagsrapport över läget här.
Det känns som hjärnan ska sprängas snart.
men jag antar att det ska vara så dagen innan
man begraver sitt barn. Kanske!?
Sov så Gott inatt.
Var rädda om varandra.
Många Kramar// AnnBritt
En av dom
Jag insåg att jag är en av dom nu.
En av alla dessa världens mördrar som förlorat
ett barn.
Som alltid kommer sakna, sörja och undra hur
det skulle blivit i ditt liv.
Som kommer sakna Dig på födelsdagar och jular
och alla andra helger och alla vardagar.
Och vardagarna är nog värst!
Jag kommer fundera över hur Du skulle se ut
i framtiden, när Du åldrades.
Hur skulle Dina eventuella barn se ut?
Jag vet att Du skulle blivit världens bästa pappa.
För jag har sett hur Du tagit upp Dina syskon och
tröstat dom när dom varit ledsna.
Jag har sett hur Ditt tålamod med Mats och Anna´s
barn. Jag har sett Ditt goda hjärta och Din själ i
alla år som jag fick vara Din mamma.
De sorgen och saknaden har inget att göra med
dom älskade barn jag har kvar.
Den sorgen handlar bara om smärtan över att
Du inte fick möjlighet att fortsätta Ditt liv.
Allt Du ville och allt Du drömde, det blir aldrig
verklighet. På morgonen den 20/2 så kände jag
hur en tredjedel av mitt hjärta brast i bitar.
Den delen kommer inte bli hel igen och den kommer
inte tillbaka. Hur ska man kunna leva med detta?
Det är en del av mig som alltid kommer saknas.
För Dina syskon är saknaden lika stor.
Vi försöker att ta oss igenom dagarna.
Vi försöker göra det tillsammans.
För det är så mycket viktigare än någonsin att
vi tar hand om varandra nu.
Hjälper och stöttar varandra, i den stora sorgen
efter Dig, den är så stor att inga händer eller armar
kan omfamna den.
Men jag kommer alltid vara Din mamma och Du
kommer alltid vara mitt barn. Även om Du var 20
år och vuxen, så var Du ju mitt barn.
Som skulle börja sitt liv med allt vad det innebär.
Istället fick Du börja på en annan resa, där vi inte
kan vara med Dig.
Jag vet att vi är tillsammans ändå, att Du är med
oss så länge vi minns och så länge vi pratar om Dig.
Men denna saknaden!!!
Nej, den går inte att beskriva i ord.
Jag ska ta kontakt med andra mammor som varit
med om detta.
Andra mammor som vet och känner likadant och som
förstår. Och det är så smärtsamt att andra behövt gå
igenom detsamma före mig. Men det är så det är.
Livet är grymt och det är inte rättvist och inte heller är
det mänskligt. Men det är livet, och det kan oxå vara
så fint och vackert. Det beror lite på hur man väljer att
se på det.
Om man kan välja bort det som inte stärker oss som
människor så kan man se att det är vackert.
Du lärde mig det. För jag tror inte ens att Du var rädd
de där sista timmarna i Ditt liv. Du var så trygg och Du
var omgiven av dom som älskar Dig och Du hade försonat
Dig med hur det skulle sluta.
Även om det inte var det Du ville, så fann Du dig i hur
det skulle bli. Och det är en liten tröst för mig, för på
så sätt så vann inte cancern ändå. Den tog Ditt liv, men
den tog inte styrkan och viljan.
Så jag hoppas att Du nu kan vara frisk och lycklig på
en åker någonstans, där Du kan köra traktor och där
Du kan jaga och kanske hittar Du en fin fiskesjö där
Du kan dra upp dom största och finaste fiskarna att
grilla över öppen eld, till middag.
Och hur många tårar som än rinner ner för mina kinder
så ska jag göra allt för att finna frid och ro i livet.
För det är det sista jag kan göra för Dig nu.
Du Fattas Oss, Du vår älskade son och bror.
Du Fattas Oss, så enormt mycket...
Jag Älskar Dig, Alltid!
Kramar från Din Mamma <3
En av alla dessa världens mördrar som förlorat
ett barn.
Som alltid kommer sakna, sörja och undra hur
det skulle blivit i ditt liv.
Som kommer sakna Dig på födelsdagar och jular
och alla andra helger och alla vardagar.
Och vardagarna är nog värst!
Jag kommer fundera över hur Du skulle se ut
i framtiden, när Du åldrades.
Hur skulle Dina eventuella barn se ut?
Jag vet att Du skulle blivit världens bästa pappa.
För jag har sett hur Du tagit upp Dina syskon och
tröstat dom när dom varit ledsna.
Jag har sett hur Ditt tålamod med Mats och Anna´s
barn. Jag har sett Ditt goda hjärta och Din själ i
alla år som jag fick vara Din mamma.
De sorgen och saknaden har inget att göra med
dom älskade barn jag har kvar.
Den sorgen handlar bara om smärtan över att
Du inte fick möjlighet att fortsätta Ditt liv.
Allt Du ville och allt Du drömde, det blir aldrig
verklighet. På morgonen den 20/2 så kände jag
hur en tredjedel av mitt hjärta brast i bitar.
Den delen kommer inte bli hel igen och den kommer
inte tillbaka. Hur ska man kunna leva med detta?
Det är en del av mig som alltid kommer saknas.
För Dina syskon är saknaden lika stor.
Vi försöker att ta oss igenom dagarna.
Vi försöker göra det tillsammans.
För det är så mycket viktigare än någonsin att
vi tar hand om varandra nu.
Hjälper och stöttar varandra, i den stora sorgen
efter Dig, den är så stor att inga händer eller armar
kan omfamna den.
Men jag kommer alltid vara Din mamma och Du
kommer alltid vara mitt barn. Även om Du var 20
år och vuxen, så var Du ju mitt barn.
Som skulle börja sitt liv med allt vad det innebär.
Istället fick Du börja på en annan resa, där vi inte
kan vara med Dig.
Jag vet att vi är tillsammans ändå, att Du är med
oss så länge vi minns och så länge vi pratar om Dig.
Men denna saknaden!!!
Nej, den går inte att beskriva i ord.
Jag ska ta kontakt med andra mammor som varit
med om detta.
Andra mammor som vet och känner likadant och som
förstår. Och det är så smärtsamt att andra behövt gå
igenom detsamma före mig. Men det är så det är.
Livet är grymt och det är inte rättvist och inte heller är
det mänskligt. Men det är livet, och det kan oxå vara
så fint och vackert. Det beror lite på hur man väljer att
se på det.
Om man kan välja bort det som inte stärker oss som
människor så kan man se att det är vackert.
Du lärde mig det. För jag tror inte ens att Du var rädd
de där sista timmarna i Ditt liv. Du var så trygg och Du
var omgiven av dom som älskar Dig och Du hade försonat
Dig med hur det skulle sluta.
Även om det inte var det Du ville, så fann Du dig i hur
det skulle bli. Och det är en liten tröst för mig, för på
så sätt så vann inte cancern ändå. Den tog Ditt liv, men
den tog inte styrkan och viljan.
Så jag hoppas att Du nu kan vara frisk och lycklig på
en åker någonstans, där Du kan köra traktor och där
Du kan jaga och kanske hittar Du en fin fiskesjö där
Du kan dra upp dom största och finaste fiskarna att
grilla över öppen eld, till middag.
Och hur många tårar som än rinner ner för mina kinder
så ska jag göra allt för att finna frid och ro i livet.
För det är det sista jag kan göra för Dig nu.
Du Fattas Oss, Du vår älskade son och bror.
Du Fattas Oss, så enormt mycket...
Jag Älskar Dig, Alltid!
Kramar från Din Mamma <3
Lärdom
Ännu en dag har gått och det börjar komma påtagligt
nära den värsta dagen hittills i mitt liv.
Var med syster ikväll och beställde blommor och det
slutade med att jag gick ut ur affären med stora tårar
som rann utmed kinderna.
Det här är alltså på riktigt.
Han kommer aldrig tillbaka mer.
På torsdag får vi bekräftelsen på det.
Men att det ska vara så svårt att förstå...
Att dagarna går upp och ner vet jag sen Stefan.
Men när det känns ok, så vill man att det ska vara
så hela tiden.
Fast det är ju åter igen, det där med hjärta och hjärna.
Dom spelar oss spratt hela tiden.
Upp och ner med känslor och tårar och humör.
Man vet inte innan hur det ska bli, det går inte att styra.
Merhy kom och förgyllde några timmar för oss på dagen.
Hon hade med sig kladdkaka, det piggar alltid upp. :)
Kände att jag inte var så närvarande, men jag upp-
skattade hennes besök!
Flera jag pratat med nu som känner samma som mig.
Att dom människor som suger energi, dom kan man
vara utan. Dom ska inte få styra hur man mår.
Den sista tiden med Andreas, var ju så positiv, mitt i
allt elände och all ångest.
Hans goda humör, och hans positivitet i allt lärde oss
att uppskatta det positiva. Det lärde oss om ödmjukhet.
Att även när livet är som värst så finns det goda, fina
saker att tänka på och plocka fram.
Han var i tankarna med familjen och på jobbet, de
platser där han trivdes bäst.
Även i de sista timmarna i livet så skrattade
han åt skämten på TV 6.
Det var glädje och skratt som han, tack vare att han
var så stark och trygg i sig själv, kunde ägna sig åt.
Visst var det oxå stunder av irritation. Men han lät inte
det ta över.
Jag tror vi alla som var med honom de sista stunderna
i livet har fått oss en funderare på hur vi lever.
Det är upp till oss själva att välja det goda och det
positiva. Det som ger oss trygghet och glädje.
Tack! Mitt älskade barn för det du gav och det Du
lärde oss. Jag ska göra allt jag kan för att förvalta det väl.
Nu blir det sängen. Är totalt utmattad ikväll.
Imorgon är det massor som ska göras.
Sov Gott och var rädda om varandra <3
Många Kramar// AnnBritt
nära den värsta dagen hittills i mitt liv.
Var med syster ikväll och beställde blommor och det
slutade med att jag gick ut ur affären med stora tårar
som rann utmed kinderna.
Det här är alltså på riktigt.
Han kommer aldrig tillbaka mer.
På torsdag får vi bekräftelsen på det.
Men att det ska vara så svårt att förstå...
Att dagarna går upp och ner vet jag sen Stefan.
Men när det känns ok, så vill man att det ska vara
så hela tiden.
Fast det är ju åter igen, det där med hjärta och hjärna.
Dom spelar oss spratt hela tiden.
Upp och ner med känslor och tårar och humör.
Man vet inte innan hur det ska bli, det går inte att styra.
Merhy kom och förgyllde några timmar för oss på dagen.
Hon hade med sig kladdkaka, det piggar alltid upp. :)
Kände att jag inte var så närvarande, men jag upp-
skattade hennes besök!
Flera jag pratat med nu som känner samma som mig.
Att dom människor som suger energi, dom kan man
vara utan. Dom ska inte få styra hur man mår.
Den sista tiden med Andreas, var ju så positiv, mitt i
allt elände och all ångest.
Hans goda humör, och hans positivitet i allt lärde oss
att uppskatta det positiva. Det lärde oss om ödmjukhet.
Att även när livet är som värst så finns det goda, fina
saker att tänka på och plocka fram.
Han var i tankarna med familjen och på jobbet, de
platser där han trivdes bäst.
Även i de sista timmarna i livet så skrattade
han åt skämten på TV 6.
Det var glädje och skratt som han, tack vare att han
var så stark och trygg i sig själv, kunde ägna sig åt.
Visst var det oxå stunder av irritation. Men han lät inte
det ta över.
Jag tror vi alla som var med honom de sista stunderna
i livet har fått oss en funderare på hur vi lever.
Det är upp till oss själva att välja det goda och det
positiva. Det som ger oss trygghet och glädje.
Tack! Mitt älskade barn för det du gav och det Du
lärde oss. Jag ska göra allt jag kan för att förvalta det väl.
Nu blir det sängen. Är totalt utmattad ikväll.
Imorgon är det massor som ska göras.
Sov Gott och var rädda om varandra <3
Många Kramar// AnnBritt
Lång resa
Efter att ha sovit ca 1 timme inatt åkte jag, Katarina
och Emma till Everöd för att sätta en ros på makens grav.
Det är ett år sen idag som han lämnade oss.
Ett år av smärta och tårar och saknad och mera
smärta och sorg.
Vi for iväg klockan 9 och var hemma halv 7 ikväll.
Hade tänkt oss till familjen Grahn eller Lena o Leif
men ingen av dom var hemma.
Sen tänkte jag vi skulle åka till hans föräldrars grav,
men det visade sig att jag inte hittade dit..
Så vi satte en ros och stod och räknade fågelholkarna
till 11 stycken, och saknade och mindes innan vi for
hem igen.
Jag tycker mycket om den platesen där han vilar.
Det är ju som en björkdunge och om någon månad
kommer det att vara knoppar på träden och fågel-
ungar i holkarna. Det är fint!
Den enda nackdelen är att det är så långt bort.
Men saknad handlar ju inte om hur ofta man är
vid graven, utan vad man känner i sitt hjärta och
där är han kvar. Och kommer alltid vara kvar.
Kände att jag saknat Skåne och naturen och
omgivningarna där han bodde. Det är ett vackert
landskap, men så länge jag orkar har jag alltid en
anledning att åka dit då och då.
På vägen ner satt jag med telefonen i handen och var
beredd att ringa och tala om att jag kommer, så att han
som vanligt kunde förbereda mat eller kaffe och några
goda smörgåsar.
Men nu är det ju minnen man får leva av och dom är
väl bevarade på säker plats.
På vägen hem tolkade jag ett hjärta på himlen.
Men med lite fantasi kan ju molnen bli vad som helst :)
Allt efter behov och tanke...
Imorgon går vi in i den veckan som jag inte längtar efter alls.
Känner hur torsdagens aktivitet smyger sig allt närmare inpå
och gör sig påmind. Får försöka hålla huvudet kallt och fokusera
på de förberedelser som ska skötas.
Men det kommer bli en mardröm! Så är det bara.
Men nu tänkte jag försöka få i mig något varmt och sedan
lägga mig tidigt. Sov nog 1 timme i bilen hem, men ser fram
emot att få sova ordentligt inatt.
Det hoppas jag att ni oxå kommer göra.
Många Kramar// AnnBritt
och Emma till Everöd för att sätta en ros på makens grav.
Det är ett år sen idag som han lämnade oss.
Ett år av smärta och tårar och saknad och mera
smärta och sorg.
Vi for iväg klockan 9 och var hemma halv 7 ikväll.
Hade tänkt oss till familjen Grahn eller Lena o Leif
men ingen av dom var hemma.
Sen tänkte jag vi skulle åka till hans föräldrars grav,
men det visade sig att jag inte hittade dit..
Så vi satte en ros och stod och räknade fågelholkarna
till 11 stycken, och saknade och mindes innan vi for
hem igen.
Jag tycker mycket om den platesen där han vilar.
Det är ju som en björkdunge och om någon månad
kommer det att vara knoppar på träden och fågel-
ungar i holkarna. Det är fint!
Den enda nackdelen är att det är så långt bort.
Men saknad handlar ju inte om hur ofta man är
vid graven, utan vad man känner i sitt hjärta och
där är han kvar. Och kommer alltid vara kvar.
Kände att jag saknat Skåne och naturen och
omgivningarna där han bodde. Det är ett vackert
landskap, men så länge jag orkar har jag alltid en
anledning att åka dit då och då.
På vägen ner satt jag med telefonen i handen och var
beredd att ringa och tala om att jag kommer, så att han
som vanligt kunde förbereda mat eller kaffe och några
goda smörgåsar.
Men nu är det ju minnen man får leva av och dom är
väl bevarade på säker plats.
På vägen hem tolkade jag ett hjärta på himlen.
Men med lite fantasi kan ju molnen bli vad som helst :)
Allt efter behov och tanke...
Imorgon går vi in i den veckan som jag inte längtar efter alls.
Känner hur torsdagens aktivitet smyger sig allt närmare inpå
och gör sig påmind. Får försöka hålla huvudet kallt och fokusera
på de förberedelser som ska skötas.
Men det kommer bli en mardröm! Så är det bara.
Men nu tänkte jag försöka få i mig något varmt och sedan
lägga mig tidigt. Sov nog 1 timme i bilen hem, men ser fram
emot att få sova ordentligt inatt.
Det hoppas jag att ni oxå kommer göra.
Många Kramar// AnnBritt
Vänner o trygghet
Fredagen har gått över i lördag och jag väntar på att
vattenkokaren ska värma vatten till kaffe.
Ikväll har jag varit på tjejmiddag. Med dessa vänner
som jag känt i 12 år nu.
Vad skulle jag göra utan er? <3
Ni betyder så mycket i mitt liv och det senaste året
har vi delat så många smärtor och ändå kan vi skratta
ihop så att tårarna trillar av glädje!
Det är sånt som inte går att värdera i pengar eller
på annat sätt. Sådan vänskap känns varm långt in
i själen och den stannar kvar där en lång stund.
Jag fick en bukett med vackra blommor och en vit
sjal att dra över axlarna -Så att jag inte ska frysa
när jag sitter här och skriver.... Love U Girls!!
Det är tryggt att ha såna nära vänner. Även om det
oftast bara är Anna som jag träffar mellan gångerna,
så finns dom andra där som ett stort stöd eller en
varm famn. Vad mer kan man begära av livet?
Dom säger att dom vill se mig lycklig igen.
Jag säger att jag är lycklig som har Er att prata med.
Dom kommer att var där i kapellet på torsdag som ett
stöd. Det blir tungt och jobbigt för oss alla, men dom
kommer ändå. Hur många ord jag än skriver går det
återigen inte att förklara hur det känns i hjärtat <3.
Ursäkta mig tjejer, men Ni blir uthängda här utan lov!
Bilden är från Anna´s bröllop och den är så fin!! :)
Utan Er är jag ingenting. Var rädda om Er!
Massa Kramar// AnnBritt
vattenkokaren ska värma vatten till kaffe.
Ikväll har jag varit på tjejmiddag. Med dessa vänner
som jag känt i 12 år nu.
Vad skulle jag göra utan er? <3
Ni betyder så mycket i mitt liv och det senaste året
har vi delat så många smärtor och ändå kan vi skratta
ihop så att tårarna trillar av glädje!
Det är sånt som inte går att värdera i pengar eller
på annat sätt. Sådan vänskap känns varm långt in
i själen och den stannar kvar där en lång stund.
Jag fick en bukett med vackra blommor och en vit
sjal att dra över axlarna -Så att jag inte ska frysa
när jag sitter här och skriver.... Love U Girls!!
Det är tryggt att ha såna nära vänner. Även om det
oftast bara är Anna som jag träffar mellan gångerna,
så finns dom andra där som ett stort stöd eller en
varm famn. Vad mer kan man begära av livet?
Dom säger att dom vill se mig lycklig igen.
Jag säger att jag är lycklig som har Er att prata med.
Dom kommer att var där i kapellet på torsdag som ett
stöd. Det blir tungt och jobbigt för oss alla, men dom
kommer ändå. Hur många ord jag än skriver går det
återigen inte att förklara hur det känns i hjärtat <3.
Ursäkta mig tjejer, men Ni blir uthängda här utan lov!
Bilden är från Anna´s bröllop och den är så fin!! :)
Utan Er är jag ingenting. Var rädda om Er!
Massa Kramar// AnnBritt
1 Mars 2012
Jag åker och köper GP och öppnar familjesidorna.
Där finns en dödsannons med mitt barns namn.
Jag kan inte riktigt förstå det, men jag ser en
tår på min hand och förstår att jag gråter.
Den droppen gör det verkligt. Om det står i
tidningen som måste det ju vara på riktigt.
Att Andreas inte finns mer. Att sjukdomen tog
honom till slut. Att allt är över nu. Att han inte
mer kommer äta middag med oss. Att han inte
mer kommer åka ut och jaga med Mats.
Att han inte mer kommer att prata med mig
eller komma med några av sina kloka ord igen.
Att jag inte mer någonsin kan få ge honom en
kram och säga att jag Älskar honom.
Det stämmer att han tog sitt sista andetag
kl 05.25 på morgonen den 20 Februari.
Allt är på riktigt, fast det känns som en saga,
eller en mardröm. Hur gärna jag än vill att det inte
ska vara sant så förstår jag någonstans inne i mig,
när jag ser hans namn och våra namn och våra verser,
att det är på riktigt nu.
Jag förstår att det är nu livet utan honom ska börja.
Att vi ska få nya förhållningssätt till varandra i familjen.
För vi som var 5, som blev 4 som nu är 3, kommer
förändras. Så länge vi pratar om honom och minns
honom, så lever han kvar.
Och Isak, som är mellanbarn och såg upp till sin bror,
är nu den äldste, tror jag, och hur ska han klara det?
men jag kommer alltid vara 3 barnsmor, och jag kommer
alltid säga att jag har 3 barn, och jag vet inte om jag
kommer ta mig igenom detta, men jag vet att jag inte
har något val.
För Andreas ville att vi skulle fortsätta med våra liv.
Måste pränta in det, så att jag inte glömmer det, och
jag vet inte hur man gör, men det är jag skyldig honom.
Var rädda om varandra, ni vet varför!
Många Kramar// AnnBritt
Där finns en dödsannons med mitt barns namn.
Jag kan inte riktigt förstå det, men jag ser en
tår på min hand och förstår att jag gråter.
Den droppen gör det verkligt. Om det står i
tidningen som måste det ju vara på riktigt.
Att Andreas inte finns mer. Att sjukdomen tog
honom till slut. Att allt är över nu. Att han inte
mer kommer äta middag med oss. Att han inte
mer kommer åka ut och jaga med Mats.
Att han inte mer kommer att prata med mig
eller komma med några av sina kloka ord igen.
Att jag inte mer någonsin kan få ge honom en
kram och säga att jag Älskar honom.
Det stämmer att han tog sitt sista andetag
kl 05.25 på morgonen den 20 Februari.
Allt är på riktigt, fast det känns som en saga,
eller en mardröm. Hur gärna jag än vill att det inte
ska vara sant så förstår jag någonstans inne i mig,
när jag ser hans namn och våra namn och våra verser,
att det är på riktigt nu.
Jag förstår att det är nu livet utan honom ska börja.
Att vi ska få nya förhållningssätt till varandra i familjen.
För vi som var 5, som blev 4 som nu är 3, kommer
förändras. Så länge vi pratar om honom och minns
honom, så lever han kvar.
Och Isak, som är mellanbarn och såg upp till sin bror,
är nu den äldste, tror jag, och hur ska han klara det?
men jag kommer alltid vara 3 barnsmor, och jag kommer
alltid säga att jag har 3 barn, och jag vet inte om jag
kommer ta mig igenom detta, men jag vet att jag inte
har något val.
För Andreas ville att vi skulle fortsätta med våra liv.
Måste pränta in det, så att jag inte glömmer det, och
jag vet inte hur man gör, men det är jag skyldig honom.
Var rädda om varandra, ni vet varför!
Många Kramar// AnnBritt