Du var här hos mig. Du hade gjort frukost som alltid. Satt på min köksstol när jag gick till jobbet.
Du log. Sa att -Jag älskar Dig. Du sa detsamma. Det var sista gången. Sista gången jag hörde Din röst
såg Dig andas, leva fritt för att flyga dit Du ville.Du hade ditt finaste leende på läpparna.
Du körde mina barn till skolan. Fick ett sms: Är i Halmstad, saknar dig redan. Skickade tillbaka: Samma här.
E ringde. Mamma, det är så pinsamt! Jag tog en påse som jag skulle ha med till pappa, nu hänger den i skolan,
det är en duschslang, potatis och en påse bullar i den...Du måste hämta den, ville inte ta den på bussen!!!
-Vad var det i din påse då? Frågar jag min 10-åriga dotter. -Nallen, en tröja och några tidningar.
Oj då, undrar om S fått med dom hem då?? Bäst att kolla.
Jag ringer dig och frågar om Du smakat på bullarna Du fick med dig. Nej, inte än, svarar Du.
Kanske ska kolla i påsen, säger jag! Ditt skratt, ditt härliga skratt när Du ser nallen och tidningarna.
Gissa vad E fått med sig till skolan, säger jag.. Skrattet igen. Det som ekar hela tiden i mitt huvud sen
en dryg månad tillbaka. Berättar för E. Hon skrattar oxå. -Bra, säger hon sedan. Han har min nalle, då
kommer han snart tillbaka...
Men vi vet inte då att Du kommer aldrig hit mer. Att vi aldrig mer får höra ditt skratt. Att Du aldrig mer helt plötsligt och överraskande tagit ledigt från ditt jobb, står i vår lägenhet och säger: Goddag!! Lägger upp en påse
med något Du köpt på köksbordet, går runt och säger hej till barnen och kommer och kramar mig, din hustru
som du gärna kallade mig för. -Tänkte jag skulle åka till min älskade hustru i helgen, sa Du när Du mådde som bäst och jag inget visste. Trodde Du skulle jobba eller så jobbade jag, men Du ville komma ändå. Ville vara hos mig, hos oss. Vi, jag, ville ha Dig här.
Du skulle ringa och väcka mig klockan 6 på morgonen. Du brukade göra det. Du var uppe hur tidigt som helst.
Jag morgontrött. du gjorde frukost. Din frukost som ingen annan kan konkurrera med. Perfekt kokta ägg, helst färska frallor med ost, skinka, tomat, gurka, kaffe.. Jag som inte kan äta direkt på morgonen, fick vänja mig.
Vem kan tacka nej till det, när man inte är bortskämd med någonting!?
.
Du ringde inte. Kände oro i kroppen. Vågade inte ringa och kolla. När jag gick upp morgonen innan, tittade jag på dig och tänkte -det är sista gången Du ligger i min säng. Blev inte rädd, undrade inte ens varför jag tänkte så, det var en tanke som vilken som helst när man går upp tidigt och är trött.
Men ett dygn senare, kommer oron. Visst har det hänt att Du sovit länge, men Du brukade inte..
Åker till jobbet. Skickar sms Inget svar. Slutar 2, ska hämta A på sjukhuset. Ringer halv 3. Inget svar, känner obehag. Vill inte tänka. jobbet ringer -Kan Du jobba ikväll igen? Bestämmer 18-21.30. Får annat att tänka på. Hinner hem och ta en dusch, din kollega ringer på min hemtelefon, har inte fått kontakt med Dig på hela dagen på något av numren.
-Du får väl prova igen, säger jag, som om inget hänt. Och oron gnager, men jag vill inte. Vill inte tänka det värsta.
Vill inte tänka alls. Duschar, jobbar, hemma efter 22. Du har inte ringt, inte messat, inte svarat någonstans.
Försöker hitta naturliga förklaringar. Du skulle fixa med bilen, kanske har Du åkt till din dotter. Vet att Du alltid har telefonen med. Vill inte ringa henne. Hon har sin son i helgen och ä rDu inte där så blir hon orolig om jag ringer och frågar efter Dig. Somnar till sist.
Upp till jobbet igen. Messar, ringer. Inget svar. Hemma på timmar och får tag i din chef. Frågar om han hört något.
Han vet ingenting. Undrar om han kan tänka sig att åka förbi och kolla att allt är ok. Han lovar det. Klockan är 13.15 och jag åker tillbaka till jobbet 15.30. Har inget hört. Jobbar igen, hinner inte känna oro, vågar inte känna oro.
På väg hem efter 21. En stor fågel flyger framför bilen. Rakt över motorhuven och vindrutan. Herregud..det var ju en uggla. Tänker jag. Har aldrig sett en uggla förr och tankarna far. Har hört någonstans, någongång, att ugglor har dödsbud. Nej nej, inte det. Tänk inte så. Kör bara hem och ring hans chef och hör om han varit hos Dig.
Strax därefter ringer telefonen. Det är polisen i min by. Dom frågar om jag är jag och var jag är. Svarar att jag är på väg hem och är hemma om 7!!!!? minuter. Går det bra om vi kommer och pratar lite? -Jadå, säger jag. Dom ska komma om 1 timme. Tror att jag ska få en hjärnblödning. Blodet rusar runt i kroppen. Kör bara hem, säger jag till mig själv. På parkeringen står inte sonens bil. Herregud, något har hänt honom, det är därför polisen ska komma. Jag vågar inte ringa och kolla var A är. Vågar ingenting, känner mig skräckslagen och paralyserad av vilket besked jag ska få. Ringer K. Vill inte vara ensam när dom kommer. Hon svarar inte. Röker och röker, ringer K en gång till utan resultat. Tittar på klockan. Kom då snutjävel, tänker jag. Har ingen ordning på tankar och känslor. Röker igen. Det knackar på dörren. Det står en manlig och en kvinnlig polis utanför min lägenhetsdörr.
-Du kanske anar varför vi är här, säger mannen. -Ja, det kanske jag gör. Svarar jag, anklagande. Som om det var deras fel. Deras fel att Du inte lever längre. Säger att jag får nog sätta mig. Har aldrig varit så nervös tidigare i mitt liv. Så berättat han att Du är borta, död, försvunnen från jordelivet, att Du aldrig mer kommer tillbaka till mig.
Fast så säger han ju inte, det är mina tankar. Kan inte få ihop allt på rätt sätt. Chefen hade ringt polisen när Du inte öppnade. dom fann dig i sängen. Säger att Du somnat lugnt och stilla. får prata med en polis i Kristianstad, din klocka och nycklar finns där. Jag försöker skriva upp ett telefonnr på ett papper, men händerna skakar och dom hjälper mig. Har Du någon som kan vara hos Dig? Ringer K igen, inget svar. Har ju en granne en trappa upp, försöker hita hennes nummer med darriga fingrar på datorn. Snälla kom hit, S är död hör jag att jag säger. Hon kommer med kaffe och jag gråter.Stora tårar trillar ner på hennes tröja. Livet tar slut, jag vet ingenting. Vem ringer hans barn, frågar jag. Dom ringer inte fick jag höra, då åker dom dit isf. Säger att jag kan ringa den äldsta på morgonen, inte nu.
Men nu kramar jag min granne och blöter ner hennes tröja, för nu är mitt nya liv slut. Det liv som började och skulle fortsätta i många år med Dig, det är slut nu. A kommer hem, AL förklarar vad som hänt, jag kan inte prata.
Kan ingenting, inte tänka, andas eller gå. Får hålla mig i väggen när jag ska till toaletten. Säger till sonen som är sjuk, att han är den starkaste och modigaste jag mött. Känns viktigt att säga det. Vi behöver säga till varann det vi tänker, det vi tar för givet. Plötsligt tar det slut. På en liten stund blev jag en 48-årig änka. Jag som ville bli gammal med Dig. Ville bo med Dig. Åldras, uppleva, känna, älska Dig. Hålla Dina varma mjuka händer i mina.
Känna mig trygg och älskad. Nu är det bara tomt. Tomt, kallt och livlöst.
Älskade vännen. Så fint du skriver. Orden går rakt in i hjärtat o du skriver direkt från ditt hjärta..
skrivenTårarna dom rinner:)
Kram!!