Det Skira Livet

Jag har haft en riktigt bra och kul helg hos Kicki o Gisela.
Vi valde musik till kommande fest, drack vin, skrattade,
shoppade, fikade, åt god mat och gick ut på lördag kväll.

Tjejerna var trötta och gick hem, men jag ville stanna en
stund till. Var kvar ca 1 timme efter dom gått och dansade
och hade riktigt trevligt.

Det var skönt att känna att jag klarade av det på egen hand.
Små steg i taget, som är bra för självkänslan och bara att
fatta ett beslut själv, det har jag inte varit så bra på...

Så allt går åt rätt håll :)
Dom satt uppe och väntade på mig, tjejerna! Bara en sån sak.
Vi tittade en stund på Stekta gröna tomater. En riktigt kanonfilm.
Sen somnade vi gott!

I förra veckan ringde Andreas läkare upp mig. Hon undrade
hur vi hade det och om jag ville komma ner och prata med dom.
Om jag hade några frågor. Den enda fråga jag känner att jag
har är Varför? Den går ju inte att besvara. Men idag ringde
sköterskan och jag ska dit i slutet på Maj. Känns bra.

Framför allt känns det gott att dom bryr sig. Så jag ska försöka
samla på mig lite frågor tills jag åker ner.

Idag fick jag bild på stenen som Andreas chef med familj valt ut.



Tycker den är så fin <3 Och det känns så bra att det är dom som valt den.
Pratade med ett stenhuggeri på Orust, så jag ska åka dit med den snarast.
Kan f.ö. inte rekommendera Kungälvs Stenhuggeri. Jag ringde dit och frågade
vad det skulle kosta att gravera. "Det vet jag inte", blev svaret???? Men du
måste ju kunna ge ett pris, mellan tummen och pekfingret iaf, sa jag.

Då räknade han motvilligt och sa att det skulle kosta 5000 kr + moms.
Jag tackade för det och ringde sen Orust, där de hade fasta priser efter
antal tecken, och kostnaden där var hälften mot Kungälv.

Pratade sen med mannen som har hand om bouppteckningen. Han har
ju arbetat på begravningsbyrå i många år, och enligt honom så gör dom
alltid så där. Det finns dom som ringt och sagt att dom fått halva priset
på andra ställen, och då kunde han plötsligt ge det priset oxå...

Inte seriöst alls. Framför allt så uttnyttjar han folk i en svår situation.
Så mitt råd är att inte ringa till dom iaf. 

Nu ska jag försöka samla mig och ge lite energi åt mitt kaoshem.
Det är ju ändå Valborgsmässoafton idag. Får se hur långt jag kommer.

Ha en fin kväll, vad ni än hittar på.
Imorgon är det Maj månad och då borde det väl komma lite värme!?
Vi hoppas på det. :)

Massa Många Kramar// AnnBritt

Åh, vad jag älskar våren och allergin.
Speciellt när man är på torget och ska handla.
Man står där med en näsduk (många näsdukar)
och nyser och torkar ögonen som rinner och
känner sig allmänt bedrövlig. :)

Folk tittar och kollar och tänker säkert, att hur
kan man gå ut bland folk när man är så förkyld...

Det kliar på hela kroppen, inne i huvudet och
överallt. Ja, så blir det när man glömt köpa allergi-
tabletter i 4 dagar. Men nu! Nu är dom köpta och
nysningarna avtar och näsdroppet avtar och allt blir
så himla bra till sist. :)

Så prosit på er, nu åker jag till Kicki och kollar
på Stekta gröna tomater. Det blir en helkväll det!

Massa Många Kramar// AnnBritt

I am so sorry!!!!!

Jag glömde tala om att jag ätit en bit Parmesan ost idag.

Holy Moses! Det var nog det godaste jag smakat...



Idag utanför coop, stod de och sålde antipasti
och hade smakprov på denna ost. Innan har jag
köpt den i plastburk i rivet format, och haft över
pasta. Men detta!!!!

Jag lovar, det var något helt annat!

Godaste ost jag smakat någonsin.

Tänkte, jaja, kan väl prova en liten bit,
men gott är det ju inte..

Jösses, vad fel jag hade!

Den måste kommit direkt från himmelriket.

Så jag köpte en liiiten bit med hem.

T.o.m. Isak tyckte den var god! Det ni ;)

Kram igen// AnnBritt

Idag har jag hunnit med lite av varje.
Träffade boupptecknaren, heter det så?
Fick veta att jag kan sälja bilen nu, och
det känns bra. Det var Andreas bil och
den är dessutom lasbilsreggad, så jag
kan inte ha någon i baksätet om jag
skulle behålla den.

Får hoppas jag får ordning på min egen bara.
Tror jag vet vad felet är, men det är inte säkert.
Vi får se hur det går. Blir säkert bra till sist. :)

Lyssnade på "La Camilla" Henemark på radion i
morse. Måste säga att jag beundrar den kvinnan
väldigt mycket. Hon har haft det riktigt tufft, men
hon hycklar inte med det, utan känns rak och ärlig
och dessutonm ödmjuk, när hon pratar om sitt liv.

Mer sånt folk åt svenskarna. Det gillas! Hon hade
verkligen allt, förlorade det, och miste tron på livet
men kom tillbaka. Det är något jag beundrar.

En annan jag beundrar är en god vän som under flera
år varit väldigt kuvad i sitt förhållande. Hon har inte fått
träffa sina vänner, sin familj. Nu när det hastigt är över,
så är hon en riktig Tiger. Hon kämpar och slåss för sig
själv och sina barn. Hon är otroligt stark och väjer inte
för något. Men hon är oxå ödmjuk.

Ödmjukheten är nog det jag tycker mest om hos människor.
Det visar att man haft det jobbigt, men säger ifrån utan att
skada sig själv eller ursäkta sig. Utan att göra andra illa.
Om dom tar det så är det deras problem. Ja, hon har i sanning
blivit en förebild hon med. All kärlek till dig, du vet vem du är.
<3

Det finns motsatsen som går på, utan att bry sig, som är bittra.
Det är inte samma sak. Men man förstår nog inte skillnaden
förrän man själv hamnar i situationer där man får slåss för
sig själv och sin existens, och kan göra det med huvudet högt!

All heder och kärlek till Er som vågar. Frida, som jag skrivit
om innan är en annan tjej jag beundrar. Trots det hon gått
igenom är hon tuff, stark och ödmjuk hon med. Jag önskar
dig och din familj allt gott.

Har fått reda på mitt sommarschema nu. Ska jobba natt och
börjar på midsommarhelgen. Det känns hur bra som helst.
Jag ska jobba 2 nätter i nästa vecka, gå bredvid. Me like!!

Idag köpte jag klänningen till 50-årsdagen. Herregud!! 50 år.
Minns när mina föräldrar fyllde 50. Dom var ju hur gamla som
helst... Men det var då. Nuför tiden är man allmänbildad och
kunnig inom det mesta, har jag hört. ;) Så jag tror på det.



Fick dessutom 100 kr rabatt på denna. Det gillas! =)
Ser verkligen fram emot den dagen. Det är gott att
ha något roligt att se fram emot. Jag hade önskat
att Andreas skulle vara med och fira oss. I sin sjuk-
säng med morfinpumpen redo. Men han kommer vara
med ändå. Han är alltid med! Hela tiden och varje dag.

Det känns som 100 år sedan jag träffade och pratade
med honom. Men det är bara drygt 2 månader. Nej,
trög som jag är så fattar jag inte ännu.

Men det blir väl bättre med det oxå. Var så skönt när
jag träffade henne härom dagen som förlorat ett barn
vid födseln. Hon kände igen allt jag sa. Det är bara
så gott ibland att bli bekräftad i att allt är som det ska
när det gäller sorgen och saknaden.

Man behöver det ibland. Någon som förstår. Som varit
med om samma, fast ändå inte. Som vet hur sorgen
och saknaden ser ut. Man behöver det!!

Man behöver sömn oxå, det ska jag försöka få nu :)

Massa Många Kramar// AnnBritt

Jag har sovit hela natten!

Inte varit uppe på toa!

Inte haft mardrömmar om barn som dör!

Bara sovit 6 timmar i sträck!

Fatta!!

Hur bra man mår då =)

Massa Kramar// AnnBritt

Har just pratat i telefon med Länsförsäkringar, där sonens
bil är försäkrad. Jag har gjort en inbetalning för ett halvår
enligt faktura. Pratade med dom om det gick att få avi för
1 månad i taget. Men det gick inte, då skulle jag ordna med
autogiro. Men när en person avlider så stoppas allt sådant
och endast kommande räkningar kan betalas, inga pengar
kan tas ut förrän bouppteckning är klar.

Nu har jag fått tillbaka en summa pengar på en avi, som är
insatt på hans konto. Ringde och undrade varför jag fått till-
baka så mycket pengar. Jo, då skulle ju det dras månadsvis
säger hon till mig.

Men hur kan ni dra det när jag inte kan ordna autogiro? Och
varför ska jag betala 3 ggr så mycket för de 2 månader som
varit, jämfört med kommande månader. Och jag måste ju få
en ny avi så jag kan betala försäkringen för Maj och framåt....

Hon kunde inte ge mig svar utan skulle kolla upp detta och ringa
tillbaks! Det här återger ett av de samtal man behöver ringa när
en närstående går bort. Det finns varken kraft eller ork till det.
Men man får samla ihop hjärnan innan, så man vet vad man ska
prata om och varför.

Var på AF idag och fick veta att jag måste göra en handlingsplan
för att få stämpla upp de dagar jag inte arbetar. Det var en person
hos mannen som hade hand om detta, och ytterligare en före mig.

Frågade om det tar lång tid? Fick då svaret att Ja, han som har hand
om det är inte Universums snabbaste man, men han gör ett bra jobb!!
Efter 40 min. hade fortfarande inte han som var före mig kommit in.

Då gick jag. Åker dit imorgon när dom öppnar och hoppas på att vara
först då. Sånt orkar man inte med. Dessa myndigheter och företag
som tror att man har all tid i världen. Som begär att vi ska ha stenkoll
på allt, men själva inte vet någonting.

Kanske är jag en riktig bitterkärring, då får det vara så. Men när
hjärtat håller på att bryta samman av allt, då finns det inte ork.
Så är det bara. Kanske har en del av mitt tålamod försvunnit oxå.
Jag känner att jag varken har tid eller ork att sitta och ta reda på
hur och varför och om och kanske.

Men idag träffade jag en person som är glad och positiv. Vi pratade
länge om det som hänt och hon sa att det var skönt att se att jag inte
var helt nere på botten. Hon märkte det på mitt sätt att prata. Det är
skönt att höra oxå. Att man inte är på botten fast det kan kännas så.

Hon har själv förlorat ett barn, som aldrig hann leva. Och hon sa att
det var skillnad på att ha fått en relation eller inte. Och det kan jag
hålla med om. Att förlora ett barn oavsett är för jävligt. Det som aldrig
hann leva kan man fundera över hur det skulle blivit och vem det var.

Jag fick 20 år med min son och han satte en enorm prägel på så många
av oss. Vi har saker och minnen att tänka på och dela med oss av.
Det är ett privilegium. Igår hos Katarina skrattade vi gott åt vissa
saker som hände under hans sista tid. Hon var inte beredd på att han
skulle ha tagit en så stor del av hennes hjärta och hon saknar honom.

Jag var ju så orolig innan att Andreas skulle ha ångest. Nu fanns inte
det alls i hans ögon. Det fanns en ledsamhet över att det blev som det
blev, men ingen ångest. Jag tror att en äldre person har hunnit göra
saker man ångrar eller vill be om ursäkt för. Kanske har man ångest
över att lämna sina barn, eller vill be om ursäkt för det som blev fel.

Är man 20 år, så har inte det hunnits med. Därför tror jag oxå att han
kunde vara så positiv som han faktiskt var. Hur som helst känns det
bra att tänka så.



Det är vackert med alla vitsipporna överallt och har vi tur
kommer det lite varmare väder i veckan. Det behövs nu!

Det här var mina måndagstankar.
Ha en fin fortsatt dag.

Många Kramar// AnnBritt

Efter en riktigt god natt´s sömn, har jag haft en del
energi idag. Dammsugit, diskat, gått ut med grannens
hundar, promenerat och tvättat. Det är nog oftast i
början av en positiv förändring som man känner den
där energin. Så småningom blir ju allt en vana...

Men det är ju detta med skillnaden. Det är stor skillnad
på att tvätta för 3 eller 4 personer. Kunde tro att det
skulle vara skönt att ha färre kläder att tvätta, men det
är det inte.

Jag saknar alla hans strumpor som jag aldrig orkade para
ihop. Andreas var noga med sina kläder, och jag fick inte
tvätta något i 60 grader, för då kunde det  krympa =)

Jag minns när han köpt en par nya jeans och jag och de 2
andra barnen var i Skåne. Han skulle tvätta dom och det
fanns bara tvättmedel för vittvätt. Han var rädd att dom
skulle blekas. Jag garanterade att de inte skulle det. Han
frågade om jag köper nya om dom gjorde det ändå! =)

Nej, det behöver jag inte, svarade jag, för det kommer gå
bra. Men han tjatade en stund om det och jag sa att du får
köpa kulör tvättmedel om du inte tror mig, men han tvättade
och det gick ju hur fint som helst... =)

Det går inte heller lika mycket mat som innan. Vi äter inte
så mycket nu, men det kan ju ha sina skäl. Fast visst märks
det skillnad på matkontot. Det kan ju vara tacksamt när man
knappt haft någon inkomst på 3 månader, men jag tycker inte
om det.

Jo, det känns på flera sätt att vi är en mindre här hemma.
De sista dagarna har jag ältat hans sista timmar i livet.
Det går inte att stoppa de där tankarna som kommer. När
jag hör om andra som dött efter Andreas, så kan jag inte
ta det till mig. Jag har för mycket sorg kvar att bearbeta
innan jag kan ta in nya smärtor.

Det finns sånt som jag kan hantera riktigt bra och det handlar
om vänner som har det jobbigt på olika vis. Men andras död...
nej, det kan jag inte ta in ännu. Jag klarar heller inte av de som
klagar över småsaker i sitt eget liv. Som att "när ska jag få tid
att leva, när jag jobbar hela tiden"! Ja, alla gör ju sina val och var
sak har ju sin tid. Då får man väl helt krasst se att just nu vill jag
jobba och då får det andra komma sen.

Den typen av "gnäll" klarar jag inte. Bryr mig i och för sig inte
så mycket heller, och var och en får hitta sin mening och sin
sanning och verklighet. I allmänhet klagar ju vi människor
väldigt mycket, fast vi själva gjort valen i våra liv. Sen finns
det ju sånt som händer som man inte valt. Men då får man
försöka hitta vägar ut ur det. Det finns alltid en sån väg.

Jag fick ett boktips för ett tag sen. En gammal bok från 40-talet.
Jan Fridegårds "Torntuppen". Jag lånade den på bibblan och det
var intressant läsning. Den handlar om livet efter döden.

I denna upplagan har författaren skrivit i förordet, att när han
röjde ur det gamla soldattorpet efter sin far fick han en tanke
att han skulle skriva om hur hans far hade det nu. Han hade
aldrig tänkt sådana tankar innan och undrade hur han skulle
veta något om det.

Då sa rösten att han skulle sätta sig att skriva och orden skulle
komma till honom. Den handlar om soldat From som vaknar
efter en lång tids sjukdom och märker hur lätt han har att andas.

Han förstår snart att han är död och att han kan flyga iväg dit
han vill. När han sitter på köksstolen i månskenet får hans fru
syn på honom och blir förskräckt. På den tiden trodde man att
de som spökade hade något otalt på jorden...

From flyger runt i världen och ser kriget på nära håll och förundras
över människans ondska. Han tittar ner på mänskligheten som
ser ut som myror i en stack som irrar fram och tillbaka...
Anledningen till krigen ser han är att människan stavar Jag med
stor bokstav och man sätter sig själv i främsta rummet.

Under tiden kriget pågår ser alla fram emot segern och den stora
befrielsen som ska komma, men få ser till dem som skadats och
dött av krigets fasor. From har det bra där han flyger fram över
jorden och får lära sig om sånt han inte tänkt på innan.

Det är skönt att läsa denna boken. Den har, trots sitt gammal-
svenska språk, en lätthet i sig. Och det är skönt att läsa om hur
bra From trivs i den nya världen. Jag känner att det är så där man
vill att det ska bli, sen. Även om sorgen förlamar och förtär så
finns det hopp om ett liv efteråt där inga smärtor finns.
Bara kunskap!

Jag försöker känna en tröst i det, men det är inte lätt!! Jag hade
velat ha min son här i många år till. Hur som helst kan jag säga
att det är en läsvärd, tänkvärd och stundom rolig bok.

Nu är det sova dax igen. Hoppas på lika sköna vårvindar
imorgon som det varit idag. Det finns hopp om våren!

Många Kramar// AnnBritt

Vad härligt det är att arbeta :)
Man vill ju bara ha mer. Så kändes det efter 2 dagar.
Efter den 3e, idag, är jag helt ledbruten och fullkomligt
slut. :)

Men det gör inget alls. Jag somnar hellre trött efter en
arbetsdag än sitter uppe halva nätterna och inte kan sova.

Om jag nu kunde sova då... Alltid ska det vara nåt, eller?!
Igår somnade jag vid halv 11 på kvällen, vilket är väldigt
tidigt för att vara mig. Hade hemska drömmar eftersom
hjärnan gick mer på högvarv än någonsin.

Vaknade vid 1 på natten och det kändes som axlarna satt
ovanför öronen ungefär, hade ont i hela kroppen. Men efter
1 alvedon somnade jag om och kom upp i morse utan större
problem. =) Fast när jag kom till järnvägsövergången i
Stenungsund fick jag för mig att jag skulle köra över den
och mot Göteborg och Sahlgrenska... hade varit fint ringa
och säga att hej, jag blir sen, åkte visst mot Göteborg! ;)

Men tankarna... Är detta verkligen rätt? Har jag inte börjat
för tidigt? Jag kommer inte orka detta, osv. Fast vid den tiden
på dygnet funkar ju inte tanken riktigt som den ska. När jag
varit på arbetsplatsen så känns allt toppen. Det är ju det som
är det viktigaste :)

Kanske kommer det ifatt nu, när vardagen blir normal igen?
Att jag kommer att förstå allt som hänt. För jag vet att jag
inte riktigt gjort det än. Men hur det än är med allt, så känns
det som en härlig arbetsplats. Rutinerna tar det ju sin tid att
lära sig, men omsorg och omvårdnad är det inga problem med.

Känner ingen stress eller oro utan bara ett stort lugn. Det är
skönt! Nu ska jag strax gå och sova och hoppas denna natten
blir bättre än dom 2 sista. Och det kommer den ju att bli :)
Imorgon kommer Emma hem till mig. Ser fram emot! <3

Ja, det blev nog lite rörigt, men min hjärna känner sig rörig nu!
Hur som helst, så är det gott att vara igång igen.

Sov så gott!
Massa Många Kramar// AnnBritt

Nu, snart, ska jag åka till mitt nya jobb...
Och jo, det börjar bli lite pirr i magen! :)

Ha en fin dag// AnnBritt

Hej alla fina bloggläsare :)
Det börjar äntligen hända lite positiva saker i mitt liv.
Som tex. att jag fått jobb!! Ska dessutom börja redan
på måndag.

Hoppsan, som det blev. Jag skickade in 3 st. ansökningar
den 31/3. Några dagar senare ringde en arbetsgivare och
i torsdags var jag på intervju och.. ja, nu är det äntligen
slut på stillasittande och grubblande och framför allt den
ekonomiska oron kan försvinna.

FK har bettet sig på ett totalt omänskligt och även kränkande
vis, men nu kan jag släppa det och se fram emot att få en
egen inkomst igen, som täcker lite mer än hyra och telefon.
Bara en sån sak! :)

Jag får lite längre att åka än innan, men vad gör det?
När man får höra att man behövs och dessutom att dom tror
att man har goda ideér om verksamheten, ja då känns det
helt ok att komma igång med livet igen.

Den förste som fick veta detta var Andreas. Jag åkte direkt
till graven efteråt och pratade med honom. Det kändes bra.
Jag vet att han ville att jag skulle jobba och fortsätta leva.

Att allt skulle vara som vanligt här för oss trots det som hänt.
Och hur svårt det än är så känns det riktigt bra och jag vet att
han gillar detta. De andra barnen blev oxå nöjda och glada över
beskedet. Tror dom tycker det är skönt att jag får lite normalitet
i min vardag.

Bilen har oxå blivit körduglig igen. Det var en bältesrem till diesel-
pumpen som gått sönder. Dom snälla människorna som hade den
ståendes på sin garageuppfart i en vecka fixade det. Det är guld
värt att ha sådana människor runt sig <3.

Idag fick jag veta att det var tack vare "A finger from heaven"!!
som dom förstod vad felet var. Det är häftigt, och det visar att
dom där 2 är med oss hela tiden.

Igår var det tjejmiddag igen. Vi var en mindre än vad vi brukar
vara. Men hon var med sin ena dotter på BB och igår kväll fick
vi veta att den lilla flickan var född. Så ett stort Grattis till både
mamma och mormor. Så skönt att veta att allt gått bra.

Annars kom det en del tårar när jag jag kom hem på natten.
Det går ju inte att styra det där. Den märkliga saknaden och
tomheten som är där hela tiden, fast jag så väl vet att dom är
nära ändå. Men det hjälps ju inte när känslorna svämmar över.

Skönt att kunna gråta lite och sen får man ju skratta lite oxå.
Jämvikt är alltid bra, det blir som lättare då. När den ena vågskålen
inte väger över för mycket.

Det är vitsippor överallt i backarna och det börjar skimra i grönt
på träd och buskar. Hur gott är inte det i själen? Helt underbart
och om solen då skiner lite med, så känns det ännu bättre.

Jag inser mer och mer för varje år att våren är den bästa årstiden
för mig. Den som förr var så jobbig och framkallade massa ångest
inför allt som skulle hinnas med när det blev sommar och vips var
allt över.

Nu kan jag njuta av varje stund och det tycker jag är bra. :)
Hoppas ni kan njuta av helgen vad ni än har för er.

Tänk på att livet inte är någon motorväg,
det en en slingrig gammal grusväg där det är
lätt att halka i diket om man inte ser sig för,
men det går att ta sig upp igen, om man kämpar lite.

Massa Många Kramar//AnnBritt

Det vinnande konceptet löd som följer:

I mitt PARADIS finns ALLADIN,
vi TWISTar NON STOP tills natten blir BLACK.

Tänk att det finns lite kreativitet kvar i hjärnan,
det bådar gott för framtiden :)
Fast å andra sidan kanske det krävs mer i livet
än att att skriva vilken choklad som är favorit...

Hur som helst, ska njuta en bit choklad nu innan
jag springer ut i tvättstugan!

Ha en fin dag. Många Kramar// AnnBritt

Jag lyckades att röja och städa mitt hem lagom till Påskafton
då min söta granne och hennes barn kom hit och åt lite mat
med oss. :)

Sen spelade vi TP och de där 5e klassarna. Ja, vad ska man
säga? Duktiga är dom, och vann gjorde dom. Men vi ska öva
nästa gång dom är hos sina pappor. ;)

Helgvädret har ju gått från snö till strålande sol till regn, så
vad man än gillar har man ju fått sitt av allt.
Påsken är en sån där ljus, opretientiös och lugn högtid, inga
krav, man kan bara vara. Det tycker jag om.

Fast saknaden blir så påtaglig. Igår fick jag låna en bil så jag
kunde ta mig till kyrkogården. Det var nästan outhärdligt att inte
ha varit där sen i torsdags. Jag ville kolla att allt såg ok ut och så.

Det gjorde det. Jag ville bara inte gå därifrån. Samma känsla
som första gången jag var hos maken. Att jag ville sätta upp ett
tält och vara där. Fast nu tänkte jag att jag kunde ha en madrass,
kudde och täcke och sova där på gräsmattan bredvid min son.

Prata med honom om alla tankar jag har. Det är svårt att lämna
sitt barn där nere i marken. Det är faktiskt overkligt och det känns
oxå omänskligt. Jag tänker att om jag skulle lägga mig där på
gräset bredvid honom så skulle det komma någon och spärra in
mig...

Eller ta fast mig för förargelseväckande beteende =) Jag står där
och tänker, att om jag vetat allt det om livet som du lärt mig och
som jag lärt mig det sista året, så skulle allt detta inte ha hänt.

Jag står där och vill ha svar på Varför detta hände. Jag kommer
aldrig någonsin få svar på det. I tankarna så tar jag bort den
fyrkantiga gräsplätten som dom lagt över dig, plockar upp urnan
och får krama den en sista gång. Eller så kan jag ta hem den och
ha den i bokhyllan. Eller på ditt rum.

Men självklart gräver jag inte där du ligger och inte stannar jag
kvar över natten heller. Istället plockar jag bort så mycket små
kvistar och annat som jag kan. Det är fint med krukan och påsk-
riset.

En vän har lagt en Påsklilja och en ung tjej som läser här har varit
där med ett ljus. Jag har med en lykta hemifrån med ett ljus som
jag tänder. Himlen är blå och det är stilla och fridfullt. Kanske är det
du som vill ge mig det lugn som jag saknat. Ingen kände mig nog
bättre än du gjorde, Andreas. Du har sett allt jag gått igenom och
du har alltid peppat mig att glömma och gå vidare.

Men jag ville nog alltid älta saker som skett. Nu har det ingen
betydelse längre. Livet är här och nu. Inte igår eller imorgon.
Det som sker det sker och inget kan vi göra för att ändra det.

Vi får följa med i strömmarna men simma åt motsatt håll så gott
det går. Men vi kan inte förändra det som ska ske. Om vi bara
simmar med strömmen så hamnar vi på samma ställe som alla
andra och vi behöver inte kämpa så hårt och vi ser inte allt det
vi kan se om vi tar oss åt motsatt håll.

Men det är tufft och det är svårt att följa med och ändå gå sin
egen väg. Frågan är om det finns något alternativ... För mig gör
det inte det. Jag behöver gå min egen väg i livet, för att nå de
mål jag behöver nå. Vad målet är vet jag inte än, men det är inte
det viktigaste. Det är vägen som är mödan värt.

Jag minns hur vi låg och tittade på varandra hela din första dag
i livet. Jag kunde se hur du undrade över saker. Och jag försökte
förklara så gott jag kunde. När du var i 6-års åldern så behövde
jag inte förklara längre. Då visste du, det du ville veta.

Varje människa bär sin egen sorg och sin egen möda. Vi vill skydda
våra barn mot allt, men det går inte. Dom har sina egna vägar att gå
och sina egna tankar och önskningar som för dom framåt. Allt vi kan
göra är att visa att vi finns där i alla livets skeénden. Och jag fanns
vid din sida hela vägen. Och det har jag med mig livet ut.









Nu är det Påsklov för mina barn. Sonen är hos kompisar och dom
skulle på bio ikväll. Jag och dottern har varit tillsammans och sett
på film på Tv:n. Imorgon ska jag hämta ut en vinst på ett enormt
Påskägg från mataffären... Dom ringde i morse och sa att jag vunnit.

Ta hand om livet, det är en sällsam gåva!

Många Kramar// AnnBritt

Nu är det gjort. Nu är det definitivt så att Andreas inte
finns mer. Vi hade urnsättning igår i kall vind och några
snöflingor kom (och vad är det med honom och snö..)
och solen tittade fram lite oxå.

Kyrkan hade missat att vi skulle komma, så det var inte
färdig grävt när vi kom dit. Ingen vidare känsla på det, att
se dom gå iväg med med skottkärra och spade..

Jag tittade på den där träurnan med hans namn och kunde
inte riktigt förstå att han fanns däri. Sen bar jag den upp till
platsen där han ska ligga och hans pappa och jag sänkte ner
den tillsammans.

Sen lade vi ner varsin blomma och hans syster hade en fin
kruka med en blomma och påskris med fjädrar. Den satte
vi nedanför korset som tillfälligt står där nu.

Så smärtsamt det är att ha sitt barn i en urna, det är så svårt
att man bara inte förstår det. Och tårarna föll i en strid ström,
som i en vattenkran som inte går att stänga av. Men nu har
vi någonstans att gå och prata och dricka äpple mer och äta
gifflar. Det känns bra! Att veta var han är nu.

Tankarna har varit så konstiga. Om att dom kanske tappat bort
honom eller skickat honom till fel ställe, eller att askan blåst bort
och dom fick sopa upp den.....

Vi var några som gick till fiket och tog en kaffe efteråt för det
känns alltid bra att prata lite. Och då kom det en del skratt oxå :)

Sen körde den snälla Katarina mig till affären så jag fick Påsk-
handla lite grann. Var helt slutkörd i kroppen efter det och gjorde
inget vettigt på hela kvällen sen.

I förrgår åkte jag till Kicki. Vi planerade den kommande festen
för 100-åringar, och så gammal känns kroppen vissa dagar.
Det blev mycket skratt och det är så gott att kunna skratta
åt helt banala saker. Det är som befriande på något vis!

Kvällen/natten avslutades med att vi lyssnade på gamla goa
vinylskivor. Det där speciella raspet som inte går att få med
dagens moderna teknik är härligt att höra på.

Skulle vilja åka och tända ett ljus vid graven men bilen är ju ur
funktion och att ta tåg och buss i långfredagens snöväder känns
inte så lockande. Jag hoppas det kan bli en annan dag i helgen.
Får ju kolla att blomman som står där inte blåst all världens väg
i gårdagens storm.

Tankarna är nu vid kyrkan hela tiden. Vill som bara vara där.
Men han är i våra tankar och det är väl det viktigaste. <3

Nu önskar jag Er alla en riktigt fin och Glad Påsk.
Var rädda om varandra. Och njut av att vara tillsammans
med familj och vänner eller vad ni nu gör.

Massa Kramar// AnnBritt

Idag fick jag veta att urnan med min sons aska kommit
till kyrkan. Det är overkligt och märkligt på samma gång.
Att vi snart ska sänka hans urna ner i jorden. Det är svårt
att greppa.

Jag har sett fram emot att få en plats att gå till. Att ta med
en filt och en termos kaffe och sitta där och prata om hur
det är och hur det blev och varför.

Att det blir innan Påsk är skönt för då slipper jag tänka på
att vi har det framför oss och undra när det ska bli. Orken
försvann totalt efter att vaktmästaren på kyrkan ringde.

Det blir en sak till att ta sig igenom. Allt det där man ska
igenom i livet och när någon går bort. Man klarar så mycket
mer än man tror och mycket mer än man vet att man kan.

Och man får gå igenom så mycket mer än man vill och sånt
man inte alls kunnat ana, ens i sin vildaste fantasi.
Sånt är livet! Får försöka ta mig igenom dagarna fram till det
är dax.

Ta hand om varandra....
Många Kramar// AnnBritt

Har läst ut boken om flickan som omkom i Backabranden.
Man får följa mamman och familjen under 10 års tid.
Jag blir bestört när jag tänker att det ska ta så många
år att ta sig vidare.

Men sen är det ju olika. Dom hann aldrig ta avsked, hann
inte förbereda sig. När Stefan gick bort var det en total
chock. Det var ju inte så det skulle bli. Den bubblan jag
var i 2-3 månader var hemsk. Jag ville slå mig fri.
Få andas fritt och kunna tänka en tanke.

Med sonen hann jag förbereda mig till viss del. För det går
aldrig att förbereda sig på att en barn inte ska leva kvar.
Men chocken är inte lika stor när man vet. Å andra sidan
hade jag tid att tänka på hur jag inte ville ha det efteråt.
Jag ville inte hamna i den totala förlamningen.

Sen blir det stillestånd ändå. Man kan inte förstå att världen
runt omkring pågår som vanligt. Att man klagar på småsaker.
Att människor bråkar.. Allt det stora och det lilla som pågår
som vanligt när ens eget liv är kaos.

Det är märkligt!
Och nu kommer saknade efter maken tillbaka. Det har liksom
legat lite i träda efter allt med Andreas. Saknaden efter honom
kom stort förra helgen. Emma var hos sin pappa och det kändes
tomt. Vi sågs på helgerna och brukade alltid åka en sväng någon
stans. Sorgen har jag släppt, men saknaden är enorm.

Nu får jag hitta annat att göra. Det ska väl gå det med...
Jodå, jag har det allt bra. Lunch med god vän häromdagen.
Kaffe hos grannen på dagarna med peptalk istället för fika =)
God fika hos andra kära vänner som som betyder allt.
Till Kicki i nästa vecka för att förbereda vår 100-års fest!

Lite sånt. Det piggar upp livet. Annars sa jag här om dagen
att det känns som jag sprungit 2 maratonlopp. Och någon sa
att  du har nog gått flera. Ja, så kan det vara. Är helt totalt
slut i min kropp. Ont i axlar och nacke och ben och känner att
lite massage skulle pigga upp. Men det måste ju sätta sig
någonstans. Allt som hänt.

Har ont i magen och får kräk känslor. Skulle helt enkelt vilja
kräkas ur mig alla känslor. Men jag vågar inte släppa ut allt.
Är så rädd att bryta ihop totalt och inte resa mig igen. Därför
får jag ta det bit för bit. Hoppas att våren och ljuset och alla
vännerna ska göra att det kommer bitvis och ska kännas lite
bättre.

Det kommer det ju att göra. Det vet jag. Men hur lång tid
det kommer att ta, det kan ju endast tiden utvisa.

Då är det härligt att ha en dotter som kommer och frågar:
Vill du ha lite massage mamma? Jaaa! Det vill jag.. =)
Och så masserar hon rygg och axlar och hårbotten och det
är underbart. Och lite av stelheten och det onda försvinner.

Så det finns mycket ljuspunkter och det finns mycket hopp.
Hoppet om FK har jag gett upp. Förnedringskassan vill jag
kalla dom. Men det är min åsikt och den tänker jag inte ändra.

Det är inte när livet är på topp som man vänder sig till dom.
Att bli bemött med lite värdighet och mänsklighet skulle under-
lätta i dom situationerna. Men dom gör väl bara sitt jobb.....

Nåja, här skulle det kommit en fin bild på svanarna som vi såg
i sjön när vi promenerade härom dagen. Men jag hittar inte
sladden så ni får använda er fantasi istället :)

Vitsipporna har spridit sig för fullt i backarna. Det är ju en sak
som gör att man känner livet återvända. Lite, i vart fall :)

Sov nu så gott. Har jag tur får jag sova lika bra som förra natten.

Kramar till alla som lever. Till alla som kämpar med det som kallas
livet. Glöm inte att vi är här och nu. Det är värt kampen, varje dag.

//AnnBritt