Vi går och småpratar, jag, M och R. Barnen vaknar. Din som kommer och han är så fin i kostym, vit skjorta och slips. Det börjar klockan 11, men vi ska åka halv 10, för M ska hämta deras bukett vid blomsteraffären. Det är ett stort vackert hjärta med mörkröda och röda rosor och vita blommor med grönt runt om.
Det är gråmulet väder men inget regn. Vid kyrkan är flaggan på halv stång för dig. Mannen från begravningsbyrån tar emot och där framme är din kista med ett vackert bårtäcke över. Det hugger till i magen, men är ändå inte så jobbigt som jag trodde. Det är lugnt och fridfullt och solisten sitter och spelar lite vid pianot. Vi går fram och tittar på de blommor som kommit. Allt är fint och det känns bra någonstans i kroppen, för jag vill att du ska få det fint idag.
Vi sätter ditt kort längst fram på kistan, senare hamnar min och barnens bukett bakom det. Längst bak ska vi lägga våra blommor. Det spelas lugn och fin musik lite tyst ur högtalarna. Vi pratar om handbuketter. Har varsin ros, jag kommer att lägga den från A, eftersom han inte är här. Vi blir visade till platserna längst fram i kyrkan, där ligger korten som vi beställt med ditt foto på och där står musiken som ska spelas. Jag undrar om man spelat country i denna kyrkan förr. Vi sitter där och tittar på allt omkring oss, var och en i sin egen värld av tankar. Prästen skulle ta hand om de som kommer dit sa han, och det känns skönt för jag kan inte tänka nu, vet inte hur man gör, klarar inte, det är påtagligt jobbigt. Strax före 11 slutar musiken och det blir tyst. Vi sitter och väntar på att kyrk klockorna ska börja med sitt dystra dingdong. Jag tror hjärtat ska sprängas i kroppen på mig, snart börjar det, snart ska alla känslorn få komma ut. All ångest, chock, sorg och förtvivlan. I samma stund som klockorna börjar ljuda så kan jag äntligen få ur mig mina tårar.
Försöker lyssna på vad prästen säger, försöker lyssna på musiken, tårar och smärta från avgrunden väller ur mig. Det spelas Carlene Carter med Every Little Thing, din favoritlåt. Lasse Stefanz, Du försvann som en vind. Försöker ta in och lyssna för att minnas men allt susar förbi. Prästen säger att för inte så länge sedan träffade han flera av oss en blåsig och regning dag på stranden när han vigde oss och vi lovade varandra evig trohet. Han säger att det blev för kort. Det kan jag bara hålla med om. Han läser upp det fina brevet som M skrivit till dig. Hon skriver att: Älskade pappa, nog för att du var spontan, men detta var väl ändå lite till att ta i... Orden stämmer så väl. Det är så smärtsamt. Han pratar om saknad och varför och vi sjunger Blott en dag ett ögonblick i sänder.
Så är det dax att gå fram till kistan och ta avsked. Jag kan inte stå på benen, dom är som spagetti eller gele. Säger till sonen I, att du får hålla i mig för jag kan inte gå. Går fram till kistan och gråter förtvivlad, rädd att ramla, benen bär mig inte. Du ligger där och nu är det slut på kärlek och lycka och glädje. Allt är slut nu, det finns inget mer. Lutat mitt huvud mot sonens axel, sätter mig på huk, för benen orkar inte. Försöker samla mig, lägger min ros och säger att jag älskar dig. Lägger en ros från A och säger till dig att den är från honom, att han inte kunde komma. I lägger sin ros. Min dotter lägger sin och ett rött hjärta i tovad ull med ett svart S inuti. Hon har gjort det på Fritids och vill att du ska ha det med dig i kistan om det går. Vi går och sätter oss igen och dom andra ska få gå fram och ta farväl. Jag ser inte, jag skakar i hela kroppen och gråter. Försöker trösta barnen, vi kramar varandra. Cd:n spelar Totta Näslund, Bara om min älskade väntar. Din yngsta brors fru kommer och kramar mig. Jag frågar hur jag ska klara mig nu? Det gör du. säger hon, du kommer klara dig fint. Jag blir lite lugnare. Hon står där en lång stund. Tack för att du såg och vågade komma fram till mig. Prästen kommer och ger mig en kram, han frågar om vi vet vad som hände, jag säger att vi får vänta 5 månader. Jag ser i hans ansikte att han förstår hur jobbigt det är.
Han pratar lite till om något skepp som försvinner i fjärran och är borta. Vet inte vad som sägs, allt är en dimma.
Han säger att det är nu sorgen börjar och 1000 varför till. Till sist spelas 6 fot under av Totta Näslund. Den är så fin och säger allt tycker jag.
Så är det över, vi kan gå ut i naturen och andas. Sonen får hålla i mig när vi går ut, jag ser inte vem som sitter i kyrkbänkarna. Får cd skivan av vaktmästaren, frågar om vi får komma in om en stund och fotografera. Ut i luften, tänder en cigarett. Plötsligt är det fullt med människor på kyrkbacken. Kramar om, tack för att ni kom.
En del går innan jag hinner prata, men vi ska inte ha något kaffe efteråt och alla kanske inte klarar att prata med en sorgsen änka, jag förstår det. Var och en gör som den vill och jag är glad och tacksam för att dom kom och tog avsked av dig. Träffar din ena dotter M och hennes sambo P, för första gången. Önskar det varit under andra omständigheter, men man styr inte över liv och död. Det styrs av sig själv eller av ödet. Är glad att få träffa henne och när vi pratar efteråt visar det sig att hon är klok och klarsynt och står med bägge fötterna på jorden. Jag tycker om henne med en gång, och vi kommer ha en del kontakt framöver. Det värmer mitt hjärta för dina barn är ju min enda länk till dig nu, vill inte tappa dom oxå.
Kramar om din yngsta dotter S, säger att så länge vi pratar om honom och minns honom så finns han kvar.
Vi går in och jag frågar om hjärtat som E vill att du ska ha i kistan. Dom lovar att lägga det hos dig. Vi går in och läser på korten och fotograferar. Jag tar ditt foto i famnen och kramar det, håller det nära hjärtat. Prästen kommer med ett cd fodral. Tänker att jag har ju redan fått skivan med musiken. Men det är begravningsakten inspelad på cd. Jag blir lätt förvånad och står med fodralet i handen. Har inte hört om detta förut. Men kanske har man insett att många är så ledsna och förtvivlade att man missar mycket, då kan man vid tillfälle lyssna själv hemma i lugn och ro. Jag lägger den i min väska och tänker att den kommer jag aldrig att lyssna på.
Vi åker hem till M några stycken för att äta smörgåstårta. Din bästa vän G följer med. Det känns lite lättare nu men som prästen sa, så är det nu man kan börja sörja. Jag känner det i kroppen. Det är ett stort hål i mig av tomhet och ensamhet nu. G pratar mycket. Han pratar om dig sådan som du var. Det lättar upp stämningen lite och vi känner alla att han och vi behöver det. Han har mycket minnen. Så säger han att sista gången han såg dig var utanför affären 2 veckor innan du gick bort. Han säger att han inte hade tid att stanna och prata. Men att nu efteråt tycker han att,visst hade han väl tid. Så bråttom var det ju inte.Men man rusar ofta fram i livet och tycker att annat är viktigare. Jag tänker att jag ska bli bättre på sånt. Att jag ska ta mig tid. Tid är det enda vi har, det handlar bara om hur man använder den.
Vi ska snart åka hemåt. Ska ju hämta A på sjukhuset. Behöver bara vila lite. Är tröttare än någonsin. Känns som all kraft har runnit ur mig idag. Vilar lite men tankarna går runt runt som vanligt. Vi kramas och tackar för gästfriheten hos M. Hon säger att vi alltid är välkomna. Lovar att ringa när vi är hemma.
Stannar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Tar hissen till 4e våningen och får vea att febern inte gått ner och du ska stanna till lördag. Bakslag. Allt har gått över förväntan sen i november. Tumören som var som en handboll har krympt och är förhoppningsvis borta efter strålningen. Så nu detta. Oron gnager. Vi åker hemåt sen jag lovat att åka ner med datorn och lite kläder imorgon. Sätter oss i soffan med smörgåsar och kaffe när vi kommer hem. Startar datorn och läser din dotters blogg. Så fint hon skriver om dig. Tårarna trillar. Barnen säger att jag inte behöver läsa just nu. Dom vill inte ha mera tårar från sin mammas kinder nu. Ställer bort den och vi ser väl på TV tror jag. Tiden har stannat och jag vet inte vad som händer runt mig. Men jag andas visst ännu.
