AL fick ringa nattpersonalen på jobbet. Skulle ju jobbat idag..
Väntar på att klockan ska gå så jag kan ringa din äldsta dotters pojkvän, berätta för honom om Dig, att Du är borta, död, inte finns mer, har slutat att andas. Jag behöver upprepa detta för mig själv hela tiden, för jag är i chock och förstår ingenting. Ringer R, men dom vet redan, hade fått telefon på natten. R ska åka upp till din dotter och försöka trösta. Hur tröstar man den som förlorat en förälder?
AL kommer med kaffe. Jag röker och dricker kaffe hela tiden. Det är allt jag kan. Kan inte äta, än mindre fixa något ätbart. Säger till AL att jag måste åka ner och se Dig. Du ligger på Centralsjukhuset i Kristianstad, i ett bårhus. I ett kylrum. Där ingen värme och kärlek finns, bara kyla och död. Men jag vet att jag måste åka dit innan tisdag för då kommer I och E hem från sin pappa. Kan inte köra själv, ringer och frågar K om hon är ledig. Hon ska jobba och tror inte hon kan få semester.Ringer efter 3 minuter och säger att det är löst, hon kör mig dom 65 milen fram och tillbaka, så att jag kan få se min döda make, åka till begravningsbyrån, polisen, till ditt hus och till din chef med arbetsnycklar. Älskar henne för det, vill inte ha med någon annan just nu. Vi ska åka imorgon måndag kl 8 på morgonen.
Försöker få tag i någon som vet var Du finns. Ingen kan svara, ingen vet. Dom säger att Du ska obduceras. Man behöver en dödsorsak för Folkbokföringen!!?? För mig är du död. Spelar ingen roll vad du dog av, du kommer ändå aldrig tillbaka. Så tänker jag. Jag skiter i deras lagar och ordningar, vill inte att dom ska skära i dig, trasa sönder dig. Vill bara att du ska komma tillbaka och vara hel och fin, mjuk och vacker. Till sist får jag veta att jag kan träffa sjukhusprästen och dig i kapellet bredvid sjukhuset. Vill inte vill inte vill inte, måste, måste, måste.
Ringer till mina barns far och berättar, vill träffa barnen och tala om. Jo, dom ska komma i em. Chock och förvåning igen. Undrar om någon annan människas död, skapat så mycket chock och förvåning och ledsamhet som Din. Du blev 55 år och jag hoppas att Du var lycklig när du dog.
Mina barn kommer. Mina 2 yngsta barn som tyckte om dig. Min dotter som alltid skulle vara först att krama dig. Min dotter och du som hittade på överraskningar, handlade, skrattade, trivdes ihop, nu kommer dom för att få höra om dig. Vi sitter i köket, jag berättar, vi gråter och kramas, mina barns far gråter och kramas. Ingen förstår varför du är borta.
K kommer. Hon har med mat som hon ska laga till oss. Det är det godaste jag ätit på länge. Det är lagat med omsorg och kärlek från en vän till en vän i sorg och chock. Jag är glad, tacksam och lycklig för dessa människor som kommer till mig med kaffe, mat och kärlek. Det känns tryggt att ha dom, vi gör en insats för varandra. Jag borde vara lycklig. Men lyckan fick bara vara hos mig i 2,5 år. Den borde varit 25. Och imorgon ska jag se min döda man i kapellet vid Kristianstad Lasarett. Världen är en underlig plats!