Muren faller en bit till..

Jaa, vad säger man? När man har vänner som muntrar upp.
som skrattar medkännande och hjärtligt och säger att det
är väl inte konstigt att du känner dig som en bitterfitta....
Ja, och då skrattar vi ju, båda 2 :)
Och någon annan juvel, skriver hur hon fnissar när hon tänker
sig hur jag snurrar runt i sängen.
 
-Du håller på att göra dig av med bilen som Stefan köpte till
dig och det är snart 1-årsdagen för Andreas bortgång.
Nä! Konstigt kanske det inte är. Men jobbigt är det iaf.
 
Men så kommer hon hit, den lilla ljuva Katarina. Med en
trasmatta i turkost och vitt, till  mitt kök. Bara för att hon
tänkte på mig när hon såg den, och tyckte att jag skulle
ha en sån...
 
 
Och inte nog med det, för hon har med sig ett smycke oxå.
Som hennes gubbe, har valt ut. Och det är så fint och jag blir
så rörd och förklaringen är ännu finare och allt känns lättare en
stund, och vad har jag egentligen att vara bitter över?
 
 
För jag är ju inte bitter. Jag sjunker ner i dalarna ibland, ett par
dagar. Och sen tar jag mig upp igen. Men när man är där nere,
så känns det som man alltid varit där och kommer fortsätta vara
där för alltid. Men så är det ju inte.
 
För imorgon, då är det en annan dag!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 

Muren rämnar

Och där blev jag genast glad i hjärtat när min dotter ringer
och säger att hon har ordnat så vi ska ha fotbad och
hon ska måla mina naglar och så ska vi göra ansikts-
mask och äta choklad. För det har hon planerat till
när hon kommer på fredag =)
 
Jaa, bara en sån sak kan lätta upp en klagomur!
 
Lite Varmare Kramar// AnnBritt

Klagomuren!

Ja, sån har jag känt mig ett tag nu. Klagar och gnäller och
beklagar mig och tycker tom. lite synd om mig emellanåt.
 
Jag sitter i mitt kök och dricker den ena koppen kaffe efter
den andra. Tankarna cirkulerar endast kring vad som hände
för ett år sedan. Ni vet, när vi fick veta att han hade bihåls-
inflammation och jag blev lycklig över att cancern inte spridit
sig. Sen beskedet några dagar senare att han hade tumörer i
bihålan.
 
Jag tänker på när jag fick veta att dom inget kan göra och när
jag går in till honom och han säger: -Dom måste ju göra nåt,
dom måste ge mig nånting. Jag skulle ju få cytostatika i tablett-
form, varför ger dom mig inte det?
 
Jag minns hur jag går sönder inuti. Jag vet att han vet att dom
pratat med honom om att dom kan inte göra mer nu. Jag ser
på mitt barn som ligger i den sjukhussäng där han tillbringat
så mycket tid, när han egentligen borde varit på arbetet, på
åkern i traktorn, hos Mats och Anna och deras barn, grejat
med sin bil, levt! Andats ordentligt och levt och plockat svamp
(han älskade kantareller) skrattat, njutit av livet, planerat fram-
tiden.
 
Och jag säger till honom, men du vet att så länge du har din
infektion och får antibiotika så kan dom inte ge det. Men sen,
sen ska få det. Jag ljuger för min son, för jag kan inte säga det
vi båda vet, att han kommer inte klara denna resan. Det går ju
inte! Han nöjer sig med det, och jag tror att hjärtat ska hoppa
ur kroppen på mig för det slår och slår, så hårt och det dunkar
och bankar och jag får panik och går ut och frågar sköterskan
varför han sa som han gjorde.
 
-Han har blockerat sig. Han kan inte ta in det, men han vet.
Det är en normal reaktion säger hon. Men jag står där och
inser att normalt, nej det blir aldrig livet för mig igen. Vad som
nu är normalt, men jag känner att det inte är normalt att se
sitt barn förintas i en sjukdom som är hänsynslös.
 
Jag sitter med mitt kaffe och går igenom allt om och om igen.
Kanske är det dax att göra någon sorts bearbetning av allt som
hänt. Jag sitter och tycker livet är skit. För bilen har jag ställt
av nu, och ska skicka den till skroten. 9 st. 2or är ingen ide
att fixa. Det kostar mer än det smakar på en gammal bil.
 
Jag ska jobba i helgen och jag får åka hemifrån 3 timmar innan
jag börjar, för att vara på jobbet 1 timme innan jag börjar, eller
komma 10 min för sent. Jag slutar 7 på morgonen och på lördag
kommer jag vara hemma kl. 11 och på söndag kl. 12.
 
Så tänker jag att det är ju bra att det finns bussar så jag kan
komma dit alls. Försöker vara positiv. Allt löser sig!! Men jag
är så trött på att inget flyter, att saker/livet är krångligt, istället
för enkelt och bra. När jag tar tåget för att köpa mjölk och smör
och ni vet, sånt som ska handlas, då får jag ont i axlar, händer
och rygg när jag ska bära hem det. Och jag blir bara trött och
sur och grinig och tänker att jag har väl för fan, burit tillräckligt
i mitt liv.
 
När man arbetar i vården tar det några år innan man får fast jobb.
Man kan ha vikariat, men när det går ut kan man få gå tillbaka
till timanställning. För det finns alltid någon annan i kommunen
som har jobbat lite längre och som går före. Det kan ta upp till
5 år innan man får en fast tjänst.
Jag är ju ny i kommunen jag arbetar nu, i April har jag varit där
ett år, så det lär dröja innan det blir något vik. Jag går alltså som
timanställd och av olika anledningar har det inte blivit så mycket
jobb denna månaden.
 
Jag har gått här innanför mina väggar och druckit kaffe och gått
ut med hunden och spelat wordfeud i 2 veckor nu. Klart man hinner
fundera mycket då. Över hur livet kan vara när det är som sämst.
Över hur man ska få ekonomin att gå ihop, över om jag kommer
hitta en ny bil till minsta möjliga pris. så att jag kan åka bort från
denna lilla hålan och kanske komma ner och sätta en ros på min
makes grav i Mars. Det är ju ett år sedan jag var där. Det blir dyra
blommor, men hans barn är ju där ibland. Men det är klart att jag
vill åka dit.
 
Sen är det klimakteriet och svettningarna som håller mig vaken om
nätterna. Jag ligger och rullar runt och när täcket är på är det för
varmt och tar jag av det fryser jag. Det känns som om hela jag ska
koka. På dagarna är jag iskall. Inget verkar normalt med denna
övergångsålder, men det ska väl inte vara för evigt!
 
Och jag tänker på hur man i 20-årsåldern pratade om hur bra livet
skulle vara när man blev 50. Man skulle ha hus och barn och jobb
och resa och blablabla..
 
Jodå, jag är ju inte arbetslös, inte bostadlös heller även om jag
längtar härifrån. Och det går tåg och buss, och jag har pengar
till mat och faktiskt till cigaretter med, gud bevars. Och jag har
2 friska barn som älskar mig och kramar mig och uppmuntrar
mig emellanåt att jag är världens bästa mamma. Om om jag
svettas för mycket på natten så kan jag ju ta en dusch när jag
vaknar, och har nattsömnen inte varit tillräcklig så går det ju att
sova bort en stund av dagen, för den är ju inte så rolig ändå.
 
Och jag vill inte gnälla och gny och klaga. Jag vill inte bli den
värsta jävla bitterfittan i hela Bohuslän, som jag hör o häpna,
sa till läkaren när jag jag var på VC, när jag ville ha östrogen,
men om jag blir det. Ja, då är det väl så det ska vara.
Någon ska väl vara värst och gnälla mest!
 
Men mitt hjärta och min själ vill något annat än det jag har nu.
Helst vill mitt hjärta och min själ vrida tiden tillbaka till före Nov
2010. Men eftersom det inte går så få jag väl försöka se ljuset
i tunneln, och försöka hitta nyfikenheten bakom nästa krök,
som jag alltid gjort. Kanske är det "bara" sorgen över 2 av de 4
som jag älskade mest, som ska läka ut först. Ordentligt läkas
ut, så att spänningarna i min kropp kan försvinna och göra det
lite lättare att andas.
 
Så det är väl som vanligt, bara att vänta och vänta lite till, så
att det möjligen, kanske, eventuellt blir lite bättre så småningom.
 
Under tiden tar jag en kopp kaffe till!
 
Bittra Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 
 

Bot?

Jag följer en blogg som heter: i kroppen min.
Den handlar om en ung man som är döende i cancer
han skriver så vackert, smärtsamt och tårfyllt om sina
tankar och sin ångest och drömmar och minnen dessa
sista dagar i livet.
 
Hans senaste inlägg gav mig djup ångest. Någon tyckte
att "om du inte följer mina råd om alternativmedicin, får
du skylla dig själv". Han mådde förstås dåligt av detta.
 
Jag tänker på när Andreas blev sjuk. Från flera håll kunde
jag få höra och läsa, att om du vill undvika cancer, så ät inte
mat med konserveringsmedel. Köp eko-mat och laga allt
från grunden. Åk direkt till bonden och köp mjölk. Jag fick
även höra att ren komjölk skulle kunna bota.
 
Jag läser fortfarande om personer som hävdar att maten är
den största boven i antalet cancerfall. Socker och kolhydrater
ska undvikas, så slipper man detta.
 
Det är ju fantastiskt. Tänk så enkelt! Och tänk att inte läkarna
kommit på det.. Ja, jag är ironisk. Jag inser att livsmedelstill-
verkningen idag, handlar om att tjäna pengar på produkter o varor
som innehåller betydligt mer smaksatser och konserveringsmedel
än för 50 år sedan. Jag inser oxå att det är för kontroversiellt att
starta strid med dessa tillverkare om det.
 
Men om dom som inte haft cancer, har lösningen så borde dom
ju vara multimiljonärer idag. Det kan tänkas att det finns någon
som blivit frisk pga. att börja äta annan mat. Men finns det därför
vetenskapliga belägg för att alternativ medicin är bättre?
 
Att såga till den som är döende att dom får skylla sig sig själva om
dom avlider, är förstås som att sticka ett dödande knivblad direkt i
hjärtat på dom. Jag försökte vid flera tillfällen tala om, att all respekt
för era tankar och åsikter. Men det gäller inte mig, det gäller mitt barn.
Han var myndig och satte sin tro till att läkarna skulle bota honom.
 
Skulle jag då ta honom därifrån och säga att nu skiter vi i dom och
åker och köper råmjölk hos bonden istället?? Naturligtvis inte! Hur
gärna jag än skulle önska att det fanns en mirakelmedicin, så får
man inse att det inte gör det. Och jag undrar vad den som hävdar
att man äter sig till sin cancer, skulle säga till alla dom med riktigt
små barn som får lämna livet för sjukdomen. Ska vi ge föräldrar
dåligt samvete, för att dom gett sitt barn lördagsgodis eller inte
haft tid, ork att laga ekologisk mat alla dagar i veckan, i ett samhälle
som kräver att alla ska jobba så mycket det bara går, och helst
lite till?
 
I en familj som min, med 3 barn, får 1 cancer. Vi har alla ätit samma
mat och jag har ätit i nästan 30 år mer än Andreas, varför drabbades
inte jag? Det finns idag inga bra förklaringar till att man får cancer.
Att rökning kan ge lungcancer det vet man. Trots det har jag en vän
som fick det när hon var 30, och hon har aldrig rökat. Läkarna stod
frågande.
 
Man vet att solens strålar kan ge hudcancer och även solariesolning.
Som i de flesta andra sjukdomsfall, finns ärftliga o genetiska förklaringar.
Det jag fick höra om Ewings sarkom, är att man inte vet anledningen,
inte heller till att det mest drabbar pojkar mellan 10-25 år. Där finns
oxå undantag. Där någon som är äldre fått det.
 
För inte så länge sen skrev jag om cancerforskningen och att man
ev. hittat mediciner som kan bota och jag var upprörd över att det ev.
är så att läkemedelsindustrin inte vill framställa det pga. att man tjänar
så mycket pengar på det som finns idag. Men därifrån till att en cancer-
sjuk patient får skylla sig själv.... Det är bara för mycket. Som om det
vore ett val! Många hävdar att alkoholism är en sjukdom. Det är något
jag inte kan skriva under på. Alla kan välja att dricka eller ej.
 
Men du kan inte välja att få cancer eller inte. Så är det bara. För när
man vet vad den sjukdomen gör med en kropp så finns det ingen som
skulle välja det. När man har sett sjukdomen bryta ner en närstående,
när man har sett deras ångest och smärta, hur sjukdomen bryter ner
hjärnan och talet och rörelserna och kroppen, när man har sett hur läkarna
som arbetar med detta står i smärta över varje förlorad person, då
förstår man att om dom hade kunnat så skulle dom ge mediciner som
kunde bota alla. Det finns ingen som får skylla sig själv!
 
Under en tid så åt jag LCHF mat. Jag mådde mycket bra av det och
jag tror att det är ett bra och klokt sätt att äta sig till bättre hälsa.
Under tiden på sjukhuset kom jag ifrån det, då jag åt det som fanns
på den tallrik som sattes framför mig, för jag insåg att jag behövde
få i mig näring för att orka. Efter den 20 Februari 2012, har det varit
si och så med maten, men jag försöker ändå tänka på vad jag äter.
 
Men det finns dom som äter sunt, tränar regelbundet, inte röker eller
dricker, som vilar sina timmar och ändå drabbas av sjukdom.
Livet gäckar oss. Ingen kan vara säker. Som jag skrivit innan, så är
cancer en sjukdom som är rättvis/orättvis, på det sätt att den kan
drabba alla. Oavsett ålder, kön, religion, hudfärg, ekonomisk status,
intelligens, yrke eller vad du vill. Om maten anses vara en sån stor
bov, varför tar man inte upp diskussion om vår miljö. Utsläpp, föro-
reningar, rubbandet av hela vårt ekosystem? Det finns ingen enkla
svar och det finns absolut inga enkla lösningar.
 
Så jag hoppas att du som läser detta, tänker dig för innan du ev.
säger till en cancerpatient, att den får skylla sig själv om den dör.
För då får du nog skylla dig själv om du får ett knytnävsslag i magen,
för ren dumhet hör inte hemma i denna världen, eller någon annanstans.
What goes around, comes around!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Målet är ingenting, vägen är allt

Om man har planerat eller bokat in en resa, så går man under
tiden i förväntningar. Man tänker sig hur det ska bli att komma
bort. Man ser ut platser man ska besöka, och man längtar efter
att komma dit, att få vara ledig, koppla av, ta det lungt, njuta av
livet.
 
Och så reser man. Lättnaden, förväntan, lyckan infinner sig.
Väl på plats är man upptagen av allt det nya. Dofter, nya vyer,
man kopplar av. Tar fram kameran och fotograferar allt, och
ser ibland det mesta genom kamerlinsen istället för att uppleva
det på plats och njuta av det. Man äter, sover, solar och badar
eller shoppar och får nya intryck att ta med sig hem.
 
Man vill inte åka hem, för livet där borta är så roligt o behagligt,
Men väl hemma, pustar man oftast ut. För det är ju ändå bra
där borta, men hemma är ju alltid bäst.
 
Och efteråt mår man nästan bättre av att minnas sin resa än vad
man mådde på plats. Man kommer ihåg skratten o upplevelserna.
Man minns smaken av den nya maten och man minns människorna
man mött. Och allt känns bra i själen och man planerar nästa resa.
För visst är det trots allt, bättre där borta än här hemma!?
 
Ibland kan man ha ett mål i sikte, att något ska hända som man
längtar mycket efter. Man går där och tänker så mycket på det,
att om det inte händer när man vill och har planerat, så kan man
bli arg och trött och lite bitter över att inget i livet någonsin går
som man vill. Inget går min väg. Allt går emot mig.
 
När det så småningom händer, kanske betydligt senare än det vi
satt som mål, så tar vi det så för givet. Äntligen var det min tur att
få något som jag vill. Så då kanske man inte ens uppskattar att det
händer. För man hade nästan börjat se det som ett krav att det skulle
hända. Och det man längtat efter så mycket är plötsligt inget härligt
och fint utan bara min rätt att äntligen få det jag ville.
 
Man har blivit så intrasslad i tankar om hur det skulle bli att man
helt enkelt inte kan njuta av det. Trots att det från början skulle
innebära att mitt liv skulle bli så mycket bättre, finare, så är det
då det sker bara en händelse som vilken som helst.En naturlig
utveckling av det som jag så självklart var värd.
 
Skulle man då en dag förlora det, ja då först förstår man vad man
hade och saknar det så mycket att nästan går under. Och så undrar
man varför man aldrig kan få behålla det som är bra o positivt.
 
Kanske beror allt på ett evigt sökande efter lycka. Efter att bli sedd
och förstådd och få vara någon i all jordens myller av människor.
En flykt från det liv vi faktiskt har, till något vi tror är så mycket
bättre.men det är ju där under vägen som vi formas som människor.
Alla beslut vi fattat, oavsett om dom var helt fel eller väldigt bra, så
är de en del i vårt liv och vi kan inte ändra på det.
 
Man får lära sig att leva med sina misstag och sina konflikter och
sina sår. Och om borta är bra, men hemma bäst, varför längar vi
då nästan alltid bort? Och precis som vi tittar på vårt liv genom en
kameralins, istället för att bevara stunden i hjärtat, så är det nog
många som lever just så. Inte här och nu, utan där borta eller då,
eller någon annanstans.
 
Sen när man blir gammal och livet står mera still, så önskar man
att man kunde uppskattat det man hade. Undrar varför man ständigt
längtade bort, klagade, gnällde, kände sig felaktigt behandlad, trots
att man själv, ganska ofta, tom. sårat andra.
 
Det är vägen som är mödan värd. Inte målet. Det är vägen som formar
oss till dom vi blir. Vägen slipar våra hårda kanter och gör oss lite
mjukare i formerna, det är lätt att glömma det.
 
Och om jag tänker så, att vägen är allt. Ja, då är de 20 år, 3 månader
och 14 dagar jag hade med Andreas allt. Då är döden ingenting.
Jag menar döden som sådan, den skräckinjagande, oåterkalleliga
otäcka döden är då ingenting. Minnena, upplevelserna, erfarenheterna
tillsammans med honom är allt. mitt barn togs ifrån mig, men inget
eller ingen kan ta de minnen jag hade med honom under de åren.
 
För även om inte målet var att han skulle dö, så var det i situationen
oundvikligt. Det fanns ingen återvändo. Och det gör det ju faktiskt
inte för någon av oss. Ingen undkommer döden. Hur mycket botox,
eller ansiktslyft man än gör, så är det så att livet en dag tar slut.
Det målet vill ju ingen ha. Det är vägen, livet vi vill uppleva. Och det
går att göra det. Trots konflikter, taskiga relationer, dålig ekonomi
så är livet här och nu. Hur mycket vi än planerar vår framtid i stort
och smått så kommer vi att missa alla dagliga guldkorn om vi ser
våra mål som större än vägen.
 
Så har jag avdramatiserat min rädsla för döden. Och då är faktiskt,
som Katarina sa, Andreas och Stefan bara ett andetag bort.
Deras minne och själar lever kvar och inget kan ta det ifrån mig.
Dom finns med mig och runt mig och i mig, i mitt hjärta och i mitt
medvetande. Och det dom gav ska alltid leva med mig och göra
mina dagar lite bättre och ljusare.
 
Saknaden! Den får jag leva med, men det känns lite lättare när jag
tänker att döden inte är någonting. Den ska inte få skrämma mig
mer och den ska inte få ta ifrån mig glädjen att leva. Här och nu
och varje dag. För även om jag längtar bort ibland, så är det här
hos Isak och Emma som jag har mitt liv.
 
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sömn och sånt

Jag har börjat vakna väldigt tidigt på morgnarna.
Och det är ju bra när barn ska till skolan och så.
Men om man somnat kl. 4 tex. för att man bara har
snurrat runt hela natten, eller sprungit uppe flera
gånger, så är det inte lika roligt.
 
Men inatt! Ja, då har jag sovit utan att röra mig alls,
somnade visst med telefonen i handen efter att jag
satt klockan och vaknade med den i samma hand
i samma ställning. Det var helt underbart kan jag säga.
 
Att inte kunna sova är nog det värsta. Man går som i
ett vacum på dagarna och längtar bara efter sömn.
Efter en förlust är det när man ska lägga sig som man
slappnar av. Då kommer alla tankar, funderingar o saknad.
 
Märkliga tankar och drömmar går i varann och det känns
som hjärnan aldrig får vila. Och inte kroppen heller.
Det gör att man inte orkar någonting, inte har energi eller
kan tänka klart under dagarna. Ett evigt tillstånd av trötthet
som aldrig tycks ta slut.
 
Så när man får den där efterlängtade sömnen, då blir det
lite märkligt, man vet inte riktigt hur man ska bete sig när
dagen kommer. Ska jag ta tag i allt det där som jag inte
orkat innan? Hur gör man? Hur är det att ha ett normalt liv?
Där man går upp och plockar undan och diskar och går
till tvättstugan och lägger in tvätt i skåpen. Eller vad man nu
gör när man lever och allt är som det ska och man inte tänker
på hur det kan vara eller bli.
 
För det liv som jag hade innan Andreas blev sjuk och Stefan
gick bort och Andreas somnade in för alltid, det livet finns inte.
Jag kommer nästan inte ihåg det. Jag vet att jag tyckte det var
ofta var öken, ett evigt ekorrhjul med samma saker varje dag.
 
Men det var ett liv. Det var mitt liv. Med min man och mina 3
barn och konflikter som skulle lösas och läxor som skulle
göras och semestrar som skulle planeras och födelsedagar
som skulle firas och allt det vardagliga som kan tyckas så
trist och meningslöst, men som gör livet till livet, och skratt
och diskussioner och tjat om för mycket dataspel och tv-
tittande.
 
Och nu, kaos. Och kanske är det inte så konstigt att bilar
inte blir besiktigade i rätt tid, att samtal inte blir ringda och
att viktiga möten glöms bort. För om man inte tillåter sig
att känna all den sorg och smärta och vrede och maktlöshet
som man känner när dom man älskar mest försvinner ur ens liv, 
utan bara försöker fortsätta som om inget har hänt. Ja, då
kan man nog inte heller resa sig och uppskatta det liv man
faktiskt har och dom underbara som finns omkring och naturen
och dess växlingar och att kunna ta sig upp ur sängen på
morgonen, om än lite stel, men ändå utan smärta och frisk
och levande och med resten av livet framför sig, med minnena
inne i sitt hjärta och dagen framför som ett oskrivet blad där
faktiskt vad som helst för fantastiskt kan hända.
 
För det sker mirakel varje dag. Solens strålar från en blå himmel.
Nybryggt kaffe med en god kolakaka som dottern bakat.
En vän som ringer och får dig att skratta så du nästan inte får luft.
En promenad i dagsljus där man kan se små tecken att våren
nog är på väg någonstans i fjärran. Ditt barn som ger dig en kram
och säger att du är den bästa mamman i hela världen.
Ett möte på Arbetsförmedlingen med någon som faktiskt tror
på dig och säger att det kommer att bli bra.
Ett möte med en tidigare chef, som haft det jobbigt ett tag, men
som pga. din egen tragiska historia, faktiskt känner att hennes liv
är nog inte så dumt ändå.
 
Och det kan nog vara så att den enorma smärtan i bröstet
håller på att dämpas. Även om saknaden aldrig kommer
försvinna, så finns det en förlikning med att det är dax att gå
vidare nu. Jag kan känna mitt barns närhet så starkt ibland,
att om jag blundade och sträckte ut handen så skulle han vara
där och ta den. Vi hade ett starkt band, han o jag.
 
 
Andreas hade ett stort och gott hjärta och jag vet att han vill
att vi ska ha det så bra som det bara går. Jag känner att han
är med mig hela tiden och jag är säker på att han vakar över
sina syskon. I dom stunder när jag känner hans närvaro så
starkt, är det som om han aldrig dött. Då vet jag att även om jag
inte kan prata med honom eller krama honom igen, så är vi
ändå tillsammans. Allt jag behöver göra är att lyssna till mitt
hjärta och tänka på honom så är han där. Då känns det tryggt!
 
Så! Nu ska jag hitta en slags struktur och rutiner för att börja
det nya livet. Jag har ju startat om förr. När jag flyttade hemifrån,
när jag gifte mig, köpte hus, fick barn... Så det jag har framför
mig nu är nytt, men lite annorlunda. Och sen, om jag har turen
att få leva till pension, så kommer det oxå bli något nytt och
när barnen flyttar hemifrån. Så nya situationer kommer oftare
i våra liv än vi kanske tänker på. Man får lära sig det nya hela
tiden. Känslan just idag och just nu, är att det kan bli rätt bra!
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 
 
 

20 Januari 2012

Idag är det 11 månader sedan Andreas lämnade oss för alltid.
Ofattbart lång tid att inte få träffa den som man hela tiden tänker på.
Nästan ett helt år, och jag vet egentligen inte vad som hänt under
denna tiden. Det känns som det bara varit sorg, saknad, tårar, ångest,
skratt och minnen.
 
För mitt i allt så har det funnits mycket skratt. Till stor del kan jag
tacka Katarina för det. Hon har ett sätt som gör att man skrattar åt
det mesta, även i de mest absurda situationer. Och jag är helt säker
om att både Andreas och Stefan skakar på huvudet åt oss där i sin
himmel och undrar när vi ska bete oss som folk, och få ordning på
våra liv :)
 
Jag har lärt mig att jag inte kan planera något. För som igår när jag
tänkte städa hela dagen, låg jag i sängen och mådde skitdåligt och
sen på soffan resten av kvällen och tyckte livet var pest.
 
I morse, trots datum, vaknade jag med ett leende på läpparna och
har varit ute på 2 långpromenader med hunden i solskenet. Diskat,
plockat undan, dammsugit, lagat en god middag till mig o dottern.
Spelat TP med henne, gjort ett ljus, lyssnat på hennes rockkonsert
som hon höll för mig i köket <3 haft några goa telefonsamtal och mått
riktigt bra.
 
Så dagarna ser olika ut, men dom ingår alla i livet och jag har lärt mig
att ta det som det kommer. Under veckan har jag haft ett bra möte
med Isak´s skola. Vi kom i tid denna gången och jag blev tårögd över
hur väl dom tar situationen.
 
Jag har oxå varit nära att spränga mitt hjärta i skräck, när sagda skola
ringer o frågar om jag är förälder till min son. Men dom ville ha tag i honom
och tänkte inte på att han hade lektion. Vad det startade i mig kunde ju
inte dom veta. Men jag kände att inget mer får hända nu, för det skulle
jag inte klara på några villkor.
 
Det skulle vara skönt om livet ville visa sig lite positivt ett tag. Ja, jag har
ju några runt mig som har fått cancerbesked och det är smärtsamt och
tungt och minnena kommer tillbaka. Men vi ser det så positivt vi kan
och jag får äntligen ge tillbaka lite av det jag fått under de senaste 2 åren.
 
Man kan ju önska att jag kunde fått göra det i andra sammanhang, men
nu är ju livet som det är. Oberäkneligt och märkligt. Det som är lite positivt
i sammanhangen är ju att trots min totala förvirring i alla situationer, så vet
jag att en dement person inte kan lära sig något nytt. Så det ska väl inte
var det jag håller på att bli iaf. Det är en stor skräck för mig, då jag jobbar
med det och ser vad denna fruktansvärda sjukdom gör med de drabbade och
anhöriga. Det finns dessutom i min släkt.
 
Men att hitta silverringar i frysen...ja, det gör ju att man kan undra lite ibland!
 
En kär vän´s dotter skickade mig en dikt idag, som hon skrivit till Andreas minne.
Trots att hon aldrig träffat honom, så känner hon starkt för honom och oss.
Sånt känns i hjärtegropen <3 Hon förlorade själv en syster i unga år,
i samma sjukdom för ganska länge sedan. Så hon vet vad saknad är.
 
Livet? Vad är livet utan dig? Det är många tankar som flyger runt i mig.
Hur kan man ryckas undan från livet så lätt, att lämna jorden så tidigt var inte rätt.
Men sjukdomen var inget du valde, så när vi stod där vid graven, vi sakta, sakta, drog oss till tillbaks.
Men vi besöker den varje dag,kanske inte kroppsligt, men mentalt.
Kanske kommer vi att gråta kanske lägga ner en ros, men i våra hjärtan du alltid kommer att bo...
 
Tack Sofie!
 
Nu önskar jag Er en god nattsömn
och minns att det enda som egentligen betyder något, är familjen.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 
 

Nytt år, men samma förvirring :)

Ja, då kom det ett nytt år och jag får säga att även om
det började stormigt för några av mina vänner, så kände
jag att rent privat så började året riktigt bra.
 
Vi hade klarat av Jul och Nyår utan son och bror och haft
det ganska mysigt ändå, trots att allt var så annorlunda.
Fredag den 4e så var vi några uskor som pluggat ihop,
som träffades på Harry´s och pratade, åt, drack och skrattade.
 
Ett härligt gäng och vi hade lika roligt nu som då :)
Sen skulle jag köra hem och det var då jag insåg att det går
att vara riktigt totalt förvirrad utan att ha en demensdiagnos!!
 
Saker som jag gjort de sista 2 åren har gått på någon sorts
automatik och jag minns inte vad som hänt från dag till dag.
Det har handlat om att ta sig igenom dagarna så att varje dag
funkar någorlunda med mat, handling och allt som ska göras.
 
Därför hamnar jag i situationer som gör mig helt förvirrad,
eftersom jag inte minns vad jag gjort. Som tex. att jag har
vinterdäcken i bagaget när jag tror att det är dom som sitter
på bilen. Att jag inte kan ha koll på tider fast jag skriver upp
det och sen går en halv dag till spillo när jag får vänta på tåg
som inte kommer, eller kör ifrån mig, och är på jobbet 1 timme
innan jag börjar, fast jag tror att jag är sen...
 
:) Ja, som ni förstår är det inte så lätt att vara i mina kläder.
Men det blir ju en del goa skratt att dela med sig av. Och det
har skrattats en del i stugorna omkring mig. Man får bjuda på
det, för om ett gott skratt förlänger livet, så har jag ett tag till
att vara med mina barn.
 
Fast man kan ju önska att livet kunde ge mig ett brejk. Tänk
en avstressande resa på någon månad där man bara får koppla
av, vila sova och bada. Drömmar är ju ändå gratis. :)
 
Hoppas erat nya år har börjat bra. Även om allt inte är perfekt,
så kan man ju tänka att om det börjar illa kan det inte bli sämre
iaf. Man får tro att det blir så bra det kan. Så länge man har tak
över huvudet och mat för dagen, så är man ju lyckligt lottad.

Det är lätt att glömma sånt. För vi är ju ändå ganska komplexa
vi människor. Snart är det den 20 Februari och jag kan inte förstå
att det nästan gått ett år sedan vi satt och väntade in döden. För
hur det än var, så gjorde vi ju det. Väntade på döden! Det fanns inte
längre någon hjälp, ingen återvändo, inget hopp. Bara död. Inget liv
mer, ingen framtid, inga drömmar att uppfylla för honom.
 
Älskade barn, som gav så mycket. Som gav det som ingen annan
någonsin kan ge mig. Insikter, skratt, förnuft och fina minnen. Men
hur mycket minnen man än har så kan inte det jämföras med att få
ha sitt barn hos sig sig, krama det, följa det i livet, förundras, oroas,
glädjas och våndas. Så som man gör som mamma till de barn man
burit under sitt hjärta.
 
Nu ska jag laga middag till ett annat hjärta. Min fina Emma som är
en glädjespridare varje dag och som säger att även om jag är förvirrad
så älskar dom mig, hon o Isak <3 <3 Det känns tryggt! ;)
 
Massa Många Kramar// AnnBritt