2 sidor av ett mynt

Att världen troligen alltid har varit ur led är nog sant.
Men det kan vara så att man ser det mer tydligt med
ålder och trasiga händelser i sitt eget liv.
 
Jag läser om en 15-årig flicka från Maldiverna som våld-
tagits av sin styvfar. Hon ska straffas med 150 piskrapp
för samlag utanför äktenskapet. Och folket får titta på.
 
En ung tjej dricker sig redlöst berusad och ett gäng pojkar
våldtar henne gång på gång, filmar händelsen och alltför
många i vår värld skriver om att sånt får man räkna med
när man dricker sig redlös, och hade hon inget omdöme.
 
En diktator i NordKorea hotar med att kärnvapenbomba USA,
för att han hatar landet.
I Sverige blir det ramaskri när en kvinna brutit näsbenet på
en kille som hon ansåg tafsade henne på rumpan, och hon
får böter.
Kommentarer om att hämnd aldrig är tillåtet enligt svensk
lag och hon gjorde det medvetet efter en stunds betänketid.
 
Sjuksköterskor som säger upp sig  Lund får höra att dom
väljer ju själva och dom ansvarar knappast för liv och död.
Dom vill ha bättre arbetsvillkor och högre lön, men i vården
idag finns inga pengar sägs det.
 
En Sebanks chef får 18,5 miljon i lön. Hennes ansvar är att
ta hand om de rika svenska spararnas pengar.
 
Man ser skillnaden på vad/vem som är vktig i dagens samhälle.
 
Vi människor silar mygg och sväljer kameler. Människor som
kämpar, slter, arbetar för att göra samhället till en lite bättre
plats har inget värde.
 
Det finns dom som får frågor om dom känner att dom utfört något
meningsfullt under sitt arbetspass. Eller när dom känner att dom
inte räcker till, inte hinner med, får höra att dom ska se det som
en utmaning.
 
Kränkningar i vården ska anmälas. Det är bra. Men vem anmäler
de kränkningar som vi dagligen får utstå från chefer, politiker,
världens ledande män? För de flesta är ju män trots allt.
 
När man använder sig av yttrandefriheten som grund för att få
säga/skriva vilka elakheter som helst, men inte tål att bli granskad.
Det är då yttrandefrihet och demokrati är i stor fara. När det bara
är ok för ett litet antal att säga vad dom tycker, alla andra ska tigas
ihjäl eller bli straffade/bli av med jobbet/ hamna utanför.
 
Men var och en får ju ta hand om sig. Det är vårt eget ansvar idag
att klara alla dessa orimliga samhällskrav. Det är jag, mig och mitt
som gäller. De andra struntar jag i, de får klara sig själva.
 
När vi faller finns varken sjukvård, förståelse, medkänsla eller en
hjälpande hand. Unga och gamla dör för att vårdens kanter är
för hårda, för snäva, för ointresserade, för hårt styrda av att spara
spara, spara.
 
Om det är sant att Jesus funnits, om det är sant att han spikades
upp på ett kors, om det är sant att han gjorde det för allas våra
synder, Ja, då ska jag nog inte mer klaga över smärta. För de
helvetes kval han måste ha lidit när han hängde där, det kan ingen
av oss uppleva. Inte ens den som blir piskad till döds, inte den som
älskar sitt jobb, men inte ser någon annan utväg än att sluta för att
ingen uppskattar det dom gör. Och presidenten i landet långt borta,
hur kan han hata så mycket att han vill hämnas med en atombomb??
 
Vi må ha lagar och regler att följa för domstolars skull, men i
verkligheten, i lvet, där verkar människan göra precis som den vill!
 
Trots dessa tankar önskar jag en solig fin och kärleksfull Påsk.
Ta hand om varandra, krama varandra, svälj stoltheten och gör
någon glad dag. För hur galen världen än är, så får man inte altsluta
tro att det goda alltid är vackrare och starkare än det onda. <3
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 

Påskhälsning

 Här går det vidare i lugnt o stilla mak, med avbrott för influensa,
nattjobb o trötthet som inte verkar ha någon gräns.
Kroppen längtar efter massage och det ska jag försöka ta mig tid
till snarast. Fick ju det på födelsedagen förra året.
 
Panikångesten börjar ge sig till känna i lite små portioner då och
då. Det är att acceptera att den är där, prata lite med den, inte låta
den ta över. Man lär sig sin kropps signaler efter 50 år i livet, försöker
att lyssna på den och ta det så lungt det går mellan varven.
 
Igår hade jag 2 härliga tjejer hemma på lite ost o vin och påskmust.
Skratt och fniss blandat med allvar i en bra mix. När klockan var 23,
låg jag i sängen. Helt slut, utmattad och med ett leende på läpparna.
 
Blir ett par jobbnätter extra i helgen. Men imorgon ska jag och sonen
fira Påskafton med lax och räkägg, köttbullar och prinskorv i all enkel-
het. Vem vet, kanske ser vi på någon film oxå om vi orkar.
 
Får se om det blir något besök på konstrundan oxå. Det är ett mysigt
och lättsamt sätt att njuta av vårens ankomst tycker jag.
Tänkte bege mig till sonen och göra lite fint hos honom på kyrkogården.
Dax att vårstäda lite där efter vinterns framfart. Mitt älskade saknade
barn!
 
Önskar en Glad och fin Påsk till er alla
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 

Glädje och kyla

Det går upp och ner både vädermässigt och känslomässigt
här på sista tiden. Från härliga vårdagar till snökaos, 16 minus
och blåst.
 
Känslorna går från nerbrytande svåra med mycket tårar till
glädjeämnen som stockar sig på grund av omständigheter
som inte är så enkla.
 
Jag har nu fått ett vikariat några veckor framåt, det känns bra.
Att veta när jag ska arbeta och att jag har en inkomst som gör
att jag kan försörja mig och mina barn.
 
Jag pratade med bostadsbolaget i Stenungsund häromdagen.
Har stått i kö i 3 år nu, och fick veta att jag har 225 personer
före mig i det område jag helst vill bo...
 
Nåja, får väl nöja mig med en lägenhet på 4e våningen, fast det
jag mest önskar är gräs under fötterna. Men att önskningar och
verklighet sällan stämmer överens, har jag blivit varse de sista åren.

Kanske dröjer det ett par år till innan vi är där på den efterlängtade
förstaplatsen. Får se hur länge man står ut att bo kvar i minnenas
och ångestens boning.
 
Annars går väl livet sin gilla gång. Varken mer eller mindre, bättre
eller sämre. Varken roligt eller tråkigt, känns bara för närvarande.
Försöker hitta motivation någonstans. Den är svårfunnen just nu.
 
Var dock ute med jobbet och firade St. Patricks Day i fina hattar
och till finstämd Irländsk musik. Några timmar av nya intryck, och
en stund att inte tänka på det som upptar 24 timmar av tankar och
drömmar. Det var bra! :)
 
Nu ska jag åka iväg på nattjobb. Hoppas ni får en fin måndagskväll.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt
 
 
 

Inte så bra

Trots att vårsolen skiner varm och stark och hoppingivande idag,
känner jag mig tom, överkörd och maktlös.
Undrar om det är värt all strävan och försök till positivitet.
Kroppen känns som ett stort hål. Tomt, kallt, bottenlöst.
 
Ändå vet jag att det är nu jag måste börja kämpa som mest.
Det är nu när det känns som mest hopplöst, som jag måste
börja hoppas och tro. På riktigt!
 
På att det finns ett ljus i mörkret, en väg ut ur tunneln.
När den lilla tro till förändring som funnits, ger vika, sviktar,
dett är då man inte får ge upp.
 
Vågskålen! Balansgången, så svår och tunn, som att gå på
slak lina. Med ett oändligt mörker under och man får inte trilla
ner. Hitta lösningar, orka kämpa, Vägen ut, finns den?
 
Det får inte vara förgäves. Måste hitta känslan att det finns en
mening, något bättre. När man tror man är i botten och  djupet
visar sig avgrunsdjupt, det är då man får börja klättra. På hala,
kalla slippriga väggar ska man hitta grepp att ta sig upp.
 
Upp i ljuset, mot framtiden. Det måste finnas, får inte ge upp.
Måste hitta krigaren, inte den som förlorar hela slaget, men den
som vinner. Om det finns någon vinnare!?
 
Kram// AnnBritt
 
 

Stenungsön 8 Mars

Jag tar med mig hunden och åker ut till Stenungsön.
Kör upp för backen till kapellet där vi var för ett år sen.
Det är soligt och vår i luften idag, då låg det lite snö
på backen och var kallare.
 
Jag blir lite yr när jag går ur bilen. Så ser jag framför
mig alla nära och vänner som kommit dit. Alla strama
ansiktsuttryck, tårar, sammanbitet. Jag kramar alla,
tackar för att dom kommit.
 
 
Jag tittar in genom det vackra fönstret där Andreas kista stod.
Jag kan höra musiken. Eva Cassidy´s Fields of gold och Over
The rainbow. Jag tänker på våra 3 stycken av Volbeat och undrar
om man haft den typen av musik där efteråt.
 
Jag hör Lucinda Drayton´s vackra 100 000 Angels, när vi tar
avsked och jag ser mig sitta på främsta raden med armarna
runt Isak, Emma och Sofie, Stefan´s dotter som var med.
Vi gråter, vi lägger varsin ros men det är knappt att jag minns.
Jag vet att mina ben skakar och jag tror att jag ska ramla.
 
 
Jag minns de vackra blommorna som rådjuren senare åt upp
på kyrkogården. Jag minns att det var fint. Att det var som jag
ville att det skulle vara och känslan att Andreas oxå var nöjd.
 
När vi går ut är allt lite lättare. En del ska följa med och dricka
kaffe efteråt. Klasskamraterna dröjer sig kvar. Jag säger att åk
ni och ta en fika ihop. Det kan vara bra efter sånt här. Och jag
säger att dom ska ta hand om livet. Göra det dom vill och
drömmer om, att dom inte ska tveka och inte vänta. Livet är nu!
 
Jag tittar mig omkring i naturen. Vårens längtan är stark. Man kan
nästan höra hur den kämpar för att göra sig synlig. Vi tar en tur
på ön, Ludde och jag. Jag njuter av havet och den blå Marshimlen.
Jag känner lugn och närvaro i stunden. Det känns skönt att ha åkt
hit idag. Att göra det overkliga verkligt. Att komma lite närmare
förståelse, insikt, tröst.
 
 
 
Att ha 2 stora sorger är inte lätt. Det är inget jag önskade av livet.
Med allt vad det inneburit har jag jag kämpat varje dag för att orka
gå ur sängen. Jag har försökt att le, att förstå. Att förstå andra och
hur dom känner. Jag har försökt ge tröst åt den som behövt när jag
har orkat. Jag har försökt att förstå varför det skulle hända.
 
Ändå finns det fortfarande personer runt omkring som försöker slå
undan mina ben. Som sätter sina knivar där jag är som svagast
och där det gör som mest ont. Dom som står mig närmast och
känner mig vet att jag inte är intresserad av att framhäva mig själv.
 
Dom vet att jag inte är den som har behov av att klappa mig själv
på axeln och tala om att jag är bra. Jag har inte heller behov av
att andra tycker jag är bra. Jag vet vem jag är, hur mitt liv sett ut
och de fel jag begått har jag själv fått betala för.
 
Men det betyder inte att jag inte är sårbar. Och att jag blir ledsen
riktigt ledsen, när man använder mina barn emot mig. Eller att jag
tar illa vid mig av orättvisor och elakheter över huvud taget.
 
Kanske det är dax för mig att kriga nu. Andreas var stark. Han var
starkare än mig. Jag vet att han älskade mig och var rädd om mig.
Jag vet att han hade rättspatos och att han ville mitt bästa.
 
Han kämpade ur ett underläge, inte bara med cancern, men ofta
i livet. För mig är han en vinnare, även om cancern tog hans liv.
Jag tror jag oxå ska försöka bli det. Jag ska hitta ett sätt att
ta mig ur smärtan, så att ingen kan sticka knivar i mig mer.
 
Då blir det som en Boomerang. Och då stämmer ordspråket:
Som man sår får skörda, väldigt väl. Och då får man själv stå
till svars för de ord man säger. Då behöver jag inte ens lyssna,
för jag har redan fullt upp med att ta vara på de dagar jag har!
 
Var rädda om varandra.
Massa Många Kramar/ AnnBritt
 

Livet

Så här dax för 2 år sedan, knackade 2 poliser på min dörr,
för att berätta att min man hade avlidit 2 dagar tidigare.
Jag tror det var den värsta dagen i mitt liv.
 
Chocken över det jag anat ett par dagar, men inte kunnat ta
till mig. 3 månaders total chockbubbla, jag som behövde honom
som mest nu. När Andreas var sjuk och jag inte visste hur jag
skulle ta mig igenom det.
 
Ja, det var nog värre än att Andreas gick bort. Just för den totala
chocken. Han hade ju varit hos mig 1 vecka och det var meningen
att vi skulle flytta ihop några månader senare.
 
Det jag trodde skulle vara för evigt tog slut. Krasch! Krack! Borta!
Men det är min son jag saknar mest idag. Kanske för att det ligger
närmare i tid och för att det var så fel. Att en ung människa full av
energi inte får leva. Jag hade tid att vara med honom till slutet.
 
Men kanske har jag fortfarande inte förstått det. Inatt bröt jag ihop
i tårar och det kändes som jag skulle gå sönder. Han känns så
levande ännu. Vi har all go humor. Alla skratt. Alla galna kommentarer.
Jag har Andreas så nära intill mitt trasiga hjärta, så det känns ibland
som han är här med oss. Ser till oss, tar hand om oss. Peppar oss
att gå vidare.
 
Jag tittar på "När livet vänder". Om kvinnan som förlorade sin make i
cancer, på deras 7e bröllopsdag. Jag gråter och gläds åt att hon kan
le och att hon inte längre är rädd. Hon säger att hon var rädd för allt.
Men inte längre. Hennes liv har vänt. Hon går framåt, sakta men säkert.
 
Jag inser att jag inte är där ännu. Mitt liv har inte vänt. Mitt liv är ännu
sorg o smärta. Men det ger tröst att se andra som kommer vidare, även
om sorgen alltid kommer vara där. För varje dag som går, så närmar jag
mig den förändring som jag längtar efter, den som ska föra mig vidare i
livet.
 
För det handlar om att hitta en ny identitet och nya mål. En ny drivkraft.
Ny vilja, ett nytt liv! Och om andra har hittat dit, så bör ju jag göra det oxå.
Allt som krävs är tid! Ständigt denna tid. Den går inte att påverka, det går
1 minut i taget, 1 timme i sänder, en dag i taget. Och istället för att vänta
ut, så får man försöka ta sig en lite bit fram varje dag. Man hinner inte så
långt på 24 timmar som man kan tro, i såna här sammanhang. Man får låta
det ta den tid det tar!
 
Och just nu har jag någon sorts influensa och med en lön som liknar 80-tal,
så blev det ingen ros på makens grav den 4/3. Jag får åka ner en annan dag.
När kroppen är piggare och plånboken lite mer välfylld.
 
Men det är skönt att Mars har bidragit med ljus och lite värme. Det behövs.
Årets första balkongfika har det blivit med. Härligt! Jag har nog aldrig längtat
så mycket efter solen som i år. Hoppas det blir mycket av den varan denna
vår och sommar.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt