Jag funderar över mina ringar. Kan inte förmå mig att ta av dom. Är ju inte skild, och vet inte om jag fortfarande är gift. Men jag vet att jag är änka och ensam mot min vilja. Någon säger att när jag tycker det är dax, kan jag ha dom på den andra handen. E tycker att jag kan ha dom i en kedja runt halsen. Provar att byta hand men det känns inte bra, så jag sätter tillbaka dom på vänster ringfinger.
Små saker som egentligen inte har någon betydelse, men som ändå betyder allt. Bestämmer mig för att vänta med beslutet tills det känns ok och jag undrar om den dagen ska komma alls.
Som alla sagt, och som jag redan visste, så är det nu jag kan börja sörja dig. Chocken har äntligen släppt och livet känns en anings aning lättare. Hade fått för mig att allt var fixat nu, att det var klart med alla papper men så är det inte. Det dyker upp nya brev att ta ställning till och nya samtal ska ringas. Märker att jag skjuter upp en del av det, vill inte mer, orkar inte mer. Behöver få vila och sörja i lugn och ro. Gör i ordning ett bord med ditt foto, några av dina saker, 2 ljus och i lådan under ligger vårt vigselbevis och kort från bröllopet. Ett litet altare till ditt minne.
Till Alla Hjärtans Dag 2009 köpte jag en liten bok till dig. En liten bok om Kärlek. När jag tittade i den i affären stod det på första sidan: "Över dörren till mitt hjärta skrev jag genomfart förbjuden. Men kärleken kom skrattande förbi och ropade: Jag går in överallt". Det var precis så. Jag skulle inte ha något nytt förhållande. Jag var bränd och försökte undvika elden, men så kom du. Du kom in i mitt liv hastigt och oväntat och en dag satt du vid mitt köksbord när jag kom ut från duschen. Jag sa hej och du sa hej, och sen var det bara så att det var vi. Du och jag. Så enkelt, plötsligt och oväntat. Dagen efter åkte vi till guldsmeden och beställde förlovningsringar. När du kom tillbaka veckan efter satte vi dom på våra fingrar. 2 veckor senare var jag hos dig första gången för att äta julbord med ditt jobb. Vi var på Yngsjö Havsbad och en av dina vänner bad musikerna spela "Let it be me" för oss. Sen hurrade alla restaurangens besökare för de nyförlovade.. För några veckor sedan satt du på min köksstol och sa att du älskar mig. Sen åkte du hem. Och nu finns ingenting kvar. Du försvann ur mitt liv lika hastigt som du kom in i det och jag undrar allt oftare om allt varit en dröm. Om det varit sant eller kanske bara en saga. Det är sånt som inte händer i livet att man träffas, blir kär och gifter sig efter 9 månader på en strand en sommardag i Juli. De flesta tycker det är varnsinnigt, att det är galet. Att så gör man inte. Men jag och du tvekade inte. Vi var ju gamla nog att veta att vi kände det vi kände och att livet är för kort för att vänta. Vi hade bägge varit gifta tidigare och sammanlagt hade vi 8 barn!! Så varför skulle vi vänta med det som kändes rätt? Det finns så mycket regler och lagar och tyckanden om allt. Det är bättre om man låter människor göra som deras hjärta vill, då blir det lättare för dom att flyga fritt.
Att det skulle bli så kort som det blev var inget jag räknat med. Det blev bara 2,5 år av kärlek, lycka och glädje. Men jag vet att jag inte ångrar någonting. Jag känner mig glad och tacksam, trots sorgen, att jag inte tvekade. Glad att jag valde att bli din hustru och bära ditt efternamn. Ibland är det så att lyckan är en kort sekund, men att den inte försvinner från vårt hjärta. Du är borta men du är med mig i varje andetag. Du är så påtagligt närvarande fast jag inte kan röra vid dig. Du är hela tiden i mina tankar och jag känner att du är med mig, att du är med oss. Det är en märklig verklighet att du bara är ett andetag bort, men att jag inte kan få höra din röst igen. Att jag sträcker mig efter dig i tankarna och saknar dig, men du är inte där och ändå kan jag känna din närvaro. Sorg är så smärtsamt och svårt och tungt och obeskrivligt jobbigt. Har man aldrig varit i sorgen tror man att den snart ska gå över. Att efter begravning är det bara att gå vidare. Men det är då det börjar. Då har man alla dessa dagar framför sig som man ska klara sig igenom på egen hand. Vardagar och helger. Högtidsdagar och födelsedagar. Första dödsdagen och första begravningsdagen. Allt det man ska ta sig igenom första gången på egen hand ingår i det sorgeår som ingen vill kännas vid längre. I det moderna samhället finns inte tid för sorgeår och tårar. Där ska man tillbaka till jobbet efter 4 veckor och sen inte prata om eller minnas den döde. Gå vidare som om inget hänt eller som om den aldrig funnits. Glömma bort. Men det är ju så länge man pratar om och minns en människa som den finns. Tänk alla kort på gamla släktingar där ingen vet vem det är. En sådan person har ju aldrig funnits och den har glömts bort. Jag kommer inte glömma dig och vill inte glömma dig. Sen får andra tycka vad dom vill. Du var min man och jag sörjer dig och pratar om dig även om andra tycker det är jobbigt. Det får helt enkelt ta den tid det tar!! Men du ska veta att det är överjävligt
Fina o sanna ord!!
skrivenSåå fin bild på pappa<3<3<3
Kram<3